.
Det har varit mycket i media om matsvinnet den senaste tiden. 1/3 av all mat kastas påstås det. Det kan jag faktiskt tänka mig att stämmer. Så mycket mat som industri-tillverkas, transporteras långt och förvaras länge är det konstigt om det inte är mer.
Mat ska lagas lokalt - i skolor, hem och på eller nära arbetsplatser. Och den ska ätas direkt. Den här industri-tillverkade, torra smaklösa och onyttiga smörjan kan i bästa fall betecknas som grismat. Den är dessutom en katastrof för klimatet på flera sätt. Ett är naturligtvis att den genererar mängder av onödiga transporter. Ett annat är att den bidrar till att utrota våra insekter och därför äventyrar den mänsklighetens överlevnad.
Vårt samhälle är i detta sammanhang helt urspårat. Med mönster från USA breder den nya hjälplösheten ut sig. Allt fler är beroende av färdigtillverkad mat. Allt färre kan laga mat själva. De som inte kan laga mat själva blir de första som stryker med när våra urspårade system kollapsar eller bara störs.
Om 1/3 av all mat slängs betyder det att vi odlar 50% mer mat än vi behöver. För att göra det stressar vi våra odlingsmarker med olika kemiska metoder, vi använder allehanda växtgifter och olika preparat som dödar insekterna och kommer att slå ut all vår livsmedelsproduktion om vi inte gör något åt saken. Om vi inte använder gifterna kommer vår livsmedelsproduktion att sjunka, men våra insekter kan överleva. Om vi handskas varsammare med våra livsmedel kanske våra åkrar räcker till utan att vi använder gifterna.
Mot detta kan man naturligtvis invända att det är ett I-landsproblem, att det är överflöd som gör det möjligt att kasta 1/3 av maten, att det inte förekommer i den tredje världen. Så är det nog. Men erfarenheten lär oss att alla gifter som sprids på åkrarna i I-länderna så småningom sprids även i andra länder, bara i ännu farligare varianter och under ännu farligare former.
I media har fokuset till stor del legat på att butikerna slänger mat. Det är naturligtvis stötande. Varför slänger butikerna mat? Dels är det naturligtvis ett överflödsproblem. Men dels är det ett prissättningsproblem. Butikerna tar så mycket betalt för maten att kunderna inte har råd att köpa den. Istället blir maten gammal och kastas.
Jag tycker att det är djupt stötande att till exempel ICA gör alla sina butiksägare till mångmiljonärer - dugande såväl som odugliga. Det är något som inte stämmer här. Det är inte stötande att de blir mångmiljonärer, men det är stötande att de blir det genom att sälja maten så dyrt att den måste kastas, för att människorna inte har råd att köpa den. Det saknas ett element av vanlig anständighet i handelns beteende liksom ett element av samhällsansvar.
Idag finns digital prismärkning och system som kan identifiera och hålla ordning på varje enskilt matpaket i en butik, helt automatiskt. Det vore därför ganska enkelt att i det närmaste helt få bukt med matsvinnet i handeln. Om priset på varorna görs flexibelt, så att det förändras efter hand som varan åldras kan kunden välja om han vill betala mycket för en vara med lång hållbarhet kvar eller lite för en med kort hållbarhet. Om varan inte blir såld utan måste kastas, är slutsatsen rimligen att butiken antingen har köpt in för mycket varor eller inte stegat ned priset tillräckligt brant för att få den såld. Båda alternativen resulterar i att maten kastas istället för att ätas upp.
Nuvarande förhållanden inom handeln innebär att överpriserna på varorna är så stora i handeln att det inte besvärar handeln att en tredjedel av varorna kastas och följaktligen inte ger några intäkter alls. Det behövs därför ytterligare incitament. Det kan lösas genom att alla varor som inte hinner säljas, utan istället måste kastas, genererar en straffavgift. Straffavgiften måste vara så hög att butiken motiveras att hålla ned priset så lågt, och successivt sänka det, att varorna inte blir osålda och måste kastas. Jag kan tänka mig att ett sådant system vore självreglerande. Det kan också innebära att mot slutet blir varan gratis. Kunden som finner den i hyllan får den gratis. Senare kan den till och med få ett negativt pris. Kunden får betalt för att välja varan. Om straffavgiften är tillräckligt hög vore det bättre för butiken att betala ett mindre belopp till kunden för att han ska välja varan än betala en hög straffavgift för att den slängs. Kan man ha negativa räntor kan man naturligtvis också ha negativa priser på varor i detaljhandeln. Systemet blir självreglerande. Om inte handlaren prissätter varan så att den blir såld får han så småningom betala för att bli av med den. Incitamentet för att hålla upp priserna på varor avtar eller försvinner.
Någon kan invända att det skulle resultera i att butikerna blev så försiktiga med inköpen att hyllorna skulle gapa tomma. Jag tror att det i så fall är en överdriven farhåga. Den butik som utmärker sig genom att ha tomma hyllor kommer snart även att utmärka sig för att den är tom på kunder. Däremot skulle ett system som det beskrivna kräva vissa kompletteringar, somliga enkla och billiga, andra lite mer sofistikerade. Exempelvis skulle systemet vinna på att kunderna lätt kunde skilja på billig och dyr vara. I sin enklaste form fylls hyllan på till vänster och töms till höger. Lite mer avancerat skulle kunna vara att en digital display på hyllan visar vilka olika utgångsdatum och priser som finns på hyllan. Mer avancerat kunde innebära olika färg på etiketterna, eventuellt dioder med olika färg som gör det lättare att hitta rätt vara.
ICA och andra handelskedjor är mycket duktiga. Handeln kan med säkerhet hitta en billig och bra lösning som gör jobbet - om man vill. Men man kan också vänta på att staten gör en dyr och krånglig lösning som inte gör jobbet men ställer till ett helvete för alla.
Falun söndagen den 28 april 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar