.
I kölvattnet av Vattenfalls senaste fiasko - det i Roslagen har presenterats lite siffror i media.
350 miljoner kronor beräknas det kosta Vattenfall (elabonnenterna och skattebetalarna) att resa upp sina raserade skräplinjer.
350 miljoner kronor ytterligare kommer det att kosta i skadestånd till kunderna.
Men det är inte det som är det värsta.
Det värsta är att när de är färdiga har de samma skräp som de hade tidigare. Linjer som är byggda för att gå sönder.
Vi vet ganska bra hur mycket mekanisk last en kraftledning behöver tåla för att inte ideligen raseras och skapa mycket långa elavbrott. Det är ingen hemlighet. Det är känd kunskap och det är lika känt hur man ska bygga och sköta elledningar för att det ska hålla.
Man drar ned på stolpavståndet, använder kraftigare stolpar och grövre linor med större stålandel. Sedan sköter man ledningsgatorna så att träden dels blir mindre benägna att falla mot linjerna och dels mindre benägna att fastna i linjerna. Även det känd kunskap.
Problemet är på ett annat plan. De normer som ligger till grund för kraftledningsdimensionering härrör från elektrifieringens barndom. Det är egentligen inget fel på dem. Eller det var inget fel på dem, i den tid de gjordes för. I elektrifieringens barndom var samhällets elberoende obefintligt. Flera veckors avbrott gjorde ingenting. Det fanns inte elvärme, eldrivna tåg, elektrifierade kök och jordbruk. Inte ens industrin gjorde av med el. Vid den tiden sa man i Sverige att vi hade så mycket Vattenkraft i Sverige att vi för all framtid kunde försörja resten av världen med elektrisk ström.
Sedan har världen och elberoendet förändrats. Det som inte har förändrats är Vattenfalls dimensionering av sina ledningar.
De kloka män som en gång i tiden tog fram regelverket för dimensionering av kraftledningar skulle skaka sina huvuden i uppgiven förtvivlan om de kunde se hur samhället har förändrats och se att vi ännu dimensionerade kraftledningar på det sätt man gjorde i deras tid, med deras förutsättningar.
Det är egentligen ännu värre än så. Normerna innebär en minimidimensionering framtagen i en tid då elberoendet inte ens existerade. Vattenfall - och en del andra - använder dem nästan som en maximidimensionering i en tid då elberoendet är extremt högt. Man följer normen bokstavstroget, så bokstavstroget att man kan säga att man försöker bygga så klent som mjöligt utan att bygga olagligt. Man suboptimerar en av samhällets viktigaste resurser.
- Vilket mörker…
När man tar upp dimensionering av kraftledningar med de här verklighetsfrånvarande krutuppfinnarna brukar de alltid påpeka hur dyrt det blir att göra som jag säger. Men hjälper det att det är billigt om hela samhället stannar i veckor och månader för en liten storm? Och blir det verkligen billigare att bygga för att gå sönder?
Den här gången kostade det 700 miljoner kronor på en liten yta som Roslagen. För det fick man ingenting. Pengarna kastade i sjön! För 700 miljoner skulle ett litet privatägt kraftbolag som Ekfors ha byggt 700 mil kraftledning, dimensionerade enligt normerna. Vattenfall skulle ha fått till ungefär hälften eller 350 mil. Om Vattenfall hade dimensionerat dem för att hålla skulle pengarna ha räckt till ungefär 175 mil.
Om man istället för att bygga ledningar dimensionerade för att gå sönder hade använt 700 miljoner till att bygga om de svagaste 175 milen i Roslagen till väldimensionerade linjer, skulle Roslagen bara drabbats av obetydliga avbrott.
Den sista stormen har inte varit än. Vid varje storm upprepas detta katastrofala ekonomiska scenario. Människor som ingenting begriper om kraftledningar, eller har andra egenintressen, säger att man måste gräva ned ledningarna. Visst inte! Man behöver bara dimensionera dem för att hålla för de påfrestningar som man vet att de kommer att utsättas för.
Falun onsdagen den 20 februari 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar