Inte älgens fel…

.

…att skogen sköts av klåpare.

Affärstidning för Lantbruk, ATL, toppade sin första sida fredagen den 2 oktober med en älgkrona och med kattstora bokstäver rubriken ”För få älgar skjuts”, se bild. Sedan följde en underrubrik: "För varje år sjunker antalet skjutna älgar. Det upprör skogsägare som får se sina nyplanterade tallplantor bli foder åt skogens konung.”

Den intelligenta läsaren anar redan sambandet. Med sjunkande älgstam blir det allt svårare att hålla avskjutningstalen uppe trots att älgstammen rasar i storlek. Men ”skogsägarna” är inte nöjda ändå, kan man förstå av ATL.

Har vi då för stor älgstam, så stor att den är ett hot mot skogsbruket? Det är naturligtvis vanskligt att uttala sig för hela landet. Men jag kan uttala mig om det område där jag är verksam som skogsägare, i Tornedalen. Där är älgstammen nedskjuten till nära utrotning. Själv jagar jag med ett litet lag. Vi får allt svårare att över huvud taget få någon älg skjuten. Från att förr om åren med lätthet ha fällt våra älgar är situationen nu att en mycket stor och tidskrävande insats krävs för varje fälld älg. Älgjakten i Norrbotten börjar första måndagen i september. Till och med förra veckans jakt  hade vi fått en kalv(!). Ett grannlag jagar på statens marker. Enligt uppgifter från nästan hysteriska sveaskogschefer håller älgen på att äta upp Sveaskogs skogar så att snart bara ”Svea” återstår. Grannlaget är medelstort. Vana jägare allihop, med duktiga hundar. Till och med förra veckan hade de fått en grävling.

Det är med andra ord ganska långt mellan den verklighet som skrivbordspiloterna på Sveaskog upplever och delar med ett fåtal hysteriska och högljudda privata skogsägare, med stort politiskt inflytande och stor vana att kräva sin ”rätt”, på alla andras bekostnad och den verklighet som vi alla andra jaktintresserade markägare befinner oss i.

Den oinvigde, som inte jagar eller är skogsägare, kan av naturliga skäl bli förundrad över hur det kan vara så stor skillnad i uppfattning. Tillåt mig förklara:

Vi lever i den tid i vilken det betongsocialistiska skogsbruket konfronteras med verkligheten - den naturnära verkligheten, kan tilläggas. Stora och ökande skatteintäkter post WW2 resulterade i åt alla håll expanderande byråkrati. Snart sagt ingen bransch undgick styrning och reglering av nytillträdda byråkrater. Sällan kompetenta. Så även skogsbruket vars byråkrater såg sig själva som guds gåva till det svenska skogsbruket. Tillsammans med psykopaterna på SCA och flera andra skrivbordspilotsdrivna skogsbolag har man förvandlat den förr så naturnära drivna svenska bondeskogen till en steril naturfientlig experimentverkstad för verklighetsfrämmande stadsbeduiner.

Exempelvis har Pinus Contorta importerats från Nordamerika med samma självklarhet som Bottenviken har förgiftats med kvicksilver och andra gifter. Contortan producerar, visar det sig, i bästa fall skräp, om den alls når avverkningsmogen ålder. På många ställen gör den inte det. Efter 40-50 år återstår på många ställen bara några glesa och missformade spretiga pinnar. Resten har snöbrotten tagit. Då får markägaren börja om efter att ha förlorat femtio år. Det sker i nära nog fullkomlig tysthet eftersom skogsägaren ofta är ett större bolag. Skulle det varit en privat skogsägare, åtminstone om det skett för något decennium sedan, skulle övernitiska skogsfascister som Ingemar Eriksson-, Håkan Håkansson- och Artur Mäkitalo-typer raskt varit framme med snålvattnet rinnande om munnen och utfärdat dryga förelägganden som i många fall tvingat markägaren att sälja sin skog i rädsla för skogsfascisterna. Men nu är det ju mest bolag som gått i den fällan och då talas det tyst om det.

Ett exempel är dikningen. Det började med att skogsägare fritt kunde dika vid behov. Senare föreläggas att skyddsdika efter avverkning. Man fick även bidrag för att dika skog. Från början för att öka produktionen i försumpade skogar. Efter en tid dikades öppna obeskogade myrar och våtmarker av skogsfascisterna vilket resulterade i motreaktionen att dikning blev tillståndspliktig, i praktiken förbjuden, av samma fascister som försatte dikningen i sken.

Ett annat exempel är hyggesplöjningen. En bra skogsodlingsmetod på rätt mark: försumpade, kalla svårföryngrade marker. Men betongskrivbordspiloterna på statliga Domänverket hamnade i sken igen. Ganska snart plöjdes även myrar, alla skogsmarker inklusive torra talhedar, ända upp på hälleberget, så att ingen kunde ta sig fram i skogen. Och metoden blev förbjuden.

Hyggesrensat har man gjort även förr i tiden - sparsamt. Åtgärden vidtogs om det fanns så mycket improduktiv vegetation att det inverkade menligt på möjligheterna att driva upp ny skog. I skogsfascisternas händer förvandlades det till minutiös bortstädning av varenda pinne efter avverkning. Ibland tillämpas det fortfarande. Det resulterar i att viltets föda begränsas. Älg och andra djur får svårare att finna föda vilket leder till att de äter plantor istället. Eller rättare sagt, de äter bara plantor, för det finns inget annat att äta.

Med röjningen gick det ungefär likadant. Enligt ursprunglig och känd kunskap samt beprövad erfarenhet ska tallskog, när den är ung, stå tätt så att den inte bildar grova grenar som så småningom förstör värdefulla rotstockar genom att förvandlas till kvalitetsnedsättande torrkvist i plankor, bräder och list. Får tallen växa i konkurrens tvingas den växa på längden och bildar därmed fler virkesbitar. Det leder också till att grenarna i rotstocken blir klena, torkar tidigt och bryts bort av vind, snö och andra träd. Då får man en rotstock av hög kvaltet. Men under den svenska nationalsocialdemokratins gyllene sextiotal, på gränsen till sjuttiotal, fick man för sig att vi var på väg mot virkesbrist som skulle resultera i arbetslöshet bland fackförbunden Skogs och Pappers medlemmar. Ett skäl så gott som något för en nationalsocialistisk ministär att leka gud. För att mota virkessvackan i grind kom dessa krutuppfinnare på att om man röjde hårdare och tidigare skulle träden bli grova tidigare och virkessvackan överbryggas. Följden blev att det som annars skulle blivit lång och ståtlig tallskog istället blev korta och grovkvistiga skräptallar som med tiden skulle komma att bilda grova torrkvistar. En bieffekt blev att hård, tidig och dyr röjning, ibland två gånger, resulterade i att det inte fanns någonting att gallra, Avkastningen av berörda skosgsbestånd ödelades på detta sätt. En bieffekt blev att älgen inte fick någonting annat att äta än de redan allt för få plantor som råkat bli kvar. Behöver jag tillägga att när den förväntade virkessvackan skulle inträffa rådde virkesöverskott trots att de förstörda ungskogarna inte var färdiga?

En del av oss lever kvar i nationalsocialdemokratins betongskogsbruk. När naturen själv, nästan gratis, driver upp 5.000-10.000 plantor, med naturliga föryngringsmetoder, väljer dessa av nationalsocialdemokratins indoktrinering förstörda skogsägare, att istället för mycket dyra pengar hyggesrensa bort älgens mat. De avstår sedan från naturlig föryngring och väljer istället, trots de risker metoden har, att återigen för dyra pengar, plantera en på tok för gles monokultur av tall för att sedan, när den skulle kunna börja kvalitetsdanas, röja den och därmed flytta över älgens betning på det fåtal huvudstammar som finns kvar och som man vill bygga skogsbeståndet på. 

Betongskogsbrukets baksida

Personligen tycker jag att det måste vara fel i huvudet på den skogsägare som väljer att betala så mycket extra för att få ynkliga 2.200 plantor per hektar när naturen nästan gratis bjuder på 5.000-10.000 - om man inte hindrar den. Med betongskogsbrukets metoder går varje nyanlagt skogsbestånd i Norrland med förlust. Möjligen kan det vara likadant söderut?

Betesskador inget problem med naturliga skogsodlingsmetoder.

Den numera hädangångne Svante Stridsman i Luppio skötte sina skogar minutiöst. Vid sin död hade han fantastiskt vackra tallskogar av yppersta kvalitet. De förvärvades - under hand (naturligtvis, vad annars?) - av  en lokal raider, som uppenbarligen ingenting begriper om skog. Han hyggesrensade före avverkning trots att det var helt onödigt. Han lämnade ingenting kvar åt älgen att äta. Sedan kalavverkade han hela området utan att lämna fröträd - man tar sig för pannan. Han tackade nej till Svantes eminenta fröträd som skulle ha sått år efter år på nytt, tills området varit beskogat, för att stället så frö en gång som inte går att med säkerhet veta vad de har för ursprung och proveniens. Och nu gapar han och skriker så att hela kroppen skakar om att älgen äter upp hans skog. Eftersom brorsan är lokal, envis och inflytelserik centerpamp, skjuts nu älgstammen sönder och samman i Tornedalen, till de flesta andra skogsägares förtvivlan.

En annan utvikningspojke har återkommande synats i lokala media. Han har förvärvat skogsmark i områden där älgarna vanligtvis vistas vintertid. Sedan har han, hur tokigt det än låter, tillämpat betongsocialismens skogsodlingsmetoder där, med följden att älgen äter de få pinnar han ställt upp där. Sedan har han sökt dispens för att jaga älg på vintern och skjuter därmed sönder vår gemensamt förvaltade älgstam.

Vad ska älgen äta, när skogsägaren gjort allt i sin makt för att få älgen att äta plantorna?

Vi har inte för mycket älg i Sverige - tvärtom skulle vi kunna ha mycket mer älg, till glädje för markägarna och andra. Det är inte älgens fel att det är klåpare omsköter skogen.

Har en idiot till skogsägare verkligen rätt att ödelägga vår gemensamma ståtliga älgstam för att han själv vägrar att lära sig sitt jobb? Är det inte dags att sluta med detta svammel som nedskjutningen av älgen innebär bara för att några skogsägare är klåpare? Måste det verkligen till en lagstiftning som skyddar älgens rätt att existera och skyddar den mot denna betongsocialismens draksådd?

Skogsägarna befinner sig nu i någon sorts godtycklighetens limbo. Fortfarande gäller formellt betongsocialismens skogsbrukslagar som exempelvis kräver att skogsmark även i Norrland ska vara föryngrad inom 10 år efter avverkning, trots att naturen på svaga marker kan behöva 20 år eller mer. Betongskogsbrukets metoder kan leda till att skogsföryngringen går fortare, men de är behäftade med nackdelen att de kräver en steril skog - utan sjukdomar, älgar och annat vilt. Om lagarna ska tillämpas kommer det att gå likadant för älgen som för Afrikas noshörningar och elefanter. Skogsägaren befinner sig i ett rättssäkerhetslöst limbo. Inget problem med en klok skogsvårdskonsulent, men helt utlämnad med en maktgalen paragrafridande dito. För en skogsägare som försöker förnya skogen på betongskogsbrukets villkor kan det sluta med att de extremt kostnadskrävande åtgärderna måste upprepas flera gånger och att det nyanlagda beståndet kommer att gå med flera hundra procents förlust vid en riktig kapitalisering.

Jag inser svårigheterna med det, men lagstiftaren bör i samband med att rådande naturfientliga betongskogsbrukslagar verklighetsanpassas åtminstone studera om det kan finnas metoder att kriminalisera de avarter som nu leder till älgens utrotning, nämligen att underfinansierade skogsmarksköpare för att få sin egen kalkyl att gå ihop ödelägger jaktavkastningen för alla andra markägare. Även problemet med skogsägare som köper skog utan att ta hänsyn till vilket betestryck som finns på marken bör studeras. Att de, för att rädda sitt eget felköp, kräver att få skjuta ned älgstammen för alla andra är naturligtvis ett oskick.

Möjligen kan ett sätt att komma till rätta med problemet vara att skogsägare som på grund av dessa klåpare till skogsägare, och den lyhördhet som myndigheten visar dem, får sin jaktavkastning ödelagd, kollektivt stämmer staten för att få kompensation för sin förlust. Det handlar om mycket stora värden som går till spillo för markägarna i nutid, för att skydda en liten inkompetent, men högljudd, skara skogsägare från inbillade förluster som de tror kommer att inträffa när det redan växer medelålders skog ur ändan på dem själva.

Idiotkoefficienten kröns av att tron på den fullständiga betesskadan bara är en illusion. Naturen läker alla betesskador orsakade av felaktiga skogsbruksmetoder och den gör det gratis. Det sker bäst om den fredas från klåfingriga skogsägare och byråkrater vilka bara gör skadan värre. Slutresultatet blir vanligtvis att den framtida slutavverkningen försenas med 10-20 år jämfört med om naturanpassade skogsbruksmetoder använts från början. Det handlar om något som ska inträffa om ca 80 år och det handlar om en skada som inte alls behöver inträffa med lyhördhet mot naturens villkor.

Falun söndagen den 4 oktober 2015

Mikael Styrman

.