onsdag 21 oktober 2015

Statistikernas krig och människornas selektiva hörsel

.
Hans Rosling är mycket underhållande att titta och lyssna på. Med extremt tydlig pedagogik och en härlig pondus gör han processen kort med många ”sanningar” som tutats i oss av okunniga eller oärliga journalister, politiker och tjänstemän. Det är faktiskt mycket njutbart även i de delar som man själv är av delvis annan uppfattning.

Rosling travade sina klotsar i TV med sedvanlig självsäkerhet och visade med dem vilken effekt ökande välfärd fått på olika världsdelars befolkningstillväxt tidigare. Så kommer det följaktligen att bli även med de områden som nu står i tur att ta klivit in till ökad välfärd. Klart som korvspad, eller hur?

Men det är en sak att analysera det som redan hänt, i syfte att ta reda på varför det har hänt. Det är något helt annat att utifrån det, och utifrån ett förenklat synsätt, dra långtgående slutsatser om vad som kommer att ske i framtiden. Roslings förenklade resonemang innebär att han helt bortser från OM jorden verkligen kan försörja en befolkning på 10 miljarder med hög välfärd.

Förra veckan väckte hans idolstatus liv i en del konkurrenter, eller kollegor som det heter i den akademiska världen, som också sysslar med befolknings- och biståndsfrågor och vilka ville anföra avvikande mening i en debattartikel på SVD Debatt, undertecknad av Karl-Erik Norrman, Carl Wahren, Lars Wedén och Anders Wijkman.

I sin debattartikel räknar de upp en mängd faktorer som talar för att en ökad befolkning inte kommer att kunna ta del av den ökande välfärd som är en förutsättning för Roslings resonemang och slutsatser. Bland annat räknar man upp krympande åkerarealer, endast blygsamt ökande arealavkastning, utfiskade hav, torrbälten som breder ut sig, stigande havsytor, vattenbrist och att en stor del av befolkningsökningen sker i städerna.

Jag har ingen invändning mot deras exempel, utan vill istället peka på ytterligare ett antal faktorer, vilka kommer att, eller hotar att, verka i samma riktning:

USA svarar för en mycket stor del av mänsklighetens livsmedelsproduktion. Av avgörande betydelse för den amerikanska produktionen är i det närmaste total konstbevattning. USA har inom kort uttömt sina grundvattenreserver.

Snart är all växtodling beroende av konstgödning. Det är känt att jordar som brukas med hjälp av konstgödning blir mycket improduktiva om konstgödning inte kan tillföras även framgent. I tider av stor social oro, som vi kan förvänta oss, torde störningar i distributionen av konstgödning att bli ett nytt normaltillstånd. Det finns även anledning att känna oro inför hur jordar som uthålligt stressas med hjälp av konstgödning reagerar efter lång tids bruk. Denna fråga är inte belyst, och är säkert inte helt lätt att tillförlitligt belysa, inte ens om man vill.

Dagens höga jordbruksproduktion har skapats med hjälp av onaturliga produktionsmetoder som jordens ekosystem inte är rustade inför. Enorma monokulturer odlas vilket gynnar sjukdomar och skadedjur och kräver ökad tillförsel av gifter inom jordbruket. Det finns naturligtvis en gräns för hur mycket gifter man kan tillföra vår mat inom jordbruket utan att det orsakar stora skador hos konsumenterna, hotande deras överlevnads- och fortplantningsförmåga. Monokulturerna, deras ensidiga näring och giftiga miljö, är redan på väg att slå ut de för nästan allt liv nödvändiga pollinatörerna humlor och bin.

Nästan alla livsviktiga och naturliga grödor med naturligt nedärvd resistens har på kort tid ersatt av grödor med mycket smal genetisk bas. Det är mycket osannolikt, att det inte skulle betyda att vi exponerar oss för risken, att i normala fall tämligen ofarliga kombinationer av klimat- och andra förutsättningar, nu ska slå ut stora delar av vår jordbruksproduktion på kort tid och möjligen även med långtidsverkan.

Roslings resonemang innebär att han unnar sig lyxen att betrakta jordens förmåga att försörja en ständigt ökande mänsklig befolkning som obegränsad. Enligt Rosling är det inget problem att försörja befolkningen idag och det kommer inte heller att erbjuda något problem när befolkningen blir tio miljarder - OM den någonsin blir tio miljarder, vilket är allt annat än säkert. 

Vi lever inte av jordens avkastning längre. Vi lever av dess kapital. Annars skulle inte haven vara utfiskade, USA:s vattenreserver uttömda och djurart efter djurart utrotade. Det är förmodligen länge sedan mänskligheten blev större än jorden uthålligt kan försörja. Kanske passerade vi gränsen redan vid 2,5-3,5 miljarder? I vilket fall som helst var gränsen långt i från de åtta miljarder vi är idag. Det finns ingen annan väg att gå än att anpassa munnen efter matsäcken. Om mänskligheten aldrig hade vuxit sig så stor hade Jorden kunnat föda en större befolkning. Nu blir det istället fråga om hur många människor en våldtagen och ödelagd jord, med rubbade ekosystem, kan föda. Det är sannolikt mycket, mycket färre. Och situationen kommer att förvärras. Dels därför att man kommer att fortsätta att ödelägga ekosystemen för att hålla sig vid liv, efter hand som situationen förvärras. Men också därför att det finns forskare som är beredda att käckt och pedagogiskt, med glimten i ögat och en stor portion pondus tala om för människorna det som de vill höra: 

- Det är inga problem, bara kör. Allt fixar sig!

Det fanns en gång en blomstrande kultur på Påskön. Man tror att de utrotade sig själva genom att hugga ned alla träd på påskön och därmed försämra sina förutsättningar för jordbruk och fiske. Säkert fanns de som även på Påskön ifrågasatte om det var klokt att hugga ned alla träd för att resa upp stengubbar som inte gick att äta. Lika säkert är nog att det fanns Hans Rosling-typer på Påskön också, som sa åt människorna vad de ville höra:

- Det är inga problem, bara kör. Allt fixar sig!

Människorna är enfaldiga och vill bedra sig själva. De älskar den som säger att en plats i paradiset är utmätt åt dem - vare sig det är i det här livet eller i nästa.

Södertälje onsdagen den 21 oktober 2015
Mikael Styrman

.

3 kommentarer:


  1. Jag instämmer helt och fullt i herr Styrmans resonemang och
    vill utveckla vad som sägs om jordbruk och konstgödning, alltså:
    Tillgång på konstgödning är tyvärr inte enbart en fråga om produktion
    och distribution. Det kväve som ingår kan förvisso i praktiken obegränsat utvinnas ur luften och så görs idag av industrin.
    Med kalium vet jag ej hur det förhåller sig, men jag har aldrig
    hört att detta skulle vara någon bristvara. Däremot är jordens
    tillgångar på fosfor begränsade, och utan fosfor hjälps det inte
    hur mycket kväve man än dränker sina grödor i.
    Det har redan varit krig om naturtillgångar i form av fosfor,
    låt vara krig i slutet av 1800-talet, men man har alltså redan
    enligt bästa förmåga med örlogsfartyg försökt skjuta varandra
    sönder och samman för att komma åt några öar utanför Chile som
    består i huvudsak av fosfor i form av guano.
    Precis som med konstbevattningen så talar vi här alltså
    om en begränsad resurs som inte låter så påverkas av fördömanden
    i FN, skarpa uttalanden av EU kommissionen, eller någon inspektör
    från jordbruksverket...
    /fänrik Stål





    SvaraRadera
  2. Som vanligt så har man i USA redan börjat agera för den kommande katastrofen! Och det är genom att leasa och köpa upp åkrar och bördigt land i Ukraina för struntsummor. Det är i det ljuset man ska se USA:s nymornade intresse för Ukraina. Poroshenko och hans anhang är bara lakejer som har till uppgift att genomföra de reformer i lagen som USA dikterar åt Ukraina. Att man genom sitt agerande även hoppas försvaga Ryssland ser man bara som en bonus. (sen att sanktionerna av allt att döma gynnat Rysslands inhemska företag och jordbruk var nog inget man tänkte sig kunde hända) Frågan är när det ukrainska folket i gemen ska få upp ögonen för plundringen av deras land. Så länge Poroshenko lyckas få majoriteten att hata Putin mer än plundrarna så länge kommer han att sitta kvar.

    Benny

    SvaraRadera
  3. Svar till Benny:

    Att det inträffade i viss mån har gynnat inhemska ryska företag är inte någon slump. Det är konsekvensen av målmedvetna beslut som ryssarna fattat med anledning av att de förstått att de är utsatta för ett anfallskrig. Kriget ser visserligen annorlunda ut nu än när Hitler lät sina tanks rulla in i landet, men det är lika fullt ett anfallskrig. Denna gång ett amerikanskt sådant. Nu kommer inga tanks, åtminstone inte ännu. Istället för tyskar är det denna gång amerikaner som söker ”lebensraum” och odlingsbara jordar i öster - efter att ha förbrukat sitt eget land. Eftersom kriget denna gång bland annat är ekonomiskt och bedrivs genom blockader, blir även motåtgärderna annorlunda än under WW2. Då var motåtgärderna bland annat att demontera hela industrin och transportera den österut, i säkerhet bakom Uralbergen. Nu handlar det om att minska beroendet av importvaror.

    Jag tror inte att Ukraina är huvudmålet. Det är Ryssland. Ukraina är ett steg på vägen. Ett verktyg.

    Det ukrainska folket är i ungefär samma situation som det finska folket. Genom århundradenas lopp har de återkommande blivit hårdhänt behandlade av ryska ledare, men aldrig av amerikanska. USA ligger dessutom på betryggande avstånd från deras respektive länder. Det är därför mycket svårt för dem att genomskåda det amerikanska spelet.

    SvaraRadera