.
Åtminstone förr, i en del fall även nu, var det endast hovnarren förunnat att framföra samhällskritik, eller ens säga sanningen, i de furste- och kungadömen som föregick våra nutida ”demokratier”. Om någon annan gjorde sig besvär blev vederbörande först pryglad, sedan plundrad och fick slutligen gå hem med huvudet under armen. Dåtidens "rättsväsende" skötte hanteringen åt fursten.
Endast hovnarren kunde unna sig sådan lyx som sanningssägande eller samhällskritik utan att mista livet. Vi har numera artister som i det avseendet övertagit hovnarrens roll och privilegier, ibland helt öppet avlönade med skattemedel, ibland i smyg. Vi har konstnärer, en annan sorts artister, som har liknande privilegier. Lars Vilks var en sådan.
Jag tyckte mycket illa om hans Nimis-projekt i Kullabergs Naturreservat. Hela företeelsen att stjäla marken av dess ägare under förevändning att den var så märkvärdig att den inte kunde överlåtas åt markägaren att fortsätta vårda, var direkt motbjudande. Inte blev det bättre av att man sedan lät Vilks spöka ut detta märkvärdiga med hans postapokalyptiska drivvedsspektakel, Nimis. Framför allt har det inte blivit bättre av att tre politruk-generationer har ägnat sig åt apspel innebärande att man låtsats försöka sätta stopp för Vilks, medan man egentligen hela tiden jävlats med och vridit om kniven i markägarna.
Jag har under årens lopp glidit i min inställning till Vilks roll i skådespelet. Från början tyckte jag att han var en fräck låtsaskonstnär som sprang det politiska och ondskefulla slöddrets ärenden. Numera är jag av en lite annan uppfattning. Jag tycker numera att Vilks insats - oavsett vilka hans egna avsikter varit - har inneburit ett avklädande av det moraliska förfall som decennier av vanstyre - inte bara nationalsocialdemokratiskt sådant - resulterat i.
Vi har sett liknande tjuverier och skändligheter på många håll i landet. Själv har jag sett flera på nära håll.
Stölden av Rottnebyskogen.
Stölden av Ekfors Kraft AB.
Hur man systematiskt tog heder och ära av mig med hjälp av slöddret som med få undantag låtsas vara journalister men har mer gemensamt med 1930-talets SA-män än de har med journalister.
Flera politiska fängelsedomar utdelade av ett korrupt rättsväsende för att dölja och legitimera det politiska slöddrets tjuverier.
Men kanske den tydligaste likheten med apspelet i Kullaberg ändå är IKEA-bygget i Haparanda. Där stal kommunen marken vid Torneälvens strand av markägaren. Officiellt för att skapa ett fågelskyddsområde. Senare ville man ha IKEA till Haparanda. Då behövdes det inget fågelskyddsområde längre. Då gav man inte tillbaka marken till ägarna man stulit den ifrån. Då gav man den till IKEA istället och lät dem bygga sin nutida industrilada där, med vars hjälp de kunde konkurrera ihjäl merparten av den lokala handeln. Fåglarna får klara sig bäst fan de kan.
Snarlika tjuverier ägnade sig Herman Göring och hans kumpaner åt i det nazistiska Tyskland, för övrigt i nära samarbete med Sveriges Socialdemokrater. Och så gör nu våra NationalSocialdemokrater.
Till Lars Vilks förtjänster hör att han - medvetet eller omedvetet - hans avsikter känner jag inte - hjälpt till att synliggöra den svenska nazismen som efter bästa förmåga gömmer sig bakom en skendemokratisk fasad.
Furste- och kungadömenas ”rättsväsenden” verkställde prygling, plundring och skarprättning. Utvecklingen har onekligen gått framåt och tjuveriet humaniserats. Skarprättning i samband med politisk plundring är numera ovanlig och sker aldrig öppet. Plundring sker precis som förr, men kamouflerat av skurkarnas handgångna män och kvinnor till myndighetsutövning. Prygling sker numera inte öppet utan har fått ge plats åt självmordsfabriken som genom framför allt systematisk psykisk terror och mobbning beräknas driva hundratals svenskar årligen till självmord. Nutidens ”rättsväsende” sköter hanteringen åt nazisterna under sedvanlig skendemokratisk täckmantel.
”Konstnärer” finns det många - såväl med som utan begåvning. De hålls vid liv med skattebetalarnas pengar - oavsett begåvning. Det sker sällan för att deras konst vare sig behövs eller är värd att betala för. Istället sker det för att det är makthavarnas sätt att lyfta upp sig själva och i Kretis och Pletis ögon framhålla sin egen förträfflighet. Det är inte olikt kejsarens inbilska agerande i HC Andersens tidlösa saga ”Kejsarens nya kläder”.
De flesta av dessa konstnärer producerar efter bästa förmåga, men ofta med klent resultat, mediokra konstverk på ”kejsarens” uppdrag, sällan till någon annan glädje än att hålla konstnärens svält för dörren och fylla kejsarens ställföreträdares fickor med skattebetalarnas pengar. Ett fåtal är som Lars Vilks, så starka att de känner efter vartåt det blåser och därefter börjar gå i motsatt riktning.
Falun tisdagen den 5 oktober 2021
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar