Det sket sig för ockrarna

.

65 miljoner ville staten och kyrkan ha för kattguldet som man förvarade inför öppna dörrar i Strängnäs Domkyrka. Först tog man sig för pannan. Hur kan man förvara ovärderliga regalier värda 65 miljoner i olåsta, olarmade och obevakade utrymmen? Frågan fick nog sitt svar när det kröp fram att det var värdelöst bling-bling. Sådant som knallarna säljer åt småflickor på marknaderna. Det dög inte ens till att smälta ned. Men det såg förstås bra ut i bonnaögon i nödmyntens tidevarv, när man kunde bli halshuggen om man kom för nära och tittade. Av attiraljernas värde enligt numera känd kunskap kan man sluta sig till att förskingring och korruption har långa anor i vår statsmakt. Och för skräpet yrkade ockrarna utan att blinka 65 miljoner i domstolen! Men tjuvarna ville inte ens ha det. För unikt och värdefullt hävdar scharlatanerna alltjämt. Skräp, säger andra. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Taskig passning för alla Nordafrikanska brottslingar som annars på nolltid skulle tömt våra kyrkor och museer framför näsan på ett handfallet rättsmaskineri, fullt upptaget av att hjälpa det politiska patrasket plundra svenska företagare och skicka företagarna i politiskt fängelse. Nu duger det väl bara åt skrotsamlarna från Balkan. Det kanske är ren sanering om de far iväg med skräpet?

Apropå nödmynt. Våra nya mynt fastnar ideligen i mitt telefonfodral. De är magnetiska. Värdelöst bondjärn förstås. Bara Potemkinkulisser alltihop. Inte mycket nytt under solen.

Falun tisdagen den 5 februari 2019

Mikael Styrman

.