Die dummen Schweden…

.

…påstås vare en faktoid. Alldeles oavsett om det är en faktoid eller inte att man i Tyskland allmänt säger så om svenskar är det ofrånkomligt en bra rubrik till följande text.


Orunda fälgar och skadade däck

Efter att ha fått bekosta flera hjulinställningar på olika bilar, i något fall upprepade sådana, efter att ha trafikerat de nordsvenska vägarna, kröntes eländet av att jag på en bil tvingades byta två däck som hade blivit skadade och tre fälgar som hade blivit orunda. Humöret var därför inte på topp när jag begav mig mot flygplatsen för att åka till Tyskland.


Eftersatt vägunderhåll

På grund av resestressen hade jag inte tid att passera potthålen och pucklarna på riksväg 98, framför allt de vid Koivumaa, Posjärv och Nordanberget, med den promenadtakt som krävdes, för att vara säker på att bilen skulle klara sig förbi helskinnad. Resestressen gjorde även att jag hade glömt att de rivit upp asfalten på ömse sidor av bron över Lansån, någon tid tillbaka, och lämnat en mycket skarp, flera cm hög kant, som en förberedelse för en eventuell asfaltering, någonstans i en till synes obestämd framtid. Bron över Lansån bjöd därför på två oönskade flygturer som föranledde mig att utgjuta osande eder över det vårdslösa vägarbetet många mil framåt.


Missat flyg på grund av oframkomliga vägar

Just denna annandag midsommar syntes varenda husvagn, traktor och båttransport inom minst femtio mils radie ha klumpat ihop sig längs snörpvägen – den mitträckesförsedda E4:an mellan Töre och Luleå. Så naturligtvis missade jag flyget.

Efter diverse förhandlande, telefonerande och ombokande kom jag mig ändå till München samma afton. Staden är BMW:s hemstad och fylld med BMW-fabriker. Men Frans Josef Strauss-flygplatsen domineras helt av Audi, hemmahörande i Ingolstadt, sju mil norr om flygplatsen. München är en trevlig stad med ett mjukt, vänligt och generöst trafikklimat. Det är roligt att vara tillbaka, trots att vi blev beskjutna här blott en månad tidigare.


110 mil utan ett gupp

De två följande dagarna följde 110 mils körning längs helt underbara två- och trefiliga vägar. Inte ett gupp på 110 mil – tänk Er det norrlänningar. Inte ett gupp! Men det stannar inte vid det. Trafiken flöt fantastiskt fint, i höga hastigheter för den som så ville. Och det utan att vi kunde se enda olycksplats, eller ens ett enda tillbud, längs vår färdväg.


I Danmark regn

I Danmark blev vägarna smalare men trafiken flöt bra. Ganska många ställen med omkörningsförbud, dock. Det regnade kraftigt genom hela Danmark, som sig bör när Roskildefestivalen just ska gå av stapeln.


Trafikens Bungyjump

Väl i Sverige förändrades bilden. Jag minns att när jag för snart tjugo år sedan hade anledning att åka några gånger mellan Lund och Malmö, tyckte jag att den sträckan var att beteckna som ett slags trafikens Bungyjump. Det tycks ofta bli så med pendlingssträckor. Boden-Luleå är också lite åt det hållet – en slags lågflygning i dimma och snörök. Även Falun-Borlänge hade förr samma tendenser. Dock med den skillnaden att den sträckan alltid kryllade av poliser. De håller ju till i Falun, så det var nära ut till Falun-Borlänge för att jobba lite grann. Så har det ju också visat sig att polisen i Falun inte gör något annat för samhället nyttigt för sin lön. Mer om detta en annan gång.


Skåningarna Sveriges araber?

När jag kör mellan Malmö och Helsingborg drar jag mig till minnes, att man ibland i Sverige, i affärssammanhang, brukar skoja, med en elak underton och nedsättande syfte, om att danskarna är nordens araber. Men det är nog orättvist uttryckt, för trafiken mellan Malmö och Helsingborg denna sommardag är ett slags oordnat eller halvordnat kaos. Tempot är aningen lägre än på motorvägen till Puerto de la Cruz på Teneriffa, men trafiken är långt ifrån lika välordnad. Trafikens organisation är någonting mellan Thailand och Egypten. Det verkar som om man i de sydsvenska bilskolorna lär ut att omkörningsfilen är den långsamma filen och att det är ok att bosätta sig där, utan att vara på väg någonstans. Det verkar också vara ok att inte respektera att någon annan kan vilja köra fortare än en själv. Följaktligen tycks omkörning även till höger vara etablerat, kanske rent av både vanligt och nödvändigt?


Var man sin egen trafikpolis

Efter Helsingborg avtar trafiken påtagligt och blir mer organiserad. Svensken övergår här till sin favoritsysselsättning på motorväg. Utan att ha någon brådska ligger man och kökör på motorvägen och bevakar bakifrån kommande trafik. När någon närmar sig bakifrån väntar man till sista stund inför den förestående omkörningen. Då kastar man sig ut i omkörningsfilen för att….? Ja, för vadå egentligen? Det tycks inte vara för att köra om i alla fall eftersom man fortsätter framåt i ungefär oförändrad hastighet och låååångsamt kör om en, två, tre och ibland fler bilar. Den omkörande håller obetydligt högre hastighet än de omkörda bilarna. Samtidigt växer köerna bakom – i omkörningsfilen – medan di svenske praktiserar sin ”rätt” att inte köra fortare än 90 eller 110 när man kör om. Om då den eller de omkörande också kör i samma eller ungefär samma hastighet, då kan en omkörning bli ganska lång, många kilometer, ibland mil.

Trafikkulturen blir lidande, förarnas omdöme rubbas, och sannolikt bidrar detta oskick till ett inte obetydligt antal olyckor varje år. Det ligger i sin natur att det är svårt att påvisa eller leda i bevis.


Dålig omkörningskultur

Förr visste man att en omkörning är ett farligt tillstånd och att den därför ska klaras av raskt. Det tycks vara så att denna kunskap gått förlorad i det hastighetsreglerade Sverige. Vi har ju också en lagstiftning som förbjuder en att öka hastigheten när man kör om. Vilken idioti! Det borde ju naturligtvis vara tvärtom. Det borde ju istället vara straffbelagt att köra om utan att öka farten.

Fokus i nollvisionens Sverige är helt på att trycka ned hastigheten, ja rent av hindra framkomligheten på vägarna. Istället borde hindrande av framkomligheten medvetet eller av vårdslöshet straffbeläggas. Då skulle vi kanske slippa dessa extremt långa omkörningar när en långtradare som kör 86 km/h kör om en annan långtradare som kör 85 km/h. Ibland kör den ena om när det blir uppförsbacke bara för att i nästa medlut bli omkörd av den nyss omkörde eftersom denne är lite snabbare i medlut istället.


Smala och oframkomliga vägar som inte går att ploga

Söder om Stockholm tycks vägarna vara bra, åtminstone E4:an. Efterhand som man skumpar norrut från Stockholm blir vägarna allt sämre. Det verkar vara ungefär lika med framkomligheten. Kontrasten mot den smidiga trafiken i Tyskland är påfallande.
Alltför smala vägar har försetts med inte bara mitträcken utan till och med sidoräcken. Först har hundratals miljoner kronor, kanske miljarder, av från skattebetalarna övertaxerade och konfiskerade pengar, använts till att göra vägbankarna säkrare. Slänter har justerats, hinder har avlägsnats. Sedan har man satt upp mitträcke och för att fullborda katastrofen även sidoräcken så att ingen kan komma ut på den säkrade vägbanken. Inte ens för att komma undan en bil eller lastbil på väg mot en med kollisionskurs. På vintern är det förstås ännu värre eftersom de stängselförsedda vägarna inte går att ploga.


Lika goda kålsupare

Det här får ganska märkliga konsekvenser. Två generationer vägarbetare har arbetat i sitt anletes svett för att bygga bort den trafikinfarkt som det på 1960-talet framväxande bilsamhället orsakade. Åtta miljoner skatteobjekt har förföljts i femtio år med åtminstone bitvis rena nazistmetoder. Allt för att dra in onödigt mycket pengar som sedan slösats bort under, efter hand, allt mer organiserade former av Birgitta Dahl-generationens samvetslösa och ofta odugliga politiker. På detta område har man hjälpts åt. De socialdemokrater som haft makten utan att kunna göra något vettigt av den och de till namnet borgerliga politiker som låtit sig mutas att sitta still i båten i två år och fyrtionio veckor för att sedan kliva upp på barrikaderna och kraxa om skattesänkningar i tre veckor.


30 Miljarder för att spara några minuter för några få tåg

I södra Sverige har man snart bränt upp 30 Miljarder kronor, och med naturskyddsrörelsernas hjälp försämrat livsbetingelserna för många människor på Hallandsåsen. Varför? För att några få tåg om dagen ska spara några minuters färdväg. Det påstås ligga god samhällsekonomi i det. Vad kostar i så fall de snöpta vägarna samhället?


Femtio års strävanden ödelagda

Femtio års strävanden har snart omintetgjorts, på bara några år. En blandning av samvetslösa mutkolvar, i en statsförvaltning övervakad av ett havererat rättsväsende och ledda av kunskapsföraktande politiker har åstadkommit detta. I grunden är det socialdemokraternas demokratisyn som är alltings moder. Nämligen synsättet att demokrati är att vem som helst från gatan är bäst skickad att fatta beslut, utan vare sig utbildning eller på annat sätt inhämtad kunskap.


Otaliga incidenter

Under den fortsatta resan genom Sverige kunde vi med förvåning övergående i förfäran se att i slutet av nästan varje tvåfiligt parti uppstod incidenter. I huvudsak utgjordes dessa av att en, ibland flera bilar i rad, försökte komma förbi ett eller flera fordon innan vägen blev enfilig. Vi såg bara en olycka men ett oräkneligt antal incidenter. Men det skulle bli värre.


Stillastående trafik på ”hinderfri” väg

Framåt 17-tiden närmade vi oss Sundsvall. Trafiken tätnade och flöt utomordentligt trögt. Inte i stan utan på E4:an! Mellan Sundsvall och Härnösand blev trafiken periodvis stillastående. Människor hade klivit ut ur sina bilar och stod, oskyddade, och spanade framåt, mitt på E4:an, för att försöka se vad som orsakade problemen. Det visade sig när man kom närmare, att det var Svensson som var ute och drog husvagn. Detta är något som kan karaktäriseras som ett normalförhållande på svenska vägar även om det sker med större intensitet i semestertider. På grund av att stängselmaffian har förvandlat fullt framkomliga vägar till snöpta stängselvägar, smala sådana, med stängsel på bägge sidor, gick hastigheten ned till promenadhastighet. En husvagn som tar i ett sådant mutstängsel förvandlas med stor säkerhet ögonblickligen till kaffeved. Åtminstone till en före detta husvagn. Eftersom det var intensiv trafik inträffade vid de enfiliga partierna upprepade så kallade Stau, som tyskarna kallar det. Trafiken blir stillastående därför att de bakifrån kommande bilarna närmar sig snabbare än de framförvarande bilarna accelererar i väg.

Det hör till saken att dessa Stau inträffar på oförutsägbara platser, i kurvor, skymda partier, bakom backkrön, även sträckande sig in i passerade enfiliga partier. De är av naturliga skäl omöjliga att märka ut eller varna för. På vägen står oskyddade trafikanter, bakifrån närmar sig bilar i full hastighet därför att man i oförstånd gjort vägarna oframkomliga.


Stängselmaffian och Piteåolyckan

För en vecka sedan inträffade en svår olycka utanför Piteå, vid vilken åtminstone tre personer omkom, troligen i samband med kraftigt regn. Av stängselmaffian används denna olycka på ett sätt som ger vid handen att man vill intala oss att alla bilar omedelbart skulle anfalla varandra om man tog bort stängslen. Så är det naturligtvis inte. Mitträcke eller stängsel är nog bra för de flesta utom motorcyklister, som dessvärre lemlästas om de kommer i kontakt med dem. Men de är bara till välsignelse om det saknas sidostängsel, finns tillräckligt med plats och helst är minst fyrfilig väg.

Mittstängsel i kombination med sidostängsel på smala vägar är ren och skär idioti oavsett vilka mutor som ligger bakom deras existens.


Dra rätt slutsatser

Utanför Köpenhamn omkom i natt fem ungdomar på motorvägen mot Amager. Enligt rapporteringen var det en singelolycka och ungdomarna färdades alla i en varutransportbil i vilken samtliga omkom. Ännu har jag inte sett några uppgifter om hur det har gått till. Men en sak kan redan nu konstateras mot bakgrund av massmedias av stängselmaffian tubbade rapportering om Piteåolyckan:

Det är lika fel att dra slutsatsen att Piteåolyckan orsakades av avsaknad av mitträcken som det är att dra slutsatsen att Köpenhamnsolyckan visar att motorvägar är farliga och inte bör byggas.


Den mänskliga faktorn

Vid alla trafikolyckor finns alltid den mänskliga faktorn att ta hänsyn till och den kan inte fullt ut byggas bort. Trafikanterna måste alltid anpassa hastighet och annat till förhållandena på platsen, fordonets skick, vägarnas spårighet, andra trafikanters oberäknelighet, sjukdom osv. Lösningen på detta är inte att göra landets vägar oframkomliga.


Stoppa stängselhelvetet

Stoppa stängselhelvetet som breder ut sig över landet. Tillsätt riktiga åklagare istället för sådana där odugliga och korrumperade Krister van der Kwast och Jan Wallström-typer och kläm åt de politiker och vägmyndighetsfunktionärer som skott sig på att göra våra vägar livsfarliga och oframkomliga.


Öga för öga, tand för tand

Sök igenom deras bostäder och sommarstugor, barnens jobb och lägenheter, deras resande osv. Gör gryningsräder, säg upp deras och lås in dem för sent ingivna deklarationer, gärna flera år och upprepade gånger. Utsätt dem gärna för det som de själva anser sig ha rätt att utsätta hederliga medborgare för.


Rubrikens faktoid

Det må vara att rubriken kanske är ett exempel på en faktoid som bottnar i svenskt dåligt självförtroende. Den är nog ändå ganska skonsam jämfört med vad omvärlden verkligen kommer att säga om oss, när det väl går upp för dem vad svenska politiker gjort med vårt vägnät, under förbrukande av ett svårräkneligt antal miljarder.

Redan leder stängselvägarnas förbrukande av vägmedlen till att asfaltvägar rivs upp och förvandlas till grusvägar. Det behöver i och för sig inte vara fel om asfalten rivs upp från vägar som inte är ordentligt byggda. Men om asfalten rivs upp just för att man inte har råd att underhålla vägnätet, känns det inte direkt troligt att de beslut som kommer att fattas om upprivning av asfalt kommer att vara kloka och leda till god väghållningsekonomi. Då är nog istället risken stor, för att fler illa underbyggda beslut kommer att fattas, för att kortsiktigt hålla katastrofen och väljarnas dom från dörren.

Övertorneå lördagen den 31 juli 2010

Mikael Styrman

.