.
Dementi- och mörkläggningsmaskinen har nu startat efter morden på Lars Vilks och de två poliserna.
Härom dagen kunde vi läsa en debattartikel i DN, författad av Ängla Eklund och Mårten Schultz, med rubriken ”Spridning av bilder på döda borde kunna ge fängelse.” Två års fängelse nämns i artikeln. Skenbart handlar debattartikeln om önskad ny lagstiftning mot kränkande fotografering av döda. Det tidsmässiga sambandet mellan debattartikeln och det troliga mordet på Lars Vilks och de två poliser som var hans livvakter, gör debattartikeln till en händelse som ser ut som en tanke. Kanske är inte det primära syftet med artikeln att propagera för ny lagstiftning? Det kan lika gärna vara ett kamouflage, en förevändning för att skriva i en av landets största tidningar i ett annat ärende. Det verkliga syftet, givet tidpunkten, är möjligen att skrämma livet ur dem som trots den exempellösa och proportionslösa avspärrningen av E4:n i samband med Vilks-attentatet, ändå kan tänkas ha lyckats ta foton, eller filma bevis, vilka visar att det inte var en olycka. De vidlyftiga avspärrningarna och den uthålliga branden var avsedda att utplåna bevisen, vilka aldrig var menade att nås av allmänhetens ögon. Det inbäddade budskapet i artikeln är, att om du lägger fram bevis som visar att det inte var en olycka låser den svenska gangsterstaten in dig i fängelse i två år.
Skulle det vara så, som jag tidigare skrivit, att regeringen eller regeringen närstående element, medverkat till att Vilks och poliserna mördades finns det naturligtvis ett betydande intresse för att förhindra att saken blir känd av allmänheten, ett år före valet. Då kan man ju inte att gå ut i klartext och offentligt hota människor med tråkigheter om de offentliggör sådana bevis. Men budskapet vill man ändå gärna föra fram. Då brukar det bli ungefär så här, lite mer subtilt. Man låtsas föra fram något, medan det verkliga budskapet ligger dolt mellan raderna. Är det en skicklig manipulatör kanske inte ens den som utvalts att föra fram budskapet själv förstår att vederbörande blivit utnyttjad. Men mera vanligt är nog att budbäraren visst förstår, men hänger sig åt funktionell dumhet för att det är mest gynnsamt för budbäraren själv.
Även om den lagstiftning som debattartikeln utger sig för att propagera för ännu inte finns, vet nog de flesta svenskar att det inte är något skydd mot att bli förföljd av den svenska gangsterstaten, om den upplever sina intressen hotade. Det blir i så fall varken det första eller det sista justitiemordet i nationalsocialdemokratins Sverige. Tidpunkten för publicering av en sådan debattartikel är ju annars helt obegriplig och okänslig. Sådana kollektiva hjärnblödningar finns inte att en sådan debattartikel skulle kunna publiceras av misstag, givet tidpunkten.
En annan gren av dementimaskinen kunde vi följa i TV4 och Expressen under söndagen. Det var ett inslag, eller en intervju, med Leif GW Persson om nämnda attentat. Leif GW Persson, som ju har ett stort folkligt genomslag syntes mena att det var en olycka och att ett flertal attentat som varit mot Vilks inte skulle föranleda någon försiktighet med att avfärda det hela som en olycka. Nåja, var och en har ju rätt till sin egen bedömning och Geijer-affären gjorde naturligtvis Leif GW försiktigare med att kliva ut på svagisen i frågor där tungt kriminella personer på höga positioner kan lura i vassen.
Men vare sig hur det vill med den saken så sa han i alla fall att ”Vilks-olyckan” kommer att bli den mest utredda trafikolyckan i Sverige någonsin. Det har han säkert rätt i.
Precis som Palme-mordet blev det mest utredda statsministermordet någonsin.
Estonia-”olyckan” blev det mest utredda fartygshaveriet.
Morden på Cattis Falck och Lena Gräns blev de mest utredda journalistmorden.
Carl Fredrik Algernon det mest utredda mordet på en krigsmaterialinspektör.
Catrin da Costa det mest utredda styckmordet på en prostituerad, och,
Johan från Sundsvall blev det mest utredda barnarovet som genererade inte mindre åtta falska morddomar från vårt rättsväsende, vilka domar sedan tack vare journalisten Hannes Råstam alla visade sig vara grova justitiemord. En del av offren var inte ens dödade, men det hindrade inte ett korrupt rättsväsende att döma Tomas Quick för mord på dem.
Vad har de uppräknade fallen alla gemensamt? - Politiska eller eljest inflytelserika förbrytare som gärningsmän och att fallen därför förblir outredda.
Det finns ett ganska linjärt förhållande mellan omfattande svenska polisutredningar och resultatlösa utredningar. De blir resultatlösa när grova förbrytare dels är gärningsmän och dels är i position att påverka utredningarna. De blir omfattande därför att den verkliga gärningsmannen blir känd tidigt eller åtminstone tidigt begränsad till en viss krets. Därefter vidtar ett omfattande, tidsödande och ångestfyllt pappersproducerande. Perifera personer av ringa betydelse för utredningen förhörs ingående och återkommande medan utredarna passar sig väldigt noga för att av misstag råka närma sig någon som verkligen är inblandad.
Gärningsmannen/-männen håller gärna liv i den skenbara i utredningarna för att spåren säkert ska hinna kallna innan utredningen så småningom även officiellt läggs ned. Utredningen skulle egentligen kunna läggas ned ett par dagar efter mordet eller den aktuella händelsen, för redan då är det bestämt hur utredningen kommer att sluta - åtminstone i förhållande till den riktiga gärningsmannen. Sedan är det förstås en öppen fråga om man ska lyckas skylla mordet på någon oskyldig, som inte lyckas bevisa sig oskyldig, som till exempel Tomas Quick, eller rättsläkaren och obducenten i da Costa-fallet, för ungefär så faller bevisbördan när gärningsmannen eller anstiftaren är inflytelserik politiker eller dito högre tjänsteman i Sverige.
Det är onekligen förenat med vissa problem att framgångsrikt slutföra polisutredningar och rättsprocesser när grova förbrytare tagit sig in i statsapparaten och rättsväsendet.
Falun måndagen den 11 oktober 2021
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar