Dan Josefsson - maffians levnadstecknare eller en nyttig idiot?

.
Rubricerade journalist och författare inledde arbetet med sin bok ”Mannen som slutade ljuga” efter Hannes Råstams bortgång. Det var nog gott och väl. Jag tror inte att Hannes Råstam hade uppskattat att hans förtjänstfulla grävande journalistik hade krönts av Dan Josefssons försåtliga bortförklarande av varför Quick utsågs till syndabock till vad kriminella pampar och psykopater ställt till med. Boken saknar inte poänger. Den förklarar nog på ett bra sätt hjärnsläppet inom psykiatrin. Åtminstone upplever jag förklaringen trovärdig.

Däremot förklarar inte Josefssons bok sammanbrottet inom brottsutrednings- och domstolsväsendet. Jag vet inte om det var Josefssons avsikt, men boken har kommit att hållas upp som ett skynke framför kriminaliteten inom nyss nämnda områden. Man använder förklaringen till psykiatrins svammel till att skydda korruptionen inom rättsväsendet.

Jag har inte sett att Dan Josefsson invänder mot detta. Tvärtom tycks han benägen att slicka i sig all uppmärksamhet och spela med i maffians spel, till egen nytta. Det gör Dan Josefsson till en farlig man. Åtminstone för rättssäkerheten. Han erbjuder, i sin roll som fristående, outsider, en förklaring till rättshaveriet kring Tomas Quick, vilken gör det lätt för ängsliga människor att lugnade gå vidare med sina liv. Ingen har gjort några fel. Ingen har avsiktligt dolt någonting. Ingen inflytelserik psykopat som gått för långt i sina förlustelser har utnyttjat sitt inflytande över rättsväsendet till att sätta dit någon annan för att klara sig själv. Ingen behöver vara orolig för att man själv eller ens barn ska bli drabbade av något liknande. Så bra allting är…

Jag hade länge svårt för att bestämma mig för om Dan Josefsson är fågel eller fisk. Men hans överord om den utslätade och meningslösa utredningen och bristen på räfst och rättarting efter Quickfallen undanröjer varje tvivel. Han är, åtminstone numera, en vanlig regimens tillrättaläggande levnadstecknare, som skor sig själv genom att göra den kriminella nomenklaturans ”dirty work”.

Summan av Quick-utredningen är således att inga skurkstreck låg bakom sabotagen mot Quickutredningarna. Alla inblandade: åklagare, poliser och domare hade istället gruppotur och drabbades av grupptänk som ledde till att en uppenbart oskyldig man blev gruppdömd för gruppmord. Så bra då. Och den erfarna polis som genomskådade manipulationerna skickade man ut åt sidan - kanske ett utslag av gruppsaneringstänk?

För övrigt handlar det, bakom flosklerna, om samma typ av ”grupptänk” som drabbade utredningarna om morden på Carl Fredrik Algernon, Olof Palme, Catrine da Costa, Cattis Falck och Lena Gräns, för att nu bara nämna några fall i vilka ”rättsväsendet” drabbats av snarlikt ”grupptänk”. Sådant som vi vanliga människor brukar beteckna som en blandning av morot och piska, eller mutor och rädsla. Men Dan Josefsson kommer att beredas mycket plats i maffiakontrollerade media, drabbade av snarlikt grupptänk, för att där servera sina lugnande och tillrättaläggande förklaringar till varför man inte behöver rensa ut den grova kriminaliteten från vårt korrumperade rättsväsende. Allt är framdraget i ljuset, ingen är skonad, inget är dolt, ändå har inga av de verkliga bakomliggande orsakerna röjts, ingen har ställts till svars och ingen rättvisa har heller skipats.

Andra kriminella regimer, som Sovjetunionen och Östtyskland med flera, har haft sina lojala skribenter som slätat över kriminaliteten och hyllat regimens fördelar eller skapat en illusion om sådana fördelar. Undrar om det var Dan Josefsson avsikt när han skrev ”Mannen som slutade ljuga” att han skulle kliva in i den rollen, eller blev det en följd av händelseutvecklingen? Oavsett vilket, är det intressant av veta vem som satte Josefsson på spåret och vad källan hade för verkliga avsikter med det?

Södertälje tisdagen den 9 juni 2015
Mikael Styrman
.