The Silver Bullet

.
Gulag-Kolmården söndag den 3 juni 2012

Onsdagen den 30 maj skrev jag kortfattat, under rubriken ”Camorran – släng Dig i väggen” om vår europeiska politiker- och tjänstemannaelits senaste sätt att hantera den monetära kollaps och det ekonomiska sammanbrott som de håller på och bygger upp i Europa. Då trodde jag, att jag inte skulle få tag i de artiklar som hastigt passerade under mina ögon, för en ordentligt genomläsning. Det är ju det som är affärsidén med politiska fängelser. Att skära av information från människor som kan, och törs, tänka själva samt att hindra dem från att kommunicera sina tankar med omvärlden.

Men nu har jag till min stora glädje fått mer kött på benen. Jag har fått tag i Dagens Industri från torsdagen den 31 maj som behandlar ämnet i artikeln ”EU-kommissionen öppnar för bankakut”. Dessutom har jag fått mig tillsänt en analys skriven av Ivan Krastev som är mycket insiktsfullt skriven och därför varmt rekommenderas. Den kan hämtas eller läsas, av den som inte sitter i politiskt fängelse, på sidan diplomaatia.ee och den är på engelska. Den behandlar Sovjetunionens sammanbrott som en bakgrund till det pågående eurosammanbrottet, som mycket väl kan utvecklas till att stora delar av EU-samarbetet faller samman. Det finns, som analysen pekar på, både likheter och skillnader mellan Sovjets sammanbrott och EU:s eventuellt pågående sammanbrott.


Eliten orsakade Sovjets sammanbrott

Krastev menar att Sovjetunionens sammanbrott inte orsakades av slitningar i dess periferi. Det var således inte de många delrepublikernas vilja att lämna en ofri union som orsakade dess sammanbrott utan det var istället att den sovjetiska eliten förlorade tron på systemets förmåga att klara av påfrestningar som unionen utsattes för. Den sovjetiska eliten orsakade sovjetunionens sammanbrott när de slutade vara lojala med systemet och istället övergick till att plundra det.


Samma tendenser i Sverige


Sådana tendenser har ju en tid kunnat skönjas i Europa men framför allt har de länge varit fullt synliga i Sverige. De synliga tecknen är bland annat märkliga misslyckade upphandlingar som till synes något oförklarligt slutar i att MYCKET STORA belopp överförs från staten till den politiska- och tjänstemannaeliten via en motpart eller ett konsultföretag. I det första ledet fullt synligt medan det i det andra ledet endast låter sig anas.


Eliten har undergrävt systemet

Inget skatteunderlag i världen förslår om inte eliten är lojal med systemet. Och i Sverige har ju eliten sedan länge, och mycket systematiskt, påverkat framför allt åklagarväsendet och utredningsmakten till att bli en drift-kucku. Även domstolsväsendet har drabbats av detta i viss mån, även om det haft underordnad betydelse för resultatet. Åklagarväsendets sammanbrott är det som har haft betydelse. Ingen domstol i världen kan döma brottslingar om det inte frambringas en utredning. Och, i de flesta fall, räcker det inte med en utredning som förefaller vara gjord av Kalle Anka.


Försök att stänga in leder till upplösning istället

En annan intressant synpunkt som förs fram av Krastev är den negativa, och eventuellt ödesdigra, inverkan på eurosamarbetet som orsakats av att EU-eliten i maktgalen nit avsiktligt avstått ifrån att skapa regler för att dra sig ur eller lösa upp eurosamarbetet. Krastev menar att just detta kan göra eurosamarbetet mer benäget att kollapsa.


Otydlighet och minskat medborgarinflytande äventyrar EU:s framtid


Krastev varnar även för att EU:s invecklade strukturer och beslutsordning som eliten utformat för att utestänga folket från inflytande (min slutsats) är så komplicerade att det kan få de europeiska folken att vända unionen ryggen av den enkla anledningen att de inte förstår hur systemet arbetar. Han flaggar även för att EU-elitens tydliga böjelse för att ta över makt och beslutanderätt från nationalstaterna kan leda till att dessa istället vänder unionen ryggen. När politikerna i nationalstaterna inte längre kan påverka politiken och när väljarna i nationalstaterna kan byta ut regeringen, men inte politiken, då lever unionen farligt.


Oförutsägbar utveckling

Krastev inleder för övrigt med att påminna om hur Sovjetunionen uppfattades som för stor och för stabil för att kunna gå under. Så sent som 1985, eller till och med 1987, var alla bedömare eniga om att Sovjetunionens undergång var otänkbar. Bara något år senare fanns inte Sovjetunionen längre. Bedömarna var då eniga om att undergången var otänkbar. Bara något år senare fanns inte Sovjetunionen längre. Bedömarna var då eniga om att undergången hade varit oundviklig. J
Det är svårt att spå – särskilt om framtiden. Så även för den svenska eliten. Jag drar mig osökt till minnes hur svenska journalister chockade grät och sörjde Östtysklands sammanbrott och hur Katarina Engberg från Utrikespolitiska Institutet sa i TV 1989 om Östtyskland, att inget skulle hända på flera år. Dagen efter körde östtyskarna bil genom Berlinmuren som man hade börjat spontanriva.


Eurosamarbete i upplösning

Den glidning i uppfattning som Krastev påpekar, och som jag refererar till ovan, blir ju närmast komiskt lik den glidning i uppfattning som vi alla har kunnat iaktta beträffande förutsättningarna för att exempelvis Grekland skulle välja eller tvingas att lämna eurosamarbetet. Från att ha varit otänkbart, för bara några veckor sedan, har det nu snart blivit oundvikligt. Och inte mycket tyder på att Grekland blir ensamt om att lämna. Det mesta tyder nog, om man vill se tecknen, på att även Spanien, Italien och Portugal kommer att lämna. Frågan är nog snarare om det över huvud taget kommer att finnas någon valutaunion kvar. Krastev gör även på detta område en jämförelse med Sovjetunionens sammanbrott. Han påpekar, med en tydlig vink mot Tyskland, att när de som dragit mest nytta av samarbetet börjar uppleva sig som samarbetets huvudsakliga offer ”väntar stora problem bakom hörnet”.


Döljer domedagsspiralen till priset av statsbankrutter

Men EU-eliten vägrar att konfrontera sig med verkligheten, som framgår av den ovan nämnda artikeln i DI och annan rapportering de senaste dagarna. Äventyret för dagen är gemensamma euroobligationer, en bankunion och att den permanenta räddningsfonden ESM ska kunna användas för att direkt rekapitalisera specifika banker i euroområdet. Det är politiskt nyspråk och betyder att man ska kasta mer nytryckta, och kanske snart värdelösa euro, över de maffiabanker som slösat bort de man tidigare kastat över dem. Det kommenteras i artikeln av Martin Enlund, Handelsbanken, som säger:

”Det skulle göra marknaden väldigt glad. Får man en paneuropeisk räddningsfond som kan rädda bankerna skulle det vara positivt. Då skulle man komma undan domedagsspiralen mellan banker och stat som präglar marknaden nu.”

Tyvärr kan jag inte hålla med Martin Enlund. Möjligen skulle man för en kortare tid lyckas dölja domedagsspiralen, men det skulle ske till priset av att även de nationer som eljest skulle ha förutsättningar för att klara sig undan en statsfinansiell bankrutt på det sättet skulle dras med i fallet.

Tysk repris?



Det tyska folket har under de senaste två-tre generationernas livstid genomlidit två världskrig och har återuppbyggt sitt land två gånger. Åtminstone det andra kriget orsakades delvis av ekonomiskt sammanbrott och hyperinflation som ett resultat av tafatt politiskt hantverk. Ett politiskt hantverk inte alls olikt det som våra europeiska politiker presterar idag. Det är inte mycket som talar för, att tyska politiker vill återuppleva det äventyret.


Värna marknadens självsanering

Banker som inte sköter sig ska gå i konkurs genom att spararna går dit och tar ut sina pengar, så kallad bank run eller bankstormning på svenska. Den här krisen är till stor del skapad av att politikerna i symbios med skräpbankerna har satt dessa marknadskrafter ur spel. Spararna ska inte befrias från att ta ansvar för sina besparingar. De ska istället avkrävas att göra det.


Rädda statsfinanserna

Europa måste reformera sitt bankväsende och bygga vattentäta skott mellan statskassorna och maffians skräpbanker. Antingen gör politikerna det eller så gör verkligheten det åt politikerna. Men det senare blir sannolikt under former som kommer att få politikerna att önska att de hade gjort det själva istället.


Silver Bullet träffar ofta fel mål

Krastev skriver i sin analys att i tider av kriser söker politiker efter en ”Silver Bullet” som ska lösa alla problem men att det ofta är den som istället blir dödsorsaken.


Fel fokus

EU:s elit håller på med fel saker. De sätter hela unionens överlevnad på spel för att rädda en bank- och näringslivselit som de har starka band till. De borde istället ägna sig åt hur man ska skilja betalningsförmedlingsfunktionen från affärsverksamheten i ett bankväsende vars kollaps det mesta talar för att är oundviklig.

Gulag-Kolmården söndag den 3 juni 2012
Mikael Styrman
.