Motvilliga straffskärpningar - varför?

 .

Säkert har många funderat över varför regeringen var så motvillig att skärpa straffen för grova våldsbrott. Det är inte säkert att det var regeringen som var motvillig. Det kan vara så att regeringen hade svårt att dra med sig ett motvilligt byråkratiskt lass för att kunna skärpa lagarna. Men när knarkkriget gick för långt fick regeringen motivation att få något uträttat och det blev svårt att bromsa förändringen. Om man vill förstå varför regeringen från början hade vissa svårigheter med det finns det en gammal regel som hjälper en att finna svaret:

Qui bono?

Vem tjänar på den rådande ordningen?

Det korrupta svenska systemet, politiken, regeringsbyråkratin, rättsväsendet i form av byråkrati, domare, åklagare och polisen är nedlusat med i olika grad kriminella element, som på olika sätt drar nytta av den grova brottsligheten. Det kan vara lagstiftare som låter sig påverkas att anpassa lagstiftningen till den grova brottslighetens önskemål. Domare som låter sig påverkas inför avkunnande av domar. Åklagare som låter utrednings-verksamheten och åtalsbeslut styras. Poliser som låter utredningsverksamheten påverkas eller som tipsar langare och narkomaner om hur de kommer undan eller exempelvis poliser som deltar i eller till och med leder narkotikalangning på olika nivåer.

Alla dessa, och säkert andra än de jag räknat upp, drar nytta av den höga lönsamheten i främst narkotikahandeln men även vad gäller annan brottslighet.

När man skärper lagstiftningen, närmast påföljderna, riskerar följden bli att förmånerna sinar. Om den som tillhandahåller mutor eller belöningar i andra former, som rabatterad eller gratis narkotika exempelvis, blir inlåst för längre tid än tidigare, är det inte helt lyckat för den som är van att regelbundet belönas.

Narkotikahandeln i Sverige faller grovt betraktat sönder i två delar. Det är dels den del som har ett etablerat samarbete med personer med anknytning till rättsväsendet - exempelvis mutor i form av pengar eller narkotika eller andra förmåner, men det kan också som nyss nämndes gälla ligor i vilka personer med anknytning till rättsväsendet deltar eller till och med leder dem.

Det är dels narkotikalangare som inte har något sådant etablerat samarbete med rättsväsendet. De är ofta nyetablerade eller i vart fall etablerade senare än de som har tidigare nämnda relationer. De två delarna har inbördes mycket olika förutsättningar för sin verksamhet. Medan de som har samarbete med rättsväsende-representanter skyddas från polis och åtal, tipsas om olika polisiära ingrepp eller tipsas om anmälare och vittnen - och kan ta bort dem - har den andra gruppen helt andra förutsättningar. De lever under relativt akut hot om att faktiskt bli spanade på, utredda, gripna och dömda. Trots allt behöver ju rättsväsendet då och då visa något åtminstone skenbart resultat för att inte själva bli genomskådade eller åtminstone häcklade. Om inte polisen själva råkar på denna andra gruppen tipsar den första gruppen polisen om vad som pågår och var osv.

Ungefär som i en amerikansk gangsterfilm blir lagindelningen polis och rättsväsende med samarbetande narkotikasyndikat på den ena sidan mot de narkotikasyndikat som ännu saknar det nämnda samarbetet på den andra sidan.

Det är det som orsakar - som det så förringande heter - skjutandet och sprängandet. De som har samarbetet med rättsväsendet behöver inte skjuta och spränga så mycket eftersom polisen gör jobbet åt dem. Om de någon gång gömmer liken för dåligt - som till exempel på Norra Begravningsplatsen i Solna - så städar polisen samarbetsvilligt undan liken och täcker upp med en lagom löjlig historia som DoaDoa-kören i media inte ifrågasätter.

Den andra gruppen däremot har ingen polishjälp och upplever sig själva måsta jobba sig in på marknaden medelst mord och attentat mm.

Att det sedan tar sig uttryck som att alla anlitar mycket unga yrkesmördare, är bara en naturlig konsekvens av att vi har en helt verklighetsfrämmande lagstiftning. Den fungerade nog när landet bestod mest av ganska harmlösa och lättdresserade pursvenskar. Men efter hand som sosseriet, centern samt Märta Stenevi och hennes företrädare i ”Melonpartiet” importerat människor från platser där man fört krig i så många generationer att ingen riktigt minns hur det började, är den svenska lagstiftningen lika malplacerad som en polis med radarpistol i avdelningskorridoren på ett ålderdomshem.

Nu inser genast den uppmärksamme läsaren att det främst var de ”nya” som polisen och de etablerade langarna bekämpade vilka skulle drabbas av de skärpta straffen - varför då bekämpa lagskärpningarna?

- Det beror på att träffsäkerheten inte är så stor i rättsväsendet. Skärper man lagen drabbar det alla och det återverkar på kunderna och affärerna. Hellre än att störa affärerna fick morden och sprängningarna pågå. Det drabbade ju mest kriminella och var de inte kriminella så var de i alla fall invandrare, så det var ju inte så noga.

Sådär säger de ju inte offentligt, eller när det finns mycket journalister närvarande. Det finns ju alltid en liten, liten risk att någon enda av dem går hem och skriver det. Men mellan skål och vägg är det så det heter - var så säkra!

Falun torsdagen den 9 september 2021

Mikael Styrman

.