I kölvattnet på avslöjandena om den offentliga sektorns straffriförklarade förbränning, av den internationella maffians giftberg, i svenska värmecentraler, skriver nu några företagsledare på DN-Debatt, med rubriken ”Förbjud förbränning av osorterade sopor.” Det rör sig om företagsledare inom återvinningsbranschen. ”Sopåkarna” som vi sa förr, innan det blev en verksamhet för smarta chefer med vita manschetter och för politiker med svarta plånböcker - stulna eller ej.
I debattartikeln (som kan läsas här) görs redan i ingressen gällande, att ”mycket värdefullt material i avfallet går till spillo när avfall förbränns.” I samma ingress, någon mening senare, uppmanas regeringen att ”införa styrmedel för att öka återvinningen.” Dessa två meningar i samma ingress känns minst sagt motsägelsefulla. Om det finns mycket värdefullt material i avfallet som annars går till spillo behöver väl inte regeringen införa några styrmedel? Finns det stora värden att återvinna är väl saken självreglerande? Jag tror knappt att någon kommun i landet skulle ha något att invända mot att återvinningsdirektörerna återvinner den ”stora mängden värdefullt material” ur soporna innan kommunen bränner upp det återstående avfallet.
Förmodligen är det här ”problemet” dock på en annan bog. Det handlar inte om omsorg om vare sig människa eller miljö. Snarare är herrar återvinningsdirektörer ute i ärendet att pinka in ett större revir för dem själva i skattebetalarnas plånbok. Den stora mängden ”värdefullt material” är förmodligen endast en chimär. Och herrarna sopåkare vill att regeringen ska använda det gamla goda knepet, att med utgångspunkt från en stor förmögenhet, skapa en väsentligt mindre förmögenhet, samt naturligtvis även det likaledes kända tricket, att omfördela den stora förmögenheten från skattekassan till återvinningsdirektörerna.
Säkert finns det vissa värden i soporna som går förlorade. Konstigt vore väl annars? Problemet är dock inte för lite allokerade styrmedel från regeringen. Problemet är snarare att de värden som går att återvinna är för små i förhållande till de kostnader som måste läggas ned. Kostnaderna blir naturligtvis inte mindre av att skattebetalarna förväntas stå för dem - tvärtom. Alla erfarenheter visar att kostnaderna skenar när statens krutuppfinnare ska visa sig på styva linan med skattebetalarnas pengar.
Härmed vill jag inte ha sagt att den rådande sophanteringen är bra. Tvärtom. Den är under all kritik. Men lösningen är inte att skicka mer pengar till sopdirektörerna för att de ska sätta människor att sortera hälsovådligt avfall som man inte vet vad det innehåller. Jag tror också att sopdirektörerna mycket väl förstår var skon klämmer, men att de struntar i det. De är bara intresserade av att sko sig själva på sätt som är vanligt numera i företag som uppehåller sig i och runt den offentliga sektorn.
Man ska adressera det verkliga problemet istället. Det är att vi sedan några decennier tillbaka lever i ett fullkomligt vettlöst förpackningssamhälle. Det som krävs är återgång till system som kräver färre och mindre förpackningar. För bara några decennier sedan fanns lösviktshandel i stor skala samt returförpackningssystem, exempelvis för mejeri- och bryggeriprodukter. Charkvaror skivades i butik istället för att ligga i gas i plastförpackningar. Man hade sin väska med sig till affären. Returförpackningssystem för sannolikt per automatik med sig decentraliserad och småskalig livsmedelsproduktion. Där har vi varit - och dit kommer vi igen. Men först vill samvetslösa stollar göra sitt bästa för att ödelägga jorden.
Södertälje onsdagen den 17 juni 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar