Ansvarstagande statsman eller egennyttig psykopat?

.
Att vara ansvarstagande statsman eller egennyttig psykopat - det är frågan.

Egyptens dåvarande president, Anwar Sadat, mördades under en militärparad i Kairo, som hölls på årsdagen av Oktoberkriget, den 6 oktober 1981.

Oktoberkriget pågick 6/10 - 25/10 1973. Det var det tredje kriget i rad som Egypten förlorade mot Israel. Det första var 1948, i samband med staten Israels bildande. Det andra var 6-dagarskriget 1967.

Oktoberkriget var det som slutade med att israelerna, efter betydande motgångar i inledningen av kriget, som inleddes under den judiska Yom Kippur-högtiden, byggde en vägbank över Suezkanalen, varefter israeliskt pansar tog sig ändra fram till Kairo och gjorde halt en mil utanför staden. Israel demonstrerade på det sättet att man hade slagit Egypten i grunden och hade i sin hand att avgöra, om man skulle krossa den egyptiska nationen.

Egypten kunde aldrig vinna Oktoberkriget. Även om man skulle ha vunnit militärt skulle man ändå ha förlorat. Kryptiskt? Kanske. Låt mig återkomma till detta.

Förlusten ledde så småningom till att Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin, under USA:s vägledning lotsades fram till en separatfred som ingicks 1979.

Det går inte att med säkerhet veta varför Anwar Sadat mördades. Om det var fråga om en maktkupp, en hämnd av okända skäl eller möjligen religiösa eller nationella extremister som straffade honom på just årsdagen av Oktoberkriget.

Men det går att veta, att Egypten hade försatt sig i en situation som innebar att de aldrig någonsin skulle kunna vinna ett krig mot Israel. Redan situationen utan krig, men samtidigt utan fred, hotade Egyptens existens. Orsaken är den 1959 inledda och 1970 färdigställda byggnationen av Assuandammen och den uppströms dammen liggande Nassersjöns vatten.

Egypten må vara ett stort land, med nuvarande 80 miljoner invånare. Men nästan alla bor i Nildalen. Resten av landet är öken. Innan dammen byggdes översvämmade och gödslade Nilens bördiga vatten återkommande Egyptens odlingsmarker, samt resten av Nildalen, Men då var samhället anpassat till att så skulle ske. Det är det inte längre. Kuriosa är för övrigt att Egypten numera importerar konstgödning för större värden än man årligen producerar elektrisk kraft i kraftverket i Assuan.

Eftersom det egyptiska samhället numera har moderniserats och anpassats till att Nilen aldrig mer svämmar över är konsekvensen att Egypten aldrig kan vinna över israel. Även om man skulle nå en i det närmaste total militär seger kan man vara säker på att Israel kan förstöra kraftverket och dammen i Assuan och därmed släppa lös Nassersjöns vatten att ödelägga Egypten. Av Egypten, sådant landet är idag, skulle endast återstå ödelagda rester och en enorm svältande och törstande befolkning, som skulle drabbas av ett närmast ofattbart lidande.

Därför tecknade Anwar Sadat separatfred med israel och genom att göra så visade han prov på stort ansvarstagande och statsmannaskap.

Ändå var Egyptens situation tusentals gånger bättre än Sveriges situation av idag. En ödelagd Assuandamm skulle leda till att ett inte ringa antal av Egyptens miljoner invånare skulle dö under svåra umbäranden, väntande på en hjälp som aldrig skulle komma, eftersom 80 miljoner människor inte går att undsätta. Men därefter skulle vattnet dra sig tillbaka och ett svårt sargat Egypten skulle bli möjligt att återuppbygga.

Men om en svensk fiende skulle slå till mot vår "motsvarighet" till Assuandammen - våra kärnkraftverk - skulle vitala delar av vårt land aldrig bli beboeliga igen. Åtminstone blir de inte beboeliga på hundratals år, kanske mer. Det Egypten har i Nildalen det har nämligen Sverige i Stockholms- och Göteborgsregionerna, med Ringhals fem mil söder om, med Göteborg nära den förhärskande vindriktningen och med Stockholmsregionen flankerad av Forsmark och Oskarshamn, som för att täcka in olika vindriktningar. Söder därom liggande korsvirkeshus och norr därom liggande fäbodar har måttlig betydelse för folkhushållet. Detta bör man ha i åtanke när man funderar på om Sverige ska bedriva ockupationskrig i Afghanistan eller träda in smygvägen i NATO genom att låtsas bevaka det harmlösa Islands luftrum. Det senare för övrigt den av mutor drivna vapenlobbyns försök att skapa ett behov av ett flygplan som landet inte behöver.

Det åberopas att man bekämpar farlig terrorism. Enligt mitt förmenande kvalificerat bullshit. Den terrorismen, som oavsett vem som egentligen gjorde det, startades med attentatet mot World Trade Center i New York den 11 september 2001, är av så obetydlig omfattning att den knappt syns i statistiken om man jämför den med det antal amerikaner som årligen omkommer i trafikolyckor, av rökning och knark eller felaktig medicinering, genom att äta ihjäl sig eller genom att amerikanerna helt sonika skjuter varandra till döds. I Nine-Eleven attentaten omkom ca 2.700 amerikaner vid ETT tillfälle - that's it! De övriga nyss uppräknade sätten dödar hundratusentals amerikaner VARJE ÅR utan att någon gnäller om det. "Kriget mot terrorismen" kostar hundratals gånger värdet av WTC - varje år.

Med detta trams som förevändning vill vår regering, under ledning av enstaka extremt självupptagna och bekräftelseberoende personer och deras längtan att få vara med i fotoblixtarna, i blåljuskolonnerna och vid de fina borden, att vi svenskar ska ikläda oss risken att få vårt land, vår ekonomi och våra anhöriga ödelagda för tid och evighet.

Sveriges kärnkraftverk ligger så belägna i förhållande till våra viktigaste befolkningscentra, våra bostäder, industrier och odlingsmarker, med hänsyn till avstånd och vindriktning, är så sårbart byggda och så svåra att skydda, att en man som vet vad han ska göra kan slå ut samtliga på två dagar utan att det går att förhindra, och därmed på ett irreparabelt sätt ödelägga landet. 3-6 man som vet vad de ska göra kan slå ut samtliga på en kvart. Med "slå ut" menar jag skada vitala delar av dem så att en härdsmälta blir oundviklig. Allt detta är enligt känd information i offentliga utredningar gjorda av bland annat EU.

Det var det Greenpeace visade oss på ett förtjänstfullt sätt. Från officiellt håll görs gällande att det aldrig var någon risk för anläggningarna när aktivister höll sig gömda 38 timmar inne på området. Det påståendet är naturligtvis djupt ohederligt. Det var ingen risk eftersom det inte var några fientliga aktivister. Det var istället kloka ungdomar som tog det ansvar som en i det här sammanhanget gravt omdömeslös regering och de dilletanter som leker kärnkraft i Sverige vägrar att ta.

För att återvända till Anwar Sadat visar attentatet mot honom på en gammal sanning - att vem som helst går att mörda och att nästan vilket attentat som helst går att genomföra. De kan gå att hämnas, men sällan att förhindra, om inte attentatsmannen/-männen är förvirrade eller amatörmässiga clowner. Om man inte kan skydda Egyptens president ens inne på en militärparad - hur kan man då skydda svenska kärnkraftverk? Om det inte går att lita på att inte Egyptens armé tar ihjäl sin president, om inte svenska NATO-soldater i Afghanistan kan lita på att inte bli skjutna av sina afghanska medhjälpare - hur kan vi då lita på att inte säkerhetsmännen eller andra bringar svenska kärnkraftverk till en härdsmälta? Svar: Det kan vi inte. Men vi kan minska risken genom att inte delta i USA:s ockupationskrig i Afghanistan och andra länder starkt påverkade av religiös extremism.

Vi kan ta konsekvenserna av det lallande som kännetecknar regeringens och riksdagens sätt att sköta järnvägen, åklagarväsendet, domstolarna, Vattenfall, Telia och LKAB. Det är dags för svenska regeringen att dra sig ur det omdömeslösa NATO-samarbetet, tacka för sig vid de fina borden och komma hem och sköta landets infrastruktur, istället för att använda hela förtryckarapparaten till att stjäla landets bäst skötta elverk och röva huvudägarens tillgångar. Det här tar annars en ände med förskräckelse.

Om regeringen vägrar att ta sitt ansvar för landets säkerhet anser jag att det bör prövas rättsligt om delar av, eller hela, regeringen gör sig skyldiga till högförräderi. Det är före en katastrof som det svenska rättsväsendet kan demonstrera sitt berättigande. Efter en katastrof kommer det inte att behövas något rättsväsende för att skipa rättvisa.

Gulag-Kolmården söndagen den 21 oktober 2012
Mikael Styrman
.