Sanningssökande forskare eller avlönade renommétvättare?

.
Jan Guillou lyfte stora jaktstöveln på måndag i SVT:s Gomorron Sverige och ställde ned den lite oförsiktigt. Så oförsiktigt faktiskt att en hel bunt ömma svansar kom i kläm och fick svansarnas ägare att unisont och högljutt yla: Historieförfalskare! De ylande svansarna tillhörde ”forskare” som inte tyckte om att Guillou ifrågasatte den under stora delar av efterkrigstiden rådande doktrinen att ”borgerliga” i Sverige mycket väl visste om judeutrotningarna i Tyskland och Europa under Andra Världskriget.

Redan i tisdagens Dagens Nyheter hade de ömma svansarnas innehavare satt sin indignation och ångest i pränt på debattsidan. Varför då en sådan oro på grund av en historisk fråga, som den oinvigde kunde tro att bara vore av akademiskt intresse? Jo, för att det är just av akademiskt intresse frågan är. Man har under lång tid kunna göra karriär genom målstyrd forskning i Sverige. Genom att komma fram till ”rätt” och önskvärda forskningsresultat. Vi har nyligen fått det illustrerat i Thomas Quick-härvan. Berörda ”forskare” har, i likhet med oss andra, kunnat se hur det gick för de ”forskare” som ägnat sig åt kvasi-vetenskaplig forskning i fråga om bortträngda minnen med mera. När de nu går till snabbt anfall sker det till försvar av sin yrkesheder och i medvetenhet om föreliggande forsknings förutsättningar och kvalitet.

Sverige leddes under Andra Världskriget av en samlingsregering under statsminister Per-Albin Hansson (S). På den tiden var Sverige ett mycket tyskvänligt land, åtminstone fram till det Tyska nederlaget vid slaget om Stalingrad. Sveriges handel med Tyskland var betydande. Under möjligt hot om tysk ockupation upplät regeringen svensk mark, hamnar och järnvägar för tyska transporter av arméer och krigsmateriel, bland annat för ockupation av Sveriges grannländer.

Gränsen för det skamlösa överskreds definitivt när Sverige fick betalt av tyskarna med ostämplat guld - med judiskt tandguld från koncentrationslägren. Riksbanken frågade regeringen om de skulle godta guldet som betalningsmedel och regeringen svarade: ”ställ inga frågor!”

Ett ytterligare socialdemokratiskt trauma skapade baltutlämningen efter kriget.

Den debatt som nu rasar handlar om vad svenskar i gemen visste om vad som försiggick i tyskarnas koncentrationsläger. Den nu omstridda och möjligen målstyrda forskningen går, såvitt får förstås av debatten, ut på att svensken i gemen och i synnerhet ”borgerliga” visste mycket väl vad som pågick. Varför borgerliga skulle ha vetat men inte socialdemokrater är för mig något oklart. Guillou menar att det inte var möjligt för människor i gemen att veta vad som pågick med beaktande av den information som förelåg, och dess tillförlitlighet på grund av rådande krigssituation. Men ställt utom varje tvivel är att regeringen hade tillgång till information av helt annan kvalitet än allmänheten.

Sverige hade mycket stor nytta av att man valde att vara neutrala under Andra Världskriget och lyckades undgå att dras in i direkta krigshandlingar. Men av allt att döma har de åtgärder som vidtogs kvarlämnat ett trauma hos nationalsocialdemokraterna. Ett trauma som resulterat i ett behov av att skylla ifrån sig.

De ”forskare” som nu agerar till sin yrkesheders försvar åberopar minst sagt märkliga omständigheter till stöd för sin sak. Karin Kvist-Geverts åberopar, i onsdagens Gomorron Sverige, ett tal av Anthony Eden, då utrikesminister, i det Brittiska parlamentet 1942, till stöd för att svensken i gemen kände till vad som försiggick i Tyska koncentrationsläger. Det framkommer inte hur svensken i gemen skulle ha fått del av vad Anthony Eden sade i det Brittiska parlamentet. Snarare verkar det som om hon inte alls har förstått vad Guillous invändning handlar om. Det ger nästan intrycket att hon fått för sig att Guillou ifrågasätter förintelsens existens och inte vad svenskarna visste om den.

I tisdagens debattartikel i Dagens Nyheter åberopas en artikel den 13 oktober 1942 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med rubriken ”Utrotningskriget mot judarna”. Det framgår inte hur många svenskar som vid den tiden läste Handels- och Sjöfartstidningen men det är ganska roligt att dessa skärrade ”forskare” åberopar just den tidningen. Särskilt som samlingsregeringens censur inte mindre än åtta gånger beslagtog hela tidningens upplaga. Slaget om Stalingrad pågick mellan den 21 augusti 1942 och den 2 februari 1943. Avgörandet hade inte kommit när Handels- och Sjöfartstidningen tilläts publicera den åberopade artikeln men det var nog ingen hemlighet att det ryska fältslagets andra vinter var i antågande och att den tyska armén alltjämt var väldigt dåligt vinterutrustad.

Forskarna skriver i debattartikeln informativt om bland annat Wannsee-konferensen och vilken fas förintelsen gått in i. Men att det inträffat är inte samma sak som att svensken i gemen fått reda på det, än mindre förstått vad det innebar. Sättet att skriva om frågorna är något förvillande och kan, med avsikt eller oavsiktligt, ge den ouppmärksamme läsaren intrycket att svensken även fått veta om det.

Då som nu synes informationen i pressen ofta ha varit krypterad och svårtolkad. Det är lättare att fördra beträffande dåtidens skriverier, åtminstone om förintelsen. Vem hade mental förberedelse att ta till sig vidden av nazismens vidrigheter? Att pressens artiklar fortfarande ofta är krypterade är svårare att fördra.

Ord står mot ord beträffande de övriga artiklar som nämns. ”Forskarna” tycks mena att det faktum att det skrivits artiklar ett antal gånger är detsamma som att människor har förstått, att de därmed varit informerade. Det vill säga att det endast är en fråga om att räkna antalet publiceringar. Andra Världskriget varade i 2.194 dagar. Alla svenskar läste inte samma tidning. Det vill säga att om frågan var väl bevakad måste det finnas väldigt mycket artiklar i ämnet.

Jan Guillou menar ungefär att det skrivna i ämnet i de flesta fall var notiser och telegram ”på sidan 8”. Inte stora avslöjanden eller faktaspäckade artiklar, som det får förstås och av naturliga skäl inte heller med bilder. Att många nyheter dessutom misstroddes på grund av krigspropagandan. Ämnet dessutom så oerhört att det måste ha varit svårt att ta till sig. Och som Guillou mycket riktigt påpekar var det svårt att ta till sig även 1945 när lägren befriades och reportage med bilder och fakta kunde läsas. Det är fortfarande svårt att ta till sig, tycker jag, trots att vi vet allt nu. Skulle det då inte ha varit ännu svårare för människor med de referensramar man hade med dåtida kunskap?

”Forskarna” påpekar, som det får förstås i misskrediterande syfte, att Guillou är i TV för att lansera sin nya bok. Det är klart att det är så och tack vare ”forskarnas” ömma svansar får nog den expeditionen anses vara exceptionellt lyckad. Men ”forskarna” är inte varken uppriktiga eller ärliga när de redovisar incitamenten. Själva kan de ju, med rätt eller orätt, anklagas för att ha gjort karriär genom att tillhandahålla målstyrd ”forskning”. Det är inte unikt i Sverige att göra karriär genom att göra ett dåligt jobb, vare sig det sker medvetet eller omedvetet. Det är lätt att associera till minnesforskaren Sven Å Christiansson, åklagaren Christer van der Kwast och justitierådet Göran Lambertz. Men forskningens syfte är att genom studier, analyser och praktiska försök utreda hur någonting förhåller sig. Det är tyvärr bara allt för vanligt att forskningen målstyrs, att dess resultat anpassas till vad som ger forskningsanslag. Men då är det inte längre fråga om forskning utan om forskningsförfalskning. Och i den här frågan förmodligen för nationalsocialdemokratin och byråkratin fråga om att skylla ifrån sig och göra en whitewash av sina aktiviteter under Andra Världskriget. Upplysningsvis är det inte mer hedervärt att producera falsk eller dålig forskning än att skriva böcker.

Södertälje onsdagen den 3 september 2014
Mikael Styrman
.