Folkvandringarna

.
Människans historia är folkvandringarnas historia. Så har vi fått lära oss. I alla tider har människor sökt sig från sämre livsbetingelser till bättre. Och det är nog inget som kan ändras av några tafatta försök till gränskontroll. Därför tror jag att invandringsfrågan handlar om ifall invandringen ska ske svart, vid sidan av samhället, eller vitt, inlemmat i samhället. Om den sker svart ödelägger den förmodligen det ordnade samhällets överlevnad.

Vi har ett invandrarmottagande väl anpassat till att det kommer någon enstaka busslast invandrare om året som vi kan gulla med. När dessa busslaster förvandlas till massinvandring blir invandringsmottagningen, i den form vi känner den omöjlig, närmast verklighetsfrånvarande pajaserier och slöseri med allmänna medel. Av rapporteringen i media att döma tycks denna form av invandringsmottagande, med människor som inte behöver arbeta för sin försörjning, inte själva behöver lära sig språk osv nu vara nära vägs ände.

Jag vet inte om jag bara har fått för mig det, eller om vi fick lära oss om folkvandringarna på ett sådant sätt i skolan, men jag har alltid uppfattat folkvandringarna som ett ganska våldsamt skede, något av Djingis Khan-typ. Men så kanske det inte har gått till. Folkvandringarna har kanske fungerat förr som idag. Människor mer eller mindre spontanflyttar från en plats till en annan när livsbetingelserna blir för dåliga där de befinner sig.

Och vi skapar förutsättningar för geschäft och utsugning av människor genom att tafatt försöka hindra dessa utomordentligt starka krafter. Det gör att de tillgångar invandrarna har med sig inte kommer det mottagande landet till del utan istället hamnar i maffians fickor.

Om inte människan, vilket är troligt, dessförinnan ödelägger sig själv och hela släktets överlevnad, kommer nog nu pågående massflyttningar att i framtiden jämföras med tidigare folkvandringar av exempelvis hunner, germaner, kelter och européers invadering av Nordamerika.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.