Fördumningens språkliga konsekvenser

.
(Uppdaterad 17/10, kl 09:32)

I Tornedalen har en kombination av okunnighet, ovilja att låta okunnigheten ersättas av kunnighet, av lättja, oförstånd eller eljest, samt statliga kulturpengar som väntar på att slösas bort så snart någon hittar på en förevändning att strö ut dem, lett till den språkliga analfabetismens förhärligande. Som så många gånger är fallet i språkliga gränsbygder, lär man sig grannspråket bristfälligt. Man lär sig lite grand, lär sig tala, kanske även skriva, kan göra sig hjälpligt förstådd, men med stora brister i sin språkliga förmåga.

Det som förmodligen skiljer Tornedalen från många andra gränsbygder är att i Tornedalen förhärligas denna inkompetens och oförmåga att lära sig det andra språket ordentligt, och upphöjs till och med till dygd.

Statens tjänstemän har på kulturområdet samma problem som på andra områden. Medborgarna övertaxeras, med andra ord plundras. För att dölja övertaxeringen slösar man hellre bort överflödet än anpassar skatteuttaget till behovet. Slösandet sker med betydande samvetsgrannhet.

I avsaknad av riktig, kvalificerad, kultur slösas i Sverige pengarna bort på klotter och lyten. Mycket av den konst som offentliga medel slösas på förefaller andas förakt för beslutsfattarnas intellektuella kapacitet. Med statliga kulturpengars hjälp intalas tornedalingarna att de är särskilt märkvärdiga för att de är för lata och ointresserade för att lära sig ordentlig finska och istället försöker tala med sina finska vänner, åtminstone delvis, med svenska ord med finska ändelser. Charmigt, javisst, men knappast något att glorifiera.

Det finns även utrymme för att tycka, att det är oartigt mot finnarna och deras språk att inte bemöda sig att tala deras språk ordentligt. På motsvarande sätt kan det vara ett uttryck för förakt mot Sverige och svenskarna att vara i landet år efter år utan att lära sig annat än Rinkebysvenska eller annan rotvälska. Budskapet kan vara: jag respekterar er inte och bryr mig därför inte om hur jag talar ert språk.

Tornedalsfinskan kan beskrivas som ett slags första trevande försök att göra sig förstådd. Men något som ganska snart bör ge plats för riktiga språkkunskaper hos den som vill kunna kommunicera.

Även på andra områden skördar språklig inkompetens framgångar. Sannolikt åtminstone delvis en följd av, och en indikator på, skolans sammanbrott. Ett exempel är hur felanvändningen av ordet ”själv” sprider sig som en präriebrand över landet. Från början ett dialektalt lyte, som jag misstänker härrör sig från Småland. Analfabetism från småländska eller andra skogsbygder, med människor som saknar förmåga, eller vilja, att lära sig svenska ordentligt. Svenskar som inte lärt sig skilja på orden ”ensam” och ”själv” använder numera själv i betydelsen ensam. Numera ser vi det även i dagstidningarna. Inte så konstigt kanske, eftersom de allt som oftast förefaller utgivna av nonchalanta och okunniga analfabeter i andra och tredje led.

Ordet ensam betyder ensam - ingen annan är närvarande.
Ordet själv betyder att man gör något själv istället för att låta någon annan göra det.
Men i den nyanalfabetiska betydelsen som sprider sig över landet betyder själv även ensam och hotar kanske på sikt, om vi inte får ordning på skolan och journalistiken, att tränga ut ordet ensam.

Någon kan säkert göra gällande att ett språk alltid lever och förändras. Och så är det naturligtvis. Men just i fråga om felanvändningen av ordet själv är det likafullt en indikator på språkets förfall. Ett språk, som speglar ett samhälle på uppgång, tenderar nog annars att växa och bli rikare på nyanser - inte fattigare.

Ett stort språk, som franskan, tyskan eller spanskan, anses, fritt ur minnet, ha ca 150.000 ord.
Ett ”medelstort” språk har ca 50.000 - 100.000 ord.
Jag har lärt mig någon gång att svenskan har ca 110.000 ord men såg en uppgift om att Strindberg i sina alster använt sig av ca 119.000 ord.
Engelskan står i särklass med sina uppskattningsvis ca 300.000 ord, vilket säkert förklaras av det forna imperiets stora utbredning och därav följande många beröringsytor mot andra språk, genererande omfattande inlåning av nya ord.
Vissa mindre språk har så lite som 10.000 - 20.000 ord.

Det ger sig självt, att ju fler ord ett språk har, desto exaktare kan man beskriva olika saker. På ett språk med få ord har man analogt med detta små möjligheter att beskriva fenomen och uttrycka tankar och åsikter tydligt. De multipla betydelserna blir många och möjligheterna till missuppfattningar därför fler. Språket blir ineffektivt. Ett land med ett ineffektivt språk kan nog befaras också bli ineffektivt på andra sätt.

Om inte vi kan vårda vårt språk ens så mycket att vi kan skilja på ”ensam” och ”själv” ger det nog en mycket tydlig indikation om vart vi är på väg.

Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.