Projekt Sidostängsel

.
Svar till Anonym kommentar till inlägget ”Sidostängslen dödsfällor”:

Jag tror att det är mycket roligare än så.

Men det är inte så lätt att veta vad som inte rör sig i huvudet på en svensk statstjänsteman. Och vi vanliga dödliga som bara har det tvivelaktiga nöjet att betala för underverket förstår inte vilket viktigt och grannlaga arbete som ligger bakom utplaceringen av sidostängsel i landet. Och vi som har det ännu tvivelaktigare nöjet att få betala flera gånger och dessutom bli bestulna på våra företag och tillgångar och bli inlåsta i politiskt fängelse av den politiska adeln, som varnande exempel, för att deras plundring ska kunna fortsätta, förstår förstås ännu mindre.


Korruption + Dumhet = Sidostängsel

Jag tror att det är en kombination av korruption och dumhet som ligger bakom att det blir så här.
Lite förenklat är det nog så att de på beställarnivån är mutade.
Så en del drar nytta av deras girighet och moraliska tillkortakommanden.
Och på nivån som ser till att stängslen blir uppsatta väger dumheten tyngre än korruptionen.
Sen finns det säkert gränsöverskridande exempel såsom korkade upphandlare och giriga och förslagna praktiker.


Partibok, politisk korrekthet och strömlinjeformning

När man köper in sidostängslen gör man förmodligen likadant som med de flesta andra projekt i den offentliga sektorn. Man sätter man ihop arbetsgrupper som samlas på olika ställen i landet och konferensar om hur och var och varför man ska sätta upp stängslen. Arbetsgrupperna består av människor med partiboken på rätta stället, med förmåga att uttrycka sig politiskt korrekt och strömlinjeformat. Man kan säga att arbetsgrupperna är garanterat homogena, likriktade och i huvudsak befriade från jordnära erfarenhet. De gör mer eller mindre vetenskapliga utredningar genom statistiska antaganden om hur många liv som ska sparas och hur viktigt det är att stängslen blir rätt uppsatta och så vidare. Sen har man ännu mer konferenser där man utformar vetenskapliga anvisningar om hur det ska gå till.

Högt i tak och stundtals hårda motsättningar i offentliga sektorns arbetsgrupper

Trevar i dimman

Det uppkommer lätt någon fråga om erfarenheter från verksamheten, eller från verkligheten om man så vill. Då kan ingen svara. De flesta praktiska och jordnära frågor som man ska reglera döljer sig i en tjock, närmast ogenomtränglig dimma. Alltid finns det någon i sällskapet som känner någon som är bra i sin organisation och som man skulle kunna fråga. Då ajourneras den frågan så att vederbörande ska kunna ringa och göra efterforskningar. För att inte de viktiga överläggningarna ska störas i onödan överenskoms om att man ska ringa på nästa kaffepaus och fråga. Men för att tiden verkligen ska räcka till beslutar man om en längre kaffepaus för alla.


Nya viktiga konferenser

Efter kaffepausen har man i bästa fall fått svar. I sämre fall visste inte den som blivit uppringd heller vad som gäller men kände som regel i sin tur någon entreprenör som utför det praktiska arbetet och som han skulle kunna fråga. Ofta slutar det med att någon fråga blir obesvarad och då överenskommer man om att samlas till någon ny jätteviktig konferens på något annat hotell i någon annan stad så att den frågan också ska kunna beaktas i den viktiga utredningen.


Konferenser i regionerna

Efter slutförda konferenser och färdigställande av anvisningar till regionerna efter alla konstens regler
sätts nya arbetsgrupper samman som konferensar i regionerna. De åker runt och tittar på de olika tänkbara ställena, tar bilder, ritar upp och analyserar, vägar effekten av om det ena eller det andra stängslet börjar eller slutar 10 eller 20 meter tidigare eller senare.


Inget behov = totalt behov

En eller annan kanske lite oförsiktigt kan undslippa sig att ”vi i vårt område nog inte har så många ställen där de här stängslen skulle göra så särskilt mycket nytta”. Han blir då snabbt rättad av sina mer ansvarskännande kollegor som inte heller har något behov av sådana här stängsel i sitt område, men som är mycket medvetna om hur många liv de kommer att spara och att stängslen nu är inköpta och måste sättas upp för att göra nytta. Om det är så att man inte kan peka ut något ställe på vilket stängslen kommer att göra mer nytta på än på något annat ställe, måste det naturligtvis bero på att det är lika illa överallt och följaktligen behövs stängsel överallt.


Ytterligare medel rekvireras för att täcka ”behoven”

Då får man försöka ta sitt ansvar och prioritera för att sätta upp stängsel på de viktigaste ställen. Sedan får man ropa av centralt att det behövs mer pengar och stängsel. De här stängslen som man nu blivit tilldelad kommer inte alls att räcka till alla viktiga och eftersatta ställen som man har i sitt distrikt. Sannolikt kommer man att tvingas att med skärpa begära extra anslag för att klara av alla angelägna och eftersatta sidostängselprojekt.


Slumpen styr...

I någon annans ögon kan det förstås se ut som om stängslen blivit slumpmässigt utplacerade, på platser som de inte alls behövs på. Vidare att de gör mer skada än nytta. Men det beror förstås bara på att vi inte är införstådda med vilket noggrant, viktigt och kompetent arbete som den offentliga sektorn gjort med dessa viktiga sidostängsel. Vi tror att de kommer att orsaka massor av småolyckor som blir mycket kostsamma att reparera, att de kommer att ta ihjäl och lemlästa trafikanter, göra vägarna näst intill omöjliga att ploga och att avleda vägunderhållspengar som skulle göra bättre nytta på annan plats.


...eller kompetensen?

De som deltagit i den offentliga sektorns arbete vet naturligtvis bättre och äskar och erhåller mer pengar till sin lekstuga. Pengar som tas från vård, skola och omsorg. Särskild nöjda är de med att arbetet kunnat bedrivas så effektivt och att man kunnat ha så högt i tak. Det borgar, menar man, för att man har kommit fram till kloka och kostnadseffektiva beslut.

Övertorneå den 31 december 2011
Mikael Styrman
.