onsdag 23 maj 2012

Att kunna skilja på orsak och verkan

.
SVT Text-TV rapporterar i dag, på Kristi himmelfärdsdagen, att IMF-chefen Christine Lagarde varnar för ”extremt dyra” konsekvenser om Grekland skulle tvingas lämna eurosamarbetet. ”Om Grekland lämnar euron skulle det slå hårt inte bara mot Grekland” säger hon vidare i en intervju för nederländsk TV, enligt samma källa.

Vidare rapporterar man om att världsbankens chef Robert Zoellick i en intervju för nederländsk TV varnar för konsekvenserna om Grekland överger euron.

Dessa båda uttalanden är minst sagt förvirrande och antyder att de båda som uttalar sig antingen förlorat fokus eller inte kan eller vågar nämna problemet vid sitt rätta namn. Kanske kan de inte skilja på orsak och verkan?

Det stämmer inte att påstå, att det blir extremt dyra konsekvenser av om Grekland lämnar euron. Att Grekland lämnar euron, vilket är så sannolikt att det gränsar till visshet, är istället en konsekvens av, och förmodligen den enda rimliga konsekvensen av, den förda ekonomiska och finansiella politiken i Europa – således verkan, inte orsak.

Orsaken är istället en ekonomisk och finansiell politik som kört i diket på ett flertal viktiga punkter. Redan grundidén bakom euron är befängd. En idé född av makthungriga politiker med syfte att skapa sig själva en maktbas och en plats vid de största av alla stora köttgrytor. Blotta tanken att det skulle fungera, att länder med olika ekonomisk politik och så olika ekonomiska förutsättningar som de Syd- och de Nordeuropeiska länderna, skulle kunna dela valuta, är lika stollig som den svenska fasta växelkursen var i början på 1990-talet. Medan Sverige i den värsta Palmeistiska yran backade flera procent per år och de länder mot vilka valutan var kopplad gick framåt flera procent per år, skulle växelkursen behållas fast, och försvaras, med numera känt resultat. Det kostade oss hundratusen svenska företag samt stora delar av vår industri och vårt välstånd och det skapade raka rör mellan dysfunktionella banker och statskassan, vilka ännu ödelägger Sveriges företagsnybildning.

Nej, Grekland behöver få en egen valuta som ger grekerna en rimlig konkurrenskraft gentemot övriga Europa. Och övriga Europa behöver hantera problemet som våra politiker skapat.  Nämligen att våra politiker för att tillförsäkra sig själva en plats vid köttgrytorna försökt ”köpa kvar” en skenande högkonjunktur, baserad på lånade pengar, vilka ett Europa på dekis inte kommer att kunna betala tillbaka. Vidare att bankerna tillåtits bli för få och för stora. Att bankerna, eller maffian, för det är det som det egentligen handlar om, tillåtits sylta in nationalstaterna och skattekassorna i sina affärer. Att Europas bankkunder ”befriats” från sitt ansvar för att ta ut pengarna från korrupta banker i tid. Att marknadsekonomin på detta sätt hindrats från att fungera varigenom problemen tillåts växa sig så stora, att vi är en hårsmån ifrån att allt slutar med en jättesmäll, som i så fall kommer att orsaka mycket stor social oro i bästa fall, i sämre fall även utbredd diktatur och ofred. Orsakad av ”fredsprojektet” EU.

Vad som händer i Grekland följs i Italien, Portugal och Spanien med flera länder. Och nästan oavsett vad som sker i Grekland kommer det att utlösa oönskade och svårhanterliga effekter i övriga nämnda länder, med mycket stora återverkningar på de senare.

Det som Europas politiska och finansiella elit sysselsätter sig med nu gällande PIIGS-länderna, kan liknas vid att världsdelens kockelit skulle ge sig på att förvandla en tunna surströmming till en Princesstårta. Och det vågar jag garantera att de aldrig skulle ge sig på. Det skulle nämligen omedelbart resultera i att de tvingas stänga sina respektive etablissemang.

Europas politiska och finansiella elit bör ägna sig åt det verkliga problemet. Att skilja det numera i hög grad kriminaliserade bankväsendet från statskassorna. Att reformera bankväsendet till mindre fristående banker vilka marknadsekonomins krafter kan tillåtas hålla friska. Att åstadkomma nyetablering av självständiga, lokalt ägda, banker – som det var på den tid bankerna fungerade. Att skilja på betalningsförmedlingsfunktionen och bankföretagens affärer. Det bör inte vara särskilt svårt om folkets väl och ve prioriteras högre, än ledande politikers relationer till maffian. Åtminstone de svenska bankerna har ju redan i hög grad upphört med sin funktion som betalningsförmedlare och hanterare av kontanter.  Den rollen har redan handeln ofrivilligt tvingats ta på sig. Det kan inte vara särskilt svårt att låta handeln helt överta rollen som betalningsförmedlare. Att den funktionen skulle nödvändiggöra att hålla korrupta och dysfunktionella banker under armarna är ett uppenbart ihåligt argument som man inte bör använda sig av, om man inte onödigtvis vill utsätta sig för andras ringaktning.

Europas bankväsende kommer att reformeras inom kort. Det kommer antingen att ske med politikens medverkan eller mot politikens vilja. Om det blir enligt det första alternativet blir det sannolikt skonsammare. Enligt det andra alternativet blir det möjligen med hjälp av giljotiner. Vilket man väljer är en smakfråga. Våra självupptagna blåljuskramande gratisätare har lite att fundera över.

Gulag-Kolmården torsdagen den 17 maj 2012
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar