Catalinan, DC3:an, Estonia, Herculesplanet

.
Så kom den då, haverikommissionens rapport, som ingen, eller åtminstone få, trodde att skulle lysa upp de dunkla omständigheterna kring det norska Herculesplanets haveri på Kebnekaise, under en pågående Natoövning(!) i svenska fjällen. Och mycket riktigt så fullföljs den svenska ämbetsmannatraditionen, tidigare demonstrerad i fallen med Catalinan och DC3:an som ryssarna sköt ned när de var på amerikanskt spioneriuppdrag, vilket i många decennier förnekades. Samma sak demonstrerades i fallet Estonia vilket enligt många uppgifter sjönk under pågående vapensmuggling från det sönderfallande fd Sovjetunionen. Estonia blev ett skolexempel i intensiv mörkläggning och sabotage mot utredningsansträngningarna. Fullt i klass med med Palmeutredningen. Kanske är det inte en slump att båda dessa dirigerades av Ingvar ”Brutus-foten” Carlsson.

Till de nyss nämnda fallen kunde läggas mordet på och plundringen av Ivar Kreuger, övergivandet av Raoul Wallenberg, fastighetsbubblan, kronförsvaret, skyddandet av mördarna i Quickfallen, mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, journalisten Cattis Falck och väninnan Lena Gräns, plundringen av Vattenfall och Telia, stölden av Ekfors Kraft och förstås många fler fall av helt eller delvis offentlig brottslighet. Säkert kunde listan göras mycket längre.

Som väntat kom utredningen ängsligt fram till att ingen hade gjort något fel men systemet hade brustit med katastrof som följd. Det är ju också en märklig kombination. Ingen har gjort fel - ändå är katastrofen ett faktum. Och som vanligt är ansvaret för systemets utformning så diffust att inget ansvar kan utkrävas. Det brukar också vara en garanti för att vi tuffar på mot nästa katastrof.

Det går ju att ana att haverikommissionen tyckt att det varit onödigt att strö salt i såren genom att peka ut någon som har felat. Men det går inte att frigöra sig från misstanken att det inte handlar om hänsyn till exempelvis avlidna i flygbesättningen utan istället om att inte uppröra känslorna hos människor som är tillräckligt initierade för att kunna gå ut offentligt och tala om vad som egentligen hände. När haverikommissioners rapporter börjar ta otillbörliga hänsyn upphör de att vara sanningssökande haverikommissionsrapporter för att istället sorteras in i facket ”maktens berättelser”.

Av rapporteringen i media att döma kom kommissionen också fram till att norska militära flygare saknar kompetens för att flyga i bergsområden. För den som har varit till Norge, eller besitter åtminstone de mest grundläggande kunskaper i geografi, är detta naturligtvis en ganska humoristisk anmärkning. Stämmer uppgiften är det visst inte bara i Sverige som den ofantliga sektorn har svårt att veta hur man ska slösa bort skattebetalarnas pengar utan att råka göra särskilt mycket nytta. Eller åtminstone utan att göra den nytta som man är satt att göra och som motiverar ens existens.

Inte helt förvånande tycks haverikommissionens främsta uppgift, precis som utredningarna i fallen Palme, Estonia och Quick ha varit att förhindra att sanningen kommer fram.

Vi svenska skattebetalare får trösta oss med att tack vare att ”Brutus-foten” numera är pensionerad blir det inte aktuellt att vräka skattemiljarder över byggmaffian för att de ska kajka iväg med sand till Kebnekajse och gjuta in hela berget i betong för att förhindra att sanningen kommer fram. Som kronan på verket skulle man annars ha utlyst gravfrid över Kebnekajse som den svenska organiserade brottslighetens senaste gravplats och förbjudit allmänheten från att någonsin beträda berget.

Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.