.
Gårdagens dos av polisens snart sagt dagliga helikopterflygande har nu ebbat ut i Södertälje. Det var en skjutning med maskingevär i Saltskogsområdet sent igår eftermiddag med två skadade. Den ene dog, den andre verkar vara svårt skadad.
Offren - om de nu är offer - var 16 respektive 19 år gamla. Jag skriver ”om” därför att jag inte vet om de verkligen är offer. Av skriverierna att döma - fast inte tydligt uttryckt - var de inga offer. De kom istället tvåa i ett gangsterkrig. Om de hade lyckats bättre hade de istället varit hjältar och deras banemän - sina maskingevär till trots - hade varit ”offer”.
Det var väl femte skjutningen på två veckor, tror jag. Tredje mordet på en vecka, enligt lokala TV-nyheterna. Skjutning och skjutning förresten. Det låter som en förskönande omskrivning. Det handlar väl snarare om väpnade mord på öppen gata. Total hänsynslöshet och dito moraliskt förfall. Ett slags mördarnas krig som mynnar ut i att de förlorande mördarna omnämns som oskyldiga änglar. Kanske är det uttryck för ett åtminstone sedan sekler hårt mänskligt klimat i Mellanöstern. Det klimat som uppstår när det finns människor, men ingen rättsstat.
Det är svårt för en vanlig dödlig att avgöra vad en helikopterflygning har för betydelse, när den inleds sedan allt redan har utspelat sig? Sverige är ju inte längre ett land där gangsteruppgörelser bara inträffar på en plats åt gången och dessutom med flera veckors mellanrum. Nu inträffar de ju på flera ställen samtidigt och ibland dagligen. Då är det ju inte så lyckat att polisen har köpt några få dyra skrythelikoptrar. Nu hade ju istället behövts fler och billigare helikoptrar med tillräcklig bemanning för att ha kort utrycknings- och framflygningstid, Med nuvarande struktur på polisflyget är de ju närmast att betrakta - inte som effektiva arbetsverktyg - utan som meningslösa helikopterattrapper. Dyr utrustning som inte är till för att uträtta något polisarbete, utan som sagt attrapper som främst är till för att signalera till allmänheten att ”nu gör vi minsann allt som går att göra”. Men ”allt” innebär i det här fallet mest spel för kulisserna. Man flyger runt en stund, lång tid efter att händelserna utspelat sig, och åker sedan hem, i avvaktan på nästa ”etablissemangets alibiflygning.”
Nånannanismen blomstrar i gangsterkrigens kölvatten. Det är för lite förebyggande arbete grinar man i TV. Inget eget ansvar har vare sig individen eller familjen. Någon annan har gjort för lite för att de mördande barnen inte skulle bli kriminella. Verkligheten är inte helt svart-vit. Barn till hederliga föräldrar kan bli kriminella och barn till kriminella föräldrar kan bli hederliga. Men överlägset vanligast är naturligtvis att barn som blir kriminella blir det därför att de fått lära sig i hemmet att det är ok att vara kriminell, ibland till och med eftersträvansvärt. Det är sällan någon annans fel, även om miljön naturligtvis påverkar situationen. Samhällets oförmåga att avkräva medborgarna att leva hederligt spelar förstås en stor roll.
Barn får lära sig att det går bra att begå grova våldsbrott: stölder, misshandel, knarklangning, våldtäkter och mord. Blir de ertappade kallas socialens gråterskor fram för att dalta med dem. Ingen annan påföljd som kan verka avhållande på fortsatt brottslig verksamhet. Samhällseliten sviker på så sätt både barnen och resten av medborgarna. Det gör barnen till gangster-elever, fritt fram att värva. Belöningen hägrar och de får ju ändå inget straff. Det är så den godhjärtade dumheten förstör barnen och med dem resten av samhället.
Ljudet av polishelikoptern har blivit en symbol för samhällets moraliska sönderfall. Det påminner oss om vad den godhjärtade dumheten håller på att göra med vårt land.
Falun fredagen den 7 oktober 2022
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar