En stjärna föll

.

När stjärnan föll kändes det som en värdemätare för hur långt det svenska förfallet har gått. Jag tänker inte på kometnedslaget i Cheljabinsk, Ryssland. Det är istället PG Gyllenhammars nedslag jag tänker på.

Det fanns en tid när PG Gyllenhammars väsen - med rätt eller orätt - präglades av integritet, och varför inte även en hederskodex. Visserligen gjorde Gyllenhammar Volvo till ett bidragsoptimerat företag som smekte den socialdemokratiska tigern medhårs. Komponentfabriker startades i Dalsland när politikerna så önskade och betalade räkningen. Där kunde man spela fotboll på arbetstid. Annat var det i bidragsfabriken i Olofström där man försökte prata ihop motorerna i diskussionsgrupper. Ett försök att samexistera med en maktfullkomlig socialdemokrati som var alldeles för stark för att det skulle vara nyttigt vare sig för dem själva eller för Sverige? Kanske. Med ett fördunklat omdömes ögon på något sätt med uppdragsgivarens och Sveriges bästa för ögonen.

Eller så var det bara en Västsvensk motsvarighet till den felsyn som länge präglat torparna i Tornedalen - att gratis är bra - även om det man får är värdelöst, och därför gratis. Bidragsoptimering är ett gissel för företag var än det uppträder eftersom det skapar ineffektiva företag som fjärmar sig från marknaden.

PG Gyllenhammar

Vare med detta hur det vill. Jag har i alla fall alltid tyckt och trott att PG Gyllenhammar varit mån om sitt renommé, mån om att uppfattas som en seriös och rättskaffens person. Och så visar det sig att PG och hans uppdragsgivare varit med och delat på penningtvättarnas (i Vattenfall) stöldgods. Hittills har Vattenfall skrivit ned Nuon-förvärvet med 15 miljarder (femtontusen miljoner kronor). Allmänt tippas att det blir 30 miljarder innan det är klart - i DENNA ENDA AFFÄR. Och det finns fler affärer att granska i ett Vattenfall genomsyrat av skurkmentalitet.

Tänk så många hjälpande händer i vården man hade kunnat köpa för dessa pengar, om de hade hanterats på ett ansvarsfullt sätt.

Från dåvarande potentater i Vattenfall görs gällande, att man inte kunde veta att marknaden skulle falla. Och jag minns att Lars G Josefsson gick ut och sa, när han konfronterades med frågan, när det begav sig, om det var klokt att betala så mycket på en fallande marknad: - I vår bransch ser vi ingen nedgång.

Lars G Josefsson

Men minsta barn vet, åtminstone om de jobbar med elförsörjning, att det finns en, i huvudsak avtalsbunden, eftersläpning mellan när nedgången träffar kunderna och när den fortplantar sig till elleverantörerna. Blir det nedgång hos kunderna leder det med hundraprocentig träffsäkerhet till nedgång även i elbranschen, och den var redan konstaterad hos kunderna när Vattenfall åkte runt och strödde ut miljarder över allsköns skurkar.

Det är för övrigt lika självklart, som att när de länder som köper tyska bilar krisar, så drabbar krisen så småningom även Tyskland. Det är nog verklighetsflykt att tro något annat.

I regeringskansliet väljer man som en åsna mellan två hötappar vilken lögn man ska satsa på. Om man vetat, och inte avstyrt, är man skurkar, så det kan man inte satsa på. Om man inte begrep något är man inkompetenta, så det tordes man inte heller satsa på. Istället blev det att man visst förstod vad som var på väg att hända men inte brydde sig mer om frågan än att man förstrött tipsade den statliga styrelserepresentanten i Vattenfall. Men meddelandet "nådde inte fram". Smaka på det. Trettiotusenmiljoner är i begrepp att slösas bort eller stjälas och de överavlönade psykopaterna på regeringskansliet är inte mer engagerade i frågan än att man inte ens bryr sig om att tala med den statliga styrelseledamoten, än mindre att kontrollera att eposten nått fram.

Det är klart att det är lögner. Men det är inte historiska lögner. Det är lögner och bedrägerier som sker i nutid. Nog är det därför dags att det städas på regeringskansliet.

Att man ljuger just på det här sättet beror naturligtvis på att man, fullt medvetna om vad man gjort, kryssar mellan åtminstone teoretiska åtalsrisker och olika skadliga skäl att dra på sig andras ringaktning. Att inte informera skulle, teoretiskt, kunna leda till åtal och/eller avsked. Att vara informerad styrelseledamot och fullfölja plundringen kan leda till åtal och straffansvar. Så lösningen fick bli att något förstrött ha låtsasinformerat styrelseledamoten. Att ha informerat nästan lika mycket som man skulle ha informerat en helt obekant människa som man såg tappa sin halsduk när hon korsade vägen. Men inte riktigt så mycket. Snarare lika mycket som en svensk regeringstjänsteman skulle ingripa, om en somalisk mamma med sex barn samt barnvagn, korsande vägen tappar sin halsduk.

Så mycket var skattebetalarnas trettiotusenmiljoner kronor värda.
Skulle någon vara så lite intresserad av sitt jobb utan att vara med och dela på bytet?

Percy Barnevik

För att nu återvända till PG, som jag inledde med, så tror jag att hans renommé faktiskt en gång i tiden betydde något för honom. Nu hjälper han istället statsanställda, och andra, brottslingar att "lagligen" bedra skattebetalarna. Som Percy Barnevik, en annan av näringslivets tidigare tiotaggare, verkar han ha drabbats av Kung Midas-syndromet på gamla dagar. Bara pengar räknas. Inget annat betyder längre något. Den erfarne PG Gyllenhammar väljer, med vett och vilja, att överge ett livs strävanden, för att istället bli ihågkommen som en rufflargubbe som konsulterade åt brottslingar vilka alldeles uppenbart plundrade staten. Och han fick säkerligen bra betalt för sitt deltagande i expeditionen.

Det säger oss något om PG Gyllenhammar och Percy Barnevik samt också något om hur man kan utvecklas av allt för långvarig vistelse allt för högt upp i pyramiden. Men framför allt säger det oss något om hur samhällstopparna ser på skattebetalarna och rättsväsendet: polis, åklagare och domstolar.

De tycks mera betraktas som medbrottslingar än som ett hot för den samhällstopp som ägnar sig åt oegentligheter utan risk för rättslig påföljd eller förlust av stöldgodset.

Stockholm torsdagen den 21 februari 2013
Mikael Styrman
.