.
Jag sitter på Nya Orientexpressen och smälter dagens intryck. Jag vill kalla det så. Visserligen har jag ännu inte sett vare sig Hercule Poirot eller Sean Connery, men de flesta andra som man skulle förvänta sig att finna på Orientexpressen tycks vara här. Jag är på Nattåget nr 94, som vinglar sig norrut genom höstnatten, på det som ännu återstår av vår järnväg. För en stund sedan var jag till bistron och försökte köpa en öl, men fick tji. All ölförsäljning är stoppad på nattåget, eftersom ”de utsatta”, på statsministerslang, har för vana att bälga i sig kopiösa mängder öl och ställa till med kalabalik på tåget, med störningar i trafiken och störningar för andra resenärer som följd, samt skapande behov av ordningsvakter på tågen. Det här skrivs det inte om. För en gångs skull fick i alla fall en öl-älskande svensk chansen att känna sig som en renlevnadsman.
Det är inte många svenskar på det här tåget. Därav namnet. Över huvud taget har jag inte sett så många svenskar på min resa. På Centralen lufsade omkring en massa folk med Röda Kors-västar på sig. Volontärer förmodar jag? Invandrare allihop - åtminstone de jag såg och det var många. Invandrare i vilken generation förblir oklart, men saknar också betydelse. Det här har inte media berättat om. Att volontärerna är invandrare. Naturligtvis inte alls konstigt, men det är fel att mörka det.
För att ta sig in på perrongen på Stockholms Central måste man numera först passera en spärr i änden av varje perrong, med flera vakter, och avkrävs att visa biljetten. Är det nu slut med tiden då man kunde komma och gå som man ville på perrongen, för att vinka av och ta emot vänner och närstående?
Får ett meddelande från en som råkar befinna sig på tåget i Boden, på väg i motsatt riktning. Där är alla dörrar på tågen låsta till skydd mot gratisåkare och personalen släpper in resenärer med biljett en och en. Orsaken är de nordafrikanska gatubarnen, som inte har biljett, men som tar sig in i alla kupéer där de kommer åt, för att stjäla. Det är förstås synd om dem. De är naturligtvis ”utsatta” och man kan förstås med Stefan Löfven-logik inte göra något åt saken. Brasiliens president Dilma Rousseff har just gästat landet. I hennes hemland är det känt att polisen reglerar förekomsten av gatubarn genom ”slutgiltig” gallring av dem. Hur länge tar det innan man även i Sverige hanterar frågan genom att skjuta ned gatubarn i organiserad form? Förmodligen inte så länge om vi ska ha en förvirrad statsminister, som reagerar på varje förändring i samhället med oförmåga och handlingsförlamning. Det är förmodligen det vi minst av allt behöver nu. Det är en sak att aldrig släppa problemet över tröskeln och det är något helt annat att kunna utrota det, när det väl har slagit rot överallt.
Om den offentliga sektorn ska fortsätta att präglas av den Löfvenska odugligheten kommer det redan mycket snart att bli i Sverige som det var i Kenya redan för 20 år sedan. Där var villorna försedda med 3 m höga järnstängsel, med långa sylvassa spetsar högst upp. Varje villa, där ägaren hade råd, var bemannad med en egen beväpnad nattvakt. Vad denna Löfven måste älska Amerika, när han ställer till det så att vi också snart måste börja vara beväpnade och skjuta inbrottstjuvar på nätterna. Och kan det verkligen vara en nationalekonomisk fördel att vi ska tvingas lägga ned så mycket resurser på vår säkerhet för att den offentliga sektorn inte fungerar?
Allt det här måste ju kosta samhället oerhörda summor. Nog måste denna invandring vara kolossalt lönsam om samhället kan belastas med sådana här kostnader och våra politiker ändå påstår att invandringen är lönsam.
Regeringen måste bestå av en massiv samling kompletta idioter som inte begriper, eller bryr sig om, att hålla landet med en poliskår som åtminstone har resurser att hålla landet fritt från stjälande afrikanska gatubarn. Fy fan sådan oduglighet. Men stjäla från de statliga bolagen, det duger de minsann till, de kriminella klåparna.
Det är inte roligt att lägga sig till vila med en bild på näthinnorna av landet i så totalt förfall.
Kramfors, ungefär, torsdagen den 22 oktober 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar