Nästa generation riksdagsmän ska sluta stjäla

.

Städning efter det trimmade kärnkraftverket i Tjernobyl

Förr var Sveriges Riksdag ett ställe till vilket folket valde kloka och hedervärda personer att besluta om landets angelägenheter.

Successivt har det förändrats.

Åtminstone i och med senare års grundlagsförändringar har riksdagen istället förvandlats till ett ställe till vilket den grova organiserade brottsligheten utser svaga, okunniga och överavlönade personer till att där legalisera den nämnda brottslighetens plundring av nationen och skattebetalarna.

För ändamålet vanligtvis påtagligt underkvalificerade personer beslutar om att anta lagförslag vars innebörd och konsekvenser de inte har en aning om. Men att riksdagsmännen inte har en aning saknar betydelse för frågans avgörande. De skulle i nästan samtliga fall rösta likadant oavsett om de förstod innebörden av förslaget eller ej - vare sig de tyckte att det var bra eller dåligt.

En svensk riksdagsmans ställningstagande är helt beroende av det direktiv han eller hon har fått av chefen. "Chefen" är partikansliet som valt in personen i fråga i riksdagen. Det är ju nämligen partiet som utser vilka som får vara med på "listan". Väljarnas roll är sedan, och endast, att konfirmera partiets beslut i allmänna val. Skulle väljarna missuppfatta sin roll kan det korrigeras - och korrigeras ibland - vid rösträkningen som genomförs av partifunktionärer utan egentlig insyn av någon annan.

En svensk riksdagsmans främsta uppgift är att vara rädd - rädd för att förlora sina förmåner som vanligtvis är vida generösare än vederbörande skulle kunna erhålla genom hederligt arbete.

Allt det här, och mer därtill, har Anne-Marie Påhlsson beskrivit på ett mycket förtjänstfullt och tydligt sätt i sin bok Knapptryckarkompaniet. Om man läser den behöver man inte vara i tvivelsmål och varför allt färre saker fungerar i Sverige. Det kan knappast gå på något annat sätt.

Både partikanslier och riksdagsmän ser folket som fördummad röstboskap vilka kan behandlas hur som helst. Exemplen kan göras legio.

Ett ovanligt fräckt exempel, som vi ännu efter flera decennier lever med, och vars inkompetenta och ansvarslösa handläggning riskerar ödelägga vitala delar av landet, är kärnkraftsomröstningen 1980. I den beslutade Sveriges riksdag att låta folket bestämma mellan tre i stort sett identiska alternativ, vilka alla innebar att nu levande svenskar ska nyttiggöra sig kärnkraften och att kommande generationer inte ska göra det, men väl ta hand om det livsfarliga avfallet. Vem gör så annat än skurkar? Och senare har beslutats om att "trimma" kärnkraften genom att öka effekten på dem, vilket är ungefär detsamma som att minska säkerhetsmarginalen vid en störning. Ungefär som när man trimmar en moped att gå exempelvis 100 km/h, trots att bromsarna är dimensionerade för 30 km/h.

Följden av en olycka med mopeden är oftast lokal, drabbar oftast trimmaren själv. En kärnkraftsolycka däremot kan ödelägga stora delar av vårt industri- och fastighetskapital för tid och evighet samt skapa närmast ofattbart mänskligt lidande. Ett missöde, i ett kärnkraftverk, och Sverige är, förmodligen för tid och evighet, förpassat till ett u-lands levnadsstandard.

Och nu har man gjort om tricket. Fast denna gång gäller det riksdagens pensioner som är stötande generösa samtidigt som den övriga befolkningens stadigt försämras.

I den frågan har nu riksdagen landat på att dagens riksdagskleptomaner får fortsätta att stjäla med bibehållna skamlösa förmåner, men att kommande riksdagsgenerationer ska sluta stjäla. Ändå förstår alla att varje riksdag är suverän att fatta sina egna beslut. Det är lika trovärdigt som vilken narkoman som helst som ska sluta knarka - efter nästa spruta.

Större än så är inte respekten bland riksdagsmän för ett folk som fogligt låter sig plundras.

Övertorneå söndagen den 17 mars 2013
Mikael Styrman
.