.
Ständigt med samma förundran läser jag om människor runt om i världen, vilka alltid betalat mycket och inte sällan betalat förmögenheter, för lägenheter högt upp i tornliknande skyskrapor.
Det är inte lätt att veta om de blivit blåsta eller om de avser blåsa någon annan i sin tur. För blåsa kommer det att göra.
Vi hyrde en lägenhet i Farsta, på tionde våningen. Alla balkonger var inglasade, vilket naturligtvis sa oss en hel del. Vi såg hur människorna låg halvnakna och gottade sig i solen nere på gräsmattan. Själva höll vi på att frysa ihjäl i den ganska friska och kalla blåsten som ruskade balkongens inglasning.
Att ha inglasningen öppen var inte att tänka på. Att sitta på balkongen med inglasningen stängd föreföll ännu mer korkat.
En gång var jag upp på en takterass - möjligen på tionde våningen - i ett hus, kanske på Craafords Väg vid Sabbatsberg där jag är född för länge sedan. Det var inte för högt. Besöket bjöd på en mycket givande tidig kvällsvy över centrala Stockholm.
Annars vet jag sedan tidigare att gränsen för när man har glädje av en balkong eller terass ofta går någonstans vid 4:e - 6:e våningen i Sverige.
Ändå köper människorna dessa bostäder många tiotals våningar upp. Inte nog med det. De betalar tiotals miljoner för dem. I vissa länder och på vissa platser enligt uppgift hundratals miljoner. Enda fördelen jag funnit med de höga höjderna är att det blir tystare med stigande höjd. Stadens buller når inte upp eller passerar utanför husväggen. Men det finns naturligtvis billigare sätt att få det tyst. Utsikten blir ofta platt och intetsägande från höga höjder. Det beror lite på hur staden ser ut och hur högt upp man befinner sig.
Jag var till Paris en gång, på båtmässa, i december vill jag minnas att det var. På samma resa passade jag på att se Paris vari även ingick att vara upp i Eiffeltornet. Första utsiktsvåningen på 57m höjd var ganska givande. Men sedan blev det nästan bara sämre ju högre upp man kom i tornet. Färgerna gick förlorade, skärpan likaså. Staden drunknade i ett blågrått dis. Människor, fordon, träd och hus blev allt mer intetsägande ju högre upp man kom. Paris består av en gräsmatta med ett torn i mitten, en obetydlig mindre å som med allt större svårighet flyter genom staden, alltihop inringat av mängder av likadana klotsar. Längst borta vid horisonten lite skyskrapor där invandrarna från de gamla kolonierna bor.
Jag är nästan beredd att säga att enda fördelen med att bosätta sig högt upp i någon av dessa många fuskbyggda och i allt högre grad övergivna skyskrapor är att man slipper överleva när den rasar ihop. Men å andra sidan finns det ju så mycket billigare och väl så raffinerade sätt att begå självmord på.
Var och en blir lycklig i sin himmel heter det. En del blir det i rivningsresterna efter en med beräkning fuskbyggd skyskrapa.
Falun fredagen den 29 maj 2026
Mikael Styrman
.
