Det som inte får sägas

.
Det är säkert jobbigt att vara redaktör på en svensk tidning. Tänk att gå där hela tiden som en strykrädd hund och fundera på vad som inte får sägas. Och samtidigt måste man låtsas inför folket att makthavarna är rädda för det censurerade ordets makt.

Det har blivit i Sverige som det var i Östeuropa före murens fall. Egentligen har väl svenska media alltid haft mycket gemensamt med sina östeuropeiska bröder, numera med deras arv. Men det har blivit tydligare nu.

Jag kanske är en dålig tidningsläsare numera, upptagen som jag allt som oftast är av skadeverkningarna av det svenska rättsväsendets förfall och sammanbrott. Men jag hade i alla fall inte noterat att det var någon sorts kravaller på Gotland, föranlett av ordningsmaktens, måhända av klantiga lagstiftare påtvingade, taffliga sätt att hantera gruppvåldtäkten mot den rörelsehindrade kvinnan. Och när jag observerade det var det för att det i media framskymtade missnöje bland allmänheten över att ”alla” poliser var på Gotland. Det rapporterades som en ”polisinsats”. Det blir ju ganska komiskt när steg 1 i händelsekedjan är onämnbar och man istället får läsa om steg 2 och sedan måste försöka lista ut vad steg 1 är, som ju då officiellt inte förekommer eller förekommit. Det lämnar fältet fritt för ryktesspridning och spekulationer. Ungefär som ett havererat rättsväsende och en dito ordningsmakt överlåter våldsmonopolet åt ligor, gäng och gatans parlament.

Ännu märkligare blir det när man piskar fram en ”motdemonstration” bland de trogna och ska rapportera om den, samtidigt som man ska tiga om vad som föranleder den.

Statens företrädare fortsätter att lalla om att staten har våldsmonopolet. Men som jag som hastigast såg någon skribent framhålla: våldsmonopolet tillhör den som upprätthåller det. Den nuvarande ordningen, eller avsaknaden av ordning, som innebär att en snart sagt oduglig politruk och fårskalle leder polisen genom verklighetsflykt är djupt olycklig. I förlängningen framskymtar en tillvaro som innebär att vi själva måste ta ansvar för vår säkerhet och bland annat värja oss mot inte bara gatubrottslingar utan även kriminella politiker som Sven-Erik Bucht, Anders Sundström och Mona Sahlin. Det blir så att staten drar sig undan och överlåter åt oss att försvara oss och våra närmaste och våra tillgångar själva. Sedan, när vi gjort det, kommer statens nio-till-fem-jobbare och låser in oss efter mångårigt papperströskande. Det innebär att polisen, rättsväsendet, ja hela staten kommer att ha mer gemensamt med brottslingarna, inte bara de offentliganställda och straffriförklarade kleptomanerna, än de har med befolkningen. Det är, om det har undgått någon, ingen idealisk situation när inte bara araber, afrikaner och asiater, utan även svenskarna börjar kasta handgranater mot polisen.

Riksnarren bör snarast sparka jubelidioten som låtsas vara rikspolischef och se till att få lite ordning i landet. Han är ingen Palme och han blir ingen Palme. Han ska komma hem och sköta jobbet, eller åtminstone försöka.

Falun måndagen den 17 oktober 2016
Mikael Styrman
.