.
Olika folkgrupper har egna unika egenskaper och egenheter. Förr iakttog vi roat hur en tysk bilreparatör eller säljare kunde bli utom sig av förtvivlan om bilen de skulle leverera hade något obetydligt småfel. Hans franska kollega kunde däremot fördra med jämnmod om både vindrutetorkare och spolare inte fungerade. Bilens motor fungerade ju och det regnade inte. Inte konstigt att det blir krig ibland, när två så olika stammar bor grannar. Att vi så roat kunnat iaktta dessa skillnader berodde nog mycket på att vi tyckte oss vara bättre än dem på att skilja på viktigt och oviktigt. Så inte längre, av debatten att döma.
Efter många års massmedialt ångestfyllt havandeskap har nu, efter skandalen i Köln, våra förljugna PK-media nedkommit med den lika smärtsamma som revolutionerande nyheten att arabiska och/eller muslimska mäns kvinnosyn ofta lämnar en hel del i övrigt att önska, jämfört med vad vi förväntar oss i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Flockar av män som bildar ring runt flickor och i bästa fall "bara" kränker och tafsar. I sämre fall slutar det med grova gruppvåldtäkter. Säkert utövas det med förkärlek av grova brottslingar och psykopater som verklighetsfrånvarande och vårdslösa politiker som exempelvis Stefan Löfven, Åsa Romson, Cecilia Wikström och deras likar släpat hit, med flottans hjälp och utan någon som helst kontroll över vilka som kommer, var de är, och hur länge de stannar. Ingen kontroll trots världens högsta skatter. Man klarar man inte ens av att kontrollera passen själva. Inte ens nu när man vet vad man ställer till med. Oviljan att göra ett hedervärt arbete överträffas bara av den gränslösa viljan att strö skattemedel över utländska brottslingar. Det ska inte behöva sägas att alla inte är brottslingar, men få har några problem med att hjälpa hedervärt folk i nöd. Det är nonchalansen, hånet mot dem som arbetat in alla medel, som dessa klåpare strör omkring sig på jultomtemanér, som är upprörande.
Ganska uppgivet konstaterar jag att en del kvinnliga journalister och andra debattörer av Gudrun Schyman-typ reagerat på detta med uttalanden i stil med att det inte är en kulturfråga utan en könsfråga. En del varken kan eller vill se någon skillnad på araber, negrer eller vita män. Vita män kränker lika mycket som dessa nordafrikaner och afghaner som nu uppmärksammas för sitt sätt att roa sig på nyårsafton, festivaler och annat, menar en del av dessa fanatiska debattörer.
Visst kränker vita män också kvinnor. Vi har också unga män som ibland lyckas dåligt med att balansera testosteronet mot ett socialt acceptabelt beteende. Särskilt under alkoholens avtrubbande inverkan lyckas självkontrollen sämre än förväntat. Och visst har vi vår beskärda del av kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och mördare. Men det här som nu uppmärksammas är faktiskt någonting helt annat.
Det vi nu läser om handlar inte om män som tafsar lite eller misslyckas med att iaktta det sociala spelets regler och att visa kvinnor vederbörlig respekt. Det handlar om män som skiter fullständigt i vad som blir kvar av kvinnorna, och deras eventuella liv, när de är färdiga med dem. Det handlar om vuxna män i flock som sliter kläderna av ensamma och/eller hjälplösa flickor, ofta tiotals män som gruppvåldtar dem och misshandlar dem grovt, ibland vanställer dem för livet, fullständigt likgiltiga inför vad de åstadkommer, på ett sätt som nästan är omöjligt att ta in att människor kan bete sig.
Efter några resor till Afrika är jag, av hänsyn till apornas vandel och renommé, inte beredd att beskriva dessa män som apor i flock. Däremot har mina vistelser i Afrika gett mig en mycket tråkig bild av babianer som ett särskilt lömskt och opålitligt släkte. Att använda benämningen babianer i flock skulle jag därför kunna tänka mig.
Sverige är ett märkligt land. Om någon person, pedofil eller inte, visar sig lite för mycket intresserad av att pilla med småbarn, då utlöser det en helt helvetisk indignationsstorm. Att barnen inte alls har tagit någon skada spelar ingen roll. När förment välvilliga vuxna med hjälp av de professionella gråterskorna är färdiga med barnen är de skuld- och skambelagda och skadade för resten av livet. Helvetets alla plågor nedkallas, med rätt eller orätt, mot den misstänkta pedofilen. Med ett fullständigt förvirrat folks klarsyn använder vi numera samma terminologi för en person som smekt eller kramat barn på ett otillbörligt sätt, som vi använder för grova våldtäktsmän som misshandlar barnen och skadar dem, kanske för livet, genom att tvinga in hela paketet i olika kroppsöppningar. Det gör att den som gjort ett ganska lindrigt övergrepp utpekas som en fruktansvärd best, medan det verkligt hänsynslösa svinet kommer undan med att ”bara” ha gjort som andra som ”gick lite för långt”. Och motivet för detta är att övergrepp mot barn är ”så avskyvärt att det alltid ska kallas grov våldtäkt om barn är inblandade” vare sig det är grovt eller våld inblandat, eller inte. Om man tycker att övergrepp mot barn är särskilt allvarligt, ska man reglera det i straffskalan - inte genom att göra språket och juridiska termer obegripliga. Men, men, vi har ju detta välkända svenska problem med politiken, att vi till förtroendeuppdrag inte väljer kloka och respekterade personer, utan omdömeslösa klåpare som partierna utser åt oss och därför blir också både politik och lagstiftning minst sagt vimsig.
Titta på de filmer som länkarna nedan leder till. De gläntar till vad kvinnorna får vara med om som drabbas av de nordafrikanska männens uppvaktning och som just nu efter månader och år av massmedialt och politiskt tigande och ljugande är så omskrivet. Kom sen och säg något annat än att de kvinnosaksdebattörer som jämställer detta med vita mäns kränkningar uttalar sig både osakligt och omdömeslöst.
Tycker Du, efter att ha tittat på filmerna, att Stefan Löfven, Åsa Romson, Cecilia Wikström och deras kollegor av samma art visat sig värda vårt förtroende? Har de visat oss, svenska folket, den respekt vi har rätt att förvänta oss?
Södertälje tisdagen den 12 januari 2016
Mikael Styrman
.
