måndag 25 maj 2015

Göran Lambertz - ofrivillig rättssäkerhetskämpe

.
Göran Lambertz kommer att bli ihågkommen. Bland annat för att han var justitiekanslern som fick lådvis med handlingar i det som sedan visade sig vara landets hittills största avslöjade rättshaveri och som sedan avvisade klagomålen på handläggningen efter en vecka - utan att ha öppnat pärmarna. Mest upprörande var förstås att han hade mage att berömma handläggningen av målen kring ”Cirkus van der Kwast” som ”skickligt” utfört arbete. Det försöker Lambertz nu förgäves tvätta bort. Han är och förblir JK-skurken som kom att symbolisera hur ruttet vårt rättsväsende är.

Sedan gjorde han ont värre genom att som justitieråd - och i egen sak - gå ut och dilla i media om att Quick visst var skyldig, samtidigt som resningsprocesserna pågick i underrätterna. Bara en sådan sak borde ju vara tillräckligt för att få sparken - om inte annat så av oduglighet.

Och nu försöker han den klassiska skurkmetoden att neka i sten - det finns alltid någon som tror dig och det flesta varken kan eller ids sätta sig in i frågan, särskilt inte i sådana här stora ärenden som omfattar tusentals eller tiotusentals handlingar.

Många, som följer med rättsfrågors utveckling, funderar nog över hur det kommer sig att Göran Lambertz gång på gång återkommer och inte ger sig, efter att så totalt ha skämt ut sig i sin hantering av Johan-fallet och Tomas Quick-fallen. Nu är han ju igång igen och har skrivit en bok om sina nonsensbevis och får mycket utrymme i pressen för det. Det är i och för sig rätt att han får mycket utrymme för att försvara sig, eftersom hans ärende onekligen har fyllt tidningarna tidigare och då inte till hans fördel.

Men det som är märkligt är att han konsekvent släpar fram sådana ”bevis” som skändligen avslöjats som manipulerade och fabricerade, där polisen Seppo Penttinen med ledande frågor och tips har lett Tomas Quick en mödosam väg framåt till ungefär ”rätt” uttalanden. En domare, inte minst ett justitieråd, måste kunna visa upp någon form av förmåga att analysera och bedöma bevis. Annars kan han inte vara domare. Den analysförmåga som Lambertz visar upp skulle inte ens accepteras hos en vikarierande nämndeman i en tingsrätt. Och Lambertz är justitieråd!

Oisin Cantwell skrev i Aftonbladet för någon vecka sedan, möjligen med Cantwells ord, att Högsta Domstolens ordförande Marianne Lundius uttryckt att Lambertz härjningar skadar förtroendet för landets domstolar. Det är en rätt märklig synpunkt även om det är begripligt att Marianne Lundius uttrycker den. Jag vill nog med bestämdhet hävda att Lambertz inte alls skadar förtroendet för landets domstolar. Däremot skadar han den oförtjänt förtroendefyllda illusion som Sveriges domstolar gömmer sig bakom. Och Lambertz förpassar förtroendet för domstolarna närmare den nivå där det verkligen bör förhålla sig. Han röjer det många av oss redan trodde oss veta, nämligen att domarna bara delvis avkunnas med stöd av vad som utspelar sig i målet och i domstolen. I övrigt avgörs målen av många andra faktorer. Exempel på sådana andra faktorer som avgör målen är

Kontant muta
Kreditmuta
Räntemuta
Amorteringsmuta
Social muta
Karriärmuta
Bostadsmuta
Hot
Jaktmuta
Fnaskmuta
osv.

Och allt som en domare kan erbjudas kan också domarens barn och andra anhöriga och i förekommande fall deras bolag erbjudas.

Det Göran Lambertz och Anna Skarhed har visat upp och som verkligen har fått förtroendet för domstolarna att rasa ned i källaren, är hur man präglas av en kultur som medger att man i tjänsten kan begå grova rättsövergrepp, inte bara enskilt utan även i grupp. Dessutom att man hjälps åt för att skydda varandra och för att göra den förfördelade rättslös.

Jag tänker förstås på rockaden som gjordes för att skydda Lambertz från avsättning för sin brottsliga hantering av Johan-fallet. Genom att Lambertz blev justitieråd menar man att han inte kan avsättas som justitieråd för brott begångna som Justitiekansler - knappast ägnat att skapa förtroende för rättsväsendet. Göran Lambertz och Anna Skarhed bytte positioner och det är för oss alla ett mycket, mycket nedslående besked. Det är ju nämligen som var och en förstår inte upp till dem själva att byta positioner hipp som happ. Det säger oss att Göran Lambertz inte gjorde fel i Johan-fallet av oförstånd. Han gjorde det med beräkning och fullt medveten om det felaktiga och brottsliga som det innebar. Vad värre är, det innebär förmodligen att Anna Skarhed och de personer, som hittills ännu framlever sina dagar i juridikens dunklaste skrymslen, och som utser Skarhed och Lambertz, också visste om att Lambertz gjorde ett rättsövergrepp samt att de var beredda att hjälpa till med det, genom att skydda Lambertz. Det i sin tur antyder att initiativet inte nödvändigtvis var Lambertz eget utan kanske kom från annat, högre, eller inflytelserikare håll. Det ligger i farans riktning att Lambertz kanske inte hade något val, därför att någon var i position att utöva avgörande påtryckningar mot honom. Vid en hastig tanke kan någon uppfatta att det talar till Lambertz fördel, men kanske inte. Vad är det för hållhake som någon eller några har, som är så gräslig att en välutbildad och högt uppsatt jurist är beredd att ställa lojaliteten mot sitt ämbete åt sidan och att göra grova rättsövergrepp för att hålla dem hemliga?

En annan intressant och graverande fråga är vilket förtroende och vilken respekt man kan känna för en domare eller hög jurist inom rättsväsendet som inte har mer respekt för juridiken än att han eller hon lite hypotetiskt behåller en person på en ansvarsfull befattning för att personen är användbar när rättsövergrepp ska göras?

Sist men inte minst återstår frågan som inga media, såvitt mig är bekant, har vågat ta i. Vem eller vilka mördade en eller flera av ”Quick-offren” och är så inflytelserik att det välte hela vårt juridiska korthus över ända?

Det borde bekymra Marianne Lundius mindre att ett oförtjänt förtroende skadas genom att Lambertz med beräkning ältar om sin oskuld som ingen eller nästan ingen tror på.

Det borde bekymra Marianne Lundius mer att rättssäkerheten skulle förbättras om domarna byttes ut mot en schimpans med förbundna ögon som avgör målen genom att kasta pil mot en roterande Darttavla. Det skulle kanske inte ge så välformulerade domar. Men det skulle ge den som är underlägsen i politiskt eller ekonomiskt inflytande 50% chans att vinna. Det är något vederbörande inte kan uppnå med nuvarande domarkår. Särskilt tydligt blir detta förstås när den enskilde har det offentliga som motpart. Extra tydligt förstås i förvaltningsdomstolarna som skrämmande ofta är ett eko av de myndigheter vars beslut de ska låtsas överpröva.

Om man värnar rättssäkerheten, vill att rättsväsendet ska fungera på avsett sätt, duger det inte att sopa problemen under mattan och värna en potemkinkuliss. Då måste man ta itu med problemen i domstolarna och domar-, åklagar- och advokatkårerna för att på det sättet förtjäna allmänhetens förtroende.

Märkligt att Högsta Domstolens ordförande Marianne Lundius uttalar sig så grumligt i denna fråga. Törs vi hoppas på att hon blivit feltolkad?

Det är också mycket märkligt att Marianne Lundius låter Göran Lambertz avgöra mål i Högsta Domstolen i vilka personer som kraftigt och offentligt kritiserat Lambertz olagligheter är part. Det är inte ägnat att öka förtroendet för Högsta Domstolen. Snarare kan det tolkas som en del av ett mönster.

Södertälje måndagen den 25 maj 2015
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar