De hederligaste slutar hälsa...

.
Tvångsförvaltning är ett märkligt begrepp. Det används i lite olika sammanhang. Bland annat om fastigheter.


Kackerlackor

Media har härom året, efter ett reportage av Uppdrag Granskning om Herrgårdenområdet i Malmö, handlat mycket om missförhållanden där man tycker att tvångsförvaltning hade varit rimligt att tillgripa. Där samsas invandrade hyresgäster i för små och icke ändamålsenliga lägenheter med fukt samt kackerlackor och annan ohyra. Ingen hade väl höjt på ögonbrynen om tvångsförvaltning hade tillgripits där. Inte heller hade någon störts över att hyresgästerna där hade betalat hyrorna till en tvångsförvaltare istället för till hyresvärden. Tvärtom hade väl en förkrossande majoritet tyckt att det vore alldeles riktigt.


Spekulation skyddas

Varför inte de invandrartäta områdena i Malmö tvångsförvaltats undandrar sig min bedömning. Men det ligger väl nära till hands att tänka sig, att det kan ha att göra med vad det är för intressen som ligger bakom uppdrivningen av fastighetspriserna i svaga områden, åtföljd av svårigheter att underhålla fastigheterna, för att istället kunna betala räntor och amortering på medel som utlånats till spekulation. Om det inte hade bott invandrare där kanske det hade blivit annan ordning på hyresvärden?


Moraliskt dilemma

Men om det hade varit annorlunda i Herrgården i Malmö då? Om fastigheterna hade varit välskötta, för att inte säga exemplariskt skötta. Om lägenheterna hade varit fria från ohyra, varma, torra och dragfria, utan kackerlackor. Då skulle nog inte många tyckt att det skulle vara rätt att betala någon annan än den som äger, driver och upplåter fastigheten till hyresgästerna. Alldeles säkert skulle de invandrade hyresgästerna i Herrgården upplevt det som rent tjuveri och skulle knappast medverka till något sådant.

Ändå är det precis det som försiggår i Tornedalen. Under regeringens ledning med Maud Olofsson i spetsen, med Energimarknadsinspektionens Yvonne Fredriksson och Göran Morén som regeringens torpeder, tvångsförvaltas Ekfors elnät och tvångsinlösenprocess pågår – igen.


Först desinformation

Naturligtvis slår inte en tvångsförvaltning ned som en blixt från en klar himmel. Först har naturligtvis i vanlig ordning lojala och okritiska media fått grunda med en långvarig desinformationskampanj. Lokala politiker har underlåtit att betala för vägbelysningstjänster och media har med illa dold förtjusning rapporterat om detta på ett sätt som uppenbart skulle leda till utbredda missuppfattningar om huruvida människorna i Tornedalen hade ström av och till eller kanske inte alls. Ja, i de mest extrema fallen har politikens handgångna män, i vår korrumperade svenska mediaverklighet, inte dragit sig för att till och med, både antydningsvis och i klarspråk, rapportera att människorna varit utan ström. Ändå är ju verkligheten precis tvärtom. På få ställen, om något, i vårt land är eldistributionen på landsbygden så väl skött som i nedre Tornedalen.


Nya dygdemönster

Nu när våra myndigheter, och vårt av statsministern för sin hederlighet i dagarna hyllade rättsväsende, gjort det till ett hederligt hantverk att inte betala sin elräkning har jag lagt märke till ett speciellt fenomen.

En av få fördelar med att vara verksam i en liten bygd och under lång tid är, att man vet eller ibland bara tror sig veta, mycket om sina kunder. Inte bara vet man om en hantverkare är en duktig yrkesman. Man vet om både hans far och hans farfar var det. Är man elleverantör vet man om han ska skiljas innan han själv vet det. Alla vet med vem hans fru delar säng eller vem han själv lägrar utan att hans fru vet om det. De kända tjuvarna, människor som jag sedan tidigare vet att inte besväras av att inte göra rätt för sig, de betalar till tvångsförvaltaren och inte utan förtjusning.


De hederligaste slutar hälsa

Paradoxalt nog är det de lite hederligare som slutar hälsa när de slutar betala. De har fått tillräckligt mycket fostran i hemmet för att inte vara bekväma med att nyttiggöra sig någon annans tjänster och utan att ha anledning att vara missnöjd ändå sluta betala.

Men när ”tvångsförvaltaren” fakturerar kanske en sjättedel av de verkliga kostnaderna uppstår moraliska dilemman. Å den ena sidan kan kunden genom att studera sin elmätare, vilket han regelbundet gör sedan många år, se att ”tvångsförvaltarens” debitering är helt otillräcklig. Visserligen räcker de egna inkomsterna mer än väl till att betala räkningarna men det finns ju så mycket annat roligt som man kan göra med sina pengar. Å andra sidan gör sig pappas och mammas förmaningar från barndomen påminda om att man ska göra rätt för sig och inte stjäla.

För att klara av det moraliska dilemmat måste man, likt nazisterna i 1930-talets Tyskland, först avhumanisera den som man ska stjäla av. Det gör man genom att till lika delar sprida förtal och förneka uppenbara missförhållanden. Till exempel blunda för den organiserade brottslighetens försök att stjäla det lokala elverket. Självklart måste den organiserade bankbrottsligheten i samarbete med den politiska nomenklaturan ha rätt att stjäla företag? Inte minst om de ägs av någon som man har anledning att vara avundsjuk på. Då får man ”rätt” att stjäla. Ja, det blir till och med en god gärning. Man blir en samhällsbastion. Det visar sig genom arga blickar och uteblivna hälsningar. Det är de yttre tecknen på att kunden ifråga visserligen stjäl av en men ändå inte är helt bekväm med sitt tjuveri, att kunden stölden till trots ändå brottas med skammen.


Maud gör kunderna en otjänst

Många kunder kommer genom att numera inte betala åt någon att hamna i omständigheter som blir mycket svåra att klara upp med normala inkomster. Vem har Du tänkt att ska stå för det kalaset Maud?

På det här sättet har nämligen alliansregeringen under Maud Olofssons ledning lyckats göra tre generationer Tornedalningar till tjuvar på bara några månader trots att den egna retoriken högljutt talar om en annan sorts samhälle. – Inte illa, det klarade inte ens socialisterna av på 70 år. Men Maud hon kan sköta elverk hon! Och allra bäst sköter hon kärnkraftverk – ju äldre, farligare och dyrare desto bättre!

Övertorneå den 20 februari 2011
Mikael Styrman
.