Har ni någon gång funderat över alla dessa till synes onödiga eller rent av onyttiga namnbyten som sker inom såväl statlig som privat verksamhet? Statlig verksamhet tycks numera i huvudsak vara upptagen med att organisera sig själv. Det synligaste tecknet på det är att de ständigt byter namn. Exempelvis namnbyteskarusellen runt Vägverket, Transportstyrelsen, Luftfartsverket, Banverket, Trafikverket, Trafiksäkerhetsverket osv.
Även den privata sektorn är hemsökt av direktörer som inte ser större problem hos sina företag än vad de skall heta och hur logotypen ska se ut. Det tycks dock i huvudsak vara förbehållet privata storföretag. Fenomenet kan beskrivas som överavlönade och undersysselsatta chefer.
Miljonerna forsar iväg till ingen nytta allt eftersom logotyper ritas och diskuteras, skyltar tillverkas, brevpapper och kläder trycks om, bilar tejpas om och reklamkampanjer till tveksam nytta bekostas för att ersätta ett inarbetat varumärke med ett helt okänt. Sammantaget säkert jättebra lösningar på problem som aldrig fanns.
På den statliga sidan tillkommer problemet med förökning genom delning. En regering har gått till val på att minska antalet onödiga myndigheter med onödiga drönare som inte uträttar något för nationen nyttigt arbete, men ändå får dagarna att gå, kulorna att rulla och ersättningarna att trilla in på det egna kontot. Men av vad som händer i landet får man snarast intrycket att motsatsen gäller.
Jag blev för något år sedan uppmärksammad på ett exempel inom eldistributionsbranschen där kunderna inom ett område i Värmland hade fått ny elleverantör eller den befintliga hade bytt namn tiotalet gånger på lika många år. Det började med en eldistributionsförening som köptes upp av en annan, som köptes upp av ett företag, som köptes upp av ett företag osv. En gång bytte det aktuella företaget namn, för att chefen blev kränkt av att en kollega, av namnets karaktär förleddes att tro, att företaget sysslade med flis, istället för eldistribution. I ett senare skede hette företaget Gullspång, bytte namn till Birka bara för att strax efter byta namn till Fortum. Vid varje förändring skulle göras nya logotyper, tryckas nya attiraljer och märkas om allt vad företaget hade. En annan viktig sak som inträffade varje gång var att de nya cheferna kom in på de lokala driftskontoren och förklarade, att det nu skulle vara färdigslösat varpå budgeten för drift och underhåll halverades. Man behöver nog inte vara särskilt slängd i matematik för att förstå att det så småningom inte blev så mycket pengar kvar till drift och underhåll. Där finns förklaringen till den låga försörjningssäkerheten inom den svenska eldistributionsverksamheten. Och det här var innan Mikael Lillius, ja just Carema-Lillius, gjorde de stora tokiga affärerna med den ryska maffian bakom Uralbergen. Dock utan att personligen bli fattigare.
Är det någon som på ett trovärdigt sätt kan förklara de svenska storföretagens chefers faiblesse för meningslösheter och avoga inställning till effektivitetsuppehållande eller -förbättrande insatser?
Själv har jag en fundering om att inställningen är en följd av den förändring i synsätt på chefens kompetens och chefsrollen, som spridit sig i Sverige med mönster från politiken. Förr tillsatte man en chef som kunde verksamheten. Det nya synsättet innebar att chef, det var man född till, oavsett om man hade kunskaper eller inte. Vem som helst med rätt partibok kunde bli chef. Vilket ”chefsämne” som helst kunde bli chef för vilken verksamhet som helst, oavsett om han kunde branschen eller verksamheten eller inte.
För en nytillträdd chef, särskilt en överavlönad sådan, blir det angeläget att på något sätt manifestera sin duglighet genom att vidta synliga förändringar. För en chef som inte kan verksamheten blir det stört omöjligt att ha synpunkter på verksamheten. Men att däremot ha synpunkter på logotypens utförande och brevpapprets tryck, det klarar vem som helst, åtminstone med stöd från konsulter för många miljoner. Så det har blivit mycket höga chefslöner, namnbyten, skyltar och logotyper i Sverige de senaste åren, men inte så mycket företags- och samhällsnyttigt arbete uträttat.
Vi borde införa ett 20-årigt namnbytesmoratorium innebärande att den myndighetschef, politiker, utredare eller storföretags-VD som föreslår att en ny myndighet skall bildas, eller en befintlig verksamhet som bytt namn de senaste 20 åren ska byta namn på nytt, blir hängd i närmaste träd, sig själv till lärdom och androm till varnagel.
Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar