.
Jag ser i medias rubriker att polisen betecknar gårdagens tre mord på Vaksala Torg i Uppsala som en ”enskild händelse”.
Det låter ju, mitt i bedrövelsen, ganska humoristiskt och påminner mig om den gamla fotbollshistorien, som förstås finns i en mängd varianter:
”Japan och Sverige spelade fotboll. Sverige vann med 48-0. Efteråt blev det slagsmål i det japanska omklädningsrummet om vem som släppte in det 27:e målet, för att matchen vände då.”
Det verkar onekligen ganska fånigt att uttrycka sig i form av ”en enskild händelse” i en situation som innebär att politikens, rättsväsendets, polisens och kriminalvårdens oduglighet eskalerat till en nivå som innebär att det begås hundratals mord per år i ett litet land som Sverige. Sverige leder den globala gangstermordligan. De flesta offer är gangsters, men en ökande andel är vanliga skötsamma människor, svenskar såväl som nysvenskar. Ibland blir de bara mördade, men numera sprängs ibland hela grannskapet i luften, medan den politiska nomenklaturan lamt står och tittar på och på sin höjd beklagar - dock utan att göra något på riktigt åt saken.
Det gör att Sverige är världsmästare i grenen ”Oduglig ordningsmakt”.
Många tenderar att skylla alltihop på kriminella invandrare - det vill säga utlänningar - och tror att problemet löses genom att man kastar ut invandrarna. Det är både rätt och fel. Invandrare begår säkert en betryggande majoritet av gangstermorden. Men om problemet är så enkelt - varför finns då inte problemet i andra länder som, enligt vår utgångspunkt, nästan består till 100% av sådana som vi betecknar som invandrare eller utlänningar?
Svaret är naturligtvis att det inte alls är invandrarnas fel att Sveriges institutioner är odugliga. Merparten av dem anländer till Sverige från länder där ingen hjälper en, eller ens familj, att överleva. Det måste man klara själv, ibland i konflikt med utbrett kriminella myndigheter.
Invandrarna reagerar bara på stimuli. Enligt deras i den svenska verkligheten väl förankrade uppfattning är svenska institutioner ofta kontrollerade av grova kriminella och för att klara sig mot dessa - utan stöd av en fungerande hederlig ordningsmakt och ett dito rättsväsende - måste man själv vara kriminell.
Varför fungerar det inte i Sverige då, när det fungerar i andra länder?
Förmodligen är problemet i Sverige inte invandrarna, hur illa många än må tycka om dem. Problemet är de många grovt kriminella svenskar som under decennier av korrumperat politiskt styre tillåtits lusa ned våra institutioner med så mycket grova brottslingar att de hederliga i institutionerna ängsligt håller sig undan och tittar bort när den grova brottsligheten tar över landet.
Sverige, liksom alla länder, fungerar som en trappa. Den måste städas uppifrån. Man måste rensa ut och låsa in grova brottslingar som Anders Sundström och Sven-Erik Bucht m fl för att nu bara ta några exempel på grova offentliga brottslingar som visserligen numera är ”sina egna”. Det går aldrig att få ordning på Sverige genom att som nu jaga småbrottslingar på gatan eftersom de ju står längst ned i hackordningen. Det är bara spel för kulisserna.
I decennier har man i Sverige - med våra korrupta media i täten - hånat Italien för att landet består av så kriminella att man måste ha parallella poliskårer som håller ordning på polisen. Det är naturligtvis begripligt att kriminella journalister, politiker, poliser, åklagare och domare ser en anledning att håna det italienska rättsväsendet. Allt för att slippa de parallella kårerna. Verkligheten bakom de svenska kriminellas hån är att Italien tidigare varit hårt drabbat av korruption och grov brottslighet och därför utvecklat en metod att tygla dessa avarter. Italien är det bästa exemplet, men det finns inslag även i andra länder vilka vi kan lära av.
Vi bör - i brist på bättre metoder - följa det italienska exemplet. Vi bör inrätta flera från varandra fristående poliskårer som även - och till och med framför allt - har till uppgift att hålla ordning på varandra.
I ett litet land som Sverige, som på grund av utbredd korruption, har hundratals mord om året, som inte bara drabbar gangsters utan även oskyldiga och hederliga, kan man inte fortsätta att ha påföljder vid mord och grov korruption vilka inte är något annat än ett hån mot folket och brottsoffren.
Vi måste sluta låta maffian döma maffians yrkesmördare till ungdomsvård något år eller andra löjliga påföljder - oavsett ålder. Vi måste sluta med att döma grovt korrumperade politiker och tjänstemän - vilka nästan aldrig blir dömda - och deras kumpaner till dagsböter.
Deras brottslighet är - i bägge fallen - systemhotande. Det ska vara livstid i straffskalan i bägge fallen.
Visst kan det vara synd om enstaka ungdomar som blivit brottslingar och mördare till följd av att de offentliga gråterskorna tillåtits styra landet till näst intill sammanbrott. Men det är inte rimligt att hela nationen måste gå under för att man inte kan hålla grova brottslingar borta från gatan, vare sig de är unga eller politiker, poliser, åklagare, domare eller andra tjänstemän.
Det italienska exemplet med parallella poliskårer är bra och skulle naturligtvis redan sedan länge varit följt om inte maktens boningar hade kontrollerats av grovt kriminella i Sverige.
Ett annat i sammanhanget mycket viktigt missförhållande i Sverige är att kriminella politiker och kriminella tjänstemän i den högre byråkratin konsekvent user grovt kriminella till viktiga poster om rikspolischef, justitiekansler, justitieråd mm. Detta är lika viktigt att ändra på. I brist på bättre förslag tror jag att vi likt snarlika lösningar i andra länder måste ta bort utnämningsmakten från våra kriminella politiker och tjänstemän gällande dessa tjänster. Till de nyss uppräknade kategorierna och förmodligen ytterligare några bör man utses direkt av folket i allmänna val. Det kan inte gå sämre än det kriminella spektakel som just nu utspelas i Sverige.
Falun onsdagen den 30 april 2025
Mikael Styrman
.
