.
Nu har norrbottensmedia rapporterat att polisundersökningen mot OBOL läggs ned. Riksmedia tiger om det största bedrägeriet i modern tid i Sverige - det mot LKAB. Delar av rapporteringen har en lätt anstrykning av folkfest över sig. Och folkfest är det förstås. Fast inte för folket som återigen blivit plundrade och får betala igen, med dåliga vägar, sönderfallande offentliga institutioner, stillastående tåg, sämre plogning, sämre sjukvård och ensamma åldringar inlåsta, utan hjälp, på en avdelning, hela natten med ett sällskap som de inte kan välja och inte kan värna sig emot, där en del kan vara fullblodspsykopater. Det är ju inte så att åldriga psykopater särförvaras. De förvaras bland vanliga åldringar som med vårt system inte kan värja sig mot dem. Men på Peter Roslunds order låses de in. Och det är inga brottslingar som låses in. De har bara låtit sig luras av skrupelfria politiker att de ”byggde Sverige”.
Det är inte heller någon folkfest för de småsparare som lät sig luras att investera i Bo Johanssons OBOL. De kan naturligtvis hålla sig för skratt. Och vilka tankar tänker de om vårt rättsväsende, våra åklagare och poliser? Knappast några vackra tankar?
Men en fest är det förstås. För de pampar som skott sig och plundrat LKAB. De pampar som är orsaken till att polisutredningen mot OBOL, som antingen skötts av fullständigt ryggradslösa och genomkorrumperade brottslingar, som låtsas vara rättsväsendets tjänare eller, som skötts av intill efterblivenhet odugliga tjänstemän. Och jag vet inte vilket som är värre.
Och varför var det så bråttom att lägga ned utredningen? Den var ju inte preskriberad. Hade journalister börjat ställa frågor? Hade underhuggare drabbats av samvetsbetänkligheter? Fanns det tecken på att ”rättvisans tjänare” hade börjat skämmas och kunde tänkas börja utföra lite riktigt utredningsarbete? Den som lever får kanske se. Men man behöver inte vara någon större krutuppfinnare för att räkna ut att det var väldigt ömma tår i den här soppan.
Det är en sorglig signal som detta rättsväsendets skurkstreck skickar ut. Signalen är att botten fullständigt har gått ur den svenska staten. Numera är det fritt fram, åtminstone för eliten, att roffa åt sig vad som helst, utan någon som helst risk för att åka fast. Tvärtom kan de förlita sig på att rättsväsendet, domstolar, åklagare och poliser, skyddar dem mot folket om det läcker ut vad de håller på med.
Vi kommer nog inte att få styrning på det här landet utan att ta bort preskriptionstiden - retroaktivt - för korruptionsbrott, och ändra straffskalan så att livstid ingår.
Var finns giljotinkonstruktörerna när de behövs som bäst?
Övertorneå den 19 september 2011
Mikael Styrman
.
måndag 19 september 2011
fredag 16 september 2011
Tecknen i skyn
.
Det finns många brinnande buskar att iaktta och tolka nu, för den som vill se dem.
LKAB
För en tid sedan började regeringen sitt arbete för att stänga dörren till insyn i den grova organiserade brottslighetens verksamhet i LKAB. Då meddelades att SE-Bankens Marcus Wallenberg ska bli ordförande. Den som inte är blåögd uppfattar naturligtvis tyngden i den signalen och den bakomliggande skräcken för avslöjandet ifall mörkläggningen misslyckas.
Alldeles uppenbart räcker det inte, i en så här viktig fråga, med historiska väntjänster och gentjänster. Nej, den organiserade brottsligheten i statsförvaltningen har naturligtvis valt en representant vars lojalitet de inte behöver tvivla på även om, eller när, det blir allvar av i framtiden.
SEB
Därför har man valt någon som man kommer att kunna kontrollera. Det väcker naturligtvis funderingar ikring vilka förhållandena egentligen är i SE-Banken just nu. Vad är det som pågår i SE-Banken som vi inte får veta?
Swedbank
Swedbank har gjort helt om från sitt beslut om att återköpa egna aktier för upp till 10 miljarder. Ändå hade man försvarat beslutet med emfas. Men nu är plötsligt det tidigare beslutet helt passé.
Det här är ju inte någon mindre jämkning av kursen. Det är ett lappkast. 180 graders kursändring, eller full fart back skulle man kunna säga. Även i Swedbankfallet blir man naturligtvis nyfiken. Vad är det som föranlett kursändringen? Vad är det man inte talar om för oss?
Handelsbanken
Handelsbankens man, Sverker Martin-Löf i bland annat Industrivärden, vädrar offentligt sitt missnöje med att finansminister Anders Borg låter förstå att det inte alltid kan vara högkonjunktur. Inte så populärt hos Industrivärden som utnyttjat den samlade kompetensen och erfarenheten till att handla aktier för stora värden i somras, när det var ”tokbilligt” på börsen, enligt en del tyckare. Sedan dess har det blivit ännu tokbilligare och den allt taggigare börskurvan fortsätter långsiktigt nedåt så det blir tokbilligare och tokbilligare. Svårt för en vanlig människa dock att förstå finessen med dessa affärer.
Man behöver väl inte vara någon större analytiker för att ana sambandet mellan de nyss uppräknade händelserna. Men onekligen väcker det en inte obetydlig nyfikenhet på vad som har hänt bakom kulisserna och som har föranlett dessa ompositioneringar. Och det saknas inte ytterligare tecken.
Mr Fuck-it-all-up
Bo Lundgren, känd från USA dit han åkte och mässade om framgångarna med den svenska ”banksaneringen” som han predikade för, till människor som inte visste vad han egentligen hade ställt till med, dyker plötsligt upp som gubben ur lådan i svenska media.
Vad vill han nu då? Jo, apropå ingenting förstås, mässar han om hur fel det var att låta Lehman Brothers gå i konkurs. Alldeles uppenbart är flöjten Lundgrens uppgift att jämna marken för ny fattighjälp till den grova organiserade brottslighetens banksyndikat.
Det blir allt uppenbarare, att det Bo Lundgren åstadkommit inte är någon banksanering. Han har istället slussat oerhörda summor skattemedel till den grova internationella brottsligheten. Han har dessutom, vilket är mycket värre, medverkat till att vi sitter fast i en ständigt pågående bankkris - hittills med åtminstone två akuta lägen och vi är nu på väg in i det tredje.
Vid de tidigare har den svenska företagsamheten och näringslivet drabbats av hårda åderlåtningar vilket satt sina spår i samhället som ingen kan blunda för. På område efter område faller välfärden samman, men Bo Lundgren vill hålla den grova organiserade brottsligheten under armarna och folket fortsatt förslavade av maffian.
- Fy skäms, Bo Lundgren! Du borde veta hut och inte springa maffians ärenden!
Det Ni borde ha gjort, är att resa tillbaka till framtiden, att se till att lokalt ägda och verkande banker startas igen, med uppgift - inte att föda den grova organiserade brottsligheten, utan att finansiera och utveckla svensk företagsamhet.
Det är märkligt, Bo Lundgren, att Du, när det svenska ekonomiska sammanbrottets historia ska skrivas, vill gå till hävderna som maffians torped, särskilt som Du hade möjligheten att bli ihågkommen som en folkets och samhällsekonomins frälsare istället.
Men, för att återgå till ursprungsfrågan - vad är det som har hänt, som Ni inte talar om för oss?
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
Det finns många brinnande buskar att iaktta och tolka nu, för den som vill se dem.
LKAB
För en tid sedan började regeringen sitt arbete för att stänga dörren till insyn i den grova organiserade brottslighetens verksamhet i LKAB. Då meddelades att SE-Bankens Marcus Wallenberg ska bli ordförande. Den som inte är blåögd uppfattar naturligtvis tyngden i den signalen och den bakomliggande skräcken för avslöjandet ifall mörkläggningen misslyckas.
Alldeles uppenbart räcker det inte, i en så här viktig fråga, med historiska väntjänster och gentjänster. Nej, den organiserade brottsligheten i statsförvaltningen har naturligtvis valt en representant vars lojalitet de inte behöver tvivla på även om, eller när, det blir allvar av i framtiden.
SEB
Därför har man valt någon som man kommer att kunna kontrollera. Det väcker naturligtvis funderingar ikring vilka förhållandena egentligen är i SE-Banken just nu. Vad är det som pågår i SE-Banken som vi inte får veta?
Swedbank
Swedbank har gjort helt om från sitt beslut om att återköpa egna aktier för upp till 10 miljarder. Ändå hade man försvarat beslutet med emfas. Men nu är plötsligt det tidigare beslutet helt passé.
Det här är ju inte någon mindre jämkning av kursen. Det är ett lappkast. 180 graders kursändring, eller full fart back skulle man kunna säga. Även i Swedbankfallet blir man naturligtvis nyfiken. Vad är det som föranlett kursändringen? Vad är det man inte talar om för oss?
Handelsbanken
Handelsbankens man, Sverker Martin-Löf i bland annat Industrivärden, vädrar offentligt sitt missnöje med att finansminister Anders Borg låter förstå att det inte alltid kan vara högkonjunktur. Inte så populärt hos Industrivärden som utnyttjat den samlade kompetensen och erfarenheten till att handla aktier för stora värden i somras, när det var ”tokbilligt” på börsen, enligt en del tyckare. Sedan dess har det blivit ännu tokbilligare och den allt taggigare börskurvan fortsätter långsiktigt nedåt så det blir tokbilligare och tokbilligare. Svårt för en vanlig människa dock att förstå finessen med dessa affärer.
Man behöver väl inte vara någon större analytiker för att ana sambandet mellan de nyss uppräknade händelserna. Men onekligen väcker det en inte obetydlig nyfikenhet på vad som har hänt bakom kulisserna och som har föranlett dessa ompositioneringar. Och det saknas inte ytterligare tecken.
Mr Fuck-it-all-up
Bo Lundgren, känd från USA dit han åkte och mässade om framgångarna med den svenska ”banksaneringen” som han predikade för, till människor som inte visste vad han egentligen hade ställt till med, dyker plötsligt upp som gubben ur lådan i svenska media.
Vad vill han nu då? Jo, apropå ingenting förstås, mässar han om hur fel det var att låta Lehman Brothers gå i konkurs. Alldeles uppenbart är flöjten Lundgrens uppgift att jämna marken för ny fattighjälp till den grova organiserade brottslighetens banksyndikat.
Det blir allt uppenbarare, att det Bo Lundgren åstadkommit inte är någon banksanering. Han har istället slussat oerhörda summor skattemedel till den grova internationella brottsligheten. Han har dessutom, vilket är mycket värre, medverkat till att vi sitter fast i en ständigt pågående bankkris - hittills med åtminstone två akuta lägen och vi är nu på väg in i det tredje.
Vid de tidigare har den svenska företagsamheten och näringslivet drabbats av hårda åderlåtningar vilket satt sina spår i samhället som ingen kan blunda för. På område efter område faller välfärden samman, men Bo Lundgren vill hålla den grova organiserade brottsligheten under armarna och folket fortsatt förslavade av maffian.
- Fy skäms, Bo Lundgren! Du borde veta hut och inte springa maffians ärenden!
Det Ni borde ha gjort, är att resa tillbaka till framtiden, att se till att lokalt ägda och verkande banker startas igen, med uppgift - inte att föda den grova organiserade brottsligheten, utan att finansiera och utveckla svensk företagsamhet.
Det är märkligt, Bo Lundgren, att Du, när det svenska ekonomiska sammanbrottets historia ska skrivas, vill gå till hävderna som maffians torped, särskilt som Du hade möjligheten att bli ihågkommen som en folkets och samhällsekonomins frälsare istället.
Men, för att återgå till ursprungsfrågan - vad är det som har hänt, som Ni inte talar om för oss?
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
Eurobonds
.
Europas politiker försöker förhålla sig till det ekonomiska sammanbrottet som man leder Europa emot. Det innebär inte nödvändigtvis att man ska, eller ens vill eller kan, avstyra den självförvållade krisen. Men det innebär absolut att man försöker finna ett sätt att bli omvalda oavsett hur det ekonomiska sammanbrottet utvecklas.
Ett sätt att försöka lappa ihop Euro-konkursboet har föreslagits, bland annat av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, nämligen Eurobonds. Gemensamma obligationer med hjälp av vilka Europas länder ska ikläda sig ett gemensamt och solidariskt ansvar för den ekonomiska brottslighetens härjningar i bland annat PIIGS-länderna.
Går ett sådant förslag igenom blir det skattebetalarna i Europas skötsammare länder som får ta notan. Det är nog politiskt självmord för politikerna i flera av dessa länder att gå med på det. Och om Eurobonds blir verklighet innebär de ändå ingen lösning på de ekonomiska problemen. De är bara låtsasspel som politiker ägnar sig åt för att blanda bort korten.
Om man ändå, mot förmodan, bestämmer sig för att trycka Eurobonds, hoppas jag att man är förutseende nog att trycka dem på toalettpapper. De kan då så småningom komma till någon nyttig användning i slutändan.
Att hantera obligationer i ark och i nummerserier måste kännas hopplöst gammaldags i jämförelse med de modernare toalettpappersrullarna. Och så behändigt att ta med sig de senare på flykten, som man kan tvingas till, i samband med de sociala oroligheter som kan bli följden av ”fredsprojektets” sammanbrott, till följd av oförmågan att tygla den grova ekonomiska brottsligheten. Brottsligheten i de politiska och byråkratiska leden.
Det kommer allt närmare den dag, då det åter blir dags att storma Bastiljen.
Bastiljen ligger numera i Bryssel för den som endast tillfälligtvis gästar verkligheten.
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
Europas politiker försöker förhålla sig till det ekonomiska sammanbrottet som man leder Europa emot. Det innebär inte nödvändigtvis att man ska, eller ens vill eller kan, avstyra den självförvållade krisen. Men det innebär absolut att man försöker finna ett sätt att bli omvalda oavsett hur det ekonomiska sammanbrottet utvecklas.
Ett sätt att försöka lappa ihop Euro-konkursboet har föreslagits, bland annat av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, nämligen Eurobonds. Gemensamma obligationer med hjälp av vilka Europas länder ska ikläda sig ett gemensamt och solidariskt ansvar för den ekonomiska brottslighetens härjningar i bland annat PIIGS-länderna.
Går ett sådant förslag igenom blir det skattebetalarna i Europas skötsammare länder som får ta notan. Det är nog politiskt självmord för politikerna i flera av dessa länder att gå med på det. Och om Eurobonds blir verklighet innebär de ändå ingen lösning på de ekonomiska problemen. De är bara låtsasspel som politiker ägnar sig åt för att blanda bort korten.
Om man ändå, mot förmodan, bestämmer sig för att trycka Eurobonds, hoppas jag att man är förutseende nog att trycka dem på toalettpapper. De kan då så småningom komma till någon nyttig användning i slutändan.
Att hantera obligationer i ark och i nummerserier måste kännas hopplöst gammaldags i jämförelse med de modernare toalettpappersrullarna. Och så behändigt att ta med sig de senare på flykten, som man kan tvingas till, i samband med de sociala oroligheter som kan bli följden av ”fredsprojektets” sammanbrott, till följd av oförmågan att tygla den grova ekonomiska brottsligheten. Brottsligheten i de politiska och byråkratiska leden.
Det kommer allt närmare den dag, då det åter blir dags att storma Bastiljen.
Bastiljen ligger numera i Bryssel för den som endast tillfälligtvis gästar verkligheten.
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
Maffians fräckhet känner inga gränser
.
Så kom då nästa steg i den grova organiserade brottslighetens strategi för att dölja plundringen av LKAB. Enligt uppgifter i media läggs brottsutredningen mot de ganska obetydliga aktörerna Bo Johansson och Jan Saradlic, kända från OBOL-härvan, ned.
Redan tidigare har SE-Bankens Marcus Wallenberg utsetts att bli ordförande i LKAB.
Man röjer knappast några statshemligheter, om man offentligt yppar, att nästa steg förmodligen är planerat att bli en utförsäljning av, åtminstone en mindre del av, aktierna i LKAB. Allt för att stänga dörren mot kraven på att öppna LKAB:s böcker för en offentlig och kvalificerad genomlysning.
Det är inte meningen att vi ska få veta vad den organiserade brottsligheten ägnat sig åt i LKAB. Vi får härmed ett nedslående besked om det moraliska tillståndet i landet, i politiken, i byråkratin och i rättsväsendet och varför inte även i media. I och för sig är det inget som inte gick att veta redan tidigare. Men det blir allt svårare för dem som vill fortsätta att blunda och hoppas att det onda ska försvinna av sig själv, utan att det kommer att krävas att vi själva gör något åt saken.
Medias officiella inställning har hittills möjligen varit, att det inte finns några kända bevis för någon grov brottslighet i LKAB. Och därför behöver man inte skriva om det. Så förhåller sig en mutkolv till verkligheten. Dagens beslut gör det rimligen ännu lite jobbigare för de mediarepresentanter som intagit hållningen att man på sin höjd räknat fel på kontorsgemen i LKAB.
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
Så kom då nästa steg i den grova organiserade brottslighetens strategi för att dölja plundringen av LKAB. Enligt uppgifter i media läggs brottsutredningen mot de ganska obetydliga aktörerna Bo Johansson och Jan Saradlic, kända från OBOL-härvan, ned.
Redan tidigare har SE-Bankens Marcus Wallenberg utsetts att bli ordförande i LKAB.
Man röjer knappast några statshemligheter, om man offentligt yppar, att nästa steg förmodligen är planerat att bli en utförsäljning av, åtminstone en mindre del av, aktierna i LKAB. Allt för att stänga dörren mot kraven på att öppna LKAB:s böcker för en offentlig och kvalificerad genomlysning.
Det är inte meningen att vi ska få veta vad den organiserade brottsligheten ägnat sig åt i LKAB. Vi får härmed ett nedslående besked om det moraliska tillståndet i landet, i politiken, i byråkratin och i rättsväsendet och varför inte även i media. I och för sig är det inget som inte gick att veta redan tidigare. Men det blir allt svårare för dem som vill fortsätta att blunda och hoppas att det onda ska försvinna av sig själv, utan att det kommer att krävas att vi själva gör något åt saken.
Medias officiella inställning har hittills möjligen varit, att det inte finns några kända bevis för någon grov brottslighet i LKAB. Och därför behöver man inte skriva om det. Så förhåller sig en mutkolv till verkligheten. Dagens beslut gör det rimligen ännu lite jobbigare för de mediarepresentanter som intagit hållningen att man på sin höjd räknat fel på kontorsgemen i LKAB.
Övertorneå den 16 september 2011
Mikael Styrman
.
torsdag 15 september 2011
Vilka pengar är det som inte finns?
.
(Svar på Peter Lundmarks kommentar till bloggen ”Huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!”.)
Vi har fått en märklig sammanblandning av roller i Sverige.
Skyldig genom anklagelse
Å ena sidan har vi domare och nämndemän som upplever att deras uppgift är att döma människor på ett visst politiskt önskvärt sätt. Domare i länsrätter och kammarrätter som inte är några domstolar utan istället extra myndigheter med bara namnet gemensamt med domstolar. Tingsrätter som kan döma anklagade helt utan, eller med helt otillräckliga, bevis trots att deras skyldighet är att frikänna om bevisen inte räcker till. Förmodligen är det rädsla som driver flertalet av dem att avkunna sina undermåliga rättsövergrepp till domar. Andra kanske drivs av egennyttan.
Journalistik som tror sig vara domstolar
Å den andra sidan har vi journalister. Även bland dessa finns det sådana som drivs av egennyttan. Men det stora flertalet är troligen kontrollerade genom sin egen rädsla. Så för att undvika att skriva om sådant som är obehagligt eller upplevs som farligt har våra media iklätt sig domstolens roll. Man skriver inte om oegentligheter inom det allmänna om det inte föreligger oavvisliga bevis om att grova brott har begåtts. Då blir det med andra ord inte så mycket skrivet.
Upp- och nedvända världen
Så domarna dömer utan bevis och journalisterna skriver inte utan bevis. Rena rama upp- och nedvända världen. Tvärtom ska det naturligtvis vara. Grävande journalister ska granska myndigheter, rättsväsende och den politiska makten. De ska genom att undersöka tips och misstankar utöva ett sådant tryck mot korrumperade myndigheter, och rena skurkar, i samhället, att omständigheter kommer fram i dagen som kan leda till rättsliga utredningar, rättegångar och om de visar sig vara skyldiga även till fällande dom. Men det är domaren i domstolen som ska frikänna om det saknas tillräckliga bevis för att brott har begåtts.
Kräv öppna böcker
När det gäller frågan om LKAB så skulle den journalistiska uppgiften kunna bestå i att med sådan envishet skriva om tips och misstankar och ställa krav, ensamma eller tillsammans med allmänheten, om att regeringen ska öppna LKAB:s böcker för granskning. LKAB är ett helstatligt bolag. Det ägs av oss alla skattebetalare. Om verksamheten i LKAB är hederligt bedriven finns det ingen som helst anledning till att inte öppna böckerna för granskning under sådana former, att vi alla skulle kunna vara nöjda med granskningen. Det finns bara en anledning till att så inte sker.
Inget medialt tryck
Alla VET förmodligen att LKAB:s verksamheter och böcker inte tål en granskning. Våra rädda journalister befarar att det kan vara farligt att ställa krav på en sådan. Om media bestämde sig för att driva frågan skulle det vara omöjligt för en regering att underlåta att öppna böckerna. Det skulle bli den regeringens fall att motsätta sig en hederlig och engagerad press krav på insyn. Men har Du sett någon medial kampanj för att öppna LKAB:s böcker? Nej, just det - inte jag heller.
Bortsprungna katter och PRO-möten
Med en fungerande press skulle detta fungera på avsett sätt. Men med en press som inte har högre ambitioner än att åka omkring i den tejpade tidningsbilen och ägna sig åt självbedrägerier, att odla myten att man är en samhällsbastion, en granskande journalist som makthavare är rädda för, blir det inte så mycket action. Särskilt inte som verkligheten, när man skrapar på polityren, innebär att man okritiskt publicerar myndigheternas presskommunikéer. Ibland illa maskerade till redaktionell text. En verklighet som innebär att skriva om bortsprungna katter, kafferep och PRO-möten utövar inget stort tryck mot korrumperade makthavare och andra skurkar i den offentliga sektorn.
Avsiktlig oklarhet om pressens roll
Det är inte, som Du tycks vara lite inne på, min sak att prestera bevis. Det är egentligen inte pressens sak heller. Däremot är det pressens sak att ta fram oklarheter, misstankar och tvivel i dagens ljus, så att oegentligheter blir utredda av polis och åklagare. Utredningen kan i bästa fall ge bevis.
När pressen sviker
Om media fungerade skulle en möjligen lite kontroversiell person som jag aldrig få tips om sådana här saker. De skulle ha behandlats av media. Men vad ska den som kan lämna tips, men behöver ha kvar jobbet, ta sig till om media tiger - trots emottagna tips? Det kanske till slut är så illa, att enda sättet är att tipsa någon som är beredd att föra debatt i frågan.
Maffian vill efterforska läckan
Om jag nu skulle ha tagit emot sådana tips, vilket jag ju redan tidigare har påpekat att jag inte vill, eller kan, bekräfta så skulle det inte vara särskilt begåvat att lägga fram bevis som skulle kunna röja och skada källan, eller hur? I ett samhälle i så dåligt moraliskt skick, att media väljer att titta bort för att slippa se grova oegentligheter, och polis och åklagare lägger sig som en död höna på polisutredningar som kan hota politiska makthavare, skulle min källa ha mindre chans än en snöboll skulle ha i helvetet om identiteten röjdes.
LKAB:s ställning oklar?
När det sedan gäller frågan om LKAB:s kondition så menar jag att vi inte kan veta hur läget är. Eftersom böckerna inte öppnas och media vägrar att kräva det(!), så kan vi inte veta om uppgivna tillgångar finns eller inte, om det förekommer ej redovisade skulder osv. Vi kan bara ha en uppfattning om hur det ser ut att vara.
Förmöget statsägt gruvbolag vill inte betala - eller?
Om det kan vidare sägas, att det förekommer en märklig dans om vem som ska betala vad, när gruvsamhällen ska flyttas. Ändå är den frågan mycket enkel, åtminstone moraliskt. Antingen är det lönsamt att flytta staden och bryta ut malmen därunder och då ska gruvan betala. Eller så är det inte lönsamt och då ska inte malmen brytas utan staden stå kvar. Åtminstone är det enkelt om gruvbolagets redovisning stämmer med verkligheten.
Ganska välmående - eller inte?
Vad gäller frågan om huruvida LKAB är välmående eller ej så är den inte så lätt att besvara. Det vi ser utifrån är ungefär vad skattemyndigheten ser av momsdeklarationer. Det ser ganska välmående ut, det kommer ännu in pengar. Skattemyndigheten sköter sin kontroll så, att om någon gör en större investering, så att det blir ett inte obetydligt belopp att få tillbaka, måste vederbörande gå igenom purgatorium, eller skärselden, och styrka allt med fakturor. Men den som istället har en miljon i månaden att betala kan lugnt plocka ut 8-900.000 per månad i åratal eftersom summan av deklarationen ändå blir att betala in 100-200.000. Det ser, som Du uttrycker det, ganska välmående ut. Men är det ett bra utfall om någon dränerar verksamheten på betydande belopp i åratal, och kanske ännu gör det, men det inte syns därför att verksamheten är så omfattande och kontroll och insyn är obefintlig? Jag vill mena att det inte räcker.
Samhälle i förfall
Det är mycket som ser konstigt ut och måste ifrågasättas i ett samhälle präglat av statlig bluffbokföring, dysfunktionellt rättsväsende och - i bästa fall och vänligt uttryckt - en svag tredje statsmakt. Samtidigt som finansministern berömmer landets ”tigerekonomi” presterar samhällets alla funktioner allt sämre:
- Polis, åklagare och domstolar har behandlats ovan.
- Vägnätet håller på att förvandla landet till ”Fyra floders land” med anledning av hur våra vägar ser ut när det regnar och de djupa spåren fylls med vatten. Och att det summerar till många onödiga dödsfall är nog ingen extrem gissning. Vägpengarna används till onyttiga sidostängsel som gör att E4:an kan få stängas veckovis för att vägarna inte kan plogas.
- Flygplatserna är stängda, många helt, andra är öppna kortare stunder när större trafikflygplan ska starta eller landa.
- Tågen går inte ordentligt. Det behöver numera inte vara otjänligt väder för att de ska stanna. Människor i tio- och ibland hundratusental kommer inte till jobbet, med stora privat- och samhällsekonomiska förluster till följd.
- Försvaret finns knappt längre.
- Sjukvårdens sammanbrott pågår. Akut sjuka människor dör i Luleåambulanserna, på väg till en vård som inte med säkerhet fungerar längre. Allt färre ska arbeta, för allt sämre lön, under allt svårare förhållanden, för att hålla sjukvården fungerande. Vad säger det oss om sjukvårdens förmåga att nu och i framtiden rekrytera kvalificerade medarbetare?
- Åldringsvården övergår till ”Piteåmodellen” innebärande att kriminellt politikerslödder driver åldringsvården så att åldringarna lämnas ensamma, inlåsta, utan tillsyn på nätterna. Och det är inga brottslingar - bara människor som låtit sig luras att de ”byggde upp landet” fast de i själva verket lät sig sugas ut av hänsynslösa politiker som låtsades företräda dem.
- Bankerna har upphört att fungera så till den milda grad, att det snart inte går att få tag i kontanter i landet. Snart kan bara maffiaverksamhet finansieras. Försöker man beställa pengar kan det ta en vecka (!) - i fredstid. Och försöker man sätta en mindre summa pengar på dessa maffiakontrollerade banker sitter där en snorkig och dumdryg idiot och säger överlägset: - Var har du fått tag i pengarna? Vi har en penningtvättlag i det här landet och det är min uppgift att kontrollera dig. Med andra ord: Maffians underhuggare sitter och tillämpar penningtvättlagen mot en hederlig allmänhet. Få se hur länge det tar innan det här tar en ände med förskräckelse?
- Fartyg ligger infrusna veckovis för att framåt och egennyttiga personer utan straffansvar får använda statens isbrytare som en del av den egna plånboken.
- Televerkets krutuppfinnare åker landet runt och plockar ned väl fungerande telenät för att ersätta dem med dysfunktionella och otillförlitliga trådlösa nät. I grunden drivet av en vilja att åka runt i världen och leka privata storbolagsdiretörer.
- Vattenfall övertaxerar de svenska elnäts- och energikunderna och strör ut pengarna ur ”den svenska kronjuvelen” ute i Europa enligt principen en stor slant åt dig och en liten slant åt mig. Begripligt? Spelar inte så stor roll. Summan av kardemumman är att skattebetalarna genom Vattenfall dräneras på sina pengar.
- Pensionssystemet är under sammanbrott på grund av en orimlig finansieringsmodell. Att regeringen varit inne inte mindre än fyra gånger och plundrat pensionsspararna för att täcka underskott i staten har inte gjort saken bättre.
Så här kan det se ut i ett land som har varit i krig - länge. Men Sverige är inte i krig. Sverige förröds inifrån, av i bästa fall odugligt, men allt för ofta kriminellt, slödder som odugliga journalister bjudit in, och står och håller upp dörren åt. - It doesn’t make sense skulle en engelskspråkig ha sagt. En, av flera, frågor som vi alla bör ställa oss, och som media bör ta sig i kragen och hjälpa till att få svar på, är:
- Vilka pengar är det som inte finns?
Övertorneå den 15 september 2011
Mikael Styrman
.
(Svar på Peter Lundmarks kommentar till bloggen ”Huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!”.)
Vi har fått en märklig sammanblandning av roller i Sverige.
Skyldig genom anklagelse
Å ena sidan har vi domare och nämndemän som upplever att deras uppgift är att döma människor på ett visst politiskt önskvärt sätt. Domare i länsrätter och kammarrätter som inte är några domstolar utan istället extra myndigheter med bara namnet gemensamt med domstolar. Tingsrätter som kan döma anklagade helt utan, eller med helt otillräckliga, bevis trots att deras skyldighet är att frikänna om bevisen inte räcker till. Förmodligen är det rädsla som driver flertalet av dem att avkunna sina undermåliga rättsövergrepp till domar. Andra kanske drivs av egennyttan.
Journalistik som tror sig vara domstolar
Å den andra sidan har vi journalister. Även bland dessa finns det sådana som drivs av egennyttan. Men det stora flertalet är troligen kontrollerade genom sin egen rädsla. Så för att undvika att skriva om sådant som är obehagligt eller upplevs som farligt har våra media iklätt sig domstolens roll. Man skriver inte om oegentligheter inom det allmänna om det inte föreligger oavvisliga bevis om att grova brott har begåtts. Då blir det med andra ord inte så mycket skrivet.
Upp- och nedvända världen
Så domarna dömer utan bevis och journalisterna skriver inte utan bevis. Rena rama upp- och nedvända världen. Tvärtom ska det naturligtvis vara. Grävande journalister ska granska myndigheter, rättsväsende och den politiska makten. De ska genom att undersöka tips och misstankar utöva ett sådant tryck mot korrumperade myndigheter, och rena skurkar, i samhället, att omständigheter kommer fram i dagen som kan leda till rättsliga utredningar, rättegångar och om de visar sig vara skyldiga även till fällande dom. Men det är domaren i domstolen som ska frikänna om det saknas tillräckliga bevis för att brott har begåtts.
Kräv öppna böcker
När det gäller frågan om LKAB så skulle den journalistiska uppgiften kunna bestå i att med sådan envishet skriva om tips och misstankar och ställa krav, ensamma eller tillsammans med allmänheten, om att regeringen ska öppna LKAB:s böcker för granskning. LKAB är ett helstatligt bolag. Det ägs av oss alla skattebetalare. Om verksamheten i LKAB är hederligt bedriven finns det ingen som helst anledning till att inte öppna böckerna för granskning under sådana former, att vi alla skulle kunna vara nöjda med granskningen. Det finns bara en anledning till att så inte sker.
Inget medialt tryck
Alla VET förmodligen att LKAB:s verksamheter och böcker inte tål en granskning. Våra rädda journalister befarar att det kan vara farligt att ställa krav på en sådan. Om media bestämde sig för att driva frågan skulle det vara omöjligt för en regering att underlåta att öppna böckerna. Det skulle bli den regeringens fall att motsätta sig en hederlig och engagerad press krav på insyn. Men har Du sett någon medial kampanj för att öppna LKAB:s böcker? Nej, just det - inte jag heller.
Bortsprungna katter och PRO-möten
Med en fungerande press skulle detta fungera på avsett sätt. Men med en press som inte har högre ambitioner än att åka omkring i den tejpade tidningsbilen och ägna sig åt självbedrägerier, att odla myten att man är en samhällsbastion, en granskande journalist som makthavare är rädda för, blir det inte så mycket action. Särskilt inte som verkligheten, när man skrapar på polityren, innebär att man okritiskt publicerar myndigheternas presskommunikéer. Ibland illa maskerade till redaktionell text. En verklighet som innebär att skriva om bortsprungna katter, kafferep och PRO-möten utövar inget stort tryck mot korrumperade makthavare och andra skurkar i den offentliga sektorn.
Avsiktlig oklarhet om pressens roll
Det är inte, som Du tycks vara lite inne på, min sak att prestera bevis. Det är egentligen inte pressens sak heller. Däremot är det pressens sak att ta fram oklarheter, misstankar och tvivel i dagens ljus, så att oegentligheter blir utredda av polis och åklagare. Utredningen kan i bästa fall ge bevis.
När pressen sviker
Om media fungerade skulle en möjligen lite kontroversiell person som jag aldrig få tips om sådana här saker. De skulle ha behandlats av media. Men vad ska den som kan lämna tips, men behöver ha kvar jobbet, ta sig till om media tiger - trots emottagna tips? Det kanske till slut är så illa, att enda sättet är att tipsa någon som är beredd att föra debatt i frågan.
Maffian vill efterforska läckan
Om jag nu skulle ha tagit emot sådana tips, vilket jag ju redan tidigare har påpekat att jag inte vill, eller kan, bekräfta så skulle det inte vara särskilt begåvat att lägga fram bevis som skulle kunna röja och skada källan, eller hur? I ett samhälle i så dåligt moraliskt skick, att media väljer att titta bort för att slippa se grova oegentligheter, och polis och åklagare lägger sig som en död höna på polisutredningar som kan hota politiska makthavare, skulle min källa ha mindre chans än en snöboll skulle ha i helvetet om identiteten röjdes.
LKAB:s ställning oklar?
När det sedan gäller frågan om LKAB:s kondition så menar jag att vi inte kan veta hur läget är. Eftersom böckerna inte öppnas och media vägrar att kräva det(!), så kan vi inte veta om uppgivna tillgångar finns eller inte, om det förekommer ej redovisade skulder osv. Vi kan bara ha en uppfattning om hur det ser ut att vara.
Förmöget statsägt gruvbolag vill inte betala - eller?
Om det kan vidare sägas, att det förekommer en märklig dans om vem som ska betala vad, när gruvsamhällen ska flyttas. Ändå är den frågan mycket enkel, åtminstone moraliskt. Antingen är det lönsamt att flytta staden och bryta ut malmen därunder och då ska gruvan betala. Eller så är det inte lönsamt och då ska inte malmen brytas utan staden stå kvar. Åtminstone är det enkelt om gruvbolagets redovisning stämmer med verkligheten.
Ganska välmående - eller inte?
Vad gäller frågan om huruvida LKAB är välmående eller ej så är den inte så lätt att besvara. Det vi ser utifrån är ungefär vad skattemyndigheten ser av momsdeklarationer. Det ser ganska välmående ut, det kommer ännu in pengar. Skattemyndigheten sköter sin kontroll så, att om någon gör en större investering, så att det blir ett inte obetydligt belopp att få tillbaka, måste vederbörande gå igenom purgatorium, eller skärselden, och styrka allt med fakturor. Men den som istället har en miljon i månaden att betala kan lugnt plocka ut 8-900.000 per månad i åratal eftersom summan av deklarationen ändå blir att betala in 100-200.000. Det ser, som Du uttrycker det, ganska välmående ut. Men är det ett bra utfall om någon dränerar verksamheten på betydande belopp i åratal, och kanske ännu gör det, men det inte syns därför att verksamheten är så omfattande och kontroll och insyn är obefintlig? Jag vill mena att det inte räcker.
Samhälle i förfall
Det är mycket som ser konstigt ut och måste ifrågasättas i ett samhälle präglat av statlig bluffbokföring, dysfunktionellt rättsväsende och - i bästa fall och vänligt uttryckt - en svag tredje statsmakt. Samtidigt som finansministern berömmer landets ”tigerekonomi” presterar samhällets alla funktioner allt sämre:
- Polis, åklagare och domstolar har behandlats ovan.
- Vägnätet håller på att förvandla landet till ”Fyra floders land” med anledning av hur våra vägar ser ut när det regnar och de djupa spåren fylls med vatten. Och att det summerar till många onödiga dödsfall är nog ingen extrem gissning. Vägpengarna används till onyttiga sidostängsel som gör att E4:an kan få stängas veckovis för att vägarna inte kan plogas.
- Flygplatserna är stängda, många helt, andra är öppna kortare stunder när större trafikflygplan ska starta eller landa.
- Tågen går inte ordentligt. Det behöver numera inte vara otjänligt väder för att de ska stanna. Människor i tio- och ibland hundratusental kommer inte till jobbet, med stora privat- och samhällsekonomiska förluster till följd.
- Försvaret finns knappt längre.
- Sjukvårdens sammanbrott pågår. Akut sjuka människor dör i Luleåambulanserna, på väg till en vård som inte med säkerhet fungerar längre. Allt färre ska arbeta, för allt sämre lön, under allt svårare förhållanden, för att hålla sjukvården fungerande. Vad säger det oss om sjukvårdens förmåga att nu och i framtiden rekrytera kvalificerade medarbetare?
- Åldringsvården övergår till ”Piteåmodellen” innebärande att kriminellt politikerslödder driver åldringsvården så att åldringarna lämnas ensamma, inlåsta, utan tillsyn på nätterna. Och det är inga brottslingar - bara människor som låtit sig luras att de ”byggde upp landet” fast de i själva verket lät sig sugas ut av hänsynslösa politiker som låtsades företräda dem.
- Bankerna har upphört att fungera så till den milda grad, att det snart inte går att få tag i kontanter i landet. Snart kan bara maffiaverksamhet finansieras. Försöker man beställa pengar kan det ta en vecka (!) - i fredstid. Och försöker man sätta en mindre summa pengar på dessa maffiakontrollerade banker sitter där en snorkig och dumdryg idiot och säger överlägset: - Var har du fått tag i pengarna? Vi har en penningtvättlag i det här landet och det är min uppgift att kontrollera dig. Med andra ord: Maffians underhuggare sitter och tillämpar penningtvättlagen mot en hederlig allmänhet. Få se hur länge det tar innan det här tar en ände med förskräckelse?
- Fartyg ligger infrusna veckovis för att framåt och egennyttiga personer utan straffansvar får använda statens isbrytare som en del av den egna plånboken.
- Televerkets krutuppfinnare åker landet runt och plockar ned väl fungerande telenät för att ersätta dem med dysfunktionella och otillförlitliga trådlösa nät. I grunden drivet av en vilja att åka runt i världen och leka privata storbolagsdiretörer.
- Vattenfall övertaxerar de svenska elnäts- och energikunderna och strör ut pengarna ur ”den svenska kronjuvelen” ute i Europa enligt principen en stor slant åt dig och en liten slant åt mig. Begripligt? Spelar inte så stor roll. Summan av kardemumman är att skattebetalarna genom Vattenfall dräneras på sina pengar.
- Pensionssystemet är under sammanbrott på grund av en orimlig finansieringsmodell. Att regeringen varit inne inte mindre än fyra gånger och plundrat pensionsspararna för att täcka underskott i staten har inte gjort saken bättre.
Så här kan det se ut i ett land som har varit i krig - länge. Men Sverige är inte i krig. Sverige förröds inifrån, av i bästa fall odugligt, men allt för ofta kriminellt, slödder som odugliga journalister bjudit in, och står och håller upp dörren åt. - It doesn’t make sense skulle en engelskspråkig ha sagt. En, av flera, frågor som vi alla bör ställa oss, och som media bör ta sig i kragen och hjälpa till att få svar på, är:
- Vilka pengar är det som inte finns?
Övertorneå den 15 september 2011
Mikael Styrman
.
onsdag 14 september 2011
Ökade anslag till Ebberiet
.
Den senaste tiden har media rapporterat om att säkerhetspolisen tilldelas ökade anslag från 2012.
Enligt uppgifter hämtade från säkerhetspolisens hemsida höjs anslaget med 55 miljoner.
Därtill kommer ett engångsbelopp om 30 miljoner extra för 2012.
De ökade anslagen ska, enligt den officiella versionen, användas till att:
- förbättra Säkerhetspolisens förmåga att upptäcka och bedöma hot,
- öka skyddet av vitala funktioner i samhället,
- utveckla Säkerhetspolisens förmåga att reducera hot och sårbarheter.
Jaha, det låter ju bra. Men vad kommer anslaget i verkligheten att användas till?
För att få svar på den frågan kommer man förmodligen ganska långt om man tittar på hur man använt tidigare anslag.
En person som övertagit en bostad som tidigare disponerats av säkerhetspolisen visste roat att berätta att han numera hade skottsäkert glas i fönstren i sin bostad. Och det är väl ganska kul egentligen? För samtidigt som det på något sätt är självklart att det ska vara skottsäkert glas i säkerhetspolisens fönster måste man, som utomstående betraktare, fråga sig vad det ska tjäna till?
Jag menar, hur många attentat mot säkerhetspolisen har vi haft i det här landet? Mot polisen i allmänhet har det förekommit en del. Mest i Södertälje har jag en känsla av. Där pepprade, förmodligen ungdomar, väggen i polishuset efter att ha tittat litet för mycket på amerikanska actionfilmer. Men utan att skada någon, förstås.
Och hur sannolikt är det att någon ska tycka att det är meningsfullt att peppra säkerhetspolisens fönster - utom de själva förstås? Efter att meningslösheten och sysslolösheten lett till allt för långt gående intern mobbing. Det allvarligaste hot som finns mot en svensk statstjänstemans hälsa.
Jag förstår att många som har sina illusioner kvar, eller som vill slå vakt om självbedrägeriet, inte kommer att hålla med mig. Men jag tror att det är ungefär lika meningsfullt att sätta in skottsäkert glas i den svenska säkerhetspolisens fönster som det är att utrusta tillsynsmännen i Kalahariöknen med snöplogar. Det är inte så vanligt att det snöar där, men kan ju aldrig vara säker. Och det är ju viktigt att tillsynsmännen kan komma fram även om det skulle råka snöa i Kalahariöknen. Annars kan ju vad som helst hända den dagen det snöar där.
Nä, det här är alldeles vanliga navelskåderier av undersysselsatta statstjänstemän. Efter hand som de satt pannorna i djupa veck och funderat på vad de egentligen tillför det här samhället brukar de komma fram till att de är väldigt viktiga. Livsviktiga faktiskt.
Det var därför som Hans Holmér, när han väl lyckades dra sig ur, i den där stugan i Dalarna, och tog sig till Stockholm och blev Palmeutredare, ganska snart tyckte att hela världen snurrade runt honom. Det stod inte länge på innan han omgav sig av en hel svärm livvakter. Ja, så viktigt var det, att de till och med överträdde alla arbetstidsregler som fanns.
Och likadant gick det raskt för Ebbe Carlsson, samma andas man i fler än en betydelse. Knappt hade han fått Anna-Greta Lejons rekommendationsbrev så smugglade säkerhetspolisen in olaglig övervakningsutrustning i riket på hans uppdrag. Och själv behövde han ju också livvakt - naturligtvis. Och en av de första uppgifterna i hans mycket viktiga uppdrag var att skaffa ett kontor där många jätteviktiga utredare skulle sitta och föra jätteviktiga diskussioner dagarna i ända. Och det skulle - naturligtvis - förses med skottsäkert glas.
Så om vi av det förflutna över huvud taget kan dra några slutsatser om framtiden så kommer Ebberiets - förlåt säkerhetspolisens - ökade anslag att användas till att skydda dem själva mot folket, svartsjuka män, försmådda kvinnor, lapplisor, journalister eller alla möjliga och omöjliga andra hot som kan uppträda i en svensk säkerhetspolis vardag. Därför blir förmodligen en tung utgiftspost mer skottsäkert glas i säkerhetspolisens lokaler. Eller varför inte tredubbelt skottsäkert glas när det nu kom ett extra anslag också. Det måste ju betyda att de är extra viktiga.
Skönt egentligen, i tider då tigerekonomier övergått i finansiella kriser och man inte längre kan vara säker på någonting, att det finns något som är sig likt.
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
Den senaste tiden har media rapporterat om att säkerhetspolisen tilldelas ökade anslag från 2012.
Enligt uppgifter hämtade från säkerhetspolisens hemsida höjs anslaget med 55 miljoner.
Därtill kommer ett engångsbelopp om 30 miljoner extra för 2012.
De ökade anslagen ska, enligt den officiella versionen, användas till att:
- förbättra Säkerhetspolisens förmåga att upptäcka och bedöma hot,
- öka skyddet av vitala funktioner i samhället,
- utveckla Säkerhetspolisens förmåga att reducera hot och sårbarheter.
Jaha, det låter ju bra. Men vad kommer anslaget i verkligheten att användas till?
För att få svar på den frågan kommer man förmodligen ganska långt om man tittar på hur man använt tidigare anslag.
En person som övertagit en bostad som tidigare disponerats av säkerhetspolisen visste roat att berätta att han numera hade skottsäkert glas i fönstren i sin bostad. Och det är väl ganska kul egentligen? För samtidigt som det på något sätt är självklart att det ska vara skottsäkert glas i säkerhetspolisens fönster måste man, som utomstående betraktare, fråga sig vad det ska tjäna till?
Jag menar, hur många attentat mot säkerhetspolisen har vi haft i det här landet? Mot polisen i allmänhet har det förekommit en del. Mest i Södertälje har jag en känsla av. Där pepprade, förmodligen ungdomar, väggen i polishuset efter att ha tittat litet för mycket på amerikanska actionfilmer. Men utan att skada någon, förstås.
Och hur sannolikt är det att någon ska tycka att det är meningsfullt att peppra säkerhetspolisens fönster - utom de själva förstås? Efter att meningslösheten och sysslolösheten lett till allt för långt gående intern mobbing. Det allvarligaste hot som finns mot en svensk statstjänstemans hälsa.
Jag förstår att många som har sina illusioner kvar, eller som vill slå vakt om självbedrägeriet, inte kommer att hålla med mig. Men jag tror att det är ungefär lika meningsfullt att sätta in skottsäkert glas i den svenska säkerhetspolisens fönster som det är att utrusta tillsynsmännen i Kalahariöknen med snöplogar. Det är inte så vanligt att det snöar där, men kan ju aldrig vara säker. Och det är ju viktigt att tillsynsmännen kan komma fram även om det skulle råka snöa i Kalahariöknen. Annars kan ju vad som helst hända den dagen det snöar där.
Nä, det här är alldeles vanliga navelskåderier av undersysselsatta statstjänstemän. Efter hand som de satt pannorna i djupa veck och funderat på vad de egentligen tillför det här samhället brukar de komma fram till att de är väldigt viktiga. Livsviktiga faktiskt.
Det var därför som Hans Holmér, när han väl lyckades dra sig ur, i den där stugan i Dalarna, och tog sig till Stockholm och blev Palmeutredare, ganska snart tyckte att hela världen snurrade runt honom. Det stod inte länge på innan han omgav sig av en hel svärm livvakter. Ja, så viktigt var det, att de till och med överträdde alla arbetstidsregler som fanns.
Och likadant gick det raskt för Ebbe Carlsson, samma andas man i fler än en betydelse. Knappt hade han fått Anna-Greta Lejons rekommendationsbrev så smugglade säkerhetspolisen in olaglig övervakningsutrustning i riket på hans uppdrag. Och själv behövde han ju också livvakt - naturligtvis. Och en av de första uppgifterna i hans mycket viktiga uppdrag var att skaffa ett kontor där många jätteviktiga utredare skulle sitta och föra jätteviktiga diskussioner dagarna i ända. Och det skulle - naturligtvis - förses med skottsäkert glas.
Så om vi av det förflutna över huvud taget kan dra några slutsatser om framtiden så kommer Ebberiets - förlåt säkerhetspolisens - ökade anslag att användas till att skydda dem själva mot folket, svartsjuka män, försmådda kvinnor, lapplisor, journalister eller alla möjliga och omöjliga andra hot som kan uppträda i en svensk säkerhetspolis vardag. Därför blir förmodligen en tung utgiftspost mer skottsäkert glas i säkerhetspolisens lokaler. Eller varför inte tredubbelt skottsäkert glas när det nu kom ett extra anslag också. Det måste ju betyda att de är extra viktiga.
Skönt egentligen, i tider då tigerekonomier övergått i finansiella kriser och man inte längre kan vara säker på någonting, att det finns något som är sig likt.
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
Strunta i torpederna!
.
På di.se uttalar Sverker Martin-Löf idag sitt missnöje med att Anders Borg, enligt Löf, numera bara har olika kulörer av svart i paletten när han beskriver verkligheten.
Jämfört med en beskrivning av ”Tigerekonomin Sverige” torde ju vilken annan beskrivning som helst framstå som en dystopi, särskilt för en notorisk lågkonjunktursförnekare.
Dags att köpa ett till europeiskt eller amerikanskt pappersbruk till kraftigt överpris, utifrån förväntningar om att implementera skandinaviskt driftsätt – för att hålla humöret på topp - utan att sedan genomföra en enda rationalisering?
Om de skandinaviska pappersbruken hade lyckats genomföra ens hälften av de rationaliseringar som utgjorde förutsättningen för förvärven skulle kunderna kunna få betalt av pappersbruken för att köpa papper. Istället väljer styrelserna om sig själva och blir sura på Anders Borg för att han inte vill fortsätta att hålla huvudet gömt i sanden.
Ungefär så där, som Sverker Martin-Löf, sa Lars G Josefsson när Vattenfall köpte Nuon och det ifrågasattes om de inte betalade för mycket i rådande konjunkturläge. Fritt ur minnet sa Josefsson: I vår bransch ser vi ingen avmattning. Men tre veckor senare föll det fritt.
Det verkar vara lite bluffpoker över det här. Full fart framåt, blunda och strunta i torpederna – satsa på rammning!
Kanske medarbetarna vid Industrivärden, Sandvik, Volvo och SCA har anledning att surra sig vid relingen?
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
På di.se uttalar Sverker Martin-Löf idag sitt missnöje med att Anders Borg, enligt Löf, numera bara har olika kulörer av svart i paletten när han beskriver verkligheten.
Jämfört med en beskrivning av ”Tigerekonomin Sverige” torde ju vilken annan beskrivning som helst framstå som en dystopi, särskilt för en notorisk lågkonjunktursförnekare.
Dags att köpa ett till europeiskt eller amerikanskt pappersbruk till kraftigt överpris, utifrån förväntningar om att implementera skandinaviskt driftsätt – för att hålla humöret på topp - utan att sedan genomföra en enda rationalisering?
Om de skandinaviska pappersbruken hade lyckats genomföra ens hälften av de rationaliseringar som utgjorde förutsättningen för förvärven skulle kunderna kunna få betalt av pappersbruken för att köpa papper. Istället väljer styrelserna om sig själva och blir sura på Anders Borg för att han inte vill fortsätta att hålla huvudet gömt i sanden.
Ungefär så där, som Sverker Martin-Löf, sa Lars G Josefsson när Vattenfall köpte Nuon och det ifrågasattes om de inte betalade för mycket i rådande konjunkturläge. Fritt ur minnet sa Josefsson: I vår bransch ser vi ingen avmattning. Men tre veckor senare föll det fritt.
Det verkar vara lite bluffpoker över det här. Full fart framåt, blunda och strunta i torpederna – satsa på rammning!
Kanske medarbetarna vid Industrivärden, Sandvik, Volvo och SCA har anledning att surra sig vid relingen?
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
Rättelse
.
I bloggen ”LKAB-plundringen”, den 3 september, skrev jag ”med stor säkerhet är plundringen av LKAB med råge det största bedrägeriet någonsin i Sverige”.
Giljotinens återinförande
Det var naturligtvis både förhastat och felaktigt. Ibland slinter pennan. Men det hindrar naturligtvis inte att LKAB-plundringen ändå är grov och väl värd en utredning. På sikt kanske den kan bidra till giljotinens snara återinförande i riket - åtminstone i bildlig mening. Och åtminstone är väl LKAB-plundringen det grövsta bedrägeriet i modern tid.
Mordet på Ivar Kreuger
Det största brottet någonsin i Sverige, om man lägger orden så, det som får alla andra ekonomiska brott i Sverige att förblekna och som möjligen kan vara det största i världen någonsin, är naturligtvis mordet på, och den efterföljande plundringen av, Ivar Kreuger.
Finlandisering svensk metafor
De flesta svenskar torde vara bekanta med termen ”finlandisering” med vilken avses det hot som en stor eller hotfull granne kan utgöra mot en mindre granne och den anpassning till den stora grannens önskemål som utgör finlandiseringen.
I Sverige är vi vana vid att se grandet i vår nästas öga utan att kunna upptäcka bjälken i vårt eget. Inte minst gäller det svenska media, för vilka kritik mot blygsamma missförhållanden i andra länder får fungera som metafor för mycket grövre missförhållanden i vårt eget land.
Blöt filt över rättsväsendet
Det här med finlandisering gäller i hög grad anpassningen till, och svassandet för, Ivar Kreugers mördare och plundrare. Det har lagt sig som en blöt filt över Sveriges politiska liv och rättsväsende allt sedan dess. Då som nu viker politiken och rättsväsendet skamset undan när Kreugers banemän och plundrare kommer stickande med sina tiggarbrev och vill ha skattebetalarnas hjälp med än det ena och än det andra, utan att tillföra särskilt mycket till folkhushållet. Ja, förstås med undantag för lite mutor och för medverkande i lite angelägen problemlösning åt de politiska brottssyndikaten genom medverkan till ekonomisk avrättning av någon småföretagare, som inte är angelägen nog om att låta sig plundras.
På väg till fest - sköt sig i förbifarten
Det har nu gått 79 år sedan mordet på världens då möjligen rikaste man, Ivar Kreuger, och starten på den genom mordet möjliggjorda plundringen. Enligt den förklaring som ”kloka och rättrådiga” män hållit för trolig, skulle en uppklädd Kreuger på väg till fest, i väntan på bilen, kommit på att ”jag tar och skjuter mig istället”. Som det skulle visa sig, efterlämnade Kreuger avskedsbrev till nära svenska medarbetare - skrivna på engelska. Men det var ingenting som ”kloka och rättrådiga” män tyckte var konstigt. Man kan undra om de skulle ha reagerat ens om de varit skrivna på JP Morgans brevpapper?
SAAB-lik utveckling tog vid
Det var en sorgens dag för Sverige den 12 mars 1932, då giriga, men inte tillnärmelsevis lika dugande affärsmän, tog över och styckade affärsbegåvningen Kreugers imperium, vilket kommit att innebära en SAAB-lik ekonomisk utveckling för många fina Kreugerföretag. Inte ens ett världskrig som lade nästan alla utvecklade länder i ruiner och bäddade för en ekonomisk paradseger, har kunnat hindra Sveriges metodiska marsch, mot att åter bli en korrumperad feodalstat och därmed också ett U-land igen.
Cats Falck och Olof Palme
Kanske kan man spåra orsaken till rättsväsendets oduglighet tillbaka till den kollektiva skam och skuld, som det måste ha inneburit för alla män med höga positioner och fina titlar, att stå vid sidan av och titta på, istället för att sköta sitt arbete. Det kanske är en alldeles naturlig följd av underkastelsen inför Kreugers mördare att rättsväsendet även i övrigt upphörde att fungera och förvandlades till en skamsen kuliss. Ett slags partihandlare i rättsövergreppsbranschen. Kanske började den 12 mars 1932 en utveckling som ledde fram till Tomas Quick-fallen, rättsövergreppen mot rättsläkaren och obducenten, den begravda utredningen av mordet på Carl-Fredrik Algernon, den uteblivna mutbrottsutredningen kring Olof Palme och Rajiv Gandhi, den uteblivna utredningen av de på Stasi skyllda morden på journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns samt den uteblivna utredningen av LKAB-plundringen, för att nu bara ta några exempel.
Birger Jarl hett spår
Sveriges forensiska utredningskapacitet sysselsätter sig med frågan om några benbitar begravda i Varnhems kyrka tillhör den år 1266 avlidna Birger Jarl. Man håller sig med ca 750 års marginal på respektfullt avstånd till det lite hetare mordet på Ivar Kreuger.
Återbördat stöldgods
I kölvattnet på att den tyska rättsstaten rasade samman under mobbens tryck under nazisttiden, har Tyskland i efterhand försökt läka såren genom att utge skadestånd till efterlevande till de många plundrade, förföljda och mördade judarna. På snarlikt sätt försökte man återbörda egendom stulen av kommunisterna i Östtyskland till de rätta ägarna, eller deras efterlevande, efter Östtysklands sammanbrott.
Stöldgods alltjämt på avvägar
Ett uppklarande av mordet på Ivar Kreuger, och den därigenom möjliggjorda plundringen av honom och hans imperium, skulle kunna leda till att Kreugers tillgångar övergår från hans banemän till hans efterlevande. Vi har ju tagit bort preskriptionstiden på mord, gubevars. Men då måste vårt polis- och rättsväsende bildligt talat komma upp ur 1200-talsgravarna i Varnhems kyrka och sluta med sitt ryggradslösa lallande.
Äras den som äras bör
För övrigt måste det anses ovärdigt, att en för vårt land och vår välståndsutveckling så avgörande händelse, som rättsväsendets kollaps efter Kreugers död, fortfarande efter 79 år bäst beskrivs med metaforen finlandisering, istället för att hedras med ett eget namn.
Men vilket skulle namnet vara? Det vore fel att kalla det Kreugerisering. Det skulle syfta fel. Kreuger var den som blev mördad. Inte den ryggradslöse som gjorde nidingsdåden och inte heller den fege som valde att se bort och som ännu fortsätter att se bort. Kanske någon av plundrarna bör hedra beskrivningen med sitt namn?
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
I bloggen ”LKAB-plundringen”, den 3 september, skrev jag ”med stor säkerhet är plundringen av LKAB med råge det största bedrägeriet någonsin i Sverige”.
Giljotinens återinförande
Det var naturligtvis både förhastat och felaktigt. Ibland slinter pennan. Men det hindrar naturligtvis inte att LKAB-plundringen ändå är grov och väl värd en utredning. På sikt kanske den kan bidra till giljotinens snara återinförande i riket - åtminstone i bildlig mening. Och åtminstone är väl LKAB-plundringen det grövsta bedrägeriet i modern tid.
Mordet på Ivar Kreuger
Det största brottet någonsin i Sverige, om man lägger orden så, det som får alla andra ekonomiska brott i Sverige att förblekna och som möjligen kan vara det största i världen någonsin, är naturligtvis mordet på, och den efterföljande plundringen av, Ivar Kreuger.
Finlandisering svensk metafor
De flesta svenskar torde vara bekanta med termen ”finlandisering” med vilken avses det hot som en stor eller hotfull granne kan utgöra mot en mindre granne och den anpassning till den stora grannens önskemål som utgör finlandiseringen.
I Sverige är vi vana vid att se grandet i vår nästas öga utan att kunna upptäcka bjälken i vårt eget. Inte minst gäller det svenska media, för vilka kritik mot blygsamma missförhållanden i andra länder får fungera som metafor för mycket grövre missförhållanden i vårt eget land.
Blöt filt över rättsväsendet
Det här med finlandisering gäller i hög grad anpassningen till, och svassandet för, Ivar Kreugers mördare och plundrare. Det har lagt sig som en blöt filt över Sveriges politiska liv och rättsväsende allt sedan dess. Då som nu viker politiken och rättsväsendet skamset undan när Kreugers banemän och plundrare kommer stickande med sina tiggarbrev och vill ha skattebetalarnas hjälp med än det ena och än det andra, utan att tillföra särskilt mycket till folkhushållet. Ja, förstås med undantag för lite mutor och för medverkande i lite angelägen problemlösning åt de politiska brottssyndikaten genom medverkan till ekonomisk avrättning av någon småföretagare, som inte är angelägen nog om att låta sig plundras.
På väg till fest - sköt sig i förbifarten
Det har nu gått 79 år sedan mordet på världens då möjligen rikaste man, Ivar Kreuger, och starten på den genom mordet möjliggjorda plundringen. Enligt den förklaring som ”kloka och rättrådiga” män hållit för trolig, skulle en uppklädd Kreuger på väg till fest, i väntan på bilen, kommit på att ”jag tar och skjuter mig istället”. Som det skulle visa sig, efterlämnade Kreuger avskedsbrev till nära svenska medarbetare - skrivna på engelska. Men det var ingenting som ”kloka och rättrådiga” män tyckte var konstigt. Man kan undra om de skulle ha reagerat ens om de varit skrivna på JP Morgans brevpapper?
SAAB-lik utveckling tog vid
Det var en sorgens dag för Sverige den 12 mars 1932, då giriga, men inte tillnärmelsevis lika dugande affärsmän, tog över och styckade affärsbegåvningen Kreugers imperium, vilket kommit att innebära en SAAB-lik ekonomisk utveckling för många fina Kreugerföretag. Inte ens ett världskrig som lade nästan alla utvecklade länder i ruiner och bäddade för en ekonomisk paradseger, har kunnat hindra Sveriges metodiska marsch, mot att åter bli en korrumperad feodalstat och därmed också ett U-land igen.
Cats Falck och Olof Palme
Kanske kan man spåra orsaken till rättsväsendets oduglighet tillbaka till den kollektiva skam och skuld, som det måste ha inneburit för alla män med höga positioner och fina titlar, att stå vid sidan av och titta på, istället för att sköta sitt arbete. Det kanske är en alldeles naturlig följd av underkastelsen inför Kreugers mördare att rättsväsendet även i övrigt upphörde att fungera och förvandlades till en skamsen kuliss. Ett slags partihandlare i rättsövergreppsbranschen. Kanske började den 12 mars 1932 en utveckling som ledde fram till Tomas Quick-fallen, rättsövergreppen mot rättsläkaren och obducenten, den begravda utredningen av mordet på Carl-Fredrik Algernon, den uteblivna mutbrottsutredningen kring Olof Palme och Rajiv Gandhi, den uteblivna utredningen av de på Stasi skyllda morden på journalisten Cats Falck och hennes väninna Lena Gräns samt den uteblivna utredningen av LKAB-plundringen, för att nu bara ta några exempel.
Birger Jarl hett spår
Sveriges forensiska utredningskapacitet sysselsätter sig med frågan om några benbitar begravda i Varnhems kyrka tillhör den år 1266 avlidna Birger Jarl. Man håller sig med ca 750 års marginal på respektfullt avstånd till det lite hetare mordet på Ivar Kreuger.
Återbördat stöldgods
I kölvattnet på att den tyska rättsstaten rasade samman under mobbens tryck under nazisttiden, har Tyskland i efterhand försökt läka såren genom att utge skadestånd till efterlevande till de många plundrade, förföljda och mördade judarna. På snarlikt sätt försökte man återbörda egendom stulen av kommunisterna i Östtyskland till de rätta ägarna, eller deras efterlevande, efter Östtysklands sammanbrott.
Stöldgods alltjämt på avvägar
Ett uppklarande av mordet på Ivar Kreuger, och den därigenom möjliggjorda plundringen av honom och hans imperium, skulle kunna leda till att Kreugers tillgångar övergår från hans banemän till hans efterlevande. Vi har ju tagit bort preskriptionstiden på mord, gubevars. Men då måste vårt polis- och rättsväsende bildligt talat komma upp ur 1200-talsgravarna i Varnhems kyrka och sluta med sitt ryggradslösa lallande.
Äras den som äras bör
För övrigt måste det anses ovärdigt, att en för vårt land och vår välståndsutveckling så avgörande händelse, som rättsväsendets kollaps efter Kreugers död, fortfarande efter 79 år bäst beskrivs med metaforen finlandisering, istället för att hedras med ett eget namn.
Men vilket skulle namnet vara? Det vore fel att kalla det Kreugerisering. Det skulle syfta fel. Kreuger var den som blev mördad. Inte den ryggradslöse som gjorde nidingsdåden och inte heller den fege som valde att se bort och som ännu fortsätter att se bort. Kanske någon av plundrarna bör hedra beskrivningen med sitt namn?
Övertorneå den 14 september 2011
Mikael Styrman
.
tisdag 6 september 2011
Huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!
.
.
.
Huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Plundringen av LKAB”.)
Tja på Dig själv, min djärve anonyme ”Oberoende supporter”.
Om jag nu har en källa, som tycker illa om, och kan lämna upplysningar om, plundringen av LKAB, vilket jag inte gör gällande att jag har - hur ska jag då förfara, tycker Du?
Ska jag lämna sådana upplysningar att den organiserade brottsligheten enkelt kan ringa in honom/henne? På vilket sätt kommer då min källa inom kort att skilja sig från krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernons lik, tror Du?
- Är det så Ni gör?
Kanske det är därför Ni aldrig har några avslöjanden utan nöjer Er med att publicera maktens sagor?
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin framfört åsikter om månlandningen. Mordet på Kennedy är ännu ouppklarat men det får väl anses något så när klarlagt att det inte var hans söndagsskolefröken som sköt honom. Huja, Du nämner Palme-mordet. Jag orkar inte börja skriva om så mycket pajaserier - det är ju ett livsverk att avhandla all manifesterad dumhet kring Palmemordet.
Att CIA var inblandat i 11 september-attacken finner Du så osannolikt att det, enligt Dig, ska vara en konspirationsteori i klass med förnekande av judeutrotningen. Såg just på TV ikväll att 40% av USA:s egen befolkning ifrågasätter den förklaring som den amerikanska staten serverat nationen. USA har en enorm, närmast ofattbart stor, försvarsindustri som efter Sovjetunionens sammanbrott ställdes utan fiende och utan berättigande. Deras uppgift är att på order åka runt i världen och kränka och mörda folk i stort antal. CIA har ett närmast oräkneligt antal anställda. Kanske vet inte ens organisationen själv hur många. Det är känt att de medverkat i ett betydande antal statskupper och statschefsmord - OBS inte syjuntemöten utan statskupper, ofta blodiga och följda av tillsättande av juntor. Fortfarande inte syjuntor utan militärjuntor. I flera konflikter har den förhållandevis intill kaos okontrollerbara organisation delat ut vapen till bägge sidor - samtidigt! Organisationen misstänks vara inblandad i ett oräkneligt antal mord och tros frekvent bryta både mot amerikanska lagar och mot konstitutionen. Och Du tycker att Du kan gå i god för alla CIA-anställda? Jag finner det över måttan naivt och korkat. Nästan så att jag har svårt att tro att Du verkligen tycker så.
För att återvända till LKAB. Tomas Quick har dömts för åtta mord i sex domstolar med enhälliga domar. Ändå innehåller min blogg om plundringen av LKAB mer fakta än vad som presenterades i alla Quick-rättegångarna tillsammans. Och Du är missnöjd. Och Ni är passiva.
Men jag förväntas förutom att sköta mitt jobb, även sköta Ert jobb i form av den uteblivna granskningen av maffians tvångsförvaltning av Ekfors Elnät och dessutom servera bevis på bloggen för plundringen av LKAB. Men skulle Ni våga skriva ens då? - Knappast.
Som ett litet tips så är det inte när det föreligger serverade bevis som grävande journalistik börjar. Den innebär att man själv gräver fram bevisen och sedan publicerar dem. Journalistikens uppgift är att se till att alla papper kommer upp på bordet.
Och om jag ska göra mitt arbete, och Ert också, vad har Ni då för berättigande? Varför ska mänskligheten hålla Er med bröd?
Som den ”tredje statsmakten” förväntas Ni representera allmänheten och utsätta den politiska makten för ett så starkt tryck att rättssäkerheten bevaras och Quick-rättegångar inte uppstår och LKAB-plundringar inte sker. Trots att det är uppenbart vad som skett i LKAB tiger Ni och Ni är så förstörda att Ni inte ens har vett att skämmas. Istället uppträder Ni som maffians advokater och försöker sprida rökridåer och skyla över plundringen av LKAB, eller i allra värsta fall försöka få mig att röja min eventuella källa. Varför? För att Era välgörare ska kunna göra illa källan? - Fy fan, säger jag! Ni är inte journalister eller nyhetstidningar - Ni är i bästa fall pajasar!
Cirkus Norrköpings Tidningar - det är vad Ni är. Stats- och landstingsbidragsfinansierade odugliga bidragstagare som lyssnar till stridsropet:
- Alla journaliststrutsar, på min order, huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!
Övertorneå den 6 september 2011
Mikael Styrman
.
.
.
Huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Plundringen av LKAB”.)
Tja på Dig själv, min djärve anonyme ”Oberoende supporter”.
Om jag nu har en källa, som tycker illa om, och kan lämna upplysningar om, plundringen av LKAB, vilket jag inte gör gällande att jag har - hur ska jag då förfara, tycker Du?
Ska jag lämna sådana upplysningar att den organiserade brottsligheten enkelt kan ringa in honom/henne? På vilket sätt kommer då min källa inom kort att skilja sig från krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernons lik, tror Du?
- Är det så Ni gör?
Kanske det är därför Ni aldrig har några avslöjanden utan nöjer Er med att publicera maktens sagor?
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin framfört åsikter om månlandningen. Mordet på Kennedy är ännu ouppklarat men det får väl anses något så när klarlagt att det inte var hans söndagsskolefröken som sköt honom. Huja, Du nämner Palme-mordet. Jag orkar inte börja skriva om så mycket pajaserier - det är ju ett livsverk att avhandla all manifesterad dumhet kring Palmemordet.
Att CIA var inblandat i 11 september-attacken finner Du så osannolikt att det, enligt Dig, ska vara en konspirationsteori i klass med förnekande av judeutrotningen. Såg just på TV ikväll att 40% av USA:s egen befolkning ifrågasätter den förklaring som den amerikanska staten serverat nationen. USA har en enorm, närmast ofattbart stor, försvarsindustri som efter Sovjetunionens sammanbrott ställdes utan fiende och utan berättigande. Deras uppgift är att på order åka runt i världen och kränka och mörda folk i stort antal. CIA har ett närmast oräkneligt antal anställda. Kanske vet inte ens organisationen själv hur många. Det är känt att de medverkat i ett betydande antal statskupper och statschefsmord - OBS inte syjuntemöten utan statskupper, ofta blodiga och följda av tillsättande av juntor. Fortfarande inte syjuntor utan militärjuntor. I flera konflikter har den förhållandevis intill kaos okontrollerbara organisation delat ut vapen till bägge sidor - samtidigt! Organisationen misstänks vara inblandad i ett oräkneligt antal mord och tros frekvent bryta både mot amerikanska lagar och mot konstitutionen. Och Du tycker att Du kan gå i god för alla CIA-anställda? Jag finner det över måttan naivt och korkat. Nästan så att jag har svårt att tro att Du verkligen tycker så.
För att återvända till LKAB. Tomas Quick har dömts för åtta mord i sex domstolar med enhälliga domar. Ändå innehåller min blogg om plundringen av LKAB mer fakta än vad som presenterades i alla Quick-rättegångarna tillsammans. Och Du är missnöjd. Och Ni är passiva.
Men jag förväntas förutom att sköta mitt jobb, även sköta Ert jobb i form av den uteblivna granskningen av maffians tvångsförvaltning av Ekfors Elnät och dessutom servera bevis på bloggen för plundringen av LKAB. Men skulle Ni våga skriva ens då? - Knappast.
Som ett litet tips så är det inte när det föreligger serverade bevis som grävande journalistik börjar. Den innebär att man själv gräver fram bevisen och sedan publicerar dem. Journalistikens uppgift är att se till att alla papper kommer upp på bordet.
Och om jag ska göra mitt arbete, och Ert också, vad har Ni då för berättigande? Varför ska mänskligheten hålla Er med bröd?
Som den ”tredje statsmakten” förväntas Ni representera allmänheten och utsätta den politiska makten för ett så starkt tryck att rättssäkerheten bevaras och Quick-rättegångar inte uppstår och LKAB-plundringar inte sker. Trots att det är uppenbart vad som skett i LKAB tiger Ni och Ni är så förstörda att Ni inte ens har vett att skämmas. Istället uppträder Ni som maffians advokater och försöker sprida rökridåer och skyla över plundringen av LKAB, eller i allra värsta fall försöka få mig att röja min eventuella källa. Varför? För att Era välgörare ska kunna göra illa källan? - Fy fan, säger jag! Ni är inte journalister eller nyhetstidningar - Ni är i bästa fall pajasar!
Cirkus Norrköpings Tidningar - det är vad Ni är. Stats- och landstingsbidragsfinansierade odugliga bidragstagare som lyssnar till stridsropet:
- Alla journaliststrutsar, på min order, huvudet i sanden - GÖÖÖMMM!
Övertorneå den 6 september 2011
Mikael Styrman
.
lördag 3 september 2011
Systemfelet
.
(Svar till Anonym kommentar till bloggen ”LKAB-plundringen”.)
Ja, först tänker man att Johan Strömvall var den enda som var nykter på jobbet. Och så kanske det var också, men framför allt var han nog den enda som var hederlig.
De allt för många taffliga turerna kring OBOL och LKAB indikerar tydligt att det, som Du skriver, handlade om ett inside-job. Annars skulle inte Bo Johansson kommit över tröskeln.
Hanteringen är precis den Du beskriver - skriv av, skriv bort, tig. Nu blev det lite annat den här gången för att det fanns några journalister som inte hade tillägnat sig alla korrumperade journalisters kodex och istället skrev om det här. Då tvingades man belöna dem officiellt och sedan skicka iväg dem någonstans där de inte gör skada. Men eftersom skadan redan var skedd blev man tvungen att köra lite pajaskonster inför folket. Starta en låtsaspolisutredning som man aldrig släppte upp ur startblocken. Dra igång en låtsasprocess för att sätta OBOL i konkurs osv. Men något som inte existerar kan inte sättas i konkurs. Det var ju bara trams för att göra det möjligt för folket att blunda och intala sig själva att kostnaderna är så höga i den offentliga sektorn. Att det är någon sorts naturlag som gör att pengarna inte räcker. Inte total avsaknad av kontroll och en organisation övervägande bemannad av banditer.
I sådana här etablerade banditorganisationer som LKAB-ledningen och politiken byts en liten del av gänget ut åt gången. Det är konserverande och hindrar att någon ändrar systemet. Den som vill vara med accepterar antingen systemet eller slutar. Ytterst få slutar. De flesta av de övriga är fullt upptagna med att hålla käften så att inte de andra uppmärksammar deras inkompetens. De själva kanske inte alltid inser att systemet bygger på att de ska vara inkompetenta - inkompetenta och ohederliga. Det är farligt med kompetenta människor, särskilt kompetenta och hederliga. De kan, om de av misstag utses, välta hela systemet över ända. Därför bevaras systemet genom en sorts omvänd kvalificering innebärande att kompetenta gallras bort och lagom inkompetenta utses - dock gärna sådana utan synliga lyten. Därmed blir hela organisationen inte bara tjuvaktig utan även inkompetent - känns Sverige igen?
I ett hederligt system blir sådana här brott utredda och beivrade. När korruption går för långt blir det svårare. Nätet är väldigt finmaskigt. Få har kunnat bevara sin hederlighet och ändå nå en hög position. De flesta - alla? - har gjort sig skyldiga till korruptionsbrott längs vägen. Det finns alltid någon i nätverket, direkt eller indirekt som kan utöva påtryckningar mot den som vill ändra systemet. Då törs man inte försöka vidta några ändringar utan följden blir att man smetar på mera färsk grädde på den ruttna tårtan och styr över uppmärksamheten mot ofarligare frågor.
Det är förmodligen lika svårt att lämna den svenska politikens korrumperade nätverk som det är att lämna andra ökända banditorganisationer - en gång fnask, alltid fnask. Ligan går förmodligen bara att lämna med antingen döden eller med ett för tid och evighet förlorat renommé. Däri döljer sig förklaringen till att man hela tiden är beredda att gå ett steg längre, att göra åtgärder som döljer den egna kriminaliteten eller den egna passiva kännedomen om andras brottsliga verksamhet. Däri förklaringen till att Marcus Wallenberg shanghajas till LKAB för att dra på sig elden i form av en privatiseringsdebatt istället för en brottsutredning och att brottslingarna slås i bojor och placeras på fästning.
Att se till att rättsliga åtgärder vidtas mot Per-Ola Eriksson och de andra skurkarna i LKAB är förmodligen ganska ofarligt för en hederlig politiker. För en korrumperad dito är det däremot äventyrligt. Förmodligen är det så med LKAB att det inte finns EN stöld och ett fåtal skurkar. Det är förmodligen höggradigt ruttet och många skurkar. Börjar man att rådda med det är det möjligt, ja rent av troligt, att det kriminella nätverket ser till att man förlorar den egna taburetten också. Bättre då att smeta på lite grädde och att hoppas att folk är så dumma i huvet att de ingenting begriper.
Beträffande Luleå Hockey bör man ju komma ihåg att det inte är ovanligt att kleptomanerna söker sig till idrottsföreningar. Där finns gott om herrelösa pengar och absolut ingen kontroll. Som i statliga företag som det snurrar mycket pengar genom - som LKAB.
Ett annat aktuellt exempel på hur tjuverierna i staten drabbar folket kan man se i Haparanda. Där var ju OBOL-mannens kompis Sven-Erik Bucht chefskleptoman under några år. Där skulle byggas ett nytt fängelse, trodde man. Men ohederliga chefer inom kriminalvården(!) tillsammans med ohederliga konsulter - av Peter Reiler-typ - förskingrade pengarna under projekteringen - så det blev inget nytt fängelse. Så var ju också Sven-Erik Buchts slogan ”möter vi laghinder så går vi runt dem”.
- Kaka söker maka.
Övertorneå den 3 september 2011
Mikael Styrman
.
(Svar till Anonym kommentar till bloggen ”LKAB-plundringen”.)
Ja, först tänker man att Johan Strömvall var den enda som var nykter på jobbet. Och så kanske det var också, men framför allt var han nog den enda som var hederlig.
De allt för många taffliga turerna kring OBOL och LKAB indikerar tydligt att det, som Du skriver, handlade om ett inside-job. Annars skulle inte Bo Johansson kommit över tröskeln.
Hanteringen är precis den Du beskriver - skriv av, skriv bort, tig. Nu blev det lite annat den här gången för att det fanns några journalister som inte hade tillägnat sig alla korrumperade journalisters kodex och istället skrev om det här. Då tvingades man belöna dem officiellt och sedan skicka iväg dem någonstans där de inte gör skada. Men eftersom skadan redan var skedd blev man tvungen att köra lite pajaskonster inför folket. Starta en låtsaspolisutredning som man aldrig släppte upp ur startblocken. Dra igång en låtsasprocess för att sätta OBOL i konkurs osv. Men något som inte existerar kan inte sättas i konkurs. Det var ju bara trams för att göra det möjligt för folket att blunda och intala sig själva att kostnaderna är så höga i den offentliga sektorn. Att det är någon sorts naturlag som gör att pengarna inte räcker. Inte total avsaknad av kontroll och en organisation övervägande bemannad av banditer.
I sådana här etablerade banditorganisationer som LKAB-ledningen och politiken byts en liten del av gänget ut åt gången. Det är konserverande och hindrar att någon ändrar systemet. Den som vill vara med accepterar antingen systemet eller slutar. Ytterst få slutar. De flesta av de övriga är fullt upptagna med att hålla käften så att inte de andra uppmärksammar deras inkompetens. De själva kanske inte alltid inser att systemet bygger på att de ska vara inkompetenta - inkompetenta och ohederliga. Det är farligt med kompetenta människor, särskilt kompetenta och hederliga. De kan, om de av misstag utses, välta hela systemet över ända. Därför bevaras systemet genom en sorts omvänd kvalificering innebärande att kompetenta gallras bort och lagom inkompetenta utses - dock gärna sådana utan synliga lyten. Därmed blir hela organisationen inte bara tjuvaktig utan även inkompetent - känns Sverige igen?
I ett hederligt system blir sådana här brott utredda och beivrade. När korruption går för långt blir det svårare. Nätet är väldigt finmaskigt. Få har kunnat bevara sin hederlighet och ändå nå en hög position. De flesta - alla? - har gjort sig skyldiga till korruptionsbrott längs vägen. Det finns alltid någon i nätverket, direkt eller indirekt som kan utöva påtryckningar mot den som vill ändra systemet. Då törs man inte försöka vidta några ändringar utan följden blir att man smetar på mera färsk grädde på den ruttna tårtan och styr över uppmärksamheten mot ofarligare frågor.
Det är förmodligen lika svårt att lämna den svenska politikens korrumperade nätverk som det är att lämna andra ökända banditorganisationer - en gång fnask, alltid fnask. Ligan går förmodligen bara att lämna med antingen döden eller med ett för tid och evighet förlorat renommé. Däri döljer sig förklaringen till att man hela tiden är beredda att gå ett steg längre, att göra åtgärder som döljer den egna kriminaliteten eller den egna passiva kännedomen om andras brottsliga verksamhet. Däri förklaringen till att Marcus Wallenberg shanghajas till LKAB för att dra på sig elden i form av en privatiseringsdebatt istället för en brottsutredning och att brottslingarna slås i bojor och placeras på fästning.
Att se till att rättsliga åtgärder vidtas mot Per-Ola Eriksson och de andra skurkarna i LKAB är förmodligen ganska ofarligt för en hederlig politiker. För en korrumperad dito är det däremot äventyrligt. Förmodligen är det så med LKAB att det inte finns EN stöld och ett fåtal skurkar. Det är förmodligen höggradigt ruttet och många skurkar. Börjar man att rådda med det är det möjligt, ja rent av troligt, att det kriminella nätverket ser till att man förlorar den egna taburetten också. Bättre då att smeta på lite grädde och att hoppas att folk är så dumma i huvet att de ingenting begriper.
Beträffande Luleå Hockey bör man ju komma ihåg att det inte är ovanligt att kleptomanerna söker sig till idrottsföreningar. Där finns gott om herrelösa pengar och absolut ingen kontroll. Som i statliga företag som det snurrar mycket pengar genom - som LKAB.
Ett annat aktuellt exempel på hur tjuverierna i staten drabbar folket kan man se i Haparanda. Där var ju OBOL-mannens kompis Sven-Erik Bucht chefskleptoman under några år. Där skulle byggas ett nytt fängelse, trodde man. Men ohederliga chefer inom kriminalvården(!) tillsammans med ohederliga konsulter - av Peter Reiler-typ - förskingrade pengarna under projekteringen - så det blev inget nytt fängelse. Så var ju också Sven-Erik Buchts slogan ”möter vi laghinder så går vi runt dem”.
- Kaka söker maka.
Övertorneå den 3 september 2011
Mikael Styrman
.
LKAB-plundringen
.
(Svar till Anonym kommentar till bloggen ”Ny vakthund i LKAB”.)
Det handlar om OBOL:s plundring av LKAB för några år sedan.
LKAB är inte vilket företag som helst. Det är ett företag som badar i pengar. Inte bara i pengar förresten. De badar i miljarder.
Per-Ola Eriksson är inte heller vem helst. Vi talar här om Göran Perssons bästis. En samvetslös människa som lurat väljare i decennier. Socialdemokraternas man i det borgerliga lägret. Centerns ekonomiska talesman. Riksdagsman i sexton år. Mångårig ordförande i riksdagens finansutskott. Tidigare generaldirektör för Nutek och sedermera landshövding och styrelseledamot i LKAB och Längmanska Klantfonden.
När en sådan man kommer, euforisk som en landshövding, som på hemväg från ett kungabesök, tagit vägen via ett Maranatamöte, och rekommenderar sin och Sven-Erik Buchts kompis, finansmannen Bo Johansson, skulle alltså LKAB:s obetydliga ekonomichef våga föreslå att man skulle placera endast 33 miljoner via Bo Johanssons OBOL.
33 miljoner är så lite pengar för ett företag som LKAB att det skulle vara liktydigt med en grov oförskämdhet mot Per-Ola Eriksson att föreslå något sådant. Det skulle aldrig en ekonomichef på LKAB våga göra. Och skulle han ha gjort det skulle den lömska och psykopatiskt lagda Per-Ola Eriksson utan minsta tvekan, och utan dröjsmål, ha sett till att det var det sista ekonomichefen gjorde i sin karriär.
Ändå har man fräckheten att påstå - rätt i ansiktet på väljarna - att det var det som skedde. Redan den lögnen är så fräck att den borde rendera omedelbar arkebusering för alla inblandade.
När man sedan analyserar lögnen i sig - hur sannolikt är det att den är sann? Att LKAB bara skulle ha bett OBOL placera 33 miljoner och att Bosse Johansson skulle ha skickat tillbaka pengarna när LKAB ville ha tillbaka dem. Det är ju så jävla dumt att hälften vore nog. En bedragare som hade lurat LKAB - ett företag som håller på att drunkna i pengar - skulle alltså ha skickat tillbaka pengarna? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En bedragare som hade lurat LKAB på 33 miljoner skulle aldrig skicka tillbaka ett nickel. Han skulle bara säga till LKAB:s ekonomichef att tyvärr har vi inga pengar att skicka till Er nu. Jag hoppas att det inte kommer att ställa till några problem för Er - om det kommer till allmän kännedom.
Efter det skulle inte LKAB:s ekonomichef våga säga flaska. Och inte någon annan heller. De skulle tiga om saken till sin död. Och förmodligen länge efter den också. För sådan är kutymen i det offentliga, statliga, Sverige. Inte tillstymmelse till kontroll. Och om något ändå kommer fram varken vågar eller vill någon ta i det. Det svenska folket har övertaxerats i decennier och det har utvecklats en kultur som innebär att den svenska staten läcker som ett såll till allsköns skurkar och banditer. Det formligen sprutar skattemedel ur den svenska staten över det kriminella slöddret som ur en isländsk gejser!
Nej, i det här ärendet är inte en siffra rätt. Med stor säkerhet är plundringen av LKAB med råge det största bedrägeriet någonsin i Sverige. Det är därför det håller så tätt. Och det är därför man går igenom så stora teatraliska svårigheter för att sopa igen spåren och för att avleda uppmärksamheten mot andra, i sammanhanget, pseudofrågor.
Det är därför Uppdrag Granskning kunde användas till en cover up och det är därför Sveriges skattebetalare skickar ett årligt apanage till Bosse Johansson efter att ännu större skurkar plockade av honom stöldgodset i Malaysia. Och om han inte begriper att hålla sig borta och hålla käften, kommer det att gå för honom som det gick för krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon när han drabbades av samvetsnöd. Och utredningen av Bo Johanssons död kommer den kriminella pajaspolisen att sköta likadant som de skötte utredningen om Algernons död.
Vi lever ju trots allt i Sverige - den sista Sovjetstaten!
Övertorneå den 3 september 2011
Mikael Styrman
.
(Svar till Anonym kommentar till bloggen ”Ny vakthund i LKAB”.)
Det handlar om OBOL:s plundring av LKAB för några år sedan.
LKAB är inte vilket företag som helst. Det är ett företag som badar i pengar. Inte bara i pengar förresten. De badar i miljarder.
Per-Ola Eriksson är inte heller vem helst. Vi talar här om Göran Perssons bästis. En samvetslös människa som lurat väljare i decennier. Socialdemokraternas man i det borgerliga lägret. Centerns ekonomiska talesman. Riksdagsman i sexton år. Mångårig ordförande i riksdagens finansutskott. Tidigare generaldirektör för Nutek och sedermera landshövding och styrelseledamot i LKAB och Längmanska Klantfonden.
När en sådan man kommer, euforisk som en landshövding, som på hemväg från ett kungabesök, tagit vägen via ett Maranatamöte, och rekommenderar sin och Sven-Erik Buchts kompis, finansmannen Bo Johansson, skulle alltså LKAB:s obetydliga ekonomichef våga föreslå att man skulle placera endast 33 miljoner via Bo Johanssons OBOL.
33 miljoner är så lite pengar för ett företag som LKAB att det skulle vara liktydigt med en grov oförskämdhet mot Per-Ola Eriksson att föreslå något sådant. Det skulle aldrig en ekonomichef på LKAB våga göra. Och skulle han ha gjort det skulle den lömska och psykopatiskt lagda Per-Ola Eriksson utan minsta tvekan, och utan dröjsmål, ha sett till att det var det sista ekonomichefen gjorde i sin karriär.
Ändå har man fräckheten att påstå - rätt i ansiktet på väljarna - att det var det som skedde. Redan den lögnen är så fräck att den borde rendera omedelbar arkebusering för alla inblandade.
När man sedan analyserar lögnen i sig - hur sannolikt är det att den är sann? Att LKAB bara skulle ha bett OBOL placera 33 miljoner och att Bosse Johansson skulle ha skickat tillbaka pengarna när LKAB ville ha tillbaka dem. Det är ju så jävla dumt att hälften vore nog. En bedragare som hade lurat LKAB - ett företag som håller på att drunkna i pengar - skulle alltså ha skickat tillbaka pengarna? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En bedragare som hade lurat LKAB på 33 miljoner skulle aldrig skicka tillbaka ett nickel. Han skulle bara säga till LKAB:s ekonomichef att tyvärr har vi inga pengar att skicka till Er nu. Jag hoppas att det inte kommer att ställa till några problem för Er - om det kommer till allmän kännedom.
Efter det skulle inte LKAB:s ekonomichef våga säga flaska. Och inte någon annan heller. De skulle tiga om saken till sin död. Och förmodligen länge efter den också. För sådan är kutymen i det offentliga, statliga, Sverige. Inte tillstymmelse till kontroll. Och om något ändå kommer fram varken vågar eller vill någon ta i det. Det svenska folket har övertaxerats i decennier och det har utvecklats en kultur som innebär att den svenska staten läcker som ett såll till allsköns skurkar och banditer. Det formligen sprutar skattemedel ur den svenska staten över det kriminella slöddret som ur en isländsk gejser!
Nej, i det här ärendet är inte en siffra rätt. Med stor säkerhet är plundringen av LKAB med råge det största bedrägeriet någonsin i Sverige. Det är därför det håller så tätt. Och det är därför man går igenom så stora teatraliska svårigheter för att sopa igen spåren och för att avleda uppmärksamheten mot andra, i sammanhanget, pseudofrågor.
Det är därför Uppdrag Granskning kunde användas till en cover up och det är därför Sveriges skattebetalare skickar ett årligt apanage till Bosse Johansson efter att ännu större skurkar plockade av honom stöldgodset i Malaysia. Och om han inte begriper att hålla sig borta och hålla käften, kommer det att gå för honom som det gick för krigsmaterialinspektören Carl-Fredrik Algernon när han drabbades av samvetsnöd. Och utredningen av Bo Johanssons död kommer den kriminella pajaspolisen att sköta likadant som de skötte utredningen om Algernons död.
Vi lever ju trots allt i Sverige - den sista Sovjetstaten!
Övertorneå den 3 september 2011
Mikael Styrman
.
fredag 2 september 2011
Ny vakthund i LKAB
.
Regeringen utser en ny ordförande i LKAB. Det blir SE-Bankens Marcus Wallenberg som ska fungera som den grova organiserade brottslighetens vakthund och politikens skyddsmur mot de grova svindlerierna riktade mot skattebetalarnas LKAB.
Det kommer nog att bli föremål för tolkningar av vad det betyder. Enligt min uppfattning ligger det nära till hands att dra några slutsatser om detta.
Den organiserade brottsligheten
- anser att LKAB-plundringen är av en sådan magnitud och dignitet att man är beredd att gå igenom stora svårigheter för att hindra att den på stället marscherande polisutredningen plötsligt tuffar igång och ägnar sig åt lite riktigt polisarbete och inte bara de traditionella pajaskonsterna,
- litar inte på att den höggradigt insyltade Per-Ola Eriksson ska klara av att hålla tätt och kunna förhindra att sanningen om LKAB-plundringen ska komma ut,
- vill distansera politiken från LKAB-plundringen genom att placera Marcus Wallenberg som en skenbart ”privat och politiken fristående” skyddsmur mellan politiken och bedrägerierna.
En ytterligare slutsats ligger nära till hands att dra, menar jag. I en sådan här viktig och allvarlig fråga är det inte tillräckligt att bara förlita sig på historisk ryggborstning och gemensamt mjölkande av skattebetalarna. Man måste också kunna lita på vakthundens lojalitet om eller när det hettar till i framtiden. Möjligen förmedlar därför denna utnämning ett nedslående besked om SE-Bankens ställning.
Ibland går det komiskt snabbt. Igår var det, på ministernivå, inte aktuellt med någon försäljning av LKAB. Men idag är det, enligt samma minister, plötsligt aktuellt. Dagens nyhet är nämligen att regeringen öppnar för försäljning av aktierna i LKAB. Aktieförsäljningen är förstås ägnad att stänga dörren om dessa grova brott. Med ett statligt helägt LKAB kan det på sikt, om svensk journalistik tillfrisknar, bli svårt att förklara varför LKAB:s böcker inte öppnas för granskning. Med ett delvis privatägt LKAB blir det lättare. Frågan om LKAB ska vara statligt eller privat har i historiskt perspektiv varit politiskt laddad. Det säger förmodligen mycket om magnituden i LKAB-plundringen att regeringen är beredd att ta den striden för att skydda den organiserade brottsligheten.
Det har nog sprungits lite i korridorerna och dragits en hel del i trådarna under resans gång. Den statliga brottsligheten brukar fungera hyggligt när den får planera sina skurkstreck i åratal. Den brukar inte vara lika bra på att ta saker och ting på wolley. Framtiden kommer nog att visa att misstag har begåtts under den här brandkårsutryckningen.
Övertorneå den 2 september 2011
Mikael Styrman
.
Regeringen utser en ny ordförande i LKAB. Det blir SE-Bankens Marcus Wallenberg som ska fungera som den grova organiserade brottslighetens vakthund och politikens skyddsmur mot de grova svindlerierna riktade mot skattebetalarnas LKAB.
Det kommer nog att bli föremål för tolkningar av vad det betyder. Enligt min uppfattning ligger det nära till hands att dra några slutsatser om detta.
Den organiserade brottsligheten
- anser att LKAB-plundringen är av en sådan magnitud och dignitet att man är beredd att gå igenom stora svårigheter för att hindra att den på stället marscherande polisutredningen plötsligt tuffar igång och ägnar sig åt lite riktigt polisarbete och inte bara de traditionella pajaskonsterna,
- litar inte på att den höggradigt insyltade Per-Ola Eriksson ska klara av att hålla tätt och kunna förhindra att sanningen om LKAB-plundringen ska komma ut,
- vill distansera politiken från LKAB-plundringen genom att placera Marcus Wallenberg som en skenbart ”privat och politiken fristående” skyddsmur mellan politiken och bedrägerierna.
En ytterligare slutsats ligger nära till hands att dra, menar jag. I en sådan här viktig och allvarlig fråga är det inte tillräckligt att bara förlita sig på historisk ryggborstning och gemensamt mjölkande av skattebetalarna. Man måste också kunna lita på vakthundens lojalitet om eller när det hettar till i framtiden. Möjligen förmedlar därför denna utnämning ett nedslående besked om SE-Bankens ställning.
Ibland går det komiskt snabbt. Igår var det, på ministernivå, inte aktuellt med någon försäljning av LKAB. Men idag är det, enligt samma minister, plötsligt aktuellt. Dagens nyhet är nämligen att regeringen öppnar för försäljning av aktierna i LKAB. Aktieförsäljningen är förstås ägnad att stänga dörren om dessa grova brott. Med ett statligt helägt LKAB kan det på sikt, om svensk journalistik tillfrisknar, bli svårt att förklara varför LKAB:s böcker inte öppnas för granskning. Med ett delvis privatägt LKAB blir det lättare. Frågan om LKAB ska vara statligt eller privat har i historiskt perspektiv varit politiskt laddad. Det säger förmodligen mycket om magnituden i LKAB-plundringen att regeringen är beredd att ta den striden för att skydda den organiserade brottsligheten.
Det har nog sprungits lite i korridorerna och dragits en hel del i trådarna under resans gång. Den statliga brottsligheten brukar fungera hyggligt när den får planera sina skurkstreck i åratal. Den brukar inte vara lika bra på att ta saker och ting på wolley. Framtiden kommer nog att visa att misstag har begåtts under den här brandkårsutryckningen.
Övertorneå den 2 september 2011
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)