De dolda partistöden…

.

…eller hur man köper politiska beslut i Sverige.

När man köper politiska beslut fungerar det ungefär som den mesta annan brottslighet. Någon, i det här fallet skattebetalarna, plundras på större värden mot att någon annan, tjuven i det här fallet ett politiskt parti, tillförs mindre värden av en tredje part, hälaren, i det här fallet vanligtvis ett större företag, en företagsgrupp eller en större företagare.

Men först en bakgrund:

Ifall jag har skrivit om detta helt eller delvis och skriver om det igen så beror det, upplysningsvis på att jag inte, medan jag sitter i politiskt fängelse, har tillgång till bloggen varför jag inte kan kontrollera om jag skrivit om vissa saker tidigare.

Viktiga händelser vi minns

Ibland vet vi, nästan alla i alla fall, vad vi gjorde vid en viss tidpunkt när något speciellt inträffade. Jag har till exempel tydliga minnesbilder från rapporteringen av Kubakrisen i början av 1960-talet trots att jag var ganska ung då. Mordet på president John F Kennedy och hur SVT inledde sin rapportering om det minns jag kristallklart. Men andra saker vet vi inte när de har inträffat.

Sånt vi vet att har inträffat men inte minns

Det blir som Donald Rumsfeld skulle ha uttryckt det: things that we know that we don’t know (saker som vi vet att vi inte vet). Men vi förstår att de har inträffat för att vi kan se följderna av dem. Ett sådant tillfälle är när en av Gösta Bohmans, som han trodde, lärjungar, hittade vägen till familjen Bohmans flickrum. Säkert kunde få vid den tidpunkten ana att därmed hade startats en process som skulle leda till att moderaterna skulle förvandlas, från ett rakryggat politiskt parti med hög moral och försvaret av den enskilda äganderätten som sin kanske viktigaste käpphäst, till något helt annat.

Egennyttan i centrum

Medan Gösta Bohmans ovilja att låna sig till politiskt taskspeleri gjorde att de stora belöningstjänsterna gick honom förbi tog moderaterna, under svärsonens ledning, en helt annan riktning. Ställda inför det moraliska dilemmat 1992 att vidta för landet, folket och näringslivet nödvändiga, men för den egna karriären potentiellt skadliga beslut, valde Carl Bildt att satsa på den egna karriären. Resultatet vet vi alla, åtminstone vi som har varit med en tid. Det blev det på förhand dödfödda kronförsvaret, femhundra procents ränta och hundratusen svenska företag i konkurs, bankernas plundring av friska små och medelstora företag, för att rädda sig själva. Följderna blev personlig ruin för tusentals företagarfamiljer, en extrem bortslumpning av maskinutrustningen från dessa företag, vilka såldes utomlands för att aldrig komma åter. Till följderna kan läggas hög arbetslöshet och bortslösande av industrikunnande i en omfattning som gudarna give att vi aldrig behöver uppleva igen.

Survival through disaster – överlevnad genom ödeläggelse

Och dessvärre fungerade det. Impopulära beslut kunde undvikas. Karriären räddades. Det redan då odugliga bankväsendet räddades också. Bankernas inkompetens kombinerad med skrupelfrihet och ambition var en viktig delorsak till det som blev en katastrof för att Bildt & Co ryggradslöst gled undan från sitt ansvar. Men Sverige, Bildts väljare, vårt näringsliv tillfogades irreparabel skada. Istället för att saneras och vitaliseras konserverades inom bankväsendet den psykopati och kriminalitet som vi efter det sett utveckla många kriser med mycket lidande som följd. Och fler kriser kommer det att bli, åtminstone tills åtgärder vidtas så att nya friska banker, trogna gammaldags hederliga ideal, startas och konkurrerar ut våra maffiabanker som bara dränerar statskassan utan att tillföra något nämnvärt till folkhushållet.

Politiskt ”Carte Blanche”

Den kursändring som skedde i Moderaterna lade grunden till, och visade vägen för, Moderaternas omvandling från ett hyggligt politiskt parti till en helt moraliskt förödd och toppstyrd krämarorganisation i branschen ”handel med makt och politik” vilken naturligtvis tydligast illustrerats av Fredrik Reinfeldts makttillträde och omläggning av politiken till…ja, till vadå?

Kanske till en politisk linje lika principfast som åsikterna hos en från tredje världen kommande ledamot i den internationella olympiska kommittén, IOK?

Till vilken politik som helst som kan tänkas tilltala en stor andel av väljarna, tycks det. Med eller utan reklambyråers ompaketering av budskapet, och därmed säkrande den politiska och ekonomiska makten. Men hur många vill egentligen rösta på vilken politik som helst, utan att i förväg veta vad den innebär? Hur länge kan man lura människor att ge en ”carte blanche” för att därefter ändra kurs 90 grader, eller rent av 180 grader? Ganska länge tycks det. Socialdemokraterna lyckades i decennier lura människor av diametralt olika åsikt att samlas i samma parti och rösta på vad de lurades att tro, att det var deras politik. Fast det var det ju inte. Men man röstade på S så troget att vi som inte gjorde det började säga att de skulle rösta på sitt parti om så partiledaren vore en häst…

Kopierade bra som dåligt

Under Fredrik Reinfeldts ledning har Nya Moderaterna kopierat Nationalsocialdemokraternas politik. Mitt i bedrövelsen och ryggradslösheten är det möjligen lite komiskt, att man inte bara kopierat det som fungerar bra utan även det som fungerar dåligt. Man har kalkerat politiken, som en fuskande skolelev, utan att läsa eller förstå vad som står på papperet.

Invandrartricket

Sosseriet importerade med förtur, som de trodde, fattiga invandrare i tron att de skulle rösta på dem av ren tacksamhet. Dessvärre visade sig många av dem vara flitiga entreprenörer som var beredda att arbeta hårt med arbeten som den svenska arbetarnoblessen inte ville ha. Och dessa invandrare insåg ganska snart att den svenska staten är en skurk och att dess maktapparat till stora delar är en förbrytarorganisation.

Ändå gör Nya Moderaterna om misstaget. Analfabeter importeras i stort antal i förhoppningen att de ska rösta på M om man håller upp ett M åt dem. Och om de inte eljest begriper att göra det, blir det inte så dyrt att helt sonika köpa deras röster, som moderata påläggskalvar gör runt Stockholm, synbarligen med partikansliets välsignelse.

Kränkta – men av fel skäl

Och nationalsocialdemokratins fiasko om höga löner till outbildad och inkompetent arbetskraft har Fredrik Reinfeldt kopierat i veckan. Man tar sig för pannan. Vilken arbetsgivare vill betala högt för personal som inte kan något, särskilt som det finns ett enormt överflöd av arbetssökande att välja bland? Hur är det tänkt att det här ska gå till? Ska arbetsgivarna beordras att anställa och överavlöna folk som inte kan något? Folk som kommer från en skola som fostrar halvanalfabeter? En skola vars lärare blir kränkta när Proffice personal skojar internt om människor som söker lärarlegitimation – utan att kunna skriva, som UG i ett inslag förra veckan ondgjorde sig över. Märk väl, man ondgjorde sig inte över att de sökte legitimation för lärarjobb i en skola som fostrar analfabeter – utan att själva kunna skriva ordentligt – utan man ondgjorde sig över att Proffice medarbetare internt hade roligt åt det. Det säger väl mycket om landets problem och om vad som uträttats hittills på området, efter fem och ett halvt år.

Hyckleripriset

Men veckans stora hyckleripris går ändå till Nya Moderaterna, för en uppgift som passerade mina ögon här på Gulag-Kolmården, moderaternas politiska fängelse för entreprenörer som är under plundring av Nya Moderaterna närstående skurkar:

I någon av de större tidningarna stod att Nya Moderaterna inte tar emot partistöd från företag. – Ursäkta? Det är ju inte sant. Det är inte bara fel. Verkligheten är till och med mycket värre än så.  Moderaterna ägnar sig istället åt att ringa runt till företag och begära att de ska sponsra olika moderata jippon som kongresser, symposium mm. De direktbetalas och syns inte nödvändigtvis, eller möjligen bara delvis i rullarna. Med det är egentligen inte så intressant om det syns eller inte eftersom de politiska ”partierna” har sett till att ingen har insyn i partiernas ekonomi. Det spelar ingen roll hur grov kriminalitet som sker under täckmantel av politisk verksamhet så uppdagas den ändå inte. Jag har själv blivit utsatt för denna utpressning och jag blev samtidigt både lite smickrad och mycket illa berörd. Smickrad därför att någon över huvud taget kunde tro att mitt lilla företag som i tio år kämpat för sin överlevnad mot stora förbrytarorganisationer trots det över huvud taget skulle kunna sponsra en sådan aktivitet. Illa berörd för att jag kände hoppet fara när jag tvingades tacka nej. ”Då kan Du se Dig i månen efter hjälp från moderaterna” var det budskap jag tyckte mig ana, trots att personen som ringde från moderaternas partikansli, och som hade sökt mig länge utan att lämna något meddelande på mobilsvar, egentligen sa något annat och helt korrekt.

Politiskt stöd till salu?

Jag kunde inte låta bli att känna en gagnande oro efter samtalet. Gick budet om att vara med och finansiera det internationella ungdomssymposiet till någon av mina antagonister istället? Hur svarade de? Vår värsta antagonist är statlig, har fått tillfälle att tjäna miljoner på att ”tvångsförvalta” oss, är dessutom tiotusen gånger större än vi och har naturligtvis ekonomiska muskler att finansiera mycket politisk verksamhet utan att det svider. Om demokrati i moderaternas Sverige mäts i förmåga att köpa sig politiskt stöd, hur är det då ställt med den demokratiska grundsynen i vår regering?

Är det, hemska tanke, häri förklaringen ligger till det märkliga utfallet i flera stora politiska uppmärksammade frågor? Är det anledningen till att alla farmaceuter som ville bli småföretagare försattes i en hopplös konkurrenssituation? Förklaringen till att vissa företag erbjöds en gräddfil med stora mängder apotek? Beror det på att de hade ”köpt” sin gräddfil genom att ”köpa” moderaternas, eller något allianspartis stöd genom att finansiera partiets verksamhet? Hur långt bort är i så fall att man köper enskilda funktionärers lojalitet med hjälp av mutor? Är det redan politisk verklighet?

Är förklaringen till märkliga offentliga upphandlingars delvis uppsendeväckande utfall under senare tid i själva verket att finna i att upphandlingsvinnarna ”smörjer” politiska partier? Att man, som i all korruption och annan brottslighet, betalar en mindre summa till partiet och/eller dess funktionärer för att lura staten på en kanske 10-20 ggr större summa, eller mer?

Inte bara en logotyp

Som väljare vill man inte rösta på en logotyp utan att ha en aning om vilken politik ens röst ska bidra till. Någon sorts tråd måste det finnas mellan den politik som ledande företrädare säger sig stå för och den politik som partiet sedan i verklig handling levererar. Det är klart att skrupelfria överleverare i partiorganisationerna kan komma att älska makten som sådan. Deras egna omständigheter påverkas även mycket måttligt av olika inriktningsförändringar i politiken. De påverkas däremot väsentligt av om partiet vinner eller förlorar makten. Utifrån deras utgångspunkter kan det därför te sig ytterst rationellt att anpassa politiken om partiet upplevs ligga fel i förhållande till de senaste opinionsdreven i massmedia. Ett parti som blir för toppstyrt drabbas av demokratisk slagsida.  När väljarbasen och gräsrötterna får för lite att säga till om, och partikansliet för mycket, blir lätt partiets linje en politisk vindflöjel, eller en ”popcornmaskin” för att låna ett aktuellt uttryck från nationalsocialdemokraterna.

Nationalmoderaterna

Så småningom kommer verkligheten ikapp en sådan politik genom att väljarna genomskådar den. Kanske efter att den gång efter annan manövrerar in sig i motsägelser. Att den avslöjas är en del av en reningsprocess. Värre är, att det budskap om dubbelmoral och ryggradslöshet som den förmedlar fortplantar sig i organisationen, förvärras för varje led och cementeras i organisationen. Så småningom har man en partiorganisation beredd att marschera åt vilket håll som helst och att försvara vilka ideal som helst om bara en kraftfull ledare pekar ut färdledningen – med hela handen.

Det kan lika gärna bli klok politik som en ”nationalmoderat” politik. Men en i odemokratisk ordning bestämd demokratisk politik – fungerar det? Har det någon trovärdighet?

Gulag-Kolmården den 9 april 2012

Mikael Styrman

.