.
(Uppdaterad 12:18)
Den omfattande flytten från landsbygden till städerna som hela tiden utspelar sig, brukar förklaras av media ungefär som utslag av en naturlags verkningar. Det finns inte en enskild orsak till att människor flyttar till städerna vilket man ibland kan få intrycket av. Det finns flera orsaker och det finns olika orsaker på olika platser. En viktig och ofta förekommande anledning är svårigheter att försörja sig på landsbygden. Men anledningen till att det blivit svårt att försörja sig varierar. Det kan handla om försämrade jordbruksförutsättningar, klimat, torka osv eller om oroligheter och brist på skydd mot våld och övergrepp men även följden av politisk-ekonomiska beslut. Det skulle bära för långt att här på bloggen ge sig in på att försöka förklara urbaniseringen i större sammanhang, men jag konstaterar bara att den inte är en naturlag och ska något belysa hur den skett i Sverige.
Mjölkgårdarnas överlevnadsmöjligheter diskuteras intensivt nu. Det finns några tusen kvar i Sverige. Fortsätter den pågående utvecklingen finns det inga om 5-10 år. Det är säkert ingen överdrift. Åtminstone inte om mjölkproduktionen ska pågå med nuvarande industriella struktur. Det måste nämligen finns en viss mängd mjölkbönder nära varandra för att det ska gå att hämta mjölken med rimliga kostnader. När det blir för få rasar antalet snabbt därför att de kvarvarande antingen inte får avsättning för sin mjölk, eller får det mot ökade transportkostnader, som gör gårdens verksamhet omöjlig att driva. Därför blir nedläggningen snabb mot slutet. Men det är inte jordbrukens kostnader som driver fram nedläggningen, det är den felaktiga industriella strukturen och den i sin tur är skapad av politiska beslut eller om man så vill politisk-ekonomiska beslut.
Man kan beskriva utvecklingen inom jordbruket på olika sätt. Med statistik för hela län eller län eller hela landet. Jag ska istället kort beskriva utvecklingen inom ett begränsat område: Karungi-Kukkola-Tossa-Karhuvaara-området i Tornedalen. Där fanns i slutet av 1950-talet fler än 110 småbruk. Människorna hade ofta stora familjer och försörjde sig på dessa småbruk i kombination med annan deltidssysselsättning. Någon gång under 1980-talet hade hundra jordbruk lagts ned och kvar fanns drygt tiotalet större jordbruk. Idag finns någon enstaka kvar om inte antalet redan hunnit bli noll. Det säger sig självt att dessa människor har varit tvungna att söka sig sysselsättning på annan ort, dvs oftast i städerna.
Det var dock ingen naturlag som gjorde deras jordbruk olönsamma. Istället var det följden av politiska beslut fattade på begäran av industrin. Läs: Wall-Enberg och kompani. De ville ha billig arbetskraft till industrin vilket inte lät sig förenas med lönsamma småbruk som man kunde leva på.
Utvecklingen förstärktes av andra faktorer, delvis möjliggjorda av tillgång till billig olja, delvis av den tekniska utvecklingen. Skogen som på 1950-talet avverkades med manuella, senare motormanuella metoder och kördes ut med häst blev efter hand helt mekaniserat. Flottningen av timmer lades ned, men det resulterade inte i att virket förädlades i inlandet där skogen växte. Under flottningens tidevarv förädlades virket vid älvmynningarna. Numera förädlas bara virke vid Kalix och Pite älvars mynningar. Snart kanske bara vid Pite älvs mynning.
Det har hela tiden funnits möjlighet att driva småbruk, om man hade fredats från politiska övergrepp som gynnat mäktigare intressen. Så har fortsatt att ske i Central- och framför allt Sydeuropa. Men i Sverige gjordes det omöjligt genom beslut inom bondekooperationen som ekonomiskt straffade småbruk och genom ett bidragssystem som dels gynnade större jordbruk och dels drev fram hög skuldsättning inom jordbruket samt gjorde att antalet sysselsatta inom jordbruket rasade. Korna skulle hållas kopplade och aldrig få gå ut. Den bonde som öppnade en dörr i ladugården som gjorde det möjligt för korna att gå ut förlorade sina bidrag.
Avflyttande bönder kunde inte sälja sina gårdar på en fri marknad. Man kunde bara sälja till köpare som lantbruksnämnden godkände, dvs ett fåtal av lantbruksnämnden favoriserade aktiva jordbrukare, och bara till ett pris som lantbruksnämnden bestämde. Ett pris som vanligtvis var mycket lågt i förhållande till vad gårdarna hade inbringat på en fri marknad.
Åtminstone under 1960-talet, kanske tidigare, hade bönderna förlorat kontrollen över sina kooperativa företag som istället hade blivit sig själva närmast, med stor lyhördhet gentemot industrins och politikens önskemål. Politiken i sin tur var helt styrd av industrin även om propagandan som tutades ut åt allmänheten av en allt mer korrumperad press talade ett annat språk.
Gårdsmejerier tillverkades i Sverige, med vilkas hjälp mjölkbönderna hade kunnat få avsättning för sin mjölk på den lokala marknaden, utan de långa transporterna. Men de såldes inte i Sverige. De såldes bara på export. Orsaken var naturligtvis att mejeritillverkarna inte ville störa sina relationer med bondekooperationens stormejerier som var deras kunder i Sverige, men också att mejeritillverkarna ägdes av samma industriella ägare som ville ha bönderna, deras barn och anställda till industrins löpande band.
Det var inte bara mjölkproduktionen som påverkades. Utvecklingen var snarlik inom alla jordbrukets grenar. Att slakta för avsalu på gården gjordes omöjligt genom att politiken och kooperationen i växelverkan förenade gårdsslakt med mycket höga, omotiverat höga, hygieniska krav och höga avgifter för veterinärbesiktning av köttet. Numera finns ju även höga kostnader för transport och destruering av sjuka djur, möjligen en sentida utväxt från detta äldre bestraffningssystem.
I Sverige måste man åka till en jättehangar utanför stan för att handla industriellt processade och plastförpackade livsmedel. I Sydeuropa finns småbruken kvar, man kan handla i små ostbutiker eller slakteributiker eller gå och köpa dagsfärskt bröd på det lokala bageriet, på promenadavstånd. Men då har ju inte maffian samma grepp om Sydeuropa som den har om Sverige.
Södertälje måndagen den 25 maj 2015
Mikael Styrman
.
Mikael, jag anser nog att det finns en naturlag som tvingar människor att flytta till städerna.
SvaraRaderaMänniskans sociala behov är denna naturlag. Vi söker ständigt trygghet i en social samhörighet, ju fler medmänniskor vi har omkring oss desto tryggare känner vi oss. Jämför fiskstim.
Att det egentligen är tvärtom är något vi inte kan ta till oss, staden med sin koncentration av människor är i själva verket en betydligt farligare miljö än landsbygden med dess sociala kontroll.
I en förlängning är staden självutplånande då faran med anonymiteten överskrider tryggheten av medmänniskor.
Vid en viss koncentration av människor blir miljön rent anarkistisk.
Endast de mest hårdhudade och kriminella tjänar då på att leva i stadsmiljön, vi andra blir utnyttjade och undanträngda.
Jag anser vi redan nått detta stadium i storstäderna världen över, men att vi inte formulerat en alternativ strategi för att känna trygghet.
Precis som stora imperium och kulturer kommer stadens makt och inflytande att nå ett maximum för att sedan störtas i förfall.
Detta beroende på att en stad inte är självförsörjande utan beroende av en fungerande infrastruktur som är underställd stadens maktutövning.
Om/när marknadens krafter tar tillbaka makten och stadens människor blir utsatta för hunger och köld kommer konflikten mellan stad och land att väga över till landsbygdens förmån.
Att, som idag, lita på att övriga landet skall försörja staden är naivt och det är endast en tidsfråga innan marknadskrafterna utnyttjar stadens försörjningsmässiga underläge.
Endast statsterror kan i längden hålla storstaden vid liv.
Jag håller med om att vi har ett sådant fiskstims- eller om man så vill apflocksbeteende, eller bara flockbeteende, som Du beskriver. Jag är även tämligen bekväm med Dina beskrivningar av stadens och landsbygdens för- och nackdelar.
SvaraRaderaMen,
beträffande kraften i flockbeteendet och dess bidrag till urbaniseringen vill jag moderera mig lite.
I Asien, Afrika och Sydamerika finns många små byar i vilka människor kan leva hela sitt liv utan att ens besöka närmaste grannby. Det talar, menar jag, mot att flockbeteendet i sig är den starka drivkraft som manar människor att flytta till städerna. Det är två saker som samverkar och skapar denna folkomflyttning. Och den accelererar med tillgång till kommunikationer och media.
Det ena är förändrade försörjningsmöjligheter på landsbygden med en ständigt ökande befolkning. Bondens avkomma växer i antal, men gården och åkermarken gör det inte. För varje generation ska egendomen styckas i allt mindre delar samtidigt som familjemedlemmarna blir allt fler.
Det andra är hur drömfabriken och sanningsministeriet skildrar livet i staden. Medan landsbygdens folk ofta, med rätt eller orätt, framställs som enfaldiga kufar, ibland helt vrickade, glorifieras livet i staden och uppvisar närmare släktskap med en furstes liv än en torpares.
Så landsbygdens människor söker sig till staden med samma förväntningar som en afrikan söker sig till Sverige.