.
Att olika grenar av islam låst fast sig i medeltiden och vägrar sina bekännare, eller de som underkastat sig, att ta sig därifrån, känner vi ju till.
Men nu visar den romersk-katolska kyrkan att de minsann inte tolererar att islam härskar ensamma i medeltiden. Måhända anar vi en nostalgisk avsaknad av inkvisitionen och processerna mot Gallileo Gallilei, och andra ”hädiska” vetenskapsmän som bland annat gjorde gällande att jorden inte stod i universums centrum?
Hur ska vi annars tolka att kyrkan, som om vi ännu lever i medeltiden, helgonförklarar folk som dött för hundratalet år sedan och vilkas gärning närmast kan beskrivas som kyrkobyråkratiska insatser? Sådana som exempelvis den nu aktuella Elisabeth Hesselblad. Hennes gärning beskrivs till stor del som hyllande av tidigare kyrkobyråkrater och kyrkoadel, genom exempelvis återstarten av den heliga Birgittas sekt. Nog verkar den heliga stolen ha fastnat i medeltidens inskränkta världsbild när kyrkoärenden uträttade mellan Palazzo Farnese och Vatikanen föranleder helgonförklaring. Sällan har avståndet tett sig så långt mellan den högkyrkliga klubben för inbördes beundran och människornas verklighet. Men det kanske är själva syftet, att ta avstånd från mobbens och de lättlurades trivialiteter, och därigenom framhäva sin särart. Det har ju fungerat förr….åtminstone under medeltiden.
Vad kommer de nästa hundra åren att föra med sig? Kanske helgonförklaring av den straffimmuna sol-och-våraren och kyrkokleptomanen Ulf Ekman?
Södertälje torsdagen den 17 december 2015
Mikael Styrman
.
2 kommentarer:
Intressant infallsvinkel men jag tror Styrman missade den verkliga orsaken till helgonförklaringen:
"År 1987 inledde påven Johannes Paulus II hennes helgonförklaringsprocess. År 2004 fick hon postumt utmärkelsen Rättfärdig bland folken av staten Israel för sitt arbete med att skydda judar under andra världskriget."
Sedan ett julboktips till herr Styrman: Förintelseindustrin av Norman Finkelstein.
Tack för boktipset, som jag gärna ska undersöka.
Nog har jag noterat det Du nämner. Men jag tror inte att det är orsaken. Snarare är det en förevändning. Elisabeth Hesselblad är en person som har utfört något mycket hedervärt, som förtjänar andras aktning. Hon får sin uppskattning långt, mycket långt, efter sin död. Då andas det, för en ateist med humanistisk grundsyn, som mig själv, att belöningen inte är till för föremålet för uppskattningen, Hesselblad, utan istället är till för givaren själv.
Det är med andra ord politik som ligger bakom. Bland annat, men inte enbart, kyrkopolitik. Kyrkodramaturgin kräver en fortlöpande tillförsel av helgon till de troende och den befrämjas av lång tidsutdräkt. Ju längre tid som förflutit, desto heligare och desto mer hokus pokus åt de troende.
Man kan faktiskt säga att det är en sorts renommésnyltning. Man unnar inte Hesselblad uppskattning för sin gärning i livet, men drar gärna själva nytta av den sedan hon dött. Jämför gärna med hur våra politiker fastnar som ett flugpapper i håret på människor i medvindens stund, när kamerorna blixtrar, för att sedan bokstavligen vara borta med vinden sedan den vänt. Även kyrkopolitiken har samma sorts renomméparasiter som den profana politiken.
Skicka en kommentar