Alla är de rädda

.

Ibland när man läser tidningen får man erfara den där sälla känslan, den som infinner sig när någon på ett elegantare sätt än man själv skulle klara av klär ens egna tankar i ord. Så idag, när mina ögon föll på DN:s tredje ledare ”Alliansen: Varför är vi i Afghanistan?”, skriven av Henrik Berggren.

Så där har jag också gått och tänkt. Visst skulle vi väl alla vilja hjälpa dessa förtryckta Afghanska kvinnor ut ur deras textilfängelser m.m? Men jag har hela tiden, i rapporteringen saknat den där uppgiften om hur vi egentligen hjälper dem genom den svenska ”närvaron” i Afghanistan.

Får de någon hjälp av att unga svenska pojkar lommar omkring planlöst på Afghanska gator halvt vettskrämda och leker måltavlor för en fiende de inte kan se? Eller pågår det någon annan verksamhet som hjälper kvinnorna?

Eftersom vi aldrig får någon konkret förklaring måste vi dra slutsatsen att ingenting av nytta pågår?

Är det verkligen så eländigt, att vi bara håller amerikanarna sällskap i Afghanistan? Dessa amerikaner som hjälper de Afghanska kvinnorna genom att slumpmässigt skjuta ihjäl deras män från drönare (obemannade flygplan som fjärrstyrs av unga pojkar i avlägsna driftcentraler som om de spelade Doom på datorn). Ond som god träffas. Enda brottet kan vara, att man är del av en folksamling större än två personer, eller möjligen bär på en kartrulle, en kamera, eller liknande, som man med tillräckligt mycket vilja kan intala sig att är ett vapen. Då plötsligt: BOOM! Du är död – och kompisarna också. 1.000 poäng!

Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ”Ondskans Imperium”. Det var lätt att instämma i. Men vad ska vi då kalla USA, nu när vi vet hur de bär sig åt i Irak och Afghanistan?

Försvarsminister Tolgfors svarar intetsägande och undvikande. Är det med honom som med de flesta andra i statsförvaltningen, inklusive alla våra politiserade domare, när de i särskilt ömmande fall dömer eller beslutar väldigt besynnerligt? Att de inte vet varför? Någon ville. Någon högt upp, fick de veta - utan att våga ifrågasätta eller ens fråga vem?

Kanske någon Carl Bildt-typ. En som vill vara med de stora pojkarna och leka. Som aldrig riskerar sitt eget liv. Eller sina egna barns. Men som är väl framme när fringisarna och kickbackarna delas ut. En som plågas av att Sverige gömde sig, och handlade med, och hjälpte, alla diktatorer under andra världskriget. Som plågas av att den svenska regeringen svarade ”ställ inga frågor” när riksbanken ville veta om de skulle acceptera att nazisterna betalade svenska leveranser med judiskt tandguld. En grå eminens. En Cheney-typ som vet hur man skrämmer andra. En som plågas, för att det blir så genant på fina middagar när det svenska hjältemodet kommer på tal. Men som sagt, en som aldrig skulle ta några egna risker eller göra något över huvud taget av annat skäl än egennyttan.

Övertorneå tisdagen den 3 augusti 2010

Mikael Styrman

.