Tomas Bresky – Du läser med ryggmärgen.

.

I en kommentar till ett genmäle som jag skrev till Tomas Breskys artikel om mig, publicerad på toppmôtet.se, tycker Bresky att jag, i mitt genmäle, anklagat honom för historieförvanskning, i en bok som han skrivit.

Sedan räknar han upp en imponerande mängd recensenter, ledarskribenter m.fl. som behandlat boken utan att påtala något faktafel i den. När det gäller bevisvärdet i fråga om boken innehåller medvetna eller omedvetna faktafel är inte nödvändigtvis den långa listan särskilt imponerande. Speciellt inte den delen som omfattar recensenter och ledarskribenter. Om man skriver om ett historiskt ämne, efter forskning i historiska källor, finns det inte anledning att förvänta sig att dessa kategorier människor rimligen kan ha ingående synpunkter på faktainnehållet. Har de det, är källforskning och faktakontroll som föregick boken knappast värd namnet.

Recensenter bedömer boken utifrån andra synvinklar som hur materialet är disponerat, stilistik, hur väl historien är berättad osv. Eller hur väl sagan är berättad om man föredrar det uttrycket. Ledarskribenter ägnar sig nog inte heller åt noggrann faktakontroll utan torde behandla boken utifrån ett perspektiv som innebär jämförelser med nutidens förhållningssätt till frågor jämförbara med de som boken tar upp.

Men pudelns kärna är, att jag inte alls har påstått att Bresky ägnat sig åt historieförvanskning i sin bok. Däremot har jag, möjligen utan att Bresky förstått det, gjort gällande att han förvrängde ett flertal fakta i artikeln om mig. Jag fann det förvånande att någon som varit efterforskande journalist och skriver böcker som ska vara faktabaserade kunde vara så vårdslös med fakta som Bresky var i artikeln om mig. Det var framför allt förvånande att fakta syntes vara förvrängda för att ge stöd åt den tråd och slutsats som präglade artikeln. Det förmedlade en känsla av att fakta för Bresky möjligen kan anpassas för att stämma med den slutsats som skribenten önskar komma fram till. Naturligtvis är det ingen bra känsla vare sig för en undersökande reporter eller för en författare av böcker i historiska ämnen. Eftersom jag i detta fall är väl förtrogen med fakta var det rimligt att påpeka felen. Enligt mitt förmenande är det också rimligt att påpeka risken för att människor kan väcka frågan om en skribent som kan göra så i det ena fallet även kan förmodas göra det i andra fall. Tydligen trampade jag på en öm tå. Varför så öm, Tomas?

Istället för att förhålla sig till faktafelen i artikeln vitsar Bresky om telefonnumret till nomenklaturan. Låt mig därför slå tillbaka på volley. Förr var det vanligt att renässansfurstar och andra mecenater tillhandahöll medel för att finansiera verk av konstnärer, kompositörer, arkitekter, författare m.fl. Det kunde handla om tavlor, operor, byggnader eller just böcker. Idag har den rollen till stor del övertagits av politiska pampar som leker renässansfurstar med skattemedel vilka är till för andra ändamål. I vårt land i allmänhet, och i norrbotten i synnerhet, handlar det som regel om sossepampar – ofta landstingspampar.

För att slå vakt om Din trovärdighet och uppfattningen att Du kan vara en skribent som har tillräcklig integritet för att klara av att hålla distans till den moderna tidens renässansfurstar finns det anledning att vara vaksam mot tendenser till att anpassa fakta till i förväg bestämda och önskvärda slutsatser. Det är nämligen mycket lättare att förlora sin trovärdighet än att vinna den tillbaka. Inte ens dagens politiska ”renässansfurstar” satsar nämligen nödvändigtvis pengar på skribenter som förlorat expertisens och allmänhetens förtroende.

Inte vill jag förolämpa Din intelligens, Tomas, genom att tala om telefonnumret till nomenklaturan. Jag tror att både Du och Din kollega Lars Lindberg är väl förtrogna med nomenklaturans telefonnummer. Inte för förtrogna hoppas jag. I tider inför stora politiska förändringar kan ett telefonnummer i byxfickan som är en vinstlott den ena dagen lika gärna visa sig vara en nitlott nästa dag.

.