Politik utan förstånd skapar kaos - oavsett samhällssystem

.
Ingen ideologi är ett fullgott substitut för förstånd och klokhet. Enbart ideologisk övertygelse, i kombination med idioti, räcker inte för att bygga ett fungerande samhälle.

I många decennier, 60-70 år, levde många av oss i Sverige i övertygelsen om att socialismen skulle lösa alla problem. Om bara alla tillgångar hamnade under kollektiv förvaltning skulle alla resurser användas optimalt, till allas fromma. Så kanske det fungerar i den bästa av världar? Men i den värld vi lever i, där tjuvar söker sig till politiken för att de där är garanterade straffrihet och gränslöst tjuvande utan risk för lagföring, och i vilken psykopater alltid synes hamna högst på dynghögen, blir följden istället att resurserna används ineffektivt.

Ta järnvägen till exempel, som aldrig på 150 år lyckats bli effektiv. Den blev istället en institution i vilken tiden stod stilla, medan den tekniska utvecklingen rusade framåt i samhället runt omkring. När det övriga samhället sysselsatte sig med 2000-talets problem, ägnade sig den svenska järnvägen åt att implementera modern teknik för att lösa 1860-talets transportproblem. Järnvägen blev under nationalsocialdemokratiskt styre en uppsamlingsplats för levande begravda nationalsocialdemokratiska väljare och deras släktingar.

Men egentligen tror inte jag att det är den nationalsocialdemokratiska ideologin som är grundproblemet. Det är att man försöker införa en klok förvaltning av gemensamma tillgångar utan hederliga och kompetenta medarbetare, framför allt på högre nivåer. När det blir viktigare med partibok och lyhördhet visavi partibröder, än med kompetens och effektivitet, blir resultatet nollproduktivitet. Och när inga prestationskrav finns i någon del av verksamheten uppnår man aldrig grundidén med en nationell järnväg: att lönsamma linjer bär upp viktiga linjer med svagare lönsamhet. Istället var följden länge att potentiellt mycket lönsamma linjer fick bära upp allt möjligt som det inte fanns något behov av och som inte utförde något transportarbete. Allt för att tillfredsställa byapolitiker i de egna partiapparaterna och därmed säkra sitt eget omval.

Borgerliga politiker och vissa ideologiskt skolade debattörer, som framlever sina dagar utan att konfronteras med verkligheten, har till synes alltid menat att allt det där sköter sig självt, om man bara inför kapitalism, eller åtminstone marknadsekonomiskt tänkande. Riktigt så enkelt är det inte. Till att börja med går det inte att få människor som i generationer verkat i en miljö utan prestationskrav att plötsligt bli drivna och för marknadens önskemål lyhörda, konkurrensutsatta, serviceinriktade aktörer. Inte heller marknadsekonomi låter sig införas och fungera utan att det sker med förstånd. Marknadsekonomi utan uppbyggnad och övervakning av kloka människor är nämligen stollig och självförstörande. Vad värre är -  den förstör samhället också - i likhet med socialism utan förstånd, men på lite annat sätt.

Den yttersta konsekvensen av ett implementerat marknadsekonomiskt tänkande som inte kombineras med förstånd - och inte heller med ett fungerande rättsväsende - är nämligen ett system i vilket kostnads- och effektivitetsjakten drivs så långt att systemet kollapsar. När alla möjliga kloka besparingar vidtagits kommer ett marknadsekonomiskt system utan klokskap att övergå till att vidta okloka besparingar, sådana effektiviseringar som gör systemet sårbart eller som på sikt leder till att systemet helt sågar av den gren som det självt bärs upp av, antingen genom att skrämma iväg sina betalande uppdragsgivare eller genom att helt sonika sluta fungera. Sådant kan vi se överallt i vårt samhälle, jag ska ge exempel nedan. Idiotin och/eller kriminalitet som får motsvarande effekter, tycks på nästan alla områden ha tryckt undan sunt förnuft och klokhet.

En marknadsekonomiskt driven järnväg, utan kloka personer som driver den och utan ett fungerande rättsväsende kommer att följa ungefär följande handlingsmönster. Först studerar man den nuvarande av politiker och tjänstemän misskötta järnvägen. Sedan gör man saker och ting LITE mindre dåligt än den nuvarande järnvägen. Men inte mycket - för då tjänar man mindre än nödvändigt. Man köper tåg som är aningen bättre än de som den misskötta järnvägen köpte för 40 år sedan, med de förväntningar på komfort som fanns då.

Nu har inte jag hunnit åka med MTR-Express, men att döma av reportagen i media är även den organisationen drabbad av så kallat kapitalistiskt dumsparande. Man har visserligen köpt schweiziska tåg. Det är lovande. I Schweiz går tågen enligt tidtabell, sommar som vinter, istället för att, som de svenska, vara ett överlevnadsäventyr. Men därmed tycks man ha slagit sig till ro uppfyllda av en känsla av förträfflighet. Man har valt en stol som heter ”komfort” och det låter ju bra i bonnaöron. Hur mycket bekvämare den är än SJ:s 40 år gamla stol låter sig naturligtvis inte bedömas. Inte heller har jag sett något i reportagen som mina ögon fallit på, som säger något om stolens eventuella reglerbarhet. Mellan stolarna finns ett (1) uttag för laddning av telefoner och datorer. Det kan synas som en ointressant upplysning, men det säger förmodligen en hel del om vilket tänkande som styrt uppbyggnaden av hela systemet.

Som en eftergift och ett insmickrande drag gentemot Stureplansresenärerna gjordes stort nummer av att klockan på väggen är från Breitling och lampan på bordet är en specialmodell av Ateljé Lyktans ”Bumling”. Därmed har man också mellan raderna sagt att man betraktar sin intressantaste resenärskategori som ytliga och lättlurade muppar. Restaurangvagnen, som är det område där, näst efter driftsäkerheten, SJ:s inkompetens synts tydligast har fuskats bort. Ett tåg som trafikerar Stockholm-Göteborg hinner med fyra sittningar i restaurangvagnen och ett som kör Stockholm-Malmö klarar åtminstone fem sittningar. På ett tåg har man hundratals resenärer som inte har något alternativ att välja på. Man behöver inte som restauratör göra reklam för att få kunderna till restaurangen. Med en liten överdrift räcker det med att inte vara oduglig. Om man lika måste sitta fyra eller fem timmar på tåget är det ett utmärkt tillfälle att använda tiden effektivt och till att äta gott. Kan man inte äta gott på tåget måste man avsätta tid till att äta före och, med hänsyn till människans korta aktionstid, även efter tågresan. En resa med tåg Stockholm-Göteborg blir då inte en fyratimmarsresa. Det blir 1,5 + 4 + 1,5 = 7 h, inkl mat före och efter. Denna fantastiska möjlighet att lyfta tågens attraktivitet har fuskats bort genom att restaurangen, med vita dukar och riktiga glas, har ersatts av en kaffeautomat värdig ett uppehållsrum på ett högstadium i en förort. Med ovanstående reservation är den lösning man valt alldeles utmärkt om man ska köra pendeltåg mellan Stockholm och Uppsala. Däremot är det ingenting att köra Stockholm-Göteborg och längre sträckor med. Om inte orsaken till vägvalet är en mix av inkompetens och girighet, är det allra minst fräckt mot resenärerna, att nyttja den i och för sig på många sätt redan misslyckade ”avregleringen” av järnvägen, till att lansera en modernare boskapstransport.

Sådär kan vi fortsätta att drabbas av marknadsekonomins omsorger, tillhandahållna av giriga psykopater, tills vi sitter på öppna flak mellan Stockholm och Göteborg, äter vår medhavda smörgås, skyddar oss mot vind och nederbörd med de plastinpackade paraplyer som järnvägsbolaget hyr ut åt oss, allt medan vi gottar oss åt, att vi inte reste med konkurrenten, eftersom ”vårt” bolags representanter mutat banverkspersonalen att växla in deras tåg på fel spår.

Nu är ju inte järnvägen det enda område i vårt samhälle inom vilket stollar och psykopater leker antingen socialism eller marknadsekonomi. Samma fenomen finns på område efter område.

Vi har
- kärnkraftsbolag som inte vet vem som finns inne på deras anläggningar, eller var de finns,
- elnätsbolag som inte håller sig med vare sig personal eller reservdelar,
- försäkrings- och bankdirektörer som plockar spararna på miljarder med bluffgruv- eller bluffinvestmentbolag,
- vägväsende som bygger staket mitt på vägarna för att försvåra framkomligheten,
- telebolag som plockar ned fungerade nybyggda anläggningar för att de vill styra över resurser till diktatorers övervakning av sina medborgare,
- flygplatser som kostat miljarder att bygga men som stängs under dagen, några timmar åt gången, för att spara enstaka personers lön några timmar,
- flygplatser från vilka näringslivet kastas ut för att pampar och psykopater ska få flygplatsen som sin egen lilla lekstuga, för andras pengar, osv.

Nu orkar jag inte längre. Så här kan man tyvärr sitta hela dagen och räkna upp hur brottslingar, psykopater och stollar förstör vårt samhälle.

Södertälje söndagen den 28 december 2014
Mikael Styrman
.