.
Stockholms Stad angriper problemet med att 3 000 stockholmare försöker ta livet av sig varje år med att montera stängsel på 11 broar och utsiktspunkter – se separat blogg. Självmorden fortsätter, men inte på just de platserna vilka på grund av stängslen inte heller längre ger någon utsikt över staden.
När medborgaren, tillika skattebetalaren, besöker dysfunktionella myndigheter och inte får hjälp kan en frustrerad stämning uppstå. Istället för att lösa problemet svarar myndigheterna med att låsa in sig bakom galler, tillträdeskontroll och särskilda besöksrum med skottsäkert glas. Problemen löses inte med myndighetens åtgärder, men det blir möjligt för tjänstemännen att gömma sig för medborgarna, fram till kl 16:01 varje dag. Och pengarna som kunde ha löst problemen förbrukas, för att skydda tjänstemännen från följderna av problemen, istället för att användas till att lösa problemen.
När tillgängliga medel inte längre förslår till att tillhandahålla en fungerande vård och omsorg, lägger staten ned miljarder på ett verkningslöst vaccin mot en sjukdom som inte finns. Inget problem blir löst men tusentals miljoner som borde ha använts till vård och omsorg slösas bort. Därför räcker inte pengarna till vård och omsorg och det eftersatta behovet av vård och omsorg växer ytterligare. Människor plågade av sjukdomar och avsaknad av vård, eller av på grund av begränsade resurser bristfällig vård, bidrar säkert ofrivilligt till att självmordsfrekvensen ökar.
Allt detta, och ett otal ytterligare exempel, som vem som helst kan peka på i sin egen närhet, är grenar på samma träd.
De är alla utslag av en inkompetent driven offentlig sektors oförmåga att identifiera och åtgärda de verkliga problemen. Den offentliga sektorn förbrukar oerhörda mängder av mödosamt indrivna skattemedel på att gå runt de verkliga problemen och kryssa mellan dem, utan att lösa dem. Däremot lyckas man väl med att göra landet och folket fattigt. I jakten på ytterligare medel att slösa bort på dumheter krossas de entreprenörer och småföretag som hade kunnat skapa välstånd i landet, om de hade skyddats från den offentliga sektorns plundringståg.
En kravlös tillvaro för tjänstemännen är inte lösningen på vare sig tjänstemännens eller medborgarnas problem.
En entreprenör i den privata sektorn, säg en krögare, som en dag serverar undermåliga köttbullar i sin restaurant och därför får usla köttbullar kastade på sig, kan inte gömma sig för kunden bakom galler, tillträdeskontroll och skottsäkert glas och fortsätta servera usla köttbullar. Han svarar istället med att lösa problemet och göra en bättre köttbulle nästa dag.
Interner som går ut härifrån Gulag-Kolmården har jag många gånger sett göra det med ångest och förtvivlan i blicken och med en enkel biljett till Norrköping och en pappåse i handen, innehållande hans civila tillhörigheter. En påse som redan innan han nått Kolmårdens station kan vara upplöst av regnet, på väg till en tillvaro utan bostad, familj, arbete och pengar, annat än den muckarpeng som han sparat ihop till genom att 10 % avsatts av hans lön i Gulag, en lön uppgående till 11kr/h.
Han blev inte hjälpt av sina upprepade besök hos arbetsförmedlaren som hade en fyra år gammal kontaktlista till arbetsförmedlingar utanför anstalten, vilka den frisläppte kan kontakta, men först efter sin frigivning.
Inte heller blir han nämnvärt hjälpt av att åka ned och sätta sig hos SOS efter frigivningen för att få tak över huvudet den första natten i frihet.
Vi behöver inte fler skyddsåtgärder för myndigheter och myndighetsanställda som INTE gör sitt jobb.
Vi behöver istället myndigheter och anställda som GÖR sitt jobb.
Myndigheter som gör sitt jobb behöver inte gömma sig för medborgarna bakom skottsäkert glas.
Och medborgare som får hjälp av myndigheter och institutioner som gör sitt jobb behöver sällan ta livet sig.
Gulag-Kolmården onsdag den 11 juli 2012
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar