Ännu ett krig som inte USA kan vinna?

.

Visst torde USA kunna vinna ett krig mot Iran - militärt. Allting talar för det. Åtminstone på kort sikt. Men det kan bli dyrköpt - även för USA.

USA kanske inte kan vinna - och förtjäna eller behålla någon heder - kanske inte heller vinna freden - mot en underlägsen motståndare som inte ger sig.

Man kan inte heller vinna kriget och freden genom att ödelägga hela landet. Genom att bomba livet ur vänner med samma glada humör som man bombar livet ur fiender. Ett land som man har stort stöd i - åtminstone hade - innan man förstörde det.

Vilken befolkning älskar någon som ödelägger livet för dem i decennier framåt och dödar deras anförvanter? Vem vill ha sådan hjälp?

Genom att utsätta Iran för en oproportionerlig terror kan USA ödelägga Iran. Samtidigt ödelägger man sina möjligheter att vinna Iranierna. Det är faktiskt en bedrift eftersom man hade vunnit iranierna redan innan kriget Trump startade. Prästdiktaturen var nämligen sin egen fiende. Men med det sätt Donald Trump och galningarna han omger sig med bedriver kriget lyckas man kanske vinna kriget men åter förlora folket och freden. Från att ha varit folkets förväntade frälsare har USA på kort tid gått från att ha folkets - om inte kärlek så i alla fall hopp. Hoppet om hjälp mot prästdiktaturen. Detta förtroendekapital eroderas nu med snabbt tempo genom att USA under Trump slagit in på en väg innebärande att man förpassar den överlevande delen av befolkningen till ett liv i sorg och fattigdom. 

Om det vore så enkelt som att USA bara förlorar Irans sympatier skulle det inte vara så mycket att orda om. Men insatt i ett större sammanhang blir katastrofen så mycket tydligare. Innan Donald Trump intresserade sig för Persiska Viken - för att hålla Epstein-filerna på avstånd - hade USA många vänner runt viken. Eller man hade åtminstone många icke-fiender.

Det Donald Trump nu gör i Iran, med dess följdverkningar i grannländerna kan jämföras med katastrofen han åstadkom i Afghanistan och med ett lite vidare perspektiv det amerikanerna åstadkom i Vietnam. Det vill säga inget minde än ett folkmord och en katastrof - för alla inblandade. De nämnda amerikanska fiaskona uppvisar både likheter och skillnader. I Vietnam gjorde USA sig till folkets och Världens fiende. Där hade man kanske inget folkligt stöd från början men oavsett hur det var med den saken såg man snabbt till att befria sig från allt folkligt stöd.

I Afghanistan - som tidigare hade upplevt sekulariserade tider - och en blomstrande kultur - lyckades man göra sig själva hatade och begrava allt hopp om en ljusare framtid. Det gjorde man genom att först beväpna Talibanerna i kampen mot Sovjetunionen, sedan låta dem införa teokratisk diktatur varefter man själva förlorade mot dem trots förening med mängder av amerikanska vasallstater med vilka man bedrev ett lika meningslöst som dödfött krig. Ändå var det nog en framgång i Trump-nära kretsar - trots att han åstadkom den amerikanska kollapsen i Afghanistan. Men det var en katastrof för alla andra inblandade. Åtminstone alla utom krigsindustrin.

Troligen har ingen av vasallstaterna gjort upp räkningen med fiaskot i Afghanistan. Alla inblandade vet själva att man klantade till det totalt och trots lika förväntansfulla som aningslösa ambitioner låtsas man ännu att man gjorde något nödvändigt och nyttigt - trots att det man åstadkom var ett dödfött fiasko som sett i backspegeln aldrig hade några förutsättningar att bli något annat. Nu vill man tiga ihjäl det, bara för att snart åstadkomma liknande stollerier någon annanstans. Trump & Co verkar nu vilja göra om samma trick i Iran. Men USA:s vanligen lättledda vasaller verkar inte vilja gå i den fällan. Åtminstone inte för att rädda en småflicksknullande president från sitt förflutna.

USA själva genom sitt agerande, i förening med den tekniska utvecklingen som alltid drivs framåt av krig, ser ut att vara på väg att sätta stopp för Pax Americana. Fred i utbyte mot accepterande av amerikansk plundring, som det numera har utvecklats till. Pax Americana som har upprätthållits av 12 flottor bestående av ett hangarfartyg vardera och mängder av fartyg för service och försvar av flottan ser nu ut att vara på väg mot sitt slut. Drönarutvecklingen ser nu ut att sätta punkt för den eran. USA agerar ju numera inte på ett sätt som minskar vare sig antalet människor eller motivationen hos människor kritiska till hur USA numera nyttjar sin maktposition. Vad som träder i den något så när fredliga amerikanska dominansens ställe vet vi inte ännu. Få eller ingen vet väl ännu vad förändringen innebär för USA eller för omvärlden?

Det är nog ganska lätt för ett rikt land att bygga upp 12 flottor beväpnade till tänderna och mängder av annat utrotningsmaterial på baser runt om i världen. Men vad händer med dem när man tillsätter en galen chef, som i sin tur tillsätter likasinnade underhuggare? Den kalk som Trump nu tömmer är mycket möjligt förgiftad. Om Trump kan gå före och visa vägen - visa att man inte behöver rätta sig efter demokratins spelregler - innebär det naturligtvis en signal till hans omgivning om nya spelregler - som inte nödvändigtvis behöver tolkas av Donald Trump.

Kanske är det ett tecken i tiden att vi finner allt fler lämningar efter tidigare civilisationer - mycket gamla sådana - ofta från andra mellanistider, vilka uppvisar tecken som är svåra att tolka på annat sätt än att många av dem sannolikt tyder på att tidigare civilisationer utkämpat - och kanske utrotat sig själva genom - atomkrig, eller något jämförbart, som lämnat snarlika spår. Att i någotsånär demokratisk ordning välja en odemokratisk och galen president kan mycket väl visa sig vara första steget i en sådan process. Ingen civilisation är för evigt. Att vi har passerat kulmen i vår är väl uppenbart för de flesta? Kanske ser vi nu början på slutet? 

"Rösta på en dåre och hoppas på att det blir bättre”. - Vad har en sådan civilisation för framtid?

Falun fredagen den 3 april 2026

Mikael Styrman

.

Plus och Minus med Trump

 .

Trump åstadkommer mycket stollerier som få kan uppskatta.

Men i förbifarten städar han nog bort en del av ”allt åt alla” som rådde tidigare.

Även sådant som båda sidor i amerikansk politik infört - oförmögna att säga nej till någon.

Det har hans motståndare nog inte så mycket att invända mot - om man skrapar lite i polityren.

Därför bjuder den amerikanska oppositionen delvis motstånd mest för syns skull.

Om inte Trump och hans hårdhänta typer städar bort en del av de värsta tokerierna tvingas demokraterna göra det själva i ett senare skede och det blir inte så roligt. Bättre då att Trump får skulden.

I övrigt är den amerikanska politiken så komplex att den är svår beskriva kortfattat och förmodligen lika svår för dem själva att begripa sig på. Mycket av poltiken tycks avgöras av slumpens skördar genom att olika särintressen då och då hittar gemensamma beröringspunkter i korridorerna i Washington - utan att för den skull vara del av något strukturerat sammanhang. Det är förmodligen så nära demokrati det går att komma i USA. Det glimmar till ibland - mer eller mindre av misstag.

Falun fredagen den 3 april 2026

Mikael Styrman

.

Nästa hangarfartyg att utmana ödet

.

Iranierna slog ut ett hangarfartyg för jänkarna som strax pep iväg med det i smyg för att få det reparerat. Det var inget man ville skylta med. Hangarfartyg har länge varit den förnämsta symbolen för amerikansk internationell makt. Den bilden vill man inte ha solkad av att de kan slås ut av näst intill vem som helst. Deras trygghet utgörs just av omvärldens respekt och tro på det övermäktiga systemet de representerar.

Får världens barfotakrigare upp ögonen för hur sårbar en flotta uppbyggd kring att serva och försvara hangarfartyg verkligen är, får flottorna snart ränna runt som skadade djur på världshaven. En sak som man kan vara ganska säker på är att USA har fiender runt om i världen vilka med stort intresse följer den lite lågintensiva batalj som nu utspelar sig mellan gårdagens symbol för amerikansk makt - hangarfartygen - och dagens symbol för den moderna krigföringen - drönare av olika slag.

Att USA nu skickar ett nytt hangarfartyg som ska ersätta det som blev skadat kan man naturligtvis fundera över om det är ett klokt beslut eller om det bara är ett utslag av den normala amerikanska instinkten - oviljan att ge sig. För min del tänker jag mig att man försöker hålla skenet uppe. Kanske har man inte heller smält chocken som attacken för en tid sedan orsakade?

Den tekniska utvecklingen är på väg att göra hangarfartyg passé, åtminstone till stora delar, och svåra att dra nytta av. Det amerikanska hoppet tycks stå till att inte världen har upptäckt vad som hänt, men det är nog bara en fåfäng illusion - en snuttefilt.

Om Trump inte kan dämpas - vilket ju inte verkar troligt - och tar för vana att som hittills skicka hangarfartyg till olika hot spots och det visar sig att de där blir utslagna, lär det inverka menligt på USA:s ställning i Världen. Det kan nog tolkas som att USA under Donald Trump och hans anhang blivit sin egen fiende.

Det Donald Trump visat - hittills genom sina ageranden mot Danmark och Iran - är en påtaglig brist på förståelse för vad amerikansk makt verkligen beror på. Den har inte bara berott på amerikansk militär överlägsenhet även om amerikanerna själva felaktigt tycks tro det och den kommer i framtiden att bero ännu mindre på det. Amerikansk makt beror på att omvärlden har haft, och ännu i viss allt mer begränsad mån har, respekt för att USA använder sina resurser på ett sätt som gör att de förtjänar omvärldens respekt och lojalitet.

Detta förtroendekapital är psykopaten Donald Trump och de likasinnade han omger sig med snabbt på väg att erodera.

Vi har sett USA förändras under Donald Trump. På kort tid har USA förvandlas till en tydlig internationell skurkstat - en paria - som godtyckligt sänker båtar och mördar människor utan urskiljning i andra länder. Man har anfallit och plundrat ett ganska fattigt land som Venezuela, kidnappat presidenten, men låtit diktaturen behålla makten. Med all säkerhet i utbyte mot beskyddarpengar till Donald Trump personligen och hans familj. Amerikaner på alla nivåer låtsas inte se det och tittar bort. Grönland har man försökt - och försöker - tvinga till sig. Tillsammans med gangstern Netanyahu ödelägger man nu stora delar av Mellanöstern och mördar och lemlästar stora mängder människor vilka flertalet sannolikt är oskyldiga. Det man nu gör i Iran är kanske sista spiken i det amerikanska internationella förtroendets kista. Trump har tvingat till sig mutor och medbrottslingar i Mellanöstern, sedan startat krig som drabbat just länderna kring Persiska Viken - trots de beskyddarpengar och andra mutor i olika former vilka de tillfört Trump och hans familj. Alla Trumps göranden lämnar mängder av svikna människor efter sig. Människor vilka hade satt sitt hopp till att USA - som förr - skulle befria dem från deras plågoandar. Men USA lade bara sten på börda. USA under Donald Trump blev bara ännu en utsugare på toppen som fattiga människor i länderna ska betala genom Trumps utpressning mot ländernas egna utsugare.

Alla stolta propåer och deklarationer på vilka internationella domstolar och den internationella rättsordningen vilar faller nu platt till marken. Det har länge varit tydligt att de internationella domstolarna och tribunalerna allt mer bara är till för de i domstolsbyråkratin verksamma. Mer för deras självsmekeri än för att de uträttar något. Spiken i kistan för de smulor som återstår av de internationella domstolarna kommer sannolikt att visa sig vara Donald Trump och Benjamin Netanyahu. Inte mycket talar för att domstolarna kommer att vare sig kunna eller vilja axla sin uppgift i de två fallen.

Jänkarna har gått över i en fas innebärande att inflytelserika amerikaner inte begriper att grunden för USA:s inflytande i världen inte var deras militära makt utan omvärldens förtroende för att USA skulle använda sin militära makt för goda och respektabla syften. Det har nu visat sig, med skurkar i ledningen, att USA numera har andra syften och en annan moral.

Ryssland är i spillror, USA är numera en skurkstat, Kinas förtroende växer i förhoppningen att landets beroende av internationell handel ska medge att dess onda krafter kan tyglas och Europa försöker landa på fötter och reorganisera sig i en post-amerikansk värld.

Falun torsdagen den 2 april 2026

Mikael Styrman

.

Feltänkt om eltariffer och effekttariffer

 .

Ändrad kl 21:05 den 1 april 2026.

Visst går det att förstå att det kostar mer för alla om eltariffsystemet gör det möjligt för alla att förbruka mycket el samtidigt. Alla får betala mycket i form av annars onödiga förstärkningar för att det ska fungera vid effekttopparna, som inte är särskilt många under en vecka och framför allt inte är många under en vinter som ännu är Sveriges högbelastningsperiod.

Men visst går det också att förstå, att effekttariffer är ett gissel - i synnerhet för de som drabbas hårdast av dem - naturligtvis. Det är alltid de svagaste som drabbas hårdast. Och det beror på att de svagaste har svårast att värja sig mot ett hårdhänt och på så sätt även orättvist systems avigsidor.

Effekttariffer för vanliga hushåll är feltänkt. Det slår mot de svagaste och gynnar de starkaste. Det har därmed något Trumpskt över sig. Det gör kanske lite nytta, men det är - i synnerhet mänskligt - dyrköpt, delvis dessutom tveksamt till sin nytta. Framför allt är det ett mycket dyrt och långsamt sätt att åstadkomma nyttan på.

En övergång till effekttariffer innebär att elkollektivet ska bära mycket stora kostnader för att byta ut eller komplettera såväl mät- som debiteringssystem. Jag har ju varit elverkschef och ägare till ett elföretag som under en tid lejde Vattenfall för debitering av kunderna. Vilken cirkus det ska bli om Vattenfall ska tillämpa något sådant fullt ut. Landet kommer att fyllas med debiteringsfel varav de flesta aldrig upptäcks, andra ibland upptäcks och rättas, ibland upptäcks utan att bli rättade och ofta bara mörkläggs. Förklaringen till det stavas nog ofta kompetensbrist.

Det finns mycket enklare sätt att dämpa skevheter i elbelastningen, vilka metoder inte kräver att all utrustning byts ut massivt. Ett sådant byte gynnar bara de som tillverkar och säljer mätutrustningen. Några mindre kundgrupper gynnas också och alla andra blir förlorare - för att inte säga förslavade - de blir elslavar!

Det går utmärkt och enkelt att åstadkomma önskvärda förändringar i belastningsstrukturen genom att göra ungefär så som vi gjorde på Ekfors. Det störde bara det avundsjukaste packet, men de stördes desto mer! 

Höj den fasta säkringsavgiften och gör skalan progressiv - inte bara linjär mot säkringsstorleken - åtminstone för de stora kundgrupperna - och sänk energiavgifterna. 

Kunderna får gärna förbruka - bara inte alla samtidigt och framför allt inte koncentrerat till korta toppar. Hellre en lång utdragen topp än en kort och hög. Den stora nyttigheten elen ska vara till gagn för dem - inte ett gissel och en källa till fruktan. Den som framhärdar men inte förändrar sitt förbrukningsmönster får fortsätta förbruka, men betalar mer - den som anpassar sig till systemet sparar pengar eller skyddar sig åtminstone mot fördyringar.

Höga säkringspriser resulterar i små säkringsstorlekar resulterande i utdragen förbrukning och lägre toppar. Låga säkringspriser resulterar i stora säkringar och höga effekttoppar.

Energiavgiften är för hög i nästan alla elbolag - kanske i alla? Jag säger ”nästan” bara för att jag av naturliga skäl inte har utrett det i detalj utan bara uttalar mig i kraft av den klarsyn som kan inträda efter 40 års yrkeserfarenhet. Säkringsstorleken bestämmer hur mycket kunden kan förbruka under årets tyngsta timmar för elsystemet. Det gör inte energipriset.

Ett sådant system som jag nyss beskrev missgynnar kortvariga effekttoppar. Det gynnar däremot dem som utjämnar sin förbrukning exempelvis genom att ladda elbilen när familjen sover eller genom att inte tvätta, diska och laga mat samtidigt. Behöver till exempel frysen gå samtidigt som elspisen? Frysen har stor tröghet och behöver inte gå varenda minut. Särskilt inte om den är välfylld. Mycket utjämnande kan göras utan att kunden behöver bli sömnlös för att genomföra det. Det är gammal känd erfarenhet som åtminstone folk på landsbygden ofta är bra på, medan stadsborna … ja, vi kan lämna det därhän. Låt oss nöja oss med att de sällan är lika listiga som folk på landsbygden samtidigt som de - naturligtvis - själva är högljutt övertygade om att de är listigare. Det är det urbaniserade så kallade ”två hål i väggen-folket” som är för långt ifrån sunt bondförnuft och verklighetens realiteter, invaggade i aningslös dumhet av reklam som är just fördummande.

Mer våld än så behövs inte. Inga dyra reformer. Inga komplicerade och dyrbara lösningar och mätutrustningar. Bara enkelt sunt bondförnuft och ett enkelt debiteringssystem som är lätt att genomskåda och gynnar rätt beteende. Alla behöver inte ändra sitt beteende. Bara så många behöver göra det som krävs för att de oönskade effekttopparna ska utjämnas. Topparna behöver inte försvinna helt - bara utjämnas. Det kräver inte att alla blir någon sorts elslavar. Den som inte vill eller behöver ändra sitt beteende slipper, men betalar då mer. En sådan förändring åstadkommer de önskvärda utjämnade effekterna under dygnet och gör det nästan gratis - utan dyra och sårbara nya system.

- Och stäng ”Cirkus Vindkraften”, eller sluta åtminstone helt att subventionera den, så stänger den sig själv. Den stökar bara till det - utan att göra någon nytta! Den förvandlar marknaden för en av våra viktigaste nyttigheter till fullkomligt kaos - gång på gång!

Första april - det var ju också en märklig dag att lägga ut det seriösaste inlägget på länge i frågan... Men så kan det gå ibland. Och det här är inget aprilskämt. Möjligen kan man med lite insikt i hur nuvarande tariffsystem är uppbyggda och hur illa de fungerar tycka att de påminner mycket om just aprilskämt. De gör åtminstone inte den nytta som de borde och enkelt kan göra - utan att bli ett gissel för kunden.

Falun onsdagen den 1 april 2026

Mikael Styrman

.

Ingen vet var gränsen går…

.

…för en galen amerikansk president.

Den amerikanska konstitutionen som de själva var så mäkta stolta över har visat sig vara lika ihålig som begreppet demokrati i Ryssland.

Presidenten begår lagbrott på lagbrott. De institutioner som jänkarna trodde att skulle kontrollera varandra har istället, ställda inför en maktgalen president gjort på stället marsch. De övriga två benen i maktdelningens USA låtsas utreda galningens härjningar men vågar i praktiken ingenting göra. 

De organ som amerikanerna lurades att tro att skulle kontrollera och tygla varandra visar sig vara så ynkliga att de istället numera fungerar enligt principen ”bättre att tiga och låta världen tro att USA förvandlats till en diktatur, vingligt ledd av en impulsdriven galen president, än att ynkligt, ängsligt och offentligt misslyckas med att sköta sitt jobb, därmed undanröjande varje tvivel”.

Donald Trump har satt sig över kongressen och återupprättat sin diktatorskompis Putin. Han har skickat amerikansk militär till Venezuela och kidnappat landets - må vara oönskade, men ändå president - och samtidigt låtit landet förbli en diktatur.

För inte allt för många år sedan hade det varit otänkbart. Men USA har länge befunnit sig på ett sluttande plan vars lutning ökat år för år, president för president. Man måste gå många presidenter bakåt i tiden för att hitta en som kunde tygla de grovt kriminella elementen i staten. Kanske var John F Kennedy den senaste som försökte, lyckades men kanske just därför blev mördad?

Världens ledare tassar försiktigt fram som på nattgammal is, funderande på om de själva blir nästa att kidnappas, föras till USA och ställas inför en korrumperad låtsasdomstol som förr hade varit otänkbar någonstans utanför Afrika.

Inget land vill heller bli nästa att godtyckligt bombas sönder efter att USA:s presidents handlingar tydligt visar att han är lika gränslös som oberäknelig.

Falun fredagen den 27 mars 2026

Mikael Styrman

.

Någon verkar vara väldigt rädd för Katja Nyberg

.

Nu är det stort ståhej igen om Katja Nyberg, den kvinnliga polisen och SD-riksdagskvinnan som nu återkommande får schavottera i den maffiatrogna pressen. Hon har just fått sitt körkort indraget i något som verkar vara väldigt likt ett rättsövergrepp. Och ”rättsstaten” verkar ha obegränsade resurser, eftersom de tycks ha bevakning av henne dygnet runt.

Enligt uppgift från henne själv flyttade hon sin bil härom dagen för att den stod i vägen för något. Genast sköljde en våg av indignation över maffiaorganen. Olagligt! Olagligt!

• Vad är det för barnsligheter som vuxna människor håller på med i maffiapressen?

Om hon så har flyttat bilen - vad spelar det för roll? Det är trams av korrupta journalister och poliser som enligt vad det verkar trakasserar henne för att hon tycks vara ett hot mot deras ljusskygga verksamhet. Någon annan rimlig förklaring till att man intensivbevakar henne så, och blåser upp något så löjligt, är svårt att se för den oinvigde.

För att sätta de här korrupta polisiära fjanterierna i perspektiv ska jag berätta ett par historier ur verkliga livet vilka är lite besläktade med varandra.

Under senare delen av 1950-talet - tror jag det har varit - vann min farbror Lasse två SAAB 92 ”Djungeltrummor” på lotteri. Min farfar Viktor köpte den ena av sin son. Det bar sig inte bättre än att farfar och två kompisar senare bestämde sig för att åka från Övertorneå till Nordnorge med Djungeltrumman.

Farfars trotjänare Reino Bergström skulle köra dem. Reino körde allt åt farfar. Bilar, bandtraktorer, lastbilar, kraftverk - you name it! Men bilens motor var inte direkt överdimensionerad. Reino var lätt och spinkig, men farfar och hans kompisar var desto mer välväxta och gepäck hade man förstås också på en så lång resa. Saabens 25 hk förslog inte. Det gick så sakta - och inte bara i backarna - att sällskapet bestämde sig för att efter 20 mil stanna i finska Muonio för att äta lunch, medan Reino fick åka tillbaka till Övertorneå för att byta till en av farfars mer motorstarka bilar av märket Packard, innan resan kunde återupptas.

Se Djungeltrumma "in action". 

Och här i Trafikmagasinet.

Reino som var farfars allt-i-allo blev vid ett annat tillfälle - vintertid - stående med timmerlass i den stora backen strax norr om Ekfors. Det bar sig inte bättre än att Tull och Polis, som på den tiden färdades tillsammans, råkade passera. De kände ju Reino mycket väl och givet den lite dråpliga situationen bad de i skämtsam ton om att få se på körkortet. Men Reino hade ju inget körkort. Han var visserligen yrkeschaufför men hade ändå inget körkort. Det var väl inte helt unikt på den tiden, men inte heller jättevanligt. Nå, min far skrev, vart vet jag inte, kanske till Landsfiskalen, kanske till Länsstyrelsen, och berättade om Reinos yrkeserfarenhet och skicklighet och Reino fick körkort utan några ytterligare krumbukter. 

Det känns som om det var bättre ordning förr, och mer balanserat. Nu har vi tiotusentals araber och andra exotiska existenser i landet som kör som krattor med motorstarka bilar, trots falska hemmagjorda körkort, som de fått konvertera till svenska körkort, och som inte utlöser några som helst åtgärder från dessa rättsstatens trogna hedervärda tjänare. Men om Katja Nyberg som haft riktigt körkort flyttar bilen för att den är i vägen för sopbilen hoppar det plötsligt fram drivor av ”journalister” och maffiosor i polisuniform som tydligen intensivbevakar henne dygnet runt. Hon måste ha varit något väldigt allvarligt på spåren i den korrupta köckenmöddingen som vår poliskår numera förvandlats till, när hon i dessa tider av resursbrist och hundratals ouppklarade gangstermord föräras en sådan intensiv uppvaktning. Dygnet runt som det verkar…

Falun fredagen den 27 mars 2026

Mikael Styrman

.

Ibland slår politiken över i humor

.

Det är lustigt med kampanj-journalistik. Ofta märker man inte av den, förstår inte att man blir manipulerad.

Andra gånger är man så heta på gröten att budskapet träffar en som ett klubbslag.

Liberalerna har just haft en förmodligen avgörande drabbning i sitt inbördeskrig. Eller kanske är det mer rätt att säga att härarna på ömse sidor om det liberala slagfältet just utkämpat ett slag om kampen över liberalerna och att resultatet presenterats av propagandadetaljen, innan alla ens hunnit stänga av mikrofonerna.

Om det är humoristiskt eller sorgligt att följa är väl i betraktarens öga att avgöra. Att det styr nyhetsflödet är svårt att blunda inför.

Falun onsdagen den 25 mars 2026

Mikael Styrman

.