Nationalsocialdemokraterna på upploppet

.
Nationalsocialdemokraternas ”all time high” var i valet 1940 då man fick 53,8 % av rösterna. Sedan låg man där och guppade mellan 45 och 50 %, fram till riksdagsvalet 1968 då man fick 50,1%. Därefter har stödet beskrivit en hackig resa nedåt. Hittills har man tappat mer än 50 % av sitt stöd. Men den återstående fallhöjden är betydande. Man kan tappa nästan 100 % till innan man når värdet som motiveras av den politik man för. Ungefär 1-2 % av befolkningen lever och försörjs av partiet, eller syndikatet. Betydligt fler är beroende av partiet, om än inte synligt. Till det nyss nämnda stödet i valmanskåren är man på väg med stormsteg, förmodligen för att allt fler numera inser vad ledande nationalsocialdemokrater ägnat, och ägnar, sig åt.

Precis som moderaterna och deras vapendragare senaste valnatten, gör nationalsocialdemokratin nu sitt bästa för att slippa bli omvalda. Åtminstone är man benägen att tro det. Och som sina föregångare väljer man så småningom kanske att låtsas avgå för att man är för ”goda” människor för att föra den politik som behövs för Sveriges bästa. Sanningen är inte lika vacker. Man duger inte till att få ordning på en helt igenom korrumperad stat, vars korrumperade funktionärer till stor del är de egna partivännerna. Men att skylla på att den egna godheten inte går hand i hand med folkets oginhet, mot snart en miljard nödlidande afrikaner och asiater, smeker det egna egot och lyfter eftermälet. Åtminstone var det Reinfeldts plan när han skyndade sig att avgå på valnatten.

Det är naturligtvis kännedomen om att landet varit på dekis sedan 1968, då Europa i huvudsak var återuppbyggt efter Andra Världskriget, som styr politikernas beteende. Då tog överkonsumtionen av välstånd fart på allvar, när Palme, och galningarna som omgav honom, gav full gas mot undergången. Länge har man kunnat dölja förfallet och det ekonomiska sammanbrottet för folket, men det blir nu allt svårare. Det finns en gräns för hur mycket man kan förskingra i kommunerna, innan de får svårt att hålla ålderdomshemmen öppna och bemannade. Vi står och balanserar vid den gränsen. Vissa kommuner har redan klivit över, resten gör det strax. På samma sätt har landstingen en gräns för hur omfattande förskingringen får bli, utan att sjukvården kollapsar. Det är den kollapsen vi genomlider nu. När det är så ruttet att man kan bygga ett nytt sjukhus, med omfattande svindlerier - utan vårdplatser - för att smeka självupptagna psykopaters egon, som till stor del tillhör bekantskapskretsen, eller sälja ut sjukhus och apotek till egna kompisar och välgörare till vrakpris samt leka stillastående tåg och flygbolag intill den gränslösa nivå att sjukhus efter sjukhus kollapsar och patienterna dör i de allt längre och allt fler ambulanstransporterna - då är sammanbrottet definitivt igång.

På det statliga området har man dolt, eller skjutit upp, kollapsen genom att lägga ned ett försvar som redan var i stort sett odugligt, eftersom det av politikerna sedan länge förvandlats till akutmottagning för en allt mer vanskött industri. Värst var väl när man lät Wall-Enberg i princip gratis knalla iväg även med modern utrustning för miljarder och kränga den till diktaturer. Minsta barn inser ju att materielen någon gång kommer att måsta köpas tillbaka eller upphandlas på nytt - till fullt pris, eller mer.

På järnvägsområdet har man på snarlikt sätt kört infrastrukturen i botten så att snart inga tåg når sina mål, åtminstone inte i tid. Visst dolde sig, bland många som ännu arbetade på järnvägen, många latmaskar som anställts på politiska meriter och var kända för att ligga och sova hela dagarna mellan de röda fanorna i lunchrummet. De måste haft det hemskt jobbigt. Tiden går kolossalt sakta på arbetet när man inte gör någonting. Men rätta lösningen på det problemet var inte nödvändigtvis att stycka sönder järnvägen bortom allt förstånd.

Och nu när jorden håller på att gå under av överbefolkning, är den svenska byråkratin fullständigt besatt av sina försök att få trafiken på alla landets vägar att slutgiltigt stanna, i strävan efter nollvisionens fullbordande. Hur viktigt är det i jordens nuvarande situation? Tänk om man för 30 år sedan hade påstått att vi på 2010-talet skulle bygga staket på vägarna för att göra dem ofarbara och koncentrera slitaget till en begränsad yta av vägen, för att i en överbefolkad värld uppnå nollvisionen… Skulle man ha blivit trodd, eller skulle folk bara ha skakat på huvudet?

Eller om man förutspått att Sveriges stora företag på 2010-talet skulle ledas av psykopater som utan skam i kroppen fick de anställda att återanvända engångsmuggar och staten att öka redan för höga fordonsvikter på våra sönderkörda och underdimensionerade vägar. Allt för att göra det möjligt för Jet- o Jakt-klubben att förstöra återstoden av våra vägar, för att i sin tur göra det möjligt för klubben att flyga världen runt i privatjet och äta, dricka och sätta på horor på andras bekostnad. Eller om man hade påstått att en sosseledare, som Anders Sundström till exempel, med förtjusning skulle vara ordinarie medlem i Jet- o Jaktklubbens excesser, spridande och förslösande pensionsspararnas medel. Dessutom att han fick låta Vattenfall slösa bort 200 av skattebetalarnas miljarder i Europa och låta sina kompisar i maffian förskingra 14 miljarder av våra pensionsmedel i en dödfödd grop utanför Pajala - allt medan media bara pliktskyldigast kritiserar honom. Eller låta Telia plocka ned ett fungerande nät från den svenska landsbygden, sköta avlyssningen och förföljelsen av folket åt diktatorer i forna sovjetrepubliker, använda diktatorerna till att tvätta Teliapengar i Gibraltar åt chefsfunktionärer och politiker. Nog skulle folk tyckt att man var en ondsint typ som påstod att våra osjälviska och rättrådiga politiker och tjänstemän gjorde något sådant. Då skulle ju massmedia grilla dem och vårt oväldiga rättsväsende låsa in dem på lång tid - eller hur? Annars vore de ju korrumperade attrapper…

Göran Greider var med i SVT:s Aktuellt igår kväll. Med sin vanliga klarsyn efterlyste han ”reformer” från nationalsocialdemokratin. Vad skulle det kunna vara då? I ett land åderlåtet på sitt ekonomiska handlingsutrymme och sin förmåga att tillhandahålla ”välfärd” av just dessa ”reformer” som den vimsige  floskelspridaren Grejder vill se mer av.

Vad återstår för att fullborda katastrofen? Kanske att tillsätta någon kriminell som visionerar om att bara en handfull vägverk, eller järnvägsbolag, eller sjukhusbolag kommer att överleva i Europa och skicka ut dem att förskingra miljarder, tvättande pengar åt sig själva och kompisarna i Europa?

Nationalsocialdemokratins förbannelse är att man förväntar sig att dess valda företrädare ska vara osjälviska hedersmän, samtidigt som man själva skulle stjäla ohejdat om man kom i position att göra det. Men nu är vår nationalsocialdemokrati med stormsteg på väg mot sitt slutgiltiga mål. Hoppas att de tar med några av sina partivänner i de andra partierna i hissen med destination nedåt. Det tycks inte saknas ”grisjägare” i de officiellt ickesocialistiska partierna heller.

Den svenska nationalsocialdemokratin håller på att lära sig innebörden i Margareth Thatchers berömda uttalande att ”the trouble with socialism is that eventually you run out of other peoples money”. Översatt till svenska: ”problemet med socialism är, att så småningom tar någon annans pengar slut.”

Tänkvärda ord när vi ser en av de största tjuvarna som gått i ett par skor i det här landet anförtros att sköta en av de största bankerna och den största pensionskassan på ett sätt som gör att välfärdsmiljarderna susar iväg till maffian samtidigt som avskrapet självt går glatt ostraffat genom livet, nu sysselsatt med att göra Bromma till en flygplats exklusivt förbehållen maffian. Näringslivet drev man iväg från Bromma för flera år sedan.

Nationalsocialismens storhetstid är slut i Sverige. Nu är frågan om de tar Sverige med sig i djupet? De har åtminstone kommit en bra bit på väg. Eller hinner vi slänga dem över bord?

Södertälje tisdagen den 19 maj 2015
Mikael Styrman

.