Svårt för amatörer att styra stora företag

.
När man ska utöva ägarinflytande i ett bolag är det en klar fördel om styrelsen är lojal med ägarna och vill underkasta sig deras ägarinflytande. Om styrelse, VD eller andra höga chefer har andra idéer blir det mer komplicerat. Det kan ju gälla exempelvis när funktionärerna föraktar ägarrepresentanterna på grund av deras inkompetens, oberäknelighet eller benägenhet att utöva ägarskapet på ett sätt som missgynnar verksamheten, för att i sin tur dra nytta av det i något annat sammanhang. Det var nog inte så tydligt formulerat, men vad jag syftar på är att politiker som ikläder sig rollen som skattebetalarnas ägarrepresentanter inte sällan utövar ägandet så att det gynnar dem själva men missgynnar företaget och ägarna/skattebetalarna. I det fallet där företagets och ägarnas intressen inte sammanfaller med politikernas blir företagsledningens ställning bekymmersam.

Det kan ju också vara så, att styrelse och ledning vill dra nytta av det ofta tafatt och inkompetent utövade offentliga ägandet. Det är ju ingen hemlighet exempelvis att företag som till stor del ägs av fonder och andra institutioner i praktiken är ägarlösa. I den mån någon utövar något slags ägarinflytande så är det ledande funktionärer i företaget som agerar ägare, paradoxalt nog utan att äga någonting alls.

Alla som sysslat med företagsdrift eller har försökt få insyn i ett företag vet hur beroende man är av att ha företagets styrelse med sig och inte mot sig. Att försöka få insyn som företaget inte vill medverka till är svårt, ibland snudd på omöjligt. Det gäller nog alla. Regeringsledamöter som ska axla skattebetalarnas ägarroll är inte undantagna. En stor ägare har visserligen möjlighet att byta ut en motsträvig styrelse och/eller VD. Men det ligger i sakens natur att det inte är förstahandsåtgärden. För att det ska bli aktuellt måste man till att börja med förstå att ledningen behöver bytas ut, vare sig den är inkompetent eller har en egen, ofta dold agenda.

Det är svårt nog för en kunnig, professionell och erfaren ägare som kan branschen och verksamheten att axla ägarrollen. För en förlupen och överbefordrad vaktmästare eller partiombudsman självfallet så mycket svårare.

Nu i eftersvallet av stollerierna och svindlerierna i Telia och Vattenfall bör man ha detta i åtanke när man bedömer hur regeringen i allmänhet och förre näringsministern Maud Olofsson i synnerhet skött sitt uppdrag.

För att kompensera för den egna inkompetensen vänder man sig till konsulter. Tyvärr, och det är förstås välkänt, tenderar man att i den offentliga verksamheten inte rätt kunna bedöma konsulternas kompetens. En ordbajsande lallare som blåser in solsken i ändan på lyssnaren och säger det man vill höra uppfattas i den offentliga verksamheten alltid som kompetentare än den kanske lite strävare fackmannen som ser hoten och inser riskerna i verksamheten. En speciell svårighet tillhandahåller jokern. Jokern i det här sammanhanget är den som tigit sig upp till och över sin totala inkompetensnivå. Tigande förväxlas ofta med kompetens och gör att jokerns inkompetens inte avslöjas.

De stora statliga företagen är stora inköpare av konsulttjänster. När konsulterna ska uttala sig om de statliga företagen är det uppenbart att företagsledningens önskemål väger tungt i konsultens vågskål. Tyngre än regeringskansliet. Konsulten vill ju kunna försörja sig även när pengarna från regeringskansliets engångsjobb är förbrukade. Att vara välinformerad blir därför, som alltid, en fråga om att kunna bedöma budbäraren. Det är sällan lätt. Därför brukar man ju säga att den som kan skilja på ett bra och ett dåligt råd inte behöver något råd.

Ett kontaktnät bestående av kompetenta yrkesmän snarare än karriärsugna strebrar vore naturligtvis att föredra framför konsulterna. Att knyta till sig sådana blir förstås inte så lätt för politiker som i praktisk handling förefaller ha som målsättning att ödelägga den kompetens som ännu finns i landet. Politiker tycks istället fungera som en magnet på karriärsugna slogandroppers.

Inom elområdet har det lett till att den offentliga sektorns optimister, i fast förvissning om sin egen gränslösa kompetens fått fritt spelrum att ”expandera i Europa”. Det är ju något som är det kanske sista som Vattenfall behöver göra. Men varje politiker av kvinna född kommer att tilltalas av tanken att bli den stora härföraren som väcker liv i det insomnade statliga verket och förvandlar det till en internationell penningmaskin som drar in stora vinster till skattebetalarna. Men oddsen för att Vattenfall skulle utvecklas till något annat än en katastrof var naturligtvis allt annat än goda sedan idén väl väckts om ”expansion i Europa”.

På motsvarande sätt har våra politiker och Telias ledning placerat Telia i östatsmafffians famn och bjudit in maffian att koppla ett rejält grepp om Telias pung. För att riktigt klösa lös tillräckligt med pengar till maffian har Telias dilletanter med politikernas stöd raserat fullt fungerande landsbygdsnät och ställt stora delar av den svenska landsbygden inför helt meningslösa och onödiga kommunikationssvårigheter som ytterligare förvärrar den negativa utvecklingen på landsbygden.

Det är en officiell hemlighet att de statliga företagens expansion utanför riksgränsen har sitt ursprung i att kontrollen av dessa företag, som redan tidigare är svag, praktiskt taget upphör vid riksgränsen. Den enda kontrollen blir därför den som utövas av en tafatt och oinitierad ägare, ibland lierad med element vars syfte inte är att utveckla företagen utan istället att plundra dem.

Ett företag som i åratal pumpat in miljarder är LKAB. Indikationer finns, skvaller cirkulerar, som tyder på att, företaget dränerats på även för LKAB ansenliga summor. Indikationerna förstärks av den mörkläggning som pågått efter att Obol-bedrägerierna avslöjats, med ”rättsväsendets” hjälp. Att Per-Ola Eriksson (C), illa skolad i hantering av oreviderade donationer, fonder och andra offentliga medel, länge hade tunga uppdrag i LKAB är inte ägnat att stärka förtroendet för LKAB:s förvaltning. På motsvarande sätt förhåller det naturligtvis sig med regeringens utnämnande av Marcus Wallenberg till ordförande, känd från det dränerade, möjligen konkursmässiga, Stora Enso, i stort behov av likvida medel. Mönstret kompletteras av utnämnandet av Maud Olofsson (C) till styrelseledamot. Maud Olofsson har sin skolning som partiombudsman i Norrbotten, länge under Per-Ola Erikssons inflytande. Det torde inte vara möjligt att vara partiombudsman i Norrbotten utan att vara införstådd med och möjligen även organisatör av de omfattande bedrägerierna med statliga studiemedel.

Maud Olofsson, som blivit utsedd till, och spelar rollen av, syndabock för regeringarnas ägardebacle i de statliga företagen behöver, eller vill, försörja sig även efter politiken. Det gör henne till en idealisk styrelseledamot i LKAB. Politikerligan har starka motiv för att hålla locket på till bedrägerierna i LKAB - förmodligen mycket starka motiv.

Det är mycket svårt att styra stora statliga företag redan med inhemsk verksamhet, även för proffs. Med internationell verksamhet kanske omöjligt. Att tro att ägarinflytandet i statliga företag med internationell verksamhet med framgång kan utövas av amatörer är befängt och kan förmodligen bara sluta på ett sätt. Men det är ännu inte förbjudet att vara inkompetent, även om många tycks tro det. Man måste också vara kompetent för att inse att man är inkompetent. Och det är inte heller det som upprördheten efter Maud Olofssons numera berömda Aktuellt-intervju handlar om.

Mer om detta i eget blogginlägg ”Maud, KU, regeringen och det ljuva livet”.

Regeringsledamöternas kompetens speglar förmodligen folkets kompetens. Den förvrängda svenska synen på demokrati, som i huvudsak nationalsocialdemokratin skapade, har kommit att innebära att demokrati tolkas som att vem som helst ska bestämma. Man behöver som väljare inte bry sig om huruvida den som man röstar på är kompetent eller inte. Det svenska systemet är starkt och ofelbart och kommer att överleva alla kriminella stollar som man röstar fram. Det där gällde kanske så länge Europa låg i ruiner. Hur det fungerar idag svårt att blunda för om man ser sig om i världen - utan att blunda.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.