Indignationsprivilegiet återtaget av Rädda Barnen

.
Sedan nationalsocialdemokratin var i sin krafts dagar och höll Sverige i ett järngrepp, och befolkningen i skräck, har vi ännu kvar mängder av grenar från den gamla maktapparaten. De lever numera till synes sina egna liv som förment osjälviska och allmännyttiga organisationer, finansierade genom tiggeri och/eller offentliga bidrag. Den synliga delen av deras verksamhet består i att försåtligt lyfta fram nationalsocialdemokratins förtjänster genom att peka på fel och brister i andra länder och samhällssystem. Den mindre synliga delen består i att belöna partiarbetare, eller om man så vill partiadel i första, andra och tredje generation. Säkert kan det bli fler generationer med tiden.

Vem minns inte

- Röda Korset som den egennyttige Bengt Westerberg förvandlade till Svarta Korset?
- Svenska Amnestys och Internationella Juristkommissionens Jesús Alcalá, och hans svindlerier, journalist var han - vad annars?
- Anna Visborgs stiftelse som shanghajades av pamparna i styrelsen?

Listan kan naturligtvis göras MYCKET lång.

Idag, när nationalsocialdemokratin och dess parasiterande kört landet i botten, är dessa organisationer till stor del lika otidsenliga som dinosaurier och då och då avslöjar sig någon av dessa dinosaurier. För några dagar sedan blev det världens pådrag i media, för att en ordningsvakt i Malmö gjorde sitt arbete och hindrade ett utländskt gatubarn från att göra som han ville även i Sverige.

Avsiktligt eller oavsiktligt slängde då någon journalist ut en hel ring falukorv på nattgammal is. Och se, där kom strax en av dessa otidsenliga dinosaurier dundrande ut på svagisen, på jakt efter falukorven. Det var Elisabeth Dahlin från Kalix, sosseadel i åtminstone andra generation. Dotter till ett nationalsocialdemokratiskt landstingsråd i Norrbotten. Generalsekreterare för Rädda Barnen, ordförande för Världens Barn, ledamot i Radiohjälpen och Pressens Opinionsnämnd (enligt Wikipedia).

Som många andra av dinosaurierna plågas Rädda Barnen av tvivel om sitt ”uppdrag” nu när Sverige sedan länge faller fritt. Av mycket att döma har Rädda Barnen helt missat, eller blundat för, den stora mängden föräldralösa barn eller gatubarn eller vad de nu vara må, som väller in över Sveriges gränser och varav nästan 1.500 nu är försvunna. Det är möjligt att dessa barn inte är upp så mycket på Rädda Barnens kansli? Kanske bevistar de inte heller de konferenser och andra fina sammankomster där Rädda Barnens elit frotterar sig mot noblessen?

Vad har man sysslat med på Rädda Barnen?

Nu har man i alla fall, tack vare media, återtagit indignationsprivilegiet och utsett en skyldig grupp att hacka på. Det är polisens fel. Allt är polisens fel. Och nu finns det inga gränser för hur mycket arbete och kostnader som det plötsligt är polisens sak att lägga ned för att försöka styra upp det kaos som våra politiska drönare åstadkommer. Det kanske går så långt att vi måste ställa in en del av noblessens lallande för att polisresurserna behövs för att leta efter försvunna barn från all världens länder. Klarar man inte det senare blir det ju moraliskt tvivelaktigt att lägga ned så mycket resurser på blåljuskorteger och att skapa bildmässiga fototillfällen i samband med nollproduktiva möten utan andra syften än att må gott och exponera sig, på skattebetalarnas bekostnad.

Men Rädda Barnen kan gå före och visa vägen. Nu har livet och arbetet plötsligt fått innehåll. Nu kan man sluta ränna på allehanda offentliga kattdop, sluta räkna lönen från generalsekreterarförläningen och de lukrativa extraknäcken samt sluta räkna hur många kändisar man har legat med. Istället kan man gå ut på gatan och ägna sig åt det fältarbete som man är så pigg på att peka med hela handen åt andra att de ska utföra.

- Ut på gatorna och leta efter barnen Elisabeth!

Södertälje fredagen den 13 februari 2015
Mikael Styrman
.