.
Idag har det presenterats en utredning om Public Servicekanalerna. Föga förvånande lär den ha mynnat ut i oenighet.
Ryktena surrar i luften om hur magert det är och hur mycket som ska sparas osv. Dolt mellan raderna skymtar att det handlar mer om de egna arbetstillfällena än om programkvalitén eller allmännyttan. Hellre många medarbetare som producerar mycket skräp än lite färre medarbetare som gör färre, men bättre, program.
Hur magert är det och vad kan det leda till?
Ska man döma av hur kanalerna letts hittills kan vi förvänta oss att exempelvis nuvarande sex deltävlingar för att vaska fram ett tävlingsbidrag till Eurovisionen utökas med ytterligare sex deltävlingar i olika småstäder i landet. Ingenting blir bättre av det, men det är i linje med hur man arbetat hittills. Den polkagrisstången kan man säkert suga på ett tag till. Kanske kan vi på lite sikt se fram emot en egen deltävling i varje kommun att sändas i rikstäckande TV innan någon på TV tycker att man växlat in på fel spår.
Det låter konstigt att det skulle vara brist på pengar inom public service. Åtminstone produktionen av inslag på minoritetsspråken är nära att drunkna i pengafloden. Men ordern är att alla pengar ska förbrukas, sändningstiden ska fyllas och allt som låter ska sändas. Ytterst kan man naturligtvis ana ett lyssnar- och väljarförakt. Men det går förmodligen inte att göra så dålig radio och TV att inte åtminstone någon lyssnar och tycker att det är bra. I ett litet land med miljoner lösdrivare finns alltid någon uttråkad nog för att lyssna även på ett dåligt program.
Vettiga ämnen och välgjorda program som intresserar människor verkar inte vara så viktigt. En stor bred kostym, med många kanaler och många program på många språk är högre prioriterat även om bara ett fåtal ensamma människor lyssnar eller tittar. Det blir kanske billigt att göra i kronor räknat, men det blir nog ganska dyrt om summan slås ut på antalet tittare/lyssnare som verkligen tar del av programmet - inte bara är en pinne vid räkning av den förväntade målgruppen.
Få svenskar kan kritisera eftersom de varken förstår eller intresserar sig för minoritetsspråken. De som gör programmen klagar inte heller. De pinkar in sitt eget revir och skyddar det. Man sågar inte av den gren man sitter på. Cheferna i sin tur är nöjda. De kan visa politikerna att man fyller ramen med den bestämda mängden program som nästan ingen lyssnar eller tittar på. Politikerna kan berätta för den stora passiva väljargruppen i utanförskapsområden om hur mycket mer program som ska göras på deras språk. Förortens människor tar emot och nickar artigt och går sedan hem och lyssnar och tittar på sina favoritprogram som kommer från helt andra källor. Smörjan från SR och SVT lockar inte. Den är gjord på en nivå som inte gör någon hemlighet av att lyssnaren/tittaren förutsätts vara åtminstone mycket okunnig och kanske också lite bakom flötet och därför lätt att manipulera.
Osökt går tankarna en dag som denna till färjkarlen som satt på stranden till floden mellan nuvarande Estland och Ryssland, vid den tiden när Sovjetunionen drog sina sista suckar. Färjkarl i all ära, men var fanns då färjan? Det visade sig att färjan hade blivit stulen för åtta år sedan. Men färjkarlen behövde ju sin lön och ingen saknade färjan i ett sönderfallande Sovjetunionen, hårt ansatt av större problem, så färjkarlen fortsatte att pliktskyldigast gå till jobbet. Det kunde ju kanske ha varit svensk public service, men nu var det ju det sönderfallande Sovjetunionen.
Falun måndagen den 13 maj 2024
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar