.
Det fanns en tid då olympiska spelen var en internationell idrottsfest som hyllade folklig idrott och sportighet, fair play, hederlighet och amatörism. Med tiden har dock de olympiska spelen vuxit i ihjäl sig. De är numera så stora arrangemang att det är nästan omöjligt att besöka olympiska spelen för att följa mer än någon enstaka gren. Det är så många sporter, så många deltagare och utspelas på så kort tid.
Inför nära nog varje OS måste göras enorma investeringar vilka ofta inte kommer till någon eller bara begränsad nytta efter OS.
Fair play och hederlighet får numera stå tillbaka för mutor och korruption. OS är numera i hög grad kemiindustrins OS i vilka man mäter vem som bäst kan ta fram preparat och metoder vilka effektivt lägger idrottens ”renlevnadsmän” i en för tidig grav, men först vinner en medalj i OS och/eller VM.
När OS går av stapeln, efter att ofta hundratals miljarder forsat iväg, blir den ort där spelen äger rum i det närmaste belägrad och allra minst utsatta för en trafikinfarkt. Lokalbefolkningen och tillresta besökare kan gästa spelen. Men inte ens på orten boende kan med någon större framgång följa spelen ”live”. Lokalbefolkningen följer lättare spelen i TV, hemma eller på den ort till vilken de flytt för att komma undan spektaklets avigsidor. Även tillresta besökare följer i allt högre grad tävlingarna från hotellrummet på tävlingsorten.
Naturligtvis borde spelen för länge sedan ha brutits isär så att inte alla grenar tävlar nästan samtidigt och nästan allt på samma geografiska plats. Exempelvis borde det inte vara ett sommar-OS utan snarare tre eller fyra, kanske fler. Och varför i all världen måste de utspela sig samtidigt? Det går ju bra att ha ett sommar- och ett vinter-OS. Tiden mellan två OS är fyra år. Varför måste alla grenar vara med under samma år? Varför kan inte en del sporter ha sitt OS år 1, andra år 2 osv?
När OS i sin nuvarande form drabbar oss tränger det ut nära nog allt annat från alla media. De som inte vill följa OS natt och dag gives få alternativ. De som å andra sidan vill fylla sitt liv med idrotts-kallokain kan bara följa delar av OS på grund av överutbudet.
Marknadsekonomi skapar ofta effektivare lösningar än andra system. Ibland skapar den istället katastrofer. De ekonomiska intressen som uppehåller sig på skuggsidan av idrottens potemkinkuliss och numera är dess verkliga själ har förvandlat OS till ett jättespektakel som upprepar sig vart fjärde år, som om alla som sysslar med idrottsarrangemang är helt oförmögna att lära sig av tidigare års katastrofer. Det sägs att galenskap är när man gör om samma sak, gång efter gång, alla förutsättningar lika, och förväntar sig ett annat resultat. I just OS-sammanhang kan man säga att det är girighet som är motorn bakom katastrofen. Men girighet är ju också ett utslag av en sorts galenskap.
Falun måndagen den 5 november 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar