onsdag 20 april 2011

Gör Kurirenhuset till Stasimuseum

.
I Luleå pågår en diskussion, bland annat i media, om vad man ska göra med det gamla tidningshuset som tidigare Norrbottens-Kuriren under lång tid huserade i. Varför inte ta fasta på något mycket anmärkningsvärt och unikt som utmärkt Luleå i dess relativt moderna historia och även har en tydlig koppling till den tidning som så länge producerades i huset?

Natten mot den 3 mars 1940 förstördes huset som den kommunistiska tidningen Norrskensflamman producerades i. Fem personer, varav två barn, omkom i den brand som blev följden av bombattentatet. Attentatet som var ett övergrepp mot demokratin och yttrandefriheten är viktigt att inte glömma bort. Det visar på ett skoningslöst tydligt sätt vad som blir följden när press och media upphör att vara den granskande tredje statsmakten för att istället bli de korrumperande krafternas och den organiserade brottslighetens vapendragare. Det finns förmodligen inget känt rättsfall som tydligare visar på detta och skälen härför är flera.

Medverkande i attentatet var tre fänrikar, Borgström, Krendel och Nordström, en värnpliktig, Palmqvist och en kapten, Uno Svanbom. Men framför allt deltog journalisten vid Norrbottens-Kuriren, Gunnar Hedenström och Luleås Stadsfiskal, Ebbe Hallberg. Representanter för de första och tredje statsmakterna ute gemensamt på nätterna och spränger, mördar och bränner! Kan vådan av korruption bli tydligare?

Tack vare att Sverige då, likt dagens Italien, hade flera poliskårer kunde brottet klaras upp av statspolisen. Tyvärr var den politiska vänskapskorruptionen redan då så utbredd att exempelvis ingen dömdes för mordbrand och flera av de som blev dömda för andra brott benådades 1944 av samlingsregeringen.

Det här är ett mycket viktigt stycke svensk sentida historia som är kopplat till Norrbottens-Kuriren och till Luleå på fler sätt än genom Kurirens journalists deltagande. Generalrepetitionen inför attentatet utfördes exempelvis i Norrbottens-Kurirens tryckeri, vilket möjligen indikerar att Kurirens inblandning var mer betydelsefull än vad Hedenströms deltagande visar. Sådan här kultur biter gärna sig fast i tapeterna i en organisation och kan vara svår att bli av med. Dagens Kurirs beredvillighet att stå till tjänst när kriminella element i den offentliga förvaltningen vill sprida propaganda kan därför mycket väl ha historiska förklaringar.

Kurirenhuset bör därför bevaras till eftervärlden som ett Svenskt Stasimuseum för att påminna såväl vår samtid som våra efterlevande och kommande generationer om vad som händer när hedern får ge plats för korruption och kriminalitet inom den tredje statsmakten men även inom rättsväsendet.

Även andra besläktade rättsfall kan lämpligen ges plats för permanenta utställningar. Nämnas kan IB-affären, Geijeraffären, Haijbyaffären, Vojakkalamålet, Enbomaffären, Tomas Quick-skandalen och övergreppen mot Lennart Ransnäs och Medanalys samt rättsövergreppen i samband med styckmordet av Catrine da Costa. Ett annat fall med stark Luleå-koppling som bör finnas representerat är de grova bedrägerierna mot staten, statliga bolag samt enskilda och deras bolag vilka blev kända som Obolaffären. Det fallets berättigade deltagande är ju särskilt tydligt eftersom det utspelar sig i Luleå i modern tid och har inneburit att den rättsliga utredningen gjort på stället marsch när spåren ledde in i maktens boningar. Avsaknad av olika poliskårer och ett fristående rättsväsende samt en fungerande tredje statsmakt har möjliggjort för den rättsliga utredningen att förvandlas till ett dagis i nivå med Palme-utredningen.

Luleå bör ta fasta på denna möjlighet att nyttja den starka Luleå-kopplingen till att bli den stad som mer än andra tar strid med de korrumperande krafterna för att värna ett samhälle som vi själva vill leva i och som vi vill unna våra barn. Det är inte minst viktigt i Norrbotten som är svårt prövat av korruption. Under förutsättning att Luleå genomför projektet bör ingen få bli journalist, polis, åklagare, advokat eller domare utan att ha gått igenom Stasimuseet i Luleå. Ja, varje svensk skolklass bör någon gång besöka Luleå och Stasimuseet.

Det skulle vara en uppfordrande och utmanande men samtidigt hedervärd uppgift för Karl Petersen att ägna sin återstående verksamma tid åt.

Övertorneå den 20 april 2011
Mikael Styrman
.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Hmm, du nämner Obol-affären. Men du "glömmer" vilken tidning som avslöjde den - de fick t o m Stora journalistpriset för det avslöjandet. Var det inte Kuriren?

Jan sa...

Bäste Mikael

Du har satt fingern på en mycket öm tå - Sveriges förhållningssätt till nazismen, Nazityskland och Förintelsen under perioden 1933 till 1945. Sveriges demokratiska makt stödde Nazismen utan att tveka även när Hitler övertog makten i egenskap av diktator.
Den demokratiska makten i Sverige avskaffade yttrandefriehten i lag avseende vad man kallade grymhetsprogande mot Nazismen. Det gällde alla svenska tidningar, även Norrskensflamman. Den officiella hållningen var, en svensk tiger, och att vänskapliga relationer med tyskland skulle upprätthållas. Denna inställning gällde trots att Nazisterna redan före kriget begick våldsamma övergrepp på vissa folkgrupper. Ingenting av Nazisternas grymheter: konfiskeringar, slavarbete och systematiska avrättningar rubbade den svenska makteliten att ändra inställning. Framförallt inte att avbryta handelsförbindelserna och en lång rad stödåtgärder från svensk sida vilka definitivt hade en avgörande betydelse för de tyska framgångarna i kriget.

Fera tidningar i Sverige som försökte skriva om grymheterna Nazisterna gjorde sig skyldiga till fick problem.

Den svenska makteliten teg och blundade och ansåg att man under alla omständigheter skulle satsa på den vinnande sidan. Därmed förlängdes kriget och dess konsekvenser.

Läs gärna Klas Åmark, Att bo Granne med Ondskan.

Mikael Styrman sa...

Svar till Anonym kommentar till ”Gör Kurirenhuset till Stasimuseum”:

Nja, jag ”glömmer” inte. Du missar min poäng.

Kärnan i mitt resonemang är att det går bra att ägna sig åt ”undersökande journalistik” i Sverige om det riktar sig mot någon vanlig trashank som försöker pussla ihop sitt liv och kommer lite snett i försöken att få tillvaron att fungera.
Men när man som i Obol-fallet når fram till maktens korridorer, till riktigt förslagna skurkar, då gör journalistiken halt och på stället marsch.

När det visar sig att Per-Ola och Sven-Erich är inblandade då upphör alla spår i intet.
Bedrägerierna mot Längmanska Klantfonden och LKAB utreds inte.
Och media tiger om polis, åklagare och rättsväsendes konkursspektakel mot Obol.
Obol som egentligen inte fanns och därför inte vare sig behöver eller kan sättas i konkurs.
Som om den som betalas för att hålla sig undan skulle komma till en konkursförhandling...?
Hur troligt är det?
Och inte ett kritiskt ord i media?
I Frankrike har man blivit giljotinerad för mindre.

Vad fan håller de på med?
Är de alldeles efterblivna hela bunten?

Det journalistiska arbetet upphör när det egentligen ska börja.
Och det stora journalistpriset blir en muta till journalisten och en klapp på huvudet.
”- Såja, nu har Du varit SÅÅ duktig. Gå nu och lek med de andra journalisterna.”

I andra länder granskar journalistiken makt som missbrukas.
I Sverige hjälper journalistiken den korrumperade makten att trycka ned de utsugna och utnyttjade skattebetalarna som tar sig för att kritisera maktmissbruk.

Det är för sorgligt hur det är i Sverige.

Mikael Styrman sa...

Tack för tipset, Jan.

Anonym sa...

Nja, dina synpunkter på Obol är intressanta men du är dåligt informerad. Efter Kurirens avslöjande, som hindrade fler från att bli lurade och fick búbblan att spricka, hakade alla andra inom media på. Man har jobbat rätt mycket med uppföljningar. Inget du hänvisar till är okänt och oomskrivet, att sedan de som ansvarar för Längmanska och LKAB:s placeringar inte agerar internt är bara något media kan konstatera. Det är inte medias sak att ersätta rättsväsendet utan beskriva vad som händer - andra får agera. Men allt detta du kritiserar är beskrivet, inte minst i Kuriren.

Mikael Styrman sa...

Viss nytta har Kurirens skriverier om OBOL haft. Det förnekas inte. Fram tills pamparna blev inblandade var allt som det ska vara. Men min point är, att när spåren ledde in i maktens boningar tog journalistiken försynt mössan i hand och bockade. Kritiken mot slöddret bakom Längmanska och LKAB är mycket hovsam och försiktig. Så ser nämligen svensk media sin roll. Som pamparnas flöjter och inte deras granskare. Andra får göra allt det där som kan vara farligt. Så resonerar ett äkta geléhallon.

Med en fungerande media hade det blivit omöjligt för oduglingarna i ledande polis- och åklagarkretsar att sitta kvar. Och därmed hade trycket ökat på pamparna och rättvisans kvastar hade städat bland dem. Men med mediafolk som är korrumperade och går och väntar på nästa starta-eget-bidrag blir det ingen granskning av.

Anonym sa...

Återigen missar du min point, det är inte medias roll att kritisera makthavare, polis och åklagare - den kan bara visa vad som sker och reda ut begreppen (i bästa fall).
Och åklagare och domare sitter mer eller mindre på livstidsjobb, just för att de inte ska kunna påverkas och hotas av makten...

ulf sa...

Som vanligt en bra analys från dig Mikael. Det är denna ryggradslösa journalistik som kommer att knäcka Sverige, om man inte vet om vad som försigår i maktens korridorer så kan man ju inte rätta till felaktig maktutövning!!eller?
För ett par år sen hade P1 en indignerad granskning av Chicago ( det går bra att granska USA) man konstaterade att 3 av dom 7 senaste borgmästarna hamnat i fängelse för oegentligheter, min egen sunda reaktion var,oj en demokrati som fungerar! eftersom makt ALLTID korrumperar så är det ganska givet att det kan bli sådana konsekvenser som fängelse. Vad konstaterade då den svenska journalisten!? Jo att Chicago var korruptionens högborg, det är ynkligt av svenska journalister med sina arselen hängande i snören att inte gräva i den egna skiten innan man klankar ner på andra länder. Ett av tusen exempel som skulle drivits till en domstol. Reinfelt lät Schenström som var full på arbetstid och sa upp sig, ta tillbaka sin uppsägning, varefter han avskedade henne. På det viset lät han svenska skattebetalare betala ett onödigt avgångsvederlag. Två år i fängelse hade det blivit i Chicago.
När åkte någon makthavare in fängelse för felaktig maktutövning i Sverige!!!! Jag tror ingen kan komma på någon överhuvudtaget, i USA händer det varje vecka. Vad fan är det för fel på vårat folk som accepterar detta. Och om nu nån journalist gör ett ärligt försök, så är det ändå bara ett undantag som bekräftar regeln.

Mikael Styrman sa...

Svar till Anonym:

Jag ska svara i ett separat nytt blogginlägg inom kort.

Mikael Styrman sa...

Svar till Ulf:

Det är klart att de statliga bovarnas bästa vän är korrumperade journalister.

I Finland bekämpar man korruption med framgång.

I Italien bekämpar man maffianm med framgång.

I Sverige verkar maffian ha tagit över staten och förväntas bekämpa sig själv. Hur troligt är det att något sådant kommer att krönas med framgång?