.
Åtminstone ännu på 1970-talet återkom ledande nationalsocialdemokrater av och till i offentligheten, bland annat i riksdagens talarstol, och pratade om åtgärder mot ett för koncentrerat ägande av massmedia. Jag minns inte säkert, men jag har för mig att Bonniers namn till och med nämndes rent ut. I vart fall var det ingen hemlighet att hotet riktade sig främst mot Bonniers.
Bonniers förstod budskapet och hoten som uttalades 15-25 år efter det svenska nationalsocialdemokratiska partiets systerpartis undergång i Tyskland 1945. Efter det har Bonnierkoncernens tidningar och andra media villigt ställt sig till nationalsocialdemokraternas förfogande. Närhelst de svenska nazisterna så önskar ställer Bonnierföretagens medarbetare villigt upp och tar heder och ära av för de svenska nazisterna misshagliga personer, företagare, dissidenter och andra. Den journalistiska granskningen begränsas i fall av exempelvis maktmissbruk och rättsövergrepp till struntfrågor. Ofta så gamla att ansvar inte längre kan utkrävas. När ansvar skulle kunna utkrävas följs frågorna inte upp utan koncernens ”journalister” lägger sig som flickorna i Paris för nazisterna. Ingen ”granskning" förekommer som inte i förväg har godkänts av makten.
Under tiden som förflutit sedan nazisterna hotade Bonniers och andra media har maktkoncentrationen nått tidigare oanade höjder. Men maktkoncentration inom media är inget problem så länge media springer nazisternas ärenden.
I de tyska koncentrationslägren fanns ett system med ”Kapos”. Ofta kriminella judiska fångar, vilka fick leva i utbyte mot att de fungerade som gaskammarinkastare, eftersom tyskarna själva inte ville befatta sig med de praktiska konsekvenserna av deras omänskliga politik och deras korrupta rättsväsendes tillkortakommanden.
Bonniers fick under offentliga hot från den svenska socialdemokratin möjligheten att bli det svenska medialandskapets Kapos. Man valde att acceptera. I beskrivningen av detta ligger inget beröm, heller inget fördömande, mer ett konstaterande. Det är lätt att kritisera andra för deras bristande heder och moral. Inte lika lätt att veta hur man själv skulle agera, ställd inför samma valmöjlighet. Men det är viktigt att komma ihåg vilka förutsättningarna är, varje gång som Wolodarski och de andra korrupta medarbetarna på de nazistkontrollerade Bonnierföretagen slår sig för bröstet av falsk präktighet och låtsas vara kritiskt granskande journalister, låtsas vara rättssamhällets renhållningsarbetare, när de i själva verket är dess Kapos.
Falun onsdagen den 6 februari 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar