Potemkinkulissen Parken Zoo

.
Ett sällskap som jag ingick i besökte Parken Zoo sommaren 1975. Jag minns att vårt besök lämnade oss med en dyster eftersmak.

Det har säkert runnit mycket vatten under broarna och sedan dess kan Parken Zoo säkert ha upplevt både med- och motvind. Men i huvudsak, och i ett längre tidsperspektiv, tycks Parken Zoo ha utvecklats som den övriga offentliga sektorn i Sverige. Verksamheten har förfallit men de "ansvariga" har enligt amerikansk modell, som är all svensk politiks ledstjärna, utvecklat och förfinat sina floskler och sin förmåga att föra människor bakom ljuset Det som förr var en naiv och klantig lögnare är nu en förädlad psykopat, överraskande ofta kvinnlig. Så åtminstone på något område har jämlikheten vunnit framgångar.

Nu, 37 år senare kan jag känna det som att besöket på Parken Zoo förebådade den svenska offentliga sektorns förfall i form av grov brottslighet, sönderfallande infrastruktur, rättsröta, skolor som utbildar halvanalfabeter, sjukvård i upplösning och åldringsvård som snart får en att önska ättestupans snara återinförande - av humanitära skäl.

Jag tror att det som skett i Parken Zoo delvis är ett "kvinnofel". Det är som i vården. Parken har ansträngd ekonomi. Man lyckas inte driva sin verksamhet så att den ger lönsamhet. Politikerna vill ha en potemkinkuliss att visa upp men tycker att andra saker är roligare att slösa bort pengarna på. Och djuren klagar inte, röstar inte och skriver inte insändare.

Verksamheten får därför alltför snäva ekonomiska ramar av kommunen som täcker upp underskotten. En kvinna som blir tilldelad 80 kr för att göra något som kostar 100 kr att utföra, försöker göra det för 80 kr, efter bästa förmåga. Det går åt helvete ibland, om någon märker det. En man är inte lika lojal med systemet och ofta mer högljudd och hotfull. Han lovar att hudflänga politikerna om anslagen blir för små. Han blir istället tilldelad 110 kr, för att utföra samma jobb. Han ställer till ett helvetes liv om att han måste få minst 150 kr och får då 125 kr. Sedan slösar han i glädjen och fartblindheten över de vida ramarna bort 35 kr. Så det blir ingen succé i alla fall. Men han klarar sig undan Kalla Fakta och Uppdrag Granskning trots att han på sätt och vis ändå har gjort ett sämre jobb än sin kvinnliga kollega.

Att mannen klarar sig undan, men inte kvinnan, beror på att en kvinna måste vara duktigare än en man på samma jobb. Således måste en kvinna i karriären, med ett jobb i vilket psykopatiska drag premieras, vara duktigare på att ljuga än vad som avkrävs den manliga kollegan. Och det är ett mycket svenskt fenomen att det kan vara svårt att skilja på begreppen stort eller mycket, respektive bra. Den svårigheten tycks vara könsöverskridande. Många svenskar sätter likhetstecken mellan mycket och bra fast begreppen ofta är varandras motsatser. Det ligger nog den kvinnliga psykopaten i fatet i viljan att tillfredsställa karriärhungern. Manliga psykopater har längre erfarenhet av hur mycket man kan ljuga utan att bli beslagen med det. Därför kommer de oftare undan än kvinnliga som tycks ha en fallenhet för att köra in i råttfällan som en tio tons truck. Män är ofta bättre truckförare, eller åtminstone bättre på att fickparkera. :-)

Parken Zoo har både vd och djurparkschef. Om det hade varit en privat marknadsutsatt rörelse skulle de ha varit en och samma person. Att döma av inslaget i Kalla Fakta var vd:n mer intresserad av att ha rätt slips till kostymen på Lions-mötet än om djuren var döda eller levande.

Det finns inte på världskartan, menar jag, att en sådan vanskötsel skulle kunna utspela sig på Parken Zoo i Eskilstuna utan att kommunens politiker skulle känna till det. Problemet är därför egentligen, att kommunens politiker skiter fullständigt i om parken och djuren är väl eller illa skötta - så länge som väljarna tror att de är väl skötta eller, i värsta fall så länge som politikerna kan låtsas att de själva tror att allt är gott.

Gulag-Kolmården torsdagen den 18 oktober 2012
Mikael Styrman
.