.
Jag har haft kvar det lilla barnets oskyldiga och naiva syn på jultomten, som en snäll och godhjärtad farbror, som med obegränsade resurser obekymrat skänker av sina egendomar för att glädja världens barn. Samma gäller för synen på barnen: oskyldiga förväntansfulla guds underverk som inget ont eller beräknande huserar.
Inte ens när jag under julhandeln, utanför varuhusen, mötte dessa professionella slöjbeklädda parasiter, med sina gripande bilder av plågade barnhemsbarn, till vilka de sade sig samla in pengar, så att de skulle få ett mål mat på julafton, lät jag mig rubbas i min barnatro. Jag frågade bara: Vad ska de äta nästa dag? Vad är det för mening med att samla in pengar till mat på julafton utan att bry sig om ifall de får mat nästa dag? Men så långt sträckte sig inte parasiternas omsorger.
Men så före julen 2014 sände Nordnytt sitt inslag om balkantiggarna i Luleå. Kommunen hade fixat en lägenhet åt åtta balkantiggare en vecka tidigare. Nu var det 45 boende i lägenheten varav en del tidigare hade fått pengar av kommunen för att åka hem, men därefter återvänt med nya friska tag. Inte tillräckligt friska för att arbeta, men väl för att tigga till sig de godhjärtades pengar. Och nu finns det förstås gott om likadana skattefinansierade lägenheter över hela landet, kan man förmoda, för ”tomten” finns överallt.
I ett inslag, möjligen samma, blev en kvinna tillfrågad vad som krävdes för att kvinnan skulle åka hem igen. Helt skamlöst och frankt svarade hon att hon ville att staten skulle ge henne ett hus. ”Statstomten”.
För så är det förstås. Tomten är ingen osjälvisk och godhjärtad person som skänker av sina egna medel. Han är istället förtroendevald som strör andras pengar omkring sig för att själv få sitta i orubbat bo. Sådär jättegodhjärtad var kanske inte tomten vid en närmare granskning. Snarare egennyttig med andras pengar.
Men barnen då? Är inte de ändå godhjärtade? I Nordnytts reportage är balkantiggarna barnen. Då kanske barnen är sluga och beräknande arbetsskygga individer som drar nytta av den halvsenila tomtens dumhet eller oförstånd för att plocka av tomten dennes, eller andras, pengar och andra tillgångar?
Men tomten har väl inte kommit med balkantiggarna? Han har väl funnits jättelänge?
Ja, så är det förstås. Tomten har ”alltid” funnits där. Även för vuxna barn.”Tomten” är en välkänd hälare som i olika former och sedan uråldriga tider bland annat hjälpt tjuvaktigt folk att tvätta stöldgods.
Ett exempel kan man ofta se i Antikrundan, både i den svenska och utländska. Eller ”Hälar-rundan” som det lika gärna skulle kunna heta. Inte sällan kommer enkelt folk, eller folk vars anfäder varit enkelt folk, med magnifika dyrgripar. Proveniensen, eller den alltid så viktiga berättelsen, är inte sällan att anfadern eller anmodern varit trotjänare hos någon mycket förmögen person, som sedan talat om att vederbörande får välja något, vad som helst av dennes tillhörigheter, för egen del. Säkert finns det verkliga och sanna sådana historier. Men i många fall har det låtit bättre att säga till barn och barnbarn att ”jag var trotjänare som tjänade min uppdragsgivare så länge och troget att jag fick välja vad jag ville”. Det lät åtminstone mycket bättre än att säga: ”Jag var trotjänare och använde mitt förtroende till att plundra min uppdragsgivare när han vände ryggen till”. Uppdragsgivaren blir på så sätt, med eller mot sin vilja, också en jultomte. Det finns sålunda många olika sorters tomtar ibland oss. Inte sällan ofrivilliga eller tomtar u p a.
Södertälje onsdagen den 11 februari 2015
Mikael Styrman
.
SvaraRaderaStöld är givetvis alltid stöld i juridisk mening, men
om några initiativrika personer ur mindre bemedlade
samhällsklasser ägnade sig åt lite "fördelningspolitik"
enligt eget huvud som omfördelade tillgångar från någon
de kanske var tvingade göra dagsverken hos, eller som
exempelvis utsatt någon piga eller motsvarande för en
våldtäkt som resulterat i ett "oäkta barn" sagda krösus
inte tagit något som helst ansvar för, ja i så fall framstår
det i mina ögon sunt att som småsmulor i kompensation för
dylikt tillskansa sig de materiella tillgångar man kunde.
/ fänrik Stål
Nu var det väl inte riktigt det jag var ute efter, men eftersom Du tar upp frågan måste jag nog invända att man nog inte kan betrakta varje stulet värdeföremål som en skälig kompensation för våldtäkter och utomäktenskapliga barn, särskilt inte om mottagaren av ”kompensationen” råkar vara en man.
SvaraRadera
SvaraRaderaJag är övertygad att vi är helt överens om att varje historia
kring hur ett värdefullt föremål "bytt ägare" är unik.
Du Mikael (Om jag får ta mig friheten att kalla dig vid förnamn)
har belyst aspekten stöld och missbruk av ett givet förtroende,
och jag har belyst andra tänkbara omständigheter kring hur föremål
tillgripits och i vilken moralisk kontext detta kan ha skett.
/ fänrik Stål