Den sjanghajade freden

.
Världens fredligaste gräns

Jag har vuxit upp och levt hela mitt liv vid vad som, med rätt eller orätt, brukar kallas för världens fredligaste gräns. Ursprungligen, eller fram till 1809 beboddes båda sidor av gränsen av finskspråkiga svenskar. Det var till och med samma släkter och samma jordbruksfastigheter som bredde ut sig på båda sidor om älven. Efter 1809 beboddes den ena sidan av gränsen fortsatt av finskspråkiga svenskar, medan den andra sidan beboddes av finskspråkiga undersåtar i det till Ryssland hörande Storfurstendömet Finland.


Frihandel med livet som insats

Det har alltid funnits en omfattande handel mellan Sverige och Finland. Kaffe, smör, sprit, hästar - ja, vad som helst som fanns på ena sidan av gränsen men behövdes på andra sidan handlades det med. En handel som politiker och byråkrati på allt sätt försökte hindra för att den inkräktade på andra privilegier. Från tid till annan tog byråkratins företrädare i form av gränsuppsyningsmän, länsmän, domare och angivare sig för att skjuta människor till döds, vilka handlade över gränsen. Makthavarna försökte med språkets hjälp så split vid gränsen. De finskspråkiga på den svenska sidan av gränsen skulle inte längre få tala finska för att öka distansen och underblåsa fiendskap mellan folkgrupperna.


Frihandel utan byråkrati

Men folket handlade och gifte sig över gränsen. Med tiden avtog byråkratins trakasserier. Inskränkta byråkratiska och maktfullkomliga regler ersattes av förenklande bilaterala och multilaterala avtal som underlättade handeln utan att expandera byråkratin. Tullens stöld av befolkningens bilar och annan egendom avtog och fredsprojektet som den fria handeln innebar gick segrande ur striden mot överheten.


Vattentäta skott mellan stammarna i Centraleuropa

Med denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att jag var mäkta förvånad när vi 1999-2000 arbetade med upparbetning av stormfälld skog i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike. På Stuttgarts flygplats, ca 10 mil från franska gränsen, fanns informationsskyltar på två språk: tyska och turkiska. Ingen engelska eller franska.


Byråkratin hindrade freden och frihandeln

Det åkeri vi anlitade i Karlsruhe, som praktiskt taget låg på gränsen till Frankrike, hade hundratals bilar och flera trailerekipage. Men inget enda trailerekipage hade rätt att utföra transporter i Frankrike. Varför? Därför att, som tyskarna beklagade sig, den franska byråkratin var för krånglig att ha att göra med. Det största hindret mot den fria handeln, mot freden, var den egennyttiga byråkratin.

Och just denna krångliga franska byråkrati, denna stat i staten, som har som kutym att hemlighålla allt, har tjänat modell för EU:s byråkrati.

Hindret mot en fredlig utveckling, en fri handel och gemensamma ekonomiska intressen var således inte för lite byråkrati och för lite EU - det var för mycket EU. För mycket byråkrati. På detta borde Europas politiker, om EU hade varit ett fredsprojekt, ha svarat med att minska byråkratin och dess befogenheter, för att istället främja en enkel och fredlig handel. Det borde ha skett utan att öka byråkratin och genom bilaterala och multilaterala överenskommelser som skulle ha befrämjat en fri handel utan inblandning från egennyttiga byråkrater.


Politikens svar blev kraftigt ökad byråkrati

Byråkratins och politikens väg blev istället den motsatta. En ofantlig utbyggnad av byråkratin genomfördes, som saknar motstycke i historien.

Enorma investeringar i infrastruktur gjordes, bland annat för att husera byråkratin i det moderna Versailles i Bryssel och Strasbourg, för lånade pengar. Furstliga löner och förmåner, värdiga en ofattbart rik adelsman infördes, i kombination med den rike adelsmannens låga krav på arbetsinsats, för en byråkrati och en politisk klass som växte som en svamp ur jorden. Den hysteriskt expanderande byråkratin drog med sig ersättningsnivåerna, eller kanske rättare apanaget i de nationella byråkratierna uppåt. Samtidigt producerade byråkratin till synes obegränsat med krångliga detaljregler. Samhällsekonomin, rensad från effekter av lånefinansierade driftkostnader kamouflerade till investeringar, utvecklades däremot allt svagare, vilket kompenserades med ökad skuldsättning, för att dölja den verkliga utvecklingen för väljarna.

Denna samhällsskadliga byråkrati kajkar nu som ett koppel efterblivna mellan Strasbourg och Bryssel med hela EU-parlamentet, till enorma kostnader för skattebetalarna i Europa och med låg effektivitet som resultat.


Byråkratin öppnade för plundring av skattebetalarna

Reglerna som producerades har istället för att förenkla handeln gjort det möjligt för allehanda kriminella element att leva av, och frodas tack vare, EU-bidrag. Vi har alla kunnat, eller tvingats, åse vad Europas politikers och byråkraters samröre med den grova organiserade brottsligheten resulterat i, samtidigt som skulderna har ökat för samhällets institutioner:

Fiskebestånden i haven har för bestånd efter bestånd närmat sig ekologisk kollaps i traditionellt Europeiska fiskevatten. Fiskeindustri efter fiskeindustri tvingas lägga ned och fisket styrs om mot foderfisk åstadkommande nästa ekologiska kollaps.

Fiskebestånden runt Afrikas kuster har utarmats resulterande i fartygskapningar som snart omöjliggör en fri handel som behöver passera afrikanska vatten.

Fiskebestånden i afrikanska Victoriasjön bärgas och flygs till Europa. Afrikanerna får koka soppa på fiskrens.

Fisk och skaldjur köps upp men inte för att ge en svältande värld mat, utan för att förstöras i syfte att hålla uppe priset på fisk.

Bönderna betalas för att bruka jorden och använda bidragen till priskonkurrens mot den tredje världens jordbruk, ödeläggande deras möjligheter att bygga upp ett eget fungerande jordbruk.

Bönderna betalas för att INTE bruka jorden samtidigt som en allt större andel av världens befolkning svälter.

Livsmedelsindustrin betalas för att transportera levande kreatur under oetiska förhållanden , från den ena änden av Europa till den andra.

Livsmedelsproduktionen tvingas till långväga transporter till följd av krångliga regler som tvingar befolkningen att överge väl fungerande och hävdvunna metoder, för att istället nyttja ett fåtal centrala och avlägsna anläggningar.

Flygbranschen tvingas till omotiverade kostnadsökningar, inklusive helikopterflyget och räddningsflyget, på grund av industrins med hjälp av mutor framdrivna säkerhetsbestämmelser som gör väl fungerande, säker och modern utrustning otillåten.

Utmärkt väl fungerande broar över hela Europa byggs om för att de är någon centimeter för låga för ett centralt EU-direktiv. Det genomförs åtminstone i Sverige, till ingen eller ringa nytta, men till
astronomiska kostnader.

Onödiga stadsdelar som ingen har råd att bo i, omfattande infrastruktur, flygplatser som ingen använder med mera, har byggts eftersom förmågan att göra nyktra nutids- och framtidsbedömningar satts ur spel, genom att pengar pumpats in i marknaden, i snart sagt obegränsad mängd.


EU-bidragen satte alla ekonomiska lagar ur spel

Allt detta grova missförhållanden som inte skulle vara möjliga om inte EU-bidragen hade satt alla företagsekonomiska lagar ur spel. Mycket av detta har möjliggjorts genom samarbete mellan den grova brottsligheten och byråkrater som förhållit sig välvilliga till att låta sig mutas, medan annat undantagsvis kan vara följden av vanlig dumhet. - Dock mycket välavlönad dumhet.


Skenande byråkrati orsakade kostnadsexplosion

Samtidigt med att alla dessa galenskaper skapade av EU-byråkratin pågått har EU-byråkratin idogt "arbetat" även på snart sagt alla andra områden. Inte med att förenkla regelverket och underlätta handel utan med att detaljreglera praktiskt taget allt i vårt samhälle och samtidigt yngla av sig, varigenom även en decentraliserad EU-byråkrati uppstått, allt medan stater och samhällen skuldsatt sig allt mer för att orka med att genomföra det ena direktivet tokigare än det andra. Och nu slutligen står vi inför en situation där Europas stater inte längre kan tillhandahålla alla de tjänster som en EU-byråkrati utan verklighetsförankring ålägger dem. EU:s byråkrati är ju nämligen inte bara improduktiv. Den är också påtagligt kontraproduktiv och har väsentligt försämrat den europeiska världsdelens konkurrenskraft gentemot omvärlden.


Ekonomin drogades av egoistiska skäl

Ansvarslösa och egennyttiga politiker har hållit lågkonjunkturens angelägna sanering av högkonjunkturens excesser stången, genom att med sedelpressens hjälp droga ekonomin. Skuldsatta länder med havererade ekonomier funderar nu på hur de ska få omvärlden att tro, att de kan garantera värdet på den stora mängd pengar som översvämmat marknaden.


Bankunion - döden i kista

De politiker och byråkrater som har åstadkommit skuldkrisen och finanskrisen som sedan 2008 hemsöker kontinenten och skakar världsekonomin, vill nu bilda en bankunion. En bankunion är ett verksamt medel om man vill att ekonomin slutgiltigt och oåterkalleligt ska bryta samman. Bankunionen fungerar nämligen så, och därför är den attraktiv för psykopater oförmögna att se längre bort än nästa tuva som de tänker försöka hoppa till, att kristecken och varningssignaler kan döljas i den stora massan, ända fram tills hela systemet brakar ihop och den europeiska världsdelen för överskådlig
tid förpassas till social oro, ekonomisk misär och byteshandel.


Småskalig bankverksamhet med självsanering krävs

Om vi istället vill rädda ekonomin måste vi återinföra de självsaneringsmekanismer som förr fanns i ekonomin. Vi måste bryta sönder de befintliga bankkonglomeraten i små självständiga lokalt ägda bankföretag, som arbetar enligt kyrktornsprincipen och som inte får handla med otransparenta paket med finansieringslösningar i andra och tredje eller fler led. Bankkunderna måste återfå sin rätt, och sin skyldighet, att rösta med fötterna när banker missköts.

Bankstormningar må vara ett hot mot den enskilda banken men de är ett skydd för samhällsekonomin. Risken för besparingarna, och därmed ansvaret för att rösta med fötterna, garanterande att självsaneringen ska fungera, måste återföras till sparare och ägare till bankerna. Banker får inte bli större än att de kan tillåtas att gå under, i betydande antal, när eller om de har ägnat sig åt oegentligheter, eller bara haft otur. Men de ska i så fall inte fusioneras in i en allt större och ruttnare banksörja utan hellre saneras och återuppstå.


EU inget fredsprojekt

Nej, EU är inget fredsprojekt. Det är, i det korta perspektivet, ett projekt för politiker, byråkrater och andra ekonomiska brottslingar med vilket de kan sko sig på Europas skattebetalares bekostnad. Tyvärr skor de sig på ett så hänsynslöst sätt att de ödelägger ekonomin, i Europa och i världen.

Följaktligen är EU i det längre perspektivet ett krigsprojekt därför att den ekonomiska stagnation och den misär som maktelitens rovdrift resulterar i kommer att skapa etniska motsättningar, nationalism och sannolikt även krig och/eller inbördeskrig i Europa. Den som mot bakgrund av den rådande utvecklingen påstår att EU är ett fredsprojekt är antingen djupt okunnig eller djupt ohederlig.


Vart leder framtiden oss?

Det finns nu två tänkbara scenarier, som är troligare än alla andra.

Antingen blir det

1.
En målmedveten utrensning och avveckling av onödig och kostsam byråkrati, en nedläggning av nästan all EU-byråkrati, möjligen åtföljd av en återgång till bi- och multilaterala frihandelsavtal som främjar en fri och kostnadseffektiv handel. Det kan komma att ske fredligt, men mer troligt är, att få vill avstå sina förmåner, ännu färre kommer att vara införstådda med vad klockan är slagen och en mer omfattande giljotinering eller liknande blir följden. I det senare fallet blir naturligtvis omfattande oroligheter och rättsröta en del av scenariet.

eller så blir det

2.
Långvarig ekonomisk nedgång och stagnation, nationalism, protektionism, omfattande etniska motsättningar och politiskt förtryck, utbredd rättsröta, krig i delar av Europa, eventuellt hela.

Alternativ 1 är naturligtvis klart att föredra för en förkrossande majoritet av Europas befolkning och på sikt även för det fåtal politiker och byråkrater som verkligen behövs och gör nytta.

Alternativ 2 är att föredra för dem som skapat krisen men leder till ett omfattande lidande för stora delar av Europas befolkning. Det torde inte råda någon större tveksamhet om att Europas maktelit kommer att försöka styra utvecklingen mot krig för att klara sig själva. Troligast är, att med makten lojala media kommer att nyttjas för att underblåsa etniska motsättningar på ungefär samma sätt som nazisterna tog sig till makten i 1920-och 1930-talens Tyskland.

Alternativ 1 blir rådande om Europas befolkning lyckas genomskåda maktelitens manipulationer.

Möjligheten till ett tredje alternativ som skulle utesluta de båda första ter sig allt mer osannolik. Den möjligheten har förmodligen redan med råge försuttits av en maktelit som allt för länge, och allt för flitigt, använt sedelpressar och skuldsedlar i syfte att hålla sig själva kvar vid köttgrytorna, oavsett de långsiktiga konsekvenserna för befolkningen.

Gulag-Kolmården söndagen den 14 oktober 2012
Mikael Styrman
.