.
…som man får erfara när man utan förvarning hamnar i en ambulans på väg till akutvården.
Det var i början av 2000-talet. Facket hade länge missbrukat kollektivavtalet till att lamslå viktigare förändringar i företaget och till att vrida ur företaget stora oberättigade skadestånd. Det var de möjligheter man fick genom Tok-Palmes arbetsrättslagstiftning på 1970-talet och sedan inte kunde låta bli att missbruka. När vi slutade teckna kollektivavtal försökte man ta över vårt företag. Sven-Erich Bucht blev partiets torped med uppgift att underminera företaget inifrån. Stödd av regeringskansliets jurister och med Sven-Erichs för ändamålet förvärvade aktier som redskap skred han till verket. Vana stora bidragstagare som Birgit Niva hade och har ingen integritet när det politiska brödraskapet kallar. Per-Arne Kerttus kusiner drog sitt strå till stacken liksom Per-Arne själv som redan då återfanns på sosseriets lönelista.
Bland annat utsattes vi för en massiv borgenärsattack och partiet fick Handelsbanken att säga upp vårt lån. Vi investerar på fyrtio års sikt och fick en vecka på oss att betala lånet. Sedan anslöt skatteverket genom kronofogden med en olaglig konkursansökan till samma förhandling i den politiska domstolen i Haparanda.
I samband med den ganska välorganiserade attacken slutade ett flertal nyckelpersoner vilket skapade en mycket extrem arbetsbelastning för mig och mina kvarvarande medarbetare. På några veckor ändrades personalstyrkan från tretton till tre personer under facklig blockad som sedan pågick tills facket inte höll ut längre.
Under denna exceptionella tid var det inte precis välkommet att bli akut sjuk. Men så blev det – helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet.
Efter några timmar med tilltagande smärta i buken sökte jag läkare på hemorten. Diagnosen bestämdes till akut blindtarmsinflammation. Jag hamnade i en ambulans med Kalix som destination, för operation samma kväll.
Väl i ambulansen hade jag cirka fyrtiofem minuter på mig att ordna upp mitt liv så att det skulle fungera i händelse av betydande konvalescens eller rent av min bortgång. Och mobiltelefonens batteri visade sig vara nästan tomt. Ingen idealisk situation. Därav ångesten och febril tankeverksamhet för att bestämma vad som var viktigast, och möjligt, att ordna och hur det kunde ske med minsta möjliga ringande.
Allt gick i alla fall bra. Jag opererades samma kväll i Kalix och blev snart återställd. På den tiden kunde man inom Landstinget! Det var innan dagens landstingsbyråkrati och dagens landstingspolitiker hade gjort sitt.
Senare har jag kunnat se en del av de konsekvenser man drabbas av som anhörig, när någon i familjen blir sjuk och vården inte finns nära hemorten.
Det blir mycket betungande att besöka nära anhöriga, barn t ex, när varje resa till och från hemmet blir 34 mil. Det blir svårt för föräldrarna att sköta sina arbeten och det blir mycket kostsamt för familjen, trots världens högsta skatter. Oron för de anhöriga gör inte situationen lättare.
Onekligen är det med bedrövelse man betraktar det förfall som pågår inom landstinget och det roffande av skattemedel till allehanda dumheter som dränerar vårdens resurser.
Övertorneå den 5 september 2010
Mikael Styrman
.
måndag 6 september 2010
söndag 5 september 2010
Turnéplan för Rädda Vården och Luleå-Ambulansen
.
Tisdag 7/9
kl 12.00 Övertorneå, Jägmästarparken
kl 16.00 Haparanda, Torget
Efter mötet:
Ekfors informerar om vägbelysningsfrågor.
Onsdag 8/9
kl 12.00 Överkalix, Bilisten
kl 16.00 Pajala, Solurstorget
Fredag 10/9
Kl 12.00 Kiruna, Folkets Husparken
Kl 16.00 Gällivare, Meddelas inom kort.
Välkommen att diskutera vad vi ska göra för att stoppa sjukvårdens förfall!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Tisdag 7/9
kl 12.00 Övertorneå, Jägmästarparken
kl 16.00 Haparanda, Torget
Efter mötet:
Ekfors informerar om vägbelysningsfrågor.
Onsdag 8/9
kl 12.00 Överkalix, Bilisten
kl 16.00 Pajala, Solurstorget
Fredag 10/9
Kl 12.00 Kiruna, Folkets Husparken
Kl 16.00 Gällivare, Meddelas inom kort.
Välkommen att diskutera vad vi ska göra för att stoppa sjukvårdens förfall!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Skräm inte upp judarna…
.
…på tåget till Auschwitz. Det är bättre att de går in i gaskamrarna intet ont anande och under ordnade former. Så kan man sammanfatta Sosse-TV:s (TV4 Luleå) inslag om Rädda Vården fredagen den 3 september.
Det väcker, enligt TV4 Luleå, anstöt att illustrera den sönderfallande vården med en likbil och att klistra upp de högst ansvarigas namn på förardörren (E Holmgren) och kartläsardörren (K Ögren). Däremot väcker det tydligen inte anstöt att missköta vården så att människor går med plågor och försämrade inkomstförhållanden i åratal, eller möter en för tidig död, på grund av sjukvårdsköer. Inte heller tycks det osmakligt att dra in och lägga ned vitala delar av sjukvården för stora delar av länets befolkning men samtidigt låta byråkratin svälla utan kostnadskontroll. Men att påtala det är osmakligt….?
Så har den maktslickande journalistiken ofta betett sig i Sverige. Det är en märklig människosyn som man gör sig till språkrör för.
I ett krystat försök att klistra på Rädda Vården något obehagligt, och därigenom dölja sakfrågorna, ifrågasätter TV4 Luleå om det är ett hot att de två personernas namn monterats på de två framdörrarna. Alla som sett en rallybil vet att förarens och kartläsarens namn brukar monteras på framdörrarna. Hur kan man - om man är seriös – få det till ett hot?
Möjligen hade det varit ett hot mot länets befolkning om vi istället hade monterat Kent Ögrens namn på förardörren.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
…på tåget till Auschwitz. Det är bättre att de går in i gaskamrarna intet ont anande och under ordnade former. Så kan man sammanfatta Sosse-TV:s (TV4 Luleå) inslag om Rädda Vården fredagen den 3 september.
Det väcker, enligt TV4 Luleå, anstöt att illustrera den sönderfallande vården med en likbil och att klistra upp de högst ansvarigas namn på förardörren (E Holmgren) och kartläsardörren (K Ögren). Däremot väcker det tydligen inte anstöt att missköta vården så att människor går med plågor och försämrade inkomstförhållanden i åratal, eller möter en för tidig död, på grund av sjukvårdsköer. Inte heller tycks det osmakligt att dra in och lägga ned vitala delar av sjukvården för stora delar av länets befolkning men samtidigt låta byråkratin svälla utan kostnadskontroll. Men att påtala det är osmakligt….?
Så har den maktslickande journalistiken ofta betett sig i Sverige. Det är en märklig människosyn som man gör sig till språkrör för.
I ett krystat försök att klistra på Rädda Vården något obehagligt, och därigenom dölja sakfrågorna, ifrågasätter TV4 Luleå om det är ett hot att de två personernas namn monterats på de två framdörrarna. Alla som sett en rallybil vet att förarens och kartläsarens namn brukar monteras på framdörrarna. Hur kan man - om man är seriös – få det till ett hot?
Möjligen hade det varit ett hot mot länets befolkning om vi istället hade monterat Kent Ögrens namn på förardörren.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
(C)nömos – replik till Stefan Tornberg
.
Förtroendet för sjukvården som nuvarande politiska ledning för landstinget raserat måste återupprättas, anser Stefan Tornberg (C), i en debattartikel (PT 2010-09-03).
Metoderna, enligt Tornbergs förslag, heter förbättrade möjligheter till vård utomläns och utomlands för norrbottningar. Sjukhusläkare som åker ut på landet och träffar patienter istället för att patienter, som idag, besöker sjukhusen. Återställda OBS-platser i Haparanda. Utökat akutsjukvårdsansvar för länets räddningstjänst och taxibilar.
Att Tornberg framför allt fiskar röster i östra Norrbotten är uppenbart. Utomlandsvård i Kemi eller Rovaniemi är förstås vad tornedalingar längtar mest efter sedan den egna sjukhusvården i Kalix undan för undan monterats ned och avståndet till närmaste fungerande sjukhus (Sunderbyn) blivit ganska långt.
Hans övriga förslag handlar istället om att bana väg för de förändringar han och övriga ledande politiker väl känner till. Att etnisk rensning av sjukhusläkare utanför sjukhusen i Sunderbyn och Gällivare ska fullföljas efter valet och att tillgången till fungerande vård i händelse av svår eller livshotande sjukdom utanför Sunderbyns och Gällivares närområden inte längre blir vad den har varit.
Tornbergs lösningar är lika illa förankrade i verkligheten som Mona Sahlins (S) vallöfte om akutbilar som åker runt i hela landet till sjuka barn.
Det värsta snömoset hittills inför landstingsvalet.
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
Förtroendet för sjukvården som nuvarande politiska ledning för landstinget raserat måste återupprättas, anser Stefan Tornberg (C), i en debattartikel (PT 2010-09-03).
Metoderna, enligt Tornbergs förslag, heter förbättrade möjligheter till vård utomläns och utomlands för norrbottningar. Sjukhusläkare som åker ut på landet och träffar patienter istället för att patienter, som idag, besöker sjukhusen. Återställda OBS-platser i Haparanda. Utökat akutsjukvårdsansvar för länets räddningstjänst och taxibilar.
Att Tornberg framför allt fiskar röster i östra Norrbotten är uppenbart. Utomlandsvård i Kemi eller Rovaniemi är förstås vad tornedalingar längtar mest efter sedan den egna sjukhusvården i Kalix undan för undan monterats ned och avståndet till närmaste fungerande sjukhus (Sunderbyn) blivit ganska långt.
Hans övriga förslag handlar istället om att bana väg för de förändringar han och övriga ledande politiker väl känner till. Att etnisk rensning av sjukhusläkare utanför sjukhusen i Sunderbyn och Gällivare ska fullföljas efter valet och att tillgången till fungerande vård i händelse av svår eller livshotande sjukdom utanför Sunderbyns och Gällivares närområden inte längre blir vad den har varit.
Tornbergs lösningar är lika illa förankrade i verkligheten som Mona Sahlins (S) vallöfte om akutbilar som åker runt i hela landet till sjuka barn.
Det värsta snömoset hittills inför landstingsvalet.
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
torsdag 2 september 2010
Cirkus Finansinspektionen
.
Vi har sett det flera gånger nu. Hur det går till när gangsterstaten slår till. Några fall mer uppmärksammade än andra: Halvar Alvgard, Ingmar Bergman, Ekfors Kraft, Medanalys, Ekfors Kraft igen och nu senast HQ Bank.
Listan kan säkert göras längre. Framför allt skulle listan kunna göras väldigt lång över mindre kända, eller för allmänheten helt okända fall, där brottslingar och psykopater i statlig tjänst rullat över människor som en 30 tons truck och krossat människor och förstört deras liv. Fall där drabbade människor inte haft kraft kvar eller eljest möjlighet att försvara sig, eller göra sina fall kända för allmänheten.
Gemensamt för alla dessa fall är att de skyldiga går fria därför att statsanställda brottslingar alltid går fria i Sverige. Gemensamt är även mönstret för tillslaget. En statlig specialmyndighet slår till - med överraskning. En mängd anklagelser utslungas - det är alltid en mängd - som regel irrelevanta och/eller lättviktiga. Så många att de blir svåra att överblicka, analysera och tillbakavisa. Både för den anklagade och för allmänheten. Angreppet samordnas, som nu, med andra myndigheter för att understryka allvaret och trovärdigheten: Ekobrottsmyndigheten ska utreda. Fallet har även anmälts än hit eller än dit. Som nu till Revisorsnämnden. Ytterligare en politiserad hel- eller halvstatlig luderorganisation. Det finns många sådana i Sverige. Angreppet har alltid stöd av lojala - eller lättlurade - journalister och media. Ibland i god tro och bara nyhetskåta. Ofta fullt medvetna eller åtminstone anande vad som pågår men nyhetskåtheten får styra den mediala hanteringen.
Finansinspektionens styrelseordförande är ingen mindre än Riddaren av Det Svarta Korset. Förre socialministern Bengt Westerberg, tillika Röda Korsets ordförande, som i mogen ålder framlever sina dagar plundrande nödställda människor runt om i världen, som skulle få hjälp av för ändamålet insamlade medel, om inte Bengt Westerberg istället lallade bort pengarna på egen vällevnad, spritkrogar och förlustelser.
Med nämnda riddare som ordförande för Finansinspektionen får vi nog en stor del av förklaringen till lustmordet på HQ bank - men inte hela. För att det redan inträffade ska kunna äga rum krävs nog också att övriga styrelseledamöter har speciella egenskaper. Om inte likadana egenskaper som Bengt Westerberg så måste de nog åtminstone vara en tämligen oduglig och ryggradslös samling bimbos av bägge könen. Demokratiska kuttersmycken, som pryder hemsidan och ger organisationen demokratiskt alibi, men inte duger någonting till.
Många har beskyllningarna varit mot HQ och dess ägare. Ganska mycket verkar vara frågor om tyckande i efterhand där ingen åsikt nödvändigtvis är mer rätt än någon annan åsikt och inget klart svar om rätt eller fel kan utläsas av tingens ordning. Möjligen kan ett facit fås med tidens hjälp om huruvida något gav ett bra eller dåligt utfall. Det förändras inte i sak av att argumenten staplas på varandra på småbarns vis och skriks ut i falcett i media.
Säkert kan mycket läggas HQ:s ledning till last. Men att utföra ett sådant lustmord på banken, eller stöld av banken om man så vill, kan inte rättfärdigas ens till närmelsevis av vad som lagts dem till last. Särskilt inte i efterhand när flertalet punkter redan ordnats på ett eller annat sätt.
Dagens Industri skrev igår att ”den 6 juli fick HQ Banks styrelse FI:s beskrivning av läget i banken”.
Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson uttalade sig för DI: ”där skrev vi klart och tydligt att det vi kommit fram till kan leda till en sanktion på alltifrån en varning till att tillståndet dras in.”
Det är med andra ord vad den svenska Finansinspektionens generaldirektör uppfattar som ett klart besked. Så sent som den 6 juli menar FI att HQ kan komma att drabbas av en varning. Lördagen den 28 augusti offentliggör FI att HQ Bank ska likvideras måndag morgon. Något som vi nu vet, och som i förväg måste ha varit uppenbart för FI, att skulle ställa till nästan ofattbar förmögenhetsskada för såväl bankens ägare, som kunder och anställda. För att inte tala om allt mänskligt lidande man ställt till med.
Jag använder sällan sådana uttryck men jag måste säga att såväl Bengt Westerberg som Martin Andersson hör hemma antingen i fängelse eller på Säters fasta paviljong, för ingen av dem kan vara riktigt klok. På något av dessa ställen skulle de utan minsta tvekan hamna om vi hade ett fungerande rättsväsende i det här landet.
Nu återstår att se, vad det hel- och halvkriminella politiserade slödder som leker domstol i det här landet kommer att göra i frågan. Om det går som det brukar gå, så kommer de att gömma sig tills allt farligt har blåst över, tills den organiserade brottslighetens plundring av Sven Hagströmer, Mats Qviberg och ett flertal andra är fullbordad och skadan irreparabel.
Vi närmar oss med stormsteg en situation beträffande rättsskipning i det här landet där allt färre kommer att besvära sig med att vända sig till rättsväsendet för att få hjälp. Rättsskipningen kommer istället, åtminstone i viktigare ärenden, att gå till så att någon hittas skjuten till döds i en bil i Stockholms City. Och många, kanske flertalet, kommer att uppleva att en förbättring skett. Så sker visserligen redan nu i enstaka fall. Men som vårt rättsväsende beter sig är det snart praxis. Inga ljusa framtidsutsikter således.
Det här känns ju minst sagt trist. Här står vi inför ett riksdagsval där förlegade samhällsstrukturer som har möjliggjort och byggt upp den här myglarstrukturen i samhället kan förpassas till historiens sopkorg. Då kommer det där korrumperade blindstyret Bengt Westerberg och hans kriminella uppdragsgivare med gammeldags sovjetryska metoder och försöker kvadda allting. Tidpunkten är vald med omsorg. Regeringen förväntas vara upptagen med valet. Regeringen förväntas även inte våga röja att man inte har kontroll över vad den organiserade brottsligheten får Finansinspektionen att hjälpa till med. Det här måste regeringen faktiskt ta i om man vill behålla någon heder och trovärdighet. Ibland är inte det rätta svaret det som kortsiktigt politiskt taktiserande indikerar.
Vårt rättsväsende duger nog inte till att fängsla Bengt Westerberg, Martin Andersson och för den delen även den övriga styrelsen i Finansinspektionen. Därtill är sannolikt rättsrötan allt för långt gången i Sverige. I ett land med fungerande rättsväsende skulle samtliga suttit häktade nu. I ett land med fungerande rättsväsende skulle de inte vågat försöka attackera HQ Bank så som nu skett.
Kanske man ändå kan skicka Riddaren av det Svarta Korset till Haiti?
Åtföljd av en påse av Röda Korsets förmögenhet. Den som är insamlad till förmån för nödlidande men som inte får användas till nödlidande. Till Haiti - med en påse med pengar - obeväpnad - med enkel biljett.
Säkerställ gärna att han har munnen full med guldplomber innan han åker.
Övertorneå den 2 september 2010
Mikael Styrman
.
Vi har sett det flera gånger nu. Hur det går till när gangsterstaten slår till. Några fall mer uppmärksammade än andra: Halvar Alvgard, Ingmar Bergman, Ekfors Kraft, Medanalys, Ekfors Kraft igen och nu senast HQ Bank.
Listan kan säkert göras längre. Framför allt skulle listan kunna göras väldigt lång över mindre kända, eller för allmänheten helt okända fall, där brottslingar och psykopater i statlig tjänst rullat över människor som en 30 tons truck och krossat människor och förstört deras liv. Fall där drabbade människor inte haft kraft kvar eller eljest möjlighet att försvara sig, eller göra sina fall kända för allmänheten.
Gemensamt för alla dessa fall är att de skyldiga går fria därför att statsanställda brottslingar alltid går fria i Sverige. Gemensamt är även mönstret för tillslaget. En statlig specialmyndighet slår till - med överraskning. En mängd anklagelser utslungas - det är alltid en mängd - som regel irrelevanta och/eller lättviktiga. Så många att de blir svåra att överblicka, analysera och tillbakavisa. Både för den anklagade och för allmänheten. Angreppet samordnas, som nu, med andra myndigheter för att understryka allvaret och trovärdigheten: Ekobrottsmyndigheten ska utreda. Fallet har även anmälts än hit eller än dit. Som nu till Revisorsnämnden. Ytterligare en politiserad hel- eller halvstatlig luderorganisation. Det finns många sådana i Sverige. Angreppet har alltid stöd av lojala - eller lättlurade - journalister och media. Ibland i god tro och bara nyhetskåta. Ofta fullt medvetna eller åtminstone anande vad som pågår men nyhetskåtheten får styra den mediala hanteringen.
Finansinspektionens styrelseordförande är ingen mindre än Riddaren av Det Svarta Korset. Förre socialministern Bengt Westerberg, tillika Röda Korsets ordförande, som i mogen ålder framlever sina dagar plundrande nödställda människor runt om i världen, som skulle få hjälp av för ändamålet insamlade medel, om inte Bengt Westerberg istället lallade bort pengarna på egen vällevnad, spritkrogar och förlustelser.
Med nämnda riddare som ordförande för Finansinspektionen får vi nog en stor del av förklaringen till lustmordet på HQ bank - men inte hela. För att det redan inträffade ska kunna äga rum krävs nog också att övriga styrelseledamöter har speciella egenskaper. Om inte likadana egenskaper som Bengt Westerberg så måste de nog åtminstone vara en tämligen oduglig och ryggradslös samling bimbos av bägge könen. Demokratiska kuttersmycken, som pryder hemsidan och ger organisationen demokratiskt alibi, men inte duger någonting till.
Många har beskyllningarna varit mot HQ och dess ägare. Ganska mycket verkar vara frågor om tyckande i efterhand där ingen åsikt nödvändigtvis är mer rätt än någon annan åsikt och inget klart svar om rätt eller fel kan utläsas av tingens ordning. Möjligen kan ett facit fås med tidens hjälp om huruvida något gav ett bra eller dåligt utfall. Det förändras inte i sak av att argumenten staplas på varandra på småbarns vis och skriks ut i falcett i media.
Säkert kan mycket läggas HQ:s ledning till last. Men att utföra ett sådant lustmord på banken, eller stöld av banken om man så vill, kan inte rättfärdigas ens till närmelsevis av vad som lagts dem till last. Särskilt inte i efterhand när flertalet punkter redan ordnats på ett eller annat sätt.
Dagens Industri skrev igår att ”den 6 juli fick HQ Banks styrelse FI:s beskrivning av läget i banken”.
Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson uttalade sig för DI: ”där skrev vi klart och tydligt att det vi kommit fram till kan leda till en sanktion på alltifrån en varning till att tillståndet dras in.”
Det är med andra ord vad den svenska Finansinspektionens generaldirektör uppfattar som ett klart besked. Så sent som den 6 juli menar FI att HQ kan komma att drabbas av en varning. Lördagen den 28 augusti offentliggör FI att HQ Bank ska likvideras måndag morgon. Något som vi nu vet, och som i förväg måste ha varit uppenbart för FI, att skulle ställa till nästan ofattbar förmögenhetsskada för såväl bankens ägare, som kunder och anställda. För att inte tala om allt mänskligt lidande man ställt till med.
Jag använder sällan sådana uttryck men jag måste säga att såväl Bengt Westerberg som Martin Andersson hör hemma antingen i fängelse eller på Säters fasta paviljong, för ingen av dem kan vara riktigt klok. På något av dessa ställen skulle de utan minsta tvekan hamna om vi hade ett fungerande rättsväsende i det här landet.
Nu återstår att se, vad det hel- och halvkriminella politiserade slödder som leker domstol i det här landet kommer att göra i frågan. Om det går som det brukar gå, så kommer de att gömma sig tills allt farligt har blåst över, tills den organiserade brottslighetens plundring av Sven Hagströmer, Mats Qviberg och ett flertal andra är fullbordad och skadan irreparabel.
Vi närmar oss med stormsteg en situation beträffande rättsskipning i det här landet där allt färre kommer att besvära sig med att vända sig till rättsväsendet för att få hjälp. Rättsskipningen kommer istället, åtminstone i viktigare ärenden, att gå till så att någon hittas skjuten till döds i en bil i Stockholms City. Och många, kanske flertalet, kommer att uppleva att en förbättring skett. Så sker visserligen redan nu i enstaka fall. Men som vårt rättsväsende beter sig är det snart praxis. Inga ljusa framtidsutsikter således.
Det här känns ju minst sagt trist. Här står vi inför ett riksdagsval där förlegade samhällsstrukturer som har möjliggjort och byggt upp den här myglarstrukturen i samhället kan förpassas till historiens sopkorg. Då kommer det där korrumperade blindstyret Bengt Westerberg och hans kriminella uppdragsgivare med gammeldags sovjetryska metoder och försöker kvadda allting. Tidpunkten är vald med omsorg. Regeringen förväntas vara upptagen med valet. Regeringen förväntas även inte våga röja att man inte har kontroll över vad den organiserade brottsligheten får Finansinspektionen att hjälpa till med. Det här måste regeringen faktiskt ta i om man vill behålla någon heder och trovärdighet. Ibland är inte det rätta svaret det som kortsiktigt politiskt taktiserande indikerar.
Vårt rättsväsende duger nog inte till att fängsla Bengt Westerberg, Martin Andersson och för den delen även den övriga styrelsen i Finansinspektionen. Därtill är sannolikt rättsrötan allt för långt gången i Sverige. I ett land med fungerande rättsväsende skulle samtliga suttit häktade nu. I ett land med fungerande rättsväsende skulle de inte vågat försöka attackera HQ Bank så som nu skett.
Kanske man ändå kan skicka Riddaren av det Svarta Korset till Haiti?
Åtföljd av en påse av Röda Korsets förmögenhet. Den som är insamlad till förmån för nödlidande men som inte får användas till nödlidande. Till Haiti - med en påse med pengar - obeväpnad - med enkel biljett.
Säkerställ gärna att han har munnen full med guldplomber innan han åker.
Övertorneå den 2 september 2010
Mikael Styrman
.
Cirkus Assange snurrar vidare
.
Det tar sig…
Nu är Julian Assange misstänkt för våldtäkt igen.
Enligt den senaste åklagaren i fallet hade man ”inte vänt på alla stenar”.
Var det kanske den CIA-märkta stenen man glömt att vända på? För att komma åt en organisation som Wikileaks, och en person som Julian Assange, kan den amerikanska underrättelsetjänsten gladeligen betala en angivare mer pengar än personen annars skulle kunna åstadkomma som samlad livsinkomst.
Nu säger inte jag ATT det är vad som skett i det här fallet utan jag säker, att man måste ha i åtanke när man bedömer trovärdigheten i utsagorna, att det KAN vara fallet just i det här målet.
Att döma av tidigare erfarenheter får man hoppas att inte Julian Assange anmäler någon av det två kvinnorna för våldtäkt, mutbrott eller mord. Med tanke på vad Claes Borgström åstadkommit hittills - i bland annat Tomas Quick-fallet - är i så fall de två kvinnorna så gott som fällda.
Förr eller senare får det svenska rättsväsendet såväl det nationella som det internationella anseende det förtjänar.
Övertorneå den 2 september 2010
Mikael Styrman
.
Det tar sig…
Nu är Julian Assange misstänkt för våldtäkt igen.
Enligt den senaste åklagaren i fallet hade man ”inte vänt på alla stenar”.
Var det kanske den CIA-märkta stenen man glömt att vända på? För att komma åt en organisation som Wikileaks, och en person som Julian Assange, kan den amerikanska underrättelsetjänsten gladeligen betala en angivare mer pengar än personen annars skulle kunna åstadkomma som samlad livsinkomst.
Nu säger inte jag ATT det är vad som skett i det här fallet utan jag säker, att man måste ha i åtanke när man bedömer trovärdigheten i utsagorna, att det KAN vara fallet just i det här målet.
Att döma av tidigare erfarenheter får man hoppas att inte Julian Assange anmäler någon av det två kvinnorna för våldtäkt, mutbrott eller mord. Med tanke på vad Claes Borgström åstadkommit hittills - i bland annat Tomas Quick-fallet - är i så fall de två kvinnorna så gott som fällda.
Förr eller senare får det svenska rättsväsendet såväl det nationella som det internationella anseende det förtjänar.
Övertorneå den 2 september 2010
Mikael Styrman
.
onsdag 1 september 2010
Visst kan vi göra skillnad!
.
Vi roade oss ikväll med att göra ett litet räkneexempel.
I Norrbottens Län finns ca 249 000 invånare.
Vid valet 2006 fanns det 199 928 röstberättigade, nu sannolikt något färre.
Alla röstar inte.
153 655 giltiga röster lämnades i urnorna vid landstingsvalet 2006.
71 ledamöter ska väljas till landstingsfullmäktige.
Rent teoretiskt är gränsen för majoritet 50 %, med samma valdeltagande som 2006 ungefär vid uppnådda 76 828 röster. Med majoritet, ensamma eller tillsammans med något parti som rycker upp sig, kan vi genomföra Rädda Vårdens politik och stoppa sönderfallet inom vården.
Låt oss räkna lågt:
Om vi antar, att Rädda Vården idag, tisdagen den 31 augusti har
5 sympatisörer i vardera av de större kommunerna i Norrbotten: Luleå, Piteå, Boden, Kiruna, Gällivare och Kalix samt,
2 sympatisörer i vardera av de mindre kommunerna som är åtta till antalet: Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Haparanda, Övertorneå, Överkalix, Pajala och Jokkmokk.
Då har vi 46 st sympatisörer.
Om alla värvar en till per dag fram till valet och alla nytillkommande sympatisörer också värvar en per dag, då kommer vi att ha
47 104 röster fredagen den 10 september och med råge majoritet med
94 208 röster eller drygt 61 % av rösterna efter lördagen den 11 september – efter bara elva dagar.
Är det mycket att värva en om dagen? Det kanske det är. Alla kan inte värva. Men en del kan säkert värva mer. Många är bekymrade över den riktning vården utvecklas.
Men vi tror att vi har många, många fler sympatisörer från början. Och vi har tid på oss fram till den 19:e september. Det är sju dagar till. Så visst kan vi göra skillnad! Om vi vill! Om Du vill!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Vi roade oss ikväll med att göra ett litet räkneexempel.
I Norrbottens Län finns ca 249 000 invånare.
Vid valet 2006 fanns det 199 928 röstberättigade, nu sannolikt något färre.
Alla röstar inte.
153 655 giltiga röster lämnades i urnorna vid landstingsvalet 2006.
71 ledamöter ska väljas till landstingsfullmäktige.
Rent teoretiskt är gränsen för majoritet 50 %, med samma valdeltagande som 2006 ungefär vid uppnådda 76 828 röster. Med majoritet, ensamma eller tillsammans med något parti som rycker upp sig, kan vi genomföra Rädda Vårdens politik och stoppa sönderfallet inom vården.
Låt oss räkna lågt:
Om vi antar, att Rädda Vården idag, tisdagen den 31 augusti har
5 sympatisörer i vardera av de större kommunerna i Norrbotten: Luleå, Piteå, Boden, Kiruna, Gällivare och Kalix samt,
2 sympatisörer i vardera av de mindre kommunerna som är åtta till antalet: Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Haparanda, Övertorneå, Överkalix, Pajala och Jokkmokk.
Då har vi 46 st sympatisörer.
Om alla värvar en till per dag fram till valet och alla nytillkommande sympatisörer också värvar en per dag, då kommer vi att ha
47 104 röster fredagen den 10 september och med råge majoritet med
94 208 röster eller drygt 61 % av rösterna efter lördagen den 11 september – efter bara elva dagar.
Är det mycket att värva en om dagen? Det kanske det är. Alla kan inte värva. Men en del kan säkert värva mer. Många är bekymrade över den riktning vården utvecklas.
Men vi tror att vi har många, många fler sympatisörer från början. Och vi har tid på oss fram till den 19:e september. Det är sju dagar till. Så visst kan vi göra skillnad! Om vi vill! Om Du vill!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Svar till Anna
.
Hej!
Dina farhågor kring Rädda Vårdens chanser att göra skillnad i händelse av valframgång är förstås befogade. Risken att vi isoleras av etablerade partier även med röster tillräckligt många för ett eller många mandat i landstingsfullmäktige är stor.
Motfrågan till Dig blir – måste vi inte ändå försöka?
Mycket tyder på, att det finns ett starkt stöd för de tankar vi för fram. Många känner stark oro inför vad som är på väg att hända inom vården. När partibildningen presenterades i våras uppmanade NSD läsarna att svara på webben om de kunde tänka sig att rösta på Rädda Vården. Det blev lite för spännande för de etablerade politikerna. Röstningen stängdes redan på förmiddagen. Då hade ungefär 25% svarat Ja, av ungefär tusen röstande, och det låter sig anas att det politiska etablissemanget var i gungning.
Som Du mycket riktigt skriver finns det en betydande risk för (eller möjlighet) att vi kan få fler röster än vad som behövs för att välja in oss två.
Vi tror att det finns många kloka – och starka - personer ute i länet som man kan, och bör, rösta på utöver oss två. En del väljare kommer säkert att skriva andra namn än våra på valsedlar, som vi har beskrivit på sidorna 8-9 i valinformationen. Finns det ett övermått av röster kommer den eller de som fått flest röster att bli invald.
Vi båda, Anders och Mikael, menar, att de nuvarande landstingspolitikerna, med få undantag, är så svaga, och så styrda, av andra intressen att en röst på dem är mer eller mindre bortkastad. De flesta är ju bara röstboskap.
Mitt förslag är att du tillsammans med vänner och bekanta tar kontakt med några andra, fem personer var kanske, som tar fram vilka namn ni var och en finner lämpliga (och som själva vill) för det stora arbete som krävs för att baxa norrbottnisk sjukvård på rätt köl. Skriv sedan först Rädda Vården, därefter samma namn på valsedeln som Dina vänner skriver. Ni kan naturligtvis också skriva olika namn. Skriv alltid rädda vården men skriv bara ett namn på varje valsedel. Studera gärna sidan 8-9 i vår valinfo.
Demokrati handlar om att så många som möjligt tillsammans gör sin röst hörd. Det är svårt idag – kanske omöjligt – inom de etablerade partierna. De har på olika sätt hindrat oss. Ledningen bestämmer vilka som får vara med på listan. Vi medborgare får med ett enda kryss endast möjlighet att ändra på kandidaternas inbördes ordning. Vi är helt satta under förmyndare.
Därför måste vi försöka!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Hej!
Dina farhågor kring Rädda Vårdens chanser att göra skillnad i händelse av valframgång är förstås befogade. Risken att vi isoleras av etablerade partier även med röster tillräckligt många för ett eller många mandat i landstingsfullmäktige är stor.
Motfrågan till Dig blir – måste vi inte ändå försöka?
Mycket tyder på, att det finns ett starkt stöd för de tankar vi för fram. Många känner stark oro inför vad som är på väg att hända inom vården. När partibildningen presenterades i våras uppmanade NSD läsarna att svara på webben om de kunde tänka sig att rösta på Rädda Vården. Det blev lite för spännande för de etablerade politikerna. Röstningen stängdes redan på förmiddagen. Då hade ungefär 25% svarat Ja, av ungefär tusen röstande, och det låter sig anas att det politiska etablissemanget var i gungning.
Som Du mycket riktigt skriver finns det en betydande risk för (eller möjlighet) att vi kan få fler röster än vad som behövs för att välja in oss två.
Vi tror att det finns många kloka – och starka - personer ute i länet som man kan, och bör, rösta på utöver oss två. En del väljare kommer säkert att skriva andra namn än våra på valsedlar, som vi har beskrivit på sidorna 8-9 i valinformationen. Finns det ett övermått av röster kommer den eller de som fått flest röster att bli invald.
Vi båda, Anders och Mikael, menar, att de nuvarande landstingspolitikerna, med få undantag, är så svaga, och så styrda, av andra intressen att en röst på dem är mer eller mindre bortkastad. De flesta är ju bara röstboskap.
Mitt förslag är att du tillsammans med vänner och bekanta tar kontakt med några andra, fem personer var kanske, som tar fram vilka namn ni var och en finner lämpliga (och som själva vill) för det stora arbete som krävs för att baxa norrbottnisk sjukvård på rätt köl. Skriv sedan först Rädda Vården, därefter samma namn på valsedeln som Dina vänner skriver. Ni kan naturligtvis också skriva olika namn. Skriv alltid rädda vården men skriv bara ett namn på varje valsedel. Studera gärna sidan 8-9 i vår valinfo.
Demokrati handlar om att så många som möjligt tillsammans gör sin röst hörd. Det är svårt idag – kanske omöjligt – inom de etablerade partierna. De har på olika sätt hindrat oss. Ledningen bestämmer vilka som får vara med på listan. Vi medborgare får med ett enda kryss endast möjlighet att ändra på kandidaternas inbördes ordning. Vi är helt satta under förmyndare.
Därför måste vi försöka!
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
tisdag 31 augusti 2010
Tala högre Sjukvårdspartiet och ni andra!
.
Äntligen säger ett politiskt parti högt vad de flesta människor tänker:
Självklart får inte ännu mer landstingspengar satsas på kultur-, näringslivs- och regional utveckling samtidigt som sjukvården förfaller och patienter dör i köerna till sjukvården.
Sjukvårdspartiet nämner särskilt patienter med prostatacancer men listan kan göras längre. Mycket längre. En av de längsta är patienter med kranskärlssjukdom som många idag får vänta mer än ett år på kranskärlsröntgen.
Norrbottens sjukvård balanserar på randen till undantagstillstånd.
Ledningen – S, V och MP – vill i det läget bygga vindkraftverk.
Sjukvårdspartiet har, tillsammans med fyra borgerliga partier, därför bildat allians för att stjälpa regeringen och ta över makten i landstinget.
Det återstår dock för Sjukvårdspartiet och alliansen att redovisa vilka åtgärder som krävs för att norrbottniska män ska slippa dö i prostatacancerkön? Så att norrbottniska män och kvinnor slipper dö i kranskärlskön? För att NLL ska kunna lämna bottenplatsen i nationella kvalitetsregister, till exempel Socialstyrelsens öppna jämförelser?
Är rätt metod att tiga om landstingstjänstemännens plan att lägga ner merparten av sjukhusvården i Piteå, Kalix och Kiruna och överlåta den lilla rest som blir kvar till primärvården? Den primärvård där redan etthundra distriktsläkare fattas?
Menar ni verkligen det?
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
Äntligen säger ett politiskt parti högt vad de flesta människor tänker:
Självklart får inte ännu mer landstingspengar satsas på kultur-, näringslivs- och regional utveckling samtidigt som sjukvården förfaller och patienter dör i köerna till sjukvården.
Sjukvårdspartiet nämner särskilt patienter med prostatacancer men listan kan göras längre. Mycket längre. En av de längsta är patienter med kranskärlssjukdom som många idag får vänta mer än ett år på kranskärlsröntgen.
Norrbottens sjukvård balanserar på randen till undantagstillstånd.
Ledningen – S, V och MP – vill i det läget bygga vindkraftverk.
Sjukvårdspartiet har, tillsammans med fyra borgerliga partier, därför bildat allians för att stjälpa regeringen och ta över makten i landstinget.
Det återstår dock för Sjukvårdspartiet och alliansen att redovisa vilka åtgärder som krävs för att norrbottniska män ska slippa dö i prostatacancerkön? Så att norrbottniska män och kvinnor slipper dö i kranskärlskön? För att NLL ska kunna lämna bottenplatsen i nationella kvalitetsregister, till exempel Socialstyrelsens öppna jämförelser?
Är rätt metod att tiga om landstingstjänstemännens plan att lägga ner merparten av sjukhusvården i Piteå, Kalix och Kiruna och överlåta den lilla rest som blir kvar till primärvården? Den primärvård där redan etthundra distriktsläkare fattas?
Menar ni verkligen det?
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
fredag 27 augusti 2010
Censuren tog reportaget
.
Öppet brev till
Fredrik Reinfeldt, M,
Jan Björklund, Fp,
Maud Olofsson, C,
och
Göran Hägglund, KD:
Inför lanseringen av vårt nya landstingspartis, Rädda Vården, valturné kontaktade vi Sveriges Televisions lokala nyhetsprogram Nordnytt. Valet var självklart tyckte vi, eftersom ALLA andra nyhetsorgan i Norrbotten ägs eller styrs direkt, eller indirekt, av socialdemokraterna som ju även är det parti som sedan 70-talet år styr landstinget i Norrbotten. Under senare tid under allt större förfall.
Och ja, de var intresserade av att göra ett inslag om Rädda Vården. Det skulle göras på torsdag kl 14 var beskedet i tisdags.
På onsdag - dagen innan det planerade besöket – fick vi besked om att den TV-medarbetare som vi var aviserad att skulle göra jobbet nu hade blivit kallad till ett möte som skulle omfatta alla ordinarie medarbetare. Enligt en källa gällde det ett planeringsmöte som ska ha varit bestämt sedan tidigare men till vilket man hade ”glömt” att kalla medarbetaren i fråga. Enligt en annan källa var fråga om ett obligatoriskt arbetsmiljömöte.
Inslaget skulle därför göras av andra medarbetare. På onsdag kväll, strax före kl 21, bekräftade vi att det var ok och besöket skulle ske nästa dag, kl 14.
Torsdag morgon, vid 9-tiden, dvs 12 timmar senare, varav det mesta natt, kontaktades vi av Nordnytt. De hade ingen fotograf för uppdraget varför det ställdes in. Lägg märke till att det inte överenskoms om ny tid vilket brukar vara det naturliga om personalbrist uppstår - utan det ställdes in. Det är samtidigt gott om frilansfotografer som Nordnytt använder sig av vid behov.
Ännu efter fyra år med alliansregering fungerar således den socialdemokratiska övervakningsapparaten klanderfritt. I vems regi eller vilkas och till vilkas nytta kan man undra?
Det måste sägas, att förr när vi blev avlyssnade blev ljudkvalitén i telefonerna ofta sämre, det kunde knastra och knäppa, ljudet kunde bli burkigt, ofta med ett mycket störande eko. Numera, efter fyra års Alliansregering märker man knappt avlyssningen. Det har blivit mycket bättre samtalskvalitet. Det tackar vi för, FRA?
Egentligen så märker jag numera bara av avlyssningen genom den försening i leverans av sms och mail, som är fallet när jag och Anders Mansten utväxlar meddelanden. Den som inte finns när vänner och bekanta vid samma tidpunkt utväxlar meddelanden. Och så märks det ju förstås genom att olika ”myndigheter” hela tiden är oförskämt väl informerade – inte bara om vad jag gjort utan även om vad jag avser göra.
Sosseriet har, under 70-talet år, byggt upp ett tätmaskigt gangsternät. Det finns många borgerliga politiker som ännu är aktiva som har fått dålig skolning under den tid då socialdemokratin föreföll orubblig. Många av dem har gett livet lite guldkant genom att driva oppositionspolitiken lite återhållsamt, så att man inte i onödan retar upp sosseriet. Det är klart att det inte är så lätt för en sådan politiker att plötsligt bli ”ren” och rakryggad. Så nog har jag förstått, att det kanske tar en generation innan vi kan befria oss från dessa mutkolvar.
Det mesta av, eller hela, Carl Bildt-, Per-Ola Eriksson, Bengt Westerberg och Bo Lundgrengenerationen måste nog gå i pension innan vi kan börja känna att vi verkligen är på rätt väg. Men då måste politiken drivas på i rätt riktning så att inte de korrumperande krafterna hinner förstöra även nästa generation politiker. Då måste partierna ta i itu med korruptionen i de egna leden. Erkänt korrumperade stackare måste bli ombedda att sluta. Successivt måste korrumperade politiker, domare, åklagare med flera åtalas och dömas för korruptionsbrott. Det är klart att det inte händer över en natt. Men det måste faktiskt hända någonting om förändringen ska kunna ske inifrån systemet. Det kanske inte är möjligt. I så fall kommer förändringen att komma utifrån.
Visst är det bra att det är mindre störningar i telefonerna numera. Men jag hade faktiskt större förväntningar på fyra år med ickesocialistisk regering.
Övertorneå fredagen den 27 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Öppet brev till
Fredrik Reinfeldt, M,
Jan Björklund, Fp,
Maud Olofsson, C,
och
Göran Hägglund, KD:
Inför lanseringen av vårt nya landstingspartis, Rädda Vården, valturné kontaktade vi Sveriges Televisions lokala nyhetsprogram Nordnytt. Valet var självklart tyckte vi, eftersom ALLA andra nyhetsorgan i Norrbotten ägs eller styrs direkt, eller indirekt, av socialdemokraterna som ju även är det parti som sedan 70-talet år styr landstinget i Norrbotten. Under senare tid under allt större förfall.
Och ja, de var intresserade av att göra ett inslag om Rädda Vården. Det skulle göras på torsdag kl 14 var beskedet i tisdags.
På onsdag - dagen innan det planerade besöket – fick vi besked om att den TV-medarbetare som vi var aviserad att skulle göra jobbet nu hade blivit kallad till ett möte som skulle omfatta alla ordinarie medarbetare. Enligt en källa gällde det ett planeringsmöte som ska ha varit bestämt sedan tidigare men till vilket man hade ”glömt” att kalla medarbetaren i fråga. Enligt en annan källa var fråga om ett obligatoriskt arbetsmiljömöte.
Inslaget skulle därför göras av andra medarbetare. På onsdag kväll, strax före kl 21, bekräftade vi att det var ok och besöket skulle ske nästa dag, kl 14.
Torsdag morgon, vid 9-tiden, dvs 12 timmar senare, varav det mesta natt, kontaktades vi av Nordnytt. De hade ingen fotograf för uppdraget varför det ställdes in. Lägg märke till att det inte överenskoms om ny tid vilket brukar vara det naturliga om personalbrist uppstår - utan det ställdes in. Det är samtidigt gott om frilansfotografer som Nordnytt använder sig av vid behov.
Ännu efter fyra år med alliansregering fungerar således den socialdemokratiska övervakningsapparaten klanderfritt. I vems regi eller vilkas och till vilkas nytta kan man undra?
Det måste sägas, att förr när vi blev avlyssnade blev ljudkvalitén i telefonerna ofta sämre, det kunde knastra och knäppa, ljudet kunde bli burkigt, ofta med ett mycket störande eko. Numera, efter fyra års Alliansregering märker man knappt avlyssningen. Det har blivit mycket bättre samtalskvalitet. Det tackar vi för, FRA?
Egentligen så märker jag numera bara av avlyssningen genom den försening i leverans av sms och mail, som är fallet när jag och Anders Mansten utväxlar meddelanden. Den som inte finns när vänner och bekanta vid samma tidpunkt utväxlar meddelanden. Och så märks det ju förstås genom att olika ”myndigheter” hela tiden är oförskämt väl informerade – inte bara om vad jag gjort utan även om vad jag avser göra.
Sosseriet har, under 70-talet år, byggt upp ett tätmaskigt gangsternät. Det finns många borgerliga politiker som ännu är aktiva som har fått dålig skolning under den tid då socialdemokratin föreföll orubblig. Många av dem har gett livet lite guldkant genom att driva oppositionspolitiken lite återhållsamt, så att man inte i onödan retar upp sosseriet. Det är klart att det inte är så lätt för en sådan politiker att plötsligt bli ”ren” och rakryggad. Så nog har jag förstått, att det kanske tar en generation innan vi kan befria oss från dessa mutkolvar.
Det mesta av, eller hela, Carl Bildt-, Per-Ola Eriksson, Bengt Westerberg och Bo Lundgrengenerationen måste nog gå i pension innan vi kan börja känna att vi verkligen är på rätt väg. Men då måste politiken drivas på i rätt riktning så att inte de korrumperande krafterna hinner förstöra även nästa generation politiker. Då måste partierna ta i itu med korruptionen i de egna leden. Erkänt korrumperade stackare måste bli ombedda att sluta. Successivt måste korrumperade politiker, domare, åklagare med flera åtalas och dömas för korruptionsbrott. Det är klart att det inte händer över en natt. Men det måste faktiskt hända någonting om förändringen ska kunna ske inifrån systemet. Det kanske inte är möjligt. I så fall kommer förändringen att komma utifrån.
Visst är det bra att det är mindre störningar i telefonerna numera. Men jag hade faktiskt större förväntningar på fyra år med ickesocialistisk regering.
Övertorneå fredagen den 27 augusti 2010
Mikael Styrman
.
De sju dödssynderna – sju frågor till landstingsoppositionen i Norrbotten
.
Valet närmar sig. Fortfarande utan större avtryck vad gäller partiernas syn på sjukvården.
Alliansen mellan Sjukvårdspartiet och fyra borgerliga har visserligen presenterat en tio punkters gemensam valplattform. Med sjukvård som sin första och viktigaste punkt. I förbigående nämns att Norrbottens sjukvård ”inte klarar uppdraget”. Varför och på vilka sätt framgår inte. Inte heller vilka politiska beslut och åtgärder som krävs.
Rädda Vården presenterar följande sex prioriterade reformer för sjukvården i Norrbotten, i det program som under helgen distribueras till länets alla hushåll:
1. Fem riktiga akutsjukhus.
2. En vårdcentral i varje kommun – övriga privatiserade.
3. Uppsägning av merparten administrativ personal och försäljning av landstingshuset.
4. Kraftfullt utbyggd distriktssköterskevård.
5. Fem sjukvårdsförvaltningar.
6. Fungerande flygtransporter.
Dessutom vill vi lyfta en sjunde. Landstingstjänstemännen vill ta pengar från tre sjukhus – i Piteå, Kiruna och Kalix – för att finansiera de närmaste årens budgetunderskott på flera hundra miljoner kronor.
Närsjukhus är arbetsnamnet. Modellen är hämtad från Härnösand, Sandviken, Fagersta med flera orter. Närsjukhus är vårdinrättningar med äldrevårdsavdelningar ledda av distriktsläkare. All annan sjukhusvård kommer undan för undan läggas ned och försvinna.
Alla politiska partier som är överens om att landstinget i Norrbotten inte klarar sitt sjukvårdsuppdrag är även skyldiga väljarna en diskussion om möjliga vägar ut ur krisen. Vilket innefattar skyldigheten att omedelbart sluta mörka sina åsikter om närsjukhusplanerna.
En bra början vore att partierna öppet – vart och ett för sig – redovisar hur de förhåller sig till våra sju punkter.
Lika många som dödssynderna.
För Rädda Vården
Anders Mansten Mikael Styrman
.
Valet närmar sig. Fortfarande utan större avtryck vad gäller partiernas syn på sjukvården.
Alliansen mellan Sjukvårdspartiet och fyra borgerliga har visserligen presenterat en tio punkters gemensam valplattform. Med sjukvård som sin första och viktigaste punkt. I förbigående nämns att Norrbottens sjukvård ”inte klarar uppdraget”. Varför och på vilka sätt framgår inte. Inte heller vilka politiska beslut och åtgärder som krävs.
Rädda Vården presenterar följande sex prioriterade reformer för sjukvården i Norrbotten, i det program som under helgen distribueras till länets alla hushåll:
1. Fem riktiga akutsjukhus.
2. En vårdcentral i varje kommun – övriga privatiserade.
3. Uppsägning av merparten administrativ personal och försäljning av landstingshuset.
4. Kraftfullt utbyggd distriktssköterskevård.
5. Fem sjukvårdsförvaltningar.
6. Fungerande flygtransporter.
Dessutom vill vi lyfta en sjunde. Landstingstjänstemännen vill ta pengar från tre sjukhus – i Piteå, Kiruna och Kalix – för att finansiera de närmaste årens budgetunderskott på flera hundra miljoner kronor.
Närsjukhus är arbetsnamnet. Modellen är hämtad från Härnösand, Sandviken, Fagersta med flera orter. Närsjukhus är vårdinrättningar med äldrevårdsavdelningar ledda av distriktsläkare. All annan sjukhusvård kommer undan för undan läggas ned och försvinna.
Alla politiska partier som är överens om att landstinget i Norrbotten inte klarar sitt sjukvårdsuppdrag är även skyldiga väljarna en diskussion om möjliga vägar ut ur krisen. Vilket innefattar skyldigheten att omedelbart sluta mörka sina åsikter om närsjukhusplanerna.
En bra början vore att partierna öppet – vart och ett för sig – redovisar hur de förhåller sig till våra sju punkter.
Lika många som dödssynderna.
För Rädda Vården
Anders Mansten Mikael Styrman
.
torsdag 26 augusti 2010
Var hälsad världen
.
Nu har det svenska rättsväsendet visat sig från sin rätta sida inför hela världen.
Wikileaks talesman Julian Assange är ibland anhållen och ska åtalas för våldtäkt, ibland inte, ibland anklagad igen, ibland bara anklagad för sexuellt ofredande, ibland inte osv.
Osjälvständiga domstolar en del av maktapparaten
Precis så där används vårt rättsväsende, inte minst låtsasdomstolarna som till namnet borde överpröva skattebeslut, särskilt politiskt grundade sådana. De är egentligen inga domstolar utan en del av den politiska maktapparaten.
Det är olagligt men fungerar så ändå. Drar lite i tömmarna när någon inte lyder och låter sig plundras, släpper efter lite om man tiger och låter sig plundras.
Den nutida adeln
Särskilt märkvärdigt blir det när någon maktgalen byapamp vill ta över någons företag och den maktgalne har en moster som delat säng med en som var industriminister på 1970-talet. Har man sådana band till den nationalsocialdemokratiska adeln blir hela statsapparaten, skattesystemet och rättsväsendet helt kaiko. Då kan man få vara med om mycket som man inte trodde var möjligt.
Släktskapen med 1930-talets nazism
Nu när vårt rättsväsende inför hela världen gjort reklam för sig och visat på släktskapen med nazistregimen i 1930-talets Tyskland kanske det finns intresse i den övriga världen för att läsa mer om Sverige.
Sverige är hett
Sverige har ju nu ”placerats på kartan” som det heter i den offentliga sektorn när man vill strö ut skattemedel på något roligt. Det saknas inte ärenden som inte tål dagens ljus i Sverige. Kan vi inte få läsa lite mer om Sverige på Wikileaks nu när intresse för landet finns ute i världen?
Vad kan Wikileaks göra för Sverige?
Många ämnen som berör oss handlar ju om småtjuvar, typ hamnbusar, som tagit sig till den politiska makten och missbrukar den. Småtjuvar finns över hela världen. Det är knappast något för Wikileaks. Men Sverige kan säkert ställa upp med principiellt intressantare ämnen. Och Wikileaks skulle säkert kunna hjälpa till att belysa nationella trauman.
Det finns många intressanta ämnen:
Kan Wikileaks ge oss fri press?
Intresset för Sverige är på topp ute i världen. Vi är just nu klart intressantare än både Zimbabwe och Sierra Leone.
Vi behöver en fungerande tredje statsmakt. Det finns människor där ute som sitter på informationen. Hittills har det saknats media som vågar publicera material som kritiserar makten. Kanske Wikileaks kan hjälpa oss att bygga upp en fungerande press som inte står under statlig kontroll?
Övertorneå torsdagen den 26 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Nu har det svenska rättsväsendet visat sig från sin rätta sida inför hela världen.
Wikileaks talesman Julian Assange är ibland anhållen och ska åtalas för våldtäkt, ibland inte, ibland anklagad igen, ibland bara anklagad för sexuellt ofredande, ibland inte osv.
Osjälvständiga domstolar en del av maktapparaten
Precis så där används vårt rättsväsende, inte minst låtsasdomstolarna som till namnet borde överpröva skattebeslut, särskilt politiskt grundade sådana. De är egentligen inga domstolar utan en del av den politiska maktapparaten.
Det är olagligt men fungerar så ändå. Drar lite i tömmarna när någon inte lyder och låter sig plundras, släpper efter lite om man tiger och låter sig plundras.
Den nutida adeln
Särskilt märkvärdigt blir det när någon maktgalen byapamp vill ta över någons företag och den maktgalne har en moster som delat säng med en som var industriminister på 1970-talet. Har man sådana band till den nationalsocialdemokratiska adeln blir hela statsapparaten, skattesystemet och rättsväsendet helt kaiko. Då kan man få vara med om mycket som man inte trodde var möjligt.
Släktskapen med 1930-talets nazism
Nu när vårt rättsväsende inför hela världen gjort reklam för sig och visat på släktskapen med nazistregimen i 1930-talets Tyskland kanske det finns intresse i den övriga världen för att läsa mer om Sverige.
Sverige är hett
Sverige har ju nu ”placerats på kartan” som det heter i den offentliga sektorn när man vill strö ut skattemedel på något roligt. Det saknas inte ärenden som inte tål dagens ljus i Sverige. Kan vi inte få läsa lite mer om Sverige på Wikileaks nu när intresse för landet finns ute i världen?
Vad kan Wikileaks göra för Sverige?
Många ämnen som berör oss handlar ju om småtjuvar, typ hamnbusar, som tagit sig till den politiska makten och missbrukar den. Småtjuvar finns över hela världen. Det är knappast något för Wikileaks. Men Sverige kan säkert ställa upp med principiellt intressantare ämnen. Och Wikileaks skulle säkert kunna hjälpa till att belysa nationella trauman.
Det finns många intressanta ämnen:
- Vem mördade Carl-Fredrik Algernon och vem saboterade polisutredningen? Vapenindustrins härjningar är ju globala och väcker alltid intresse.
- Vem mördade Olof Palme och varför saboterades polisutredningen?
- Varför sjönk Estonia och varför fick saken inte undersökas?
- Svenska statens sätt att behandla sina egenföretagare och kanske en jämförelse med nazitysklands sätt att plundra judarna?
- Den svenska U-hjälpen, som plundras av eller riktas till svenskar nära makten och egentligen är I-hjälp?
- Varför skulle alla ouppklarade mord läggas Thomas Quick till last och vem fattade besluten?
- Vem mördade Catrin da Costa och vem mörklade utredningen?
- Varför utreds inte mutbrott inom den offentliga sektorn?
- Skattemyndigheten som används för att tygla politiska fiender?
- Sveriges fängelser som till stor del är fulla med oskyldiga eller politiska fångar?
- Om hur den svenska maktapparaten kontrollerar pressen.
Kan Wikileaks ge oss fri press?
Intresset för Sverige är på topp ute i världen. Vi är just nu klart intressantare än både Zimbabwe och Sierra Leone.
Vi behöver en fungerande tredje statsmakt. Det finns människor där ute som sitter på informationen. Hittills har det saknats media som vågar publicera material som kritiserar makten. Kanske Wikileaks kan hjälpa oss att bygga upp en fungerande press som inte står under statlig kontroll?
Övertorneå torsdagen den 26 augusti 2010
Mikael Styrman
.
onsdag 25 augusti 2010
Rättsrötans överstepräster rider igen
.
När man, som jag, i decennier har sett hur den offentliga förvaltningen i Sverige fungerar, eller kanske snarare inte fungerar, kan man inte låta bli att dra på munnen när man ser att det har dykt upp två kvinnor, samtidigt, som anklagar Wikileaks talesman Julian Assange för sexbrott.
Ett mot ett
Det må framstå som idiotiskt för alla som jobbar i det privata näringslivet men i den offentliga sektorn är det antalet argument som räknas, inte deras kvalitet.
Inkommer således en besvärande skrivelse eller synpunkt som man inte vill rätta sig efter beställer man en konsultutredning eller ett yttrande från något annat håll som ”dödar” den besvärande handlingen. Inkommer två besvärande beställer man två eller tre osv.
Statstjänstemannalogik
Därför är det inte förvånande att det är två kvinnor som anklagar Julian Assange. Enligt svensk statstjänstemannalogik är därmed anklagelsen bombsäker.
Bodströmska och van der Kwastska sekten
Claes Borgström var tidigare med i den Bodströmska och van der Kwastska sekten som åkte runt och klarade upp alla ouppklarade mord i Sverige genom att döma Thomas Quick för dem.
Borgström hjälpåklagare
Borgströms roll skulle vara att försvara Thomas Quick. Istället fungerade han som någon sorts hjälpåklagare. Thomas Quick erkände 35 mord. Även flera som inte hade ägt rum. Sex svenska domstolar dömde Thomas Quick för åtta mord som han uppenbart inte kunde ha utfört. Det säger mycket om rättsväsendets tillstånd i landet.
Mordutredning blev pajaskonster
Som en direkt följd av detta saboterades en mängd mordutredningar slutgiltigt och såväl de anhöriga till mördade personer som erfarna mordutredare tvingades hjälplösa se på när Bodström, van der Kwast och Borgström gjorde pajaskonster av mordutredningarna i sex svenska domstolar för att bygga en Potemkinkuliss framför det havererade svenska rättsväsendet.
Absolution att vänta?
Efter det har Borgström varit paria i Juristsverige. Redan valet av Borgström som ombud kan därför vara en indikator på varifrån anklagelserna mot Assange emanerar.
Får Borgström nu hjälp av det myglande brödraskapet att ta sig tillbaka? Vad följer för honom efter deltagandet i detta? Absolution? Syndernas förlåtelse? Eller kanske bortvända blickar och uteslutning ur advokatsamfundet? Det beror väl ytterst på vad som eventuellt ligger i anklagelserna mot Julian Assange?
Resa mot jordens medelpunkt
Ärendet har ju utvecklats till en underbar såpa i verkliga livet. Ett snart genomkorrumperat rättsväsende går från klarhet till klarhet borrande sig själv allt djupare ned i rättsrötans träsk. Nu skrattar man internationellt åt det svenska rättsväsendet och det med rätta.
Svensk media och rättsrötan
Det kanske blir med det svenska rättsväsendet som med Sovjetunionens. Resten av världen kunde länge läsa om det Sovjetiska rättsväsendet som var den korrumperade politikens förlängda arm. Inget kunde läsas i Sovjetisk press.
Betydande skillnader finns dock. Sovjet var en stor, fruktad och folkrik nation med kärnvapen och tilldrog sig därför stort internationellt intresse. USA drev också aktivt sovjetiska människorättsfrågor. Uppmärksamheten kring den svenska rättsrötan kommer nog för det mesta inte att bli så stor. Den blir väl ungefär lika uppmärksammad som rättssäkerheten i Sierra Leone, Zimbabwe etc.
Rädda ansiktet
Likheter med Sovjetunionen kommer med stor sannolikhet också att finnas. Vi kommer knappast att kunna läsa i svensk press om den svenska rättsrötan. Det får vi läsa om i utländsk press.
Nu närmast kommer det att handla om hur det svenska rättsväsendet ska rädda sitt just förlorade ansikte. Blir det möjligt genom att döma Julian Assange – även om han är oskyldig? Ju mer man kommer att hålla på och rådda med det här, desto värre kommer det att bli. Det ska bli underbart spännande att följa.
Blir det startskottet för rättsrötans hädanfärd från det svenska rättsväsendet?
Övertorneå onsdagen den 25 augusti 2010
Mikael Styrman
.
När man, som jag, i decennier har sett hur den offentliga förvaltningen i Sverige fungerar, eller kanske snarare inte fungerar, kan man inte låta bli att dra på munnen när man ser att det har dykt upp två kvinnor, samtidigt, som anklagar Wikileaks talesman Julian Assange för sexbrott.
Ett mot ett
Det må framstå som idiotiskt för alla som jobbar i det privata näringslivet men i den offentliga sektorn är det antalet argument som räknas, inte deras kvalitet.
Inkommer således en besvärande skrivelse eller synpunkt som man inte vill rätta sig efter beställer man en konsultutredning eller ett yttrande från något annat håll som ”dödar” den besvärande handlingen. Inkommer två besvärande beställer man två eller tre osv.
Statstjänstemannalogik
Därför är det inte förvånande att det är två kvinnor som anklagar Julian Assange. Enligt svensk statstjänstemannalogik är därmed anklagelsen bombsäker.
Bodströmska och van der Kwastska sekten
Claes Borgström var tidigare med i den Bodströmska och van der Kwastska sekten som åkte runt och klarade upp alla ouppklarade mord i Sverige genom att döma Thomas Quick för dem.
Borgström hjälpåklagare
Borgströms roll skulle vara att försvara Thomas Quick. Istället fungerade han som någon sorts hjälpåklagare. Thomas Quick erkände 35 mord. Även flera som inte hade ägt rum. Sex svenska domstolar dömde Thomas Quick för åtta mord som han uppenbart inte kunde ha utfört. Det säger mycket om rättsväsendets tillstånd i landet.
Mordutredning blev pajaskonster
Som en direkt följd av detta saboterades en mängd mordutredningar slutgiltigt och såväl de anhöriga till mördade personer som erfarna mordutredare tvingades hjälplösa se på när Bodström, van der Kwast och Borgström gjorde pajaskonster av mordutredningarna i sex svenska domstolar för att bygga en Potemkinkuliss framför det havererade svenska rättsväsendet.
Absolution att vänta?
Efter det har Borgström varit paria i Juristsverige. Redan valet av Borgström som ombud kan därför vara en indikator på varifrån anklagelserna mot Assange emanerar.
Får Borgström nu hjälp av det myglande brödraskapet att ta sig tillbaka? Vad följer för honom efter deltagandet i detta? Absolution? Syndernas förlåtelse? Eller kanske bortvända blickar och uteslutning ur advokatsamfundet? Det beror väl ytterst på vad som eventuellt ligger i anklagelserna mot Julian Assange?
Resa mot jordens medelpunkt
Ärendet har ju utvecklats till en underbar såpa i verkliga livet. Ett snart genomkorrumperat rättsväsende går från klarhet till klarhet borrande sig själv allt djupare ned i rättsrötans träsk. Nu skrattar man internationellt åt det svenska rättsväsendet och det med rätta.
Svensk media och rättsrötan
Det kanske blir med det svenska rättsväsendet som med Sovjetunionens. Resten av världen kunde länge läsa om det Sovjetiska rättsväsendet som var den korrumperade politikens förlängda arm. Inget kunde läsas i Sovjetisk press.
Betydande skillnader finns dock. Sovjet var en stor, fruktad och folkrik nation med kärnvapen och tilldrog sig därför stort internationellt intresse. USA drev också aktivt sovjetiska människorättsfrågor. Uppmärksamheten kring den svenska rättsrötan kommer nog för det mesta inte att bli så stor. Den blir väl ungefär lika uppmärksammad som rättssäkerheten i Sierra Leone, Zimbabwe etc.
Rädda ansiktet
Likheter med Sovjetunionen kommer med stor sannolikhet också att finnas. Vi kommer knappast att kunna läsa i svensk press om den svenska rättsrötan. Det får vi läsa om i utländsk press.
Nu närmast kommer det att handla om hur det svenska rättsväsendet ska rädda sitt just förlorade ansikte. Blir det möjligt genom att döma Julian Assange – även om han är oskyldig? Ju mer man kommer att hålla på och rådda med det här, desto värre kommer det att bli. Det ska bli underbart spännande att följa.
Blir det startskottet för rättsrötans hädanfärd från det svenska rättsväsendet?
Övertorneå onsdagen den 25 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Centerpartiet och sjukhusen
.
Centerpartiet är först ut bland partierna i den helt nya sjukvårdsallians bestående av fyra borgerliga och Sjukvårdspartiet att profilera sig vad gäller sjukvård i Norrbotten.
Eftersom landstinget inte klarar sjukvårdsuppdraget vill man skära bort så mycket som möjligt av andra kostnader – överlåta till kommunerna närmare bestämt – men bara till dess att Norrbotten bildat egen region, då kan diversehandeln återuppstå.
Kristallklart!
Vidare vill man få ut mer av läkararbetskraften genom att minska antalet stafettläkare och med metoder som inte närmare beskrivs tvinga eller locka de egna läkarna att jobba hårdare.
Kristallklart är det inte om metoden heter piska eller morot?
Fem sjukhus vill man ha, ett helt nytt i Kiruna till och med, där sjukhusläkarna utnyttjas bättre än idag. Även utanför sjukhus!
Nu blir det väldigt mystiskt?
Vet inte Centerpartiet att landstingets tjänstemän planerar att omvandla tre sjukhus – Kiruna, Kalix och Piteå till närsjukhus efter valet? Vilket innebär etnisk rensning av sjukhusläkare och enbart sjukhusliknande äldrevård med distriktsläkare som hövdingar? En vårdform som – där den testats – drivit upp distriktsläkarlönerna till upp mot 100 000 kr per månad. En rimlig riskpremie kanske för ett jobb man saknar utbildning och kunskap för? Som ofta handlar om liv och död.
Rädda Vården undrar med anledning av ovanstående:
Tänker Centerpartiet försöka stoppa närsjukhusreformen efter valet och satsa på fem riktiga sjukhus?
Med vilka metoder tänker ni locka eller tvinga läkarkåren att jobba lite hårdare?
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
Centerpartiet är först ut bland partierna i den helt nya sjukvårdsallians bestående av fyra borgerliga och Sjukvårdspartiet att profilera sig vad gäller sjukvård i Norrbotten.
Eftersom landstinget inte klarar sjukvårdsuppdraget vill man skära bort så mycket som möjligt av andra kostnader – överlåta till kommunerna närmare bestämt – men bara till dess att Norrbotten bildat egen region, då kan diversehandeln återuppstå.
Kristallklart!
Vidare vill man få ut mer av läkararbetskraften genom att minska antalet stafettläkare och med metoder som inte närmare beskrivs tvinga eller locka de egna läkarna att jobba hårdare.
Kristallklart är det inte om metoden heter piska eller morot?
Fem sjukhus vill man ha, ett helt nytt i Kiruna till och med, där sjukhusläkarna utnyttjas bättre än idag. Även utanför sjukhus!
Nu blir det väldigt mystiskt?
Vet inte Centerpartiet att landstingets tjänstemän planerar att omvandla tre sjukhus – Kiruna, Kalix och Piteå till närsjukhus efter valet? Vilket innebär etnisk rensning av sjukhusläkare och enbart sjukhusliknande äldrevård med distriktsläkare som hövdingar? En vårdform som – där den testats – drivit upp distriktsläkarlönerna till upp mot 100 000 kr per månad. En rimlig riskpremie kanske för ett jobb man saknar utbildning och kunskap för? Som ofta handlar om liv och död.
Rädda Vården undrar med anledning av ovanstående:
Tänker Centerpartiet försöka stoppa närsjukhusreformen efter valet och satsa på fem riktiga sjukhus?
Med vilka metoder tänker ni locka eller tvinga läkarkåren att jobba lite hårdare?
Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
måndag 23 augusti 2010
Svenska CIA-såpan halkar vidare…
.
Överåklagare Eva Finné intervjuades i TV4-nyheterna ikväll om anklagelserna mot Julian Assange, eller ska vi hellre säga mot Wikileaks?
Hon tror inte på en konspiration. Tjaa, vad ska hon säga?
- Så här gör vi alltid?
Vidare säger hon ”det låter långsökt. Det var väl en illa skött konspiration i så fall.”
Vad kan man annat göra än att hålla med när man drar sig till minnes förspelet till allt detta.
2001 var en handfull barfotakrigare till USA, åtminstone enligt den officiella versionen. De gick flygutbildning där. Ingen ville lära sig att starta. Ingen ville lära sig att landa. De var bara intresserade av kursen där man fick lära sig att flyga in i stora hus.
Och CIA med flera, som förbrukar mer dollar än en miljon avfallskvarnar fattade ingenting.
Om det nu är dessa som faktiskt driver en konspiration mot Assange och Wikileaks, förstår vi snart att det här kan gå hur illa som helst.
Förmodligen är det rena turen att det inte är Överåklagare Eva Finné som är anklagad för våldtäkt.
Övertorneå måndagen den 23 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Överåklagare Eva Finné intervjuades i TV4-nyheterna ikväll om anklagelserna mot Julian Assange, eller ska vi hellre säga mot Wikileaks?
Hon tror inte på en konspiration. Tjaa, vad ska hon säga?
- Så här gör vi alltid?
Vidare säger hon ”det låter långsökt. Det var väl en illa skött konspiration i så fall.”
Vad kan man annat göra än att hålla med när man drar sig till minnes förspelet till allt detta.
2001 var en handfull barfotakrigare till USA, åtminstone enligt den officiella versionen. De gick flygutbildning där. Ingen ville lära sig att starta. Ingen ville lära sig att landa. De var bara intresserade av kursen där man fick lära sig att flyga in i stora hus.
Och CIA med flera, som förbrukar mer dollar än en miljon avfallskvarnar fattade ingenting.
Om det nu är dessa som faktiskt driver en konspiration mot Assange och Wikileaks, förstår vi snart att det här kan gå hur illa som helst.
Förmodligen är det rena turen att det inte är Överåklagare Eva Finné som är anklagad för våldtäkt.
Övertorneå måndagen den 23 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Tragikomiskt söka skydd i Sverige
.
Julian Assange och Wikileaks söker skydd i Sverige mot delar av den Amerikanska förvaltningen som inte respekterar vare sig internationell rätt, den Amerikanska konstitutionen eller Amerikansk lag.
Det går att förstå att de söker sig just till Sverige. Det fanns en tid då Sverige stod för mer civilkurage än idag. Dock inte lika mycket som den Svenska propagandan försöker få oss att i efterhand tro.
Och Wikileaks både behöver och förtjänar vårt beskydd.
Både det Svenska rättsväsendet och den Svenska integriteten tar sig dessvärre bättre ut från en föreläsningssal på Harvard-universitetet, med en korrumperad minister orerande i talarstolen, än de gör inifrån landet, när man skrapar på polityren och de nyss nämnda ska börja leverera.
Det syns nog inte omedelbart på oss men en av de främsta kvaliteterna hos en människa som nått framgång i den svenska offantliga sektorn är förmågan att slicka uppåt och sparka nedåt, oavsett hur skamliga konsekvenserna blir.
Tyvärr Julian Assange. Framstående Svenskar är bäst på att vara pissviktiga och känna sig märkvärdigast i världen. Man kan lätt bli lurad när man ser dem vandra längs strandpromenaden. Den vita Rockefellertröjan är knuten över axlarna på Knapsuvis, efter timtals av övning framför spegeln i villaområdet i Fjollträsk. Blicken och kroppsspråket signalerar att andra nationaliteter, och för all del även landsmän, betraktas von oben. Men om man tar ifrån dem Rockefellertröjan är det som blir kvar inte så mycket att ha.
Kanske bättre att försöka i Norge? Norrmän är i högre grad individualister som kan tänka själva och inte nödvändigtvis tror på allt som serveras uppifrån.
Övertorneå måndagen den 23 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Julian Assange och Wikileaks söker skydd i Sverige mot delar av den Amerikanska förvaltningen som inte respekterar vare sig internationell rätt, den Amerikanska konstitutionen eller Amerikansk lag.
Det går att förstå att de söker sig just till Sverige. Det fanns en tid då Sverige stod för mer civilkurage än idag. Dock inte lika mycket som den Svenska propagandan försöker få oss att i efterhand tro.
Och Wikileaks både behöver och förtjänar vårt beskydd.
Både det Svenska rättsväsendet och den Svenska integriteten tar sig dessvärre bättre ut från en föreläsningssal på Harvard-universitetet, med en korrumperad minister orerande i talarstolen, än de gör inifrån landet, när man skrapar på polityren och de nyss nämnda ska börja leverera.
Det syns nog inte omedelbart på oss men en av de främsta kvaliteterna hos en människa som nått framgång i den svenska offantliga sektorn är förmågan att slicka uppåt och sparka nedåt, oavsett hur skamliga konsekvenserna blir.
Tyvärr Julian Assange. Framstående Svenskar är bäst på att vara pissviktiga och känna sig märkvärdigast i världen. Man kan lätt bli lurad när man ser dem vandra längs strandpromenaden. Den vita Rockefellertröjan är knuten över axlarna på Knapsuvis, efter timtals av övning framför spegeln i villaområdet i Fjollträsk. Blicken och kroppsspråket signalerar att andra nationaliteter, och för all del även landsmän, betraktas von oben. Men om man tar ifrån dem Rockefellertröjan är det som blir kvar inte så mycket att ha.
Kanske bättre att försöka i Norge? Norrmän är i högre grad individualister som kan tänka själva och inte nödvändigtvis tror på allt som serveras uppifrån.
Övertorneå måndagen den 23 augusti 2010
Mikael Styrman
.
söndag 22 augusti 2010
Komprometteringen av Julian Assange
.
USA har nu under en längre tid farit fram ute i världen som en mobbare på en skolgård. De kuvade kamraterna kan inte nog ivrigt hjälpa till att mobba – delvis av rädsla för att själva bli mobbade.
Sparka på mössan
Men som det är med mobbares framfart, så är det även med USA:s härjande runt om i världen. Med det vill jag säga, att när någon väl satt sig till motvärn och fällt mobbaren förändras bilden. Då kan mobbarens tidigare medhjälpare inte nog ivrigt komma fram och sparka på mobbarens mössa och ta starkt avstånd från mobbandet som de ”egentligen aldrig ville vara delaktiga i”.
När maktens förtrollning bryts
Det här vet naturligtvis många skrupelfria individer utan rättsmedvetande i den amerikanska förvaltningen. När väl maktens förtrollning bryts, riskerar de att stå oskyddade mot önskemål om hämnd, från människor runt om i världen. Människor som fått nära och kära godtyckligt mördade eller stympade eller sina liv och sina länder slagna i spillror på annat sätt. De skyldiga vet, att deras förehavanden kommer att granskas. Jag ska återkomma till detta och vad det för med sig.
Barfotakrigare
Det visar sig nu att den forna supermakten inte ens klarar sig mot barfotakrigare trots världens i särklass dyraste försvarsmakt. Man skulle därför vilja bränna upp ännu mer pengar på försvaret. Samtidigt närmar sig ett skuldtyngt USA med fast kurs ett ekonomiskt sammanbrott. I ett sådant läge kan man förstå att många, i de försvars- och underrättelserelaterade delarna av den offentliga sektorn, inte vill ha någon uppmärksamhet på vad man ägnat, och ägnar, sig åt och som eskalerat sedan Nine-Eleven.
Komprometterande självklart
Att Wikileaks Julian Assange skulle komma att komprometteras på ett eller annat sätt var näst intill självklart. Däremot var det en överraskning, åtminstone för mig, att det skulle börja så snart i Sverige. Men om åtgärden att anklaga honom för våldtäkt och ofredande är ett sätt att försöka skrämma Wikileaks blir den begriplig. Anklagelserna kommer mellan publiceringen av den första och publiceringen av den aviserade andra gruppen av Afghanistan-dokument.
Det förefaller inte sannolikt att Assange skulle ha så lite att bekymra sig för att han skulle utsätta sig för ett våldtäkts- och ofredandemål.
Besvärat Sverige
Egentligen borde det inte heller ha varit någon överraskning att det sker i Sverige. Det har varit ganska tydligt menar jag, att det offentliga Sverige har varit mycket besvärat av att Wikileaks söker skydd i Sverige mot den amerikanska offentliga förvaltningen. Kunde man skulle man nog stoppa det eller helst be Wikileaks be om skydd av någon annan nation.
Servilt Sverige
Sveriges självständighet visavi USA är inte precis strålande om man studerar vår nära historia. Vi har trupp i Afghanistan som hjälper till. Men ingen verkar veta eller vilja säga vad man egentligen hjälper till med eller vilken nytta man eventuellt gör.
Olaglig utlämning till CIA
Om man går tillbaka några år överlämnade Sverige, på godtyckliga grunder och olagligt, genom dåvarande utrikesministern Anna Lindh, justitieminister Tomas Bodström och statsminister Göran Persson, egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed al Zery till CIA på Bromma flygplats.
Nästan treårig mörkläggning
Utlämningen skedde i december 2001. Svenska myndigheter och media teg om detta tills Kalla Fakta avslöjade det i maj 2004.
Vid utlämningen försågs Agiza och al Zery med blöjor, huva över ansiktet, hängdes upp i taket i flygplanet och torterades på väg till Egypten. De överlämnades av CIA till Egypten för fängslande och åratal av tortyr utan att ställas inför rätta.
Pol-Pot-inspirerad ”reformering”
Anna Lindh är numera död. Hon blev möjligen ett – av många - offer för den av socialdemokratin med Pol-Pot-inspirerade metoder ”reformerade” psykvården som för övrigt hade hennes man, Bo Holmberg, som också är död numera, som ordförande för psykiatriutredningen.
Utbredd servilitet
Men den svenska socialdemokratin är på intet sätt ensam om att ha en ryggradslös hållning visavi amerikanska oegentligheter. Jag röjer säkert inga statshemligheter om jag säger att det finns högt uppsatta svenskar som skulle vara beredda att själva följa med på ett sådant där CIA-plan, med huva över huvudet, låta sig bli upphängda från taket och till och med bli påsatta om amerikanarna så ville. Det skulle möjligen vara med undantag för det där med tortyren då – ifall den blir för hårdhänt.
Avslöjar kriminalitet
De här frågorna får lätt slagsida. Många tenderar att glida iväg i uppfattning med tiden till att betrakta det som om Wikileaks ägnar sig åt någon sorts brottslig eller moraliskt förkastlig handling. Som om man framförde ogrundade beskyllningar.
Vad Wikileaks gör är ju snarare att för allmänheten göra känt vad USA:s och andra länders förvaltningar egentligen ägnar sig åt och vill mörklägga. Förvaltningarna störs av detta, väl medvetna om att de ägnar sig åt verksamheter som inte är rumsrena, som folket, om det ägde kännedom om dem, skulle fördöma och som i många fall är tydligt brottsliga och ska beivras.
Förestående sammanbrott
Mycket talar för att främst USA, men även resten av världen står inför en djup och troligen också långvarig lågkonjunktur med trolig deflation. I-världens politiker har snart använt alla konjunkturreglerande verktyg man har i verktygslådan för att mildra en lågkonjunktur med. Varför har man använt dem? För att mildra lågkonjunkturen? – Nej, för att försöka köpa kvar högkonjunkturen.
Sovjets fall tog två år
Utåt syns ännu inte så mycket av USA:s inledda sammanbrott. Av vår närhistoria vet vi att det bara tog två år från de första för allmänheten synliga tecknen tills Sovjetunionens sammanbrott var ett faktum. Under sammanbrottet skedde en omfattande plundring av statliga tillgångar. Det är ett rimligt antagande att tecknen på sammanbrott syns tydligare inifrån statsapparaten.
Pågående plundring?
Man är nog inte heller helt fel ute om man antar att den plundring som föregick Sovjetunionens sammanbrott kommer att ske även i USA. Möjligen pågår den redan i USA:s omfattande och yviga hemliga verksamhet. Ett svåröverskådligt antal psykopater har anledning att rensa i arkiven och få sig själva att försvinna tillsammans med ansenliga summor skattemedel innan barfotakrigarna kommer och söker efter dem.
Brott mot mänskligheten
Amerikanska krigsförbrytare har hittills klarat sig från krav på att ställa dem inför rätta på grund av USA:s övermakt. Efter ett amerikanskt sammanbrott är det sannolikt att krav kommer att resas på många håll i världen. Krav som syftar till att de ska ställas inför internationell domstol för brott mot mänskligheten.
Ingen går säker
Det ger sig självt att om man kan använda amerikanska civilflygplan, i USA, till att meja ned amerikanska skyskrapor med, då kan man också identifiera och söka rätt på de grövsta internationella brottslingarna i den amerikanska förvaltningen – om man vill. Om man inte tycker att det främjar ens egen sak och skadar USA mer om man låter dem hållas.
Nationell amerikansk oduglighet
Det är ett betydande mått på det amerikanska folkets oduglighet att det inte kan ta itu med sin offentliga organiserade brottslighet själva. De duger till att äta ihjäl sig men de duger inte till att hålla sina brottslingar inom det egna rikets gränser eller ställa dem inför rätta.
Beredda att gå långt
Det ger sig självt att sådana människor upplever Wikileaks och Julian Assange som ett stort hot och är beredda att gå igenom stora svårigheter för att komma åt dem. De åtalspunkter som deras jakt på Assange & Co eventuellt föranleder blir knappast värre än de som de redan riskerar att konfronteras med.
Var observanta
Vi bör vara uppmärksamma på vilka av våra landsmän som går de amerikanska psykopaternas ärenden. Det är uppgifter som kommer väl till pass nu när vi har att städa i vår egen grova offentliga brottslighet. Även om USA:s offentliga internationella brottslighet vida överträffar den svenska har vi ändå vår egen dynghög att släpa till marknaden.
Övertorneå söndagen den 22 augusti 2010
Mikael Styrman
.
USA har nu under en längre tid farit fram ute i världen som en mobbare på en skolgård. De kuvade kamraterna kan inte nog ivrigt hjälpa till att mobba – delvis av rädsla för att själva bli mobbade.
Sparka på mössan
Men som det är med mobbares framfart, så är det även med USA:s härjande runt om i världen. Med det vill jag säga, att när någon väl satt sig till motvärn och fällt mobbaren förändras bilden. Då kan mobbarens tidigare medhjälpare inte nog ivrigt komma fram och sparka på mobbarens mössa och ta starkt avstånd från mobbandet som de ”egentligen aldrig ville vara delaktiga i”.
När maktens förtrollning bryts
Det här vet naturligtvis många skrupelfria individer utan rättsmedvetande i den amerikanska förvaltningen. När väl maktens förtrollning bryts, riskerar de att stå oskyddade mot önskemål om hämnd, från människor runt om i världen. Människor som fått nära och kära godtyckligt mördade eller stympade eller sina liv och sina länder slagna i spillror på annat sätt. De skyldiga vet, att deras förehavanden kommer att granskas. Jag ska återkomma till detta och vad det för med sig.
Barfotakrigare
Det visar sig nu att den forna supermakten inte ens klarar sig mot barfotakrigare trots världens i särklass dyraste försvarsmakt. Man skulle därför vilja bränna upp ännu mer pengar på försvaret. Samtidigt närmar sig ett skuldtyngt USA med fast kurs ett ekonomiskt sammanbrott. I ett sådant läge kan man förstå att många, i de försvars- och underrättelserelaterade delarna av den offentliga sektorn, inte vill ha någon uppmärksamhet på vad man ägnat, och ägnar, sig åt och som eskalerat sedan Nine-Eleven.
Komprometterande självklart
Att Wikileaks Julian Assange skulle komma att komprometteras på ett eller annat sätt var näst intill självklart. Däremot var det en överraskning, åtminstone för mig, att det skulle börja så snart i Sverige. Men om åtgärden att anklaga honom för våldtäkt och ofredande är ett sätt att försöka skrämma Wikileaks blir den begriplig. Anklagelserna kommer mellan publiceringen av den första och publiceringen av den aviserade andra gruppen av Afghanistan-dokument.
Det förefaller inte sannolikt att Assange skulle ha så lite att bekymra sig för att han skulle utsätta sig för ett våldtäkts- och ofredandemål.
Besvärat Sverige
Egentligen borde det inte heller ha varit någon överraskning att det sker i Sverige. Det har varit ganska tydligt menar jag, att det offentliga Sverige har varit mycket besvärat av att Wikileaks söker skydd i Sverige mot den amerikanska offentliga förvaltningen. Kunde man skulle man nog stoppa det eller helst be Wikileaks be om skydd av någon annan nation.
Servilt Sverige
Sveriges självständighet visavi USA är inte precis strålande om man studerar vår nära historia. Vi har trupp i Afghanistan som hjälper till. Men ingen verkar veta eller vilja säga vad man egentligen hjälper till med eller vilken nytta man eventuellt gör.
Olaglig utlämning till CIA
Om man går tillbaka några år överlämnade Sverige, på godtyckliga grunder och olagligt, genom dåvarande utrikesministern Anna Lindh, justitieminister Tomas Bodström och statsminister Göran Persson, egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed al Zery till CIA på Bromma flygplats.
Nästan treårig mörkläggning
Utlämningen skedde i december 2001. Svenska myndigheter och media teg om detta tills Kalla Fakta avslöjade det i maj 2004.
Vid utlämningen försågs Agiza och al Zery med blöjor, huva över ansiktet, hängdes upp i taket i flygplanet och torterades på väg till Egypten. De överlämnades av CIA till Egypten för fängslande och åratal av tortyr utan att ställas inför rätta.
Pol-Pot-inspirerad ”reformering”
Anna Lindh är numera död. Hon blev möjligen ett – av många - offer för den av socialdemokratin med Pol-Pot-inspirerade metoder ”reformerade” psykvården som för övrigt hade hennes man, Bo Holmberg, som också är död numera, som ordförande för psykiatriutredningen.
Utbredd servilitet
Men den svenska socialdemokratin är på intet sätt ensam om att ha en ryggradslös hållning visavi amerikanska oegentligheter. Jag röjer säkert inga statshemligheter om jag säger att det finns högt uppsatta svenskar som skulle vara beredda att själva följa med på ett sådant där CIA-plan, med huva över huvudet, låta sig bli upphängda från taket och till och med bli påsatta om amerikanarna så ville. Det skulle möjligen vara med undantag för det där med tortyren då – ifall den blir för hårdhänt.
Avslöjar kriminalitet
De här frågorna får lätt slagsida. Många tenderar att glida iväg i uppfattning med tiden till att betrakta det som om Wikileaks ägnar sig åt någon sorts brottslig eller moraliskt förkastlig handling. Som om man framförde ogrundade beskyllningar.
Vad Wikileaks gör är ju snarare att för allmänheten göra känt vad USA:s och andra länders förvaltningar egentligen ägnar sig åt och vill mörklägga. Förvaltningarna störs av detta, väl medvetna om att de ägnar sig åt verksamheter som inte är rumsrena, som folket, om det ägde kännedom om dem, skulle fördöma och som i många fall är tydligt brottsliga och ska beivras.
Förestående sammanbrott
Mycket talar för att främst USA, men även resten av världen står inför en djup och troligen också långvarig lågkonjunktur med trolig deflation. I-världens politiker har snart använt alla konjunkturreglerande verktyg man har i verktygslådan för att mildra en lågkonjunktur med. Varför har man använt dem? För att mildra lågkonjunkturen? – Nej, för att försöka köpa kvar högkonjunkturen.
Sovjets fall tog två år
Utåt syns ännu inte så mycket av USA:s inledda sammanbrott. Av vår närhistoria vet vi att det bara tog två år från de första för allmänheten synliga tecknen tills Sovjetunionens sammanbrott var ett faktum. Under sammanbrottet skedde en omfattande plundring av statliga tillgångar. Det är ett rimligt antagande att tecknen på sammanbrott syns tydligare inifrån statsapparaten.
Pågående plundring?
Man är nog inte heller helt fel ute om man antar att den plundring som föregick Sovjetunionens sammanbrott kommer att ske även i USA. Möjligen pågår den redan i USA:s omfattande och yviga hemliga verksamhet. Ett svåröverskådligt antal psykopater har anledning att rensa i arkiven och få sig själva att försvinna tillsammans med ansenliga summor skattemedel innan barfotakrigarna kommer och söker efter dem.
Brott mot mänskligheten
Amerikanska krigsförbrytare har hittills klarat sig från krav på att ställa dem inför rätta på grund av USA:s övermakt. Efter ett amerikanskt sammanbrott är det sannolikt att krav kommer att resas på många håll i världen. Krav som syftar till att de ska ställas inför internationell domstol för brott mot mänskligheten.
Ingen går säker
Det ger sig självt att om man kan använda amerikanska civilflygplan, i USA, till att meja ned amerikanska skyskrapor med, då kan man också identifiera och söka rätt på de grövsta internationella brottslingarna i den amerikanska förvaltningen – om man vill. Om man inte tycker att det främjar ens egen sak och skadar USA mer om man låter dem hållas.
Nationell amerikansk oduglighet
Det är ett betydande mått på det amerikanska folkets oduglighet att det inte kan ta itu med sin offentliga organiserade brottslighet själva. De duger till att äta ihjäl sig men de duger inte till att hålla sina brottslingar inom det egna rikets gränser eller ställa dem inför rätta.
Beredda att gå långt
Det ger sig självt att sådana människor upplever Wikileaks och Julian Assange som ett stort hot och är beredda att gå igenom stora svårigheter för att komma åt dem. De åtalspunkter som deras jakt på Assange & Co eventuellt föranleder blir knappast värre än de som de redan riskerar att konfronteras med.
Var observanta
Vi bör vara uppmärksamma på vilka av våra landsmän som går de amerikanska psykopaternas ärenden. Det är uppgifter som kommer väl till pass nu när vi har att städa i vår egen grova offentliga brottslighet. Även om USA:s offentliga internationella brottslighet vida överträffar den svenska har vi ändå vår egen dynghög att släpa till marknaden.
Övertorneå söndagen den 22 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Blott Sverige svenska skurkar har
.
Vi svenskar, åtminstone vi lite äldre, har kunnat skratta åt den brittiska politiska satiren ”Javisst, herr minister” med Nigel Hawthorne som den manipulative statssekretaren Sir Humphrey Appleby och Paul Eddington som den lättmanipulerade ministern Jim Hacker.
Trodde att satir var instruktionsbok
Tyvärr har många anställda i den offentliga sektorn inte sett den som komisk politisk satir, utan istället studerat den som en instruktionsbok.
Senare har vi kunnat se många politiska satirer, både filmer och serier, de flesta från USA. Medan vi vanliga medborgare skrattat eller förfärats av dem har, av allt att döma, många psykopater i den offentliga sektorn studerat dem som en handbok i brott för offentliganställda.
Metoderna som används mot Assange väl etablerade
Jag ser i eftersvallet av våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks Julian Assange att man diskuterar olika metoder för att ta sig in i och störa den privata sfären. Att så sker, och kommer att ske, beträffande Assange kan vi hålla för säkert. Metoderna är ju mycket etablerade och används på mycket oviktigare och mindre uppmärksammade fall.
En veckas varsel
Själv blev jag för några år sedan delgiven en stämning till Tingsrätten i Kemi, i Finland, utan att tidigare varken ha varit på förhör eller blivit delgiven misstanke om brott. En vecka fick jag på mig för att skaffa advokat, söka rätt på bevisning i arkiven, förbereda mitt försvar och inställa mig i Tingsrätten. Under rättegången framkom att finska taxeringsintendenten, som det verkar på Svensk begäran, hade kastat bort delar av mitt bokföringsmaterial. Avsikten var att lägga skulden för detta på mig och låsa in mig några år i finskt fängelse. Därmed skulle man slippa en besvärande politisk diskussion i Sverige. Det sket sig eftersom jag kunde visa att jag hade kopia av all bokföring och även hade informerat finska skattemyndigheten om att det fanns kopior. Jag blev ändå dömd till ett kortare straff, som dock senare undanröjdes av Hovrätten i Rovaniemi. Så fungerade den grova organiserade offentliga brottslighetens internationella kontakter i mitt obetydliga fall. Det ger onekligen vissa insikter i vad Julian Assange har att vänta sig.
Systematiskt adresstrul
Till exempel har jag själv råkat ut för att Svensk Adressändring, sedan min tillfälliga adressändring upphörde att gälla den 11 september 2009, fortsätter att skicka min post till det politiska fängelset i Kolmården. De vägrar dessutom att rätta det. Följden blir att fakturor, deklarationsblanketter, inkomstuppgifter, försäkringsbrev och allehanda övriga officiella handlingar hamnar på avvägar, aldrig kommer fram, med svåröverskådliga konsekvenser. Många räkningar blir till exempel restförda på grund av detta. Bilar blir oskattade. Egendom blir oförsäkrad osv.
Sen är det förstås en viktig symbolhandling. Budskapet är, att vi gör hur vi vill med dig. Vi låser in dig om vi vill. Vi låser snart in dig igen.
Politiskt styrd folkbokföring
Före förra valet flyttade jag en tid, till en slags inrikes exil, för att komma ifrån de kriminella domstolarna i norr. Den adressändringen verkställde skattemyndigheten inte, på helt godtyckliga grunder, för att hålla mig kvar inom de politiskt ”pålitliga” domstolarnas upptagningsområde. Sedan, inför valet, när det inte längre var min mening att vara skriven på annan ort, då plötsligt dög det. Då tvångsskrev man mig plötsligt på den adress som jag inte längre bodde på . Förmodligen för att jag inte skulle kunna delta i valet i Norrbotten.
Godtyckligt indraget flygcertifikat
När jag dömdes till politiskt fängelse drog man in mitt flygcertifikat trots att myndighetens egen praxis visade att det var fel. Man omprövade inför hotet att förvaltningsdomstolen skulle ändrat beslutet. Men det kostade mig över femtiotusen i rättegångskostnader. Det är sannolikt mer böter än man får för ett mord. Vi har ett system där riktiga brottslingar på våra myndigheter får orsaka befolkningen stor ekonomisk och annan skada utan att vare sig avskedas, straffas eller behöva ersätta den skada man vållar.
Blott Sverige svenska skurkar har
Grov kriminalitet i den offentliga förvaltningen, som inte blir utredd eller straffad, är ju inte på något sätt förbehållen USA. Det har vi vår beskärda del av här också. En liten skillnad finns dock. Den amerikanska kriminaliteten riktar sig främst mot utlänningar. Den svenska riktar sig mot den egna befolkningen.
Övertorneå söndagen den 22 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Vi svenskar, åtminstone vi lite äldre, har kunnat skratta åt den brittiska politiska satiren ”Javisst, herr minister” med Nigel Hawthorne som den manipulative statssekretaren Sir Humphrey Appleby och Paul Eddington som den lättmanipulerade ministern Jim Hacker.
Trodde att satir var instruktionsbok
Tyvärr har många anställda i den offentliga sektorn inte sett den som komisk politisk satir, utan istället studerat den som en instruktionsbok.
Senare har vi kunnat se många politiska satirer, både filmer och serier, de flesta från USA. Medan vi vanliga medborgare skrattat eller förfärats av dem har, av allt att döma, många psykopater i den offentliga sektorn studerat dem som en handbok i brott för offentliganställda.
Metoderna som används mot Assange väl etablerade
Jag ser i eftersvallet av våldtäktsanklagelserna mot Wikileaks Julian Assange att man diskuterar olika metoder för att ta sig in i och störa den privata sfären. Att så sker, och kommer att ske, beträffande Assange kan vi hålla för säkert. Metoderna är ju mycket etablerade och används på mycket oviktigare och mindre uppmärksammade fall.
En veckas varsel
Själv blev jag för några år sedan delgiven en stämning till Tingsrätten i Kemi, i Finland, utan att tidigare varken ha varit på förhör eller blivit delgiven misstanke om brott. En vecka fick jag på mig för att skaffa advokat, söka rätt på bevisning i arkiven, förbereda mitt försvar och inställa mig i Tingsrätten. Under rättegången framkom att finska taxeringsintendenten, som det verkar på Svensk begäran, hade kastat bort delar av mitt bokföringsmaterial. Avsikten var att lägga skulden för detta på mig och låsa in mig några år i finskt fängelse. Därmed skulle man slippa en besvärande politisk diskussion i Sverige. Det sket sig eftersom jag kunde visa att jag hade kopia av all bokföring och även hade informerat finska skattemyndigheten om att det fanns kopior. Jag blev ändå dömd till ett kortare straff, som dock senare undanröjdes av Hovrätten i Rovaniemi. Så fungerade den grova organiserade offentliga brottslighetens internationella kontakter i mitt obetydliga fall. Det ger onekligen vissa insikter i vad Julian Assange har att vänta sig.
Systematiskt adresstrul
Till exempel har jag själv råkat ut för att Svensk Adressändring, sedan min tillfälliga adressändring upphörde att gälla den 11 september 2009, fortsätter att skicka min post till det politiska fängelset i Kolmården. De vägrar dessutom att rätta det. Följden blir att fakturor, deklarationsblanketter, inkomstuppgifter, försäkringsbrev och allehanda övriga officiella handlingar hamnar på avvägar, aldrig kommer fram, med svåröverskådliga konsekvenser. Många räkningar blir till exempel restförda på grund av detta. Bilar blir oskattade. Egendom blir oförsäkrad osv.
Sen är det förstås en viktig symbolhandling. Budskapet är, att vi gör hur vi vill med dig. Vi låser in dig om vi vill. Vi låser snart in dig igen.
Politiskt styrd folkbokföring
Före förra valet flyttade jag en tid, till en slags inrikes exil, för att komma ifrån de kriminella domstolarna i norr. Den adressändringen verkställde skattemyndigheten inte, på helt godtyckliga grunder, för att hålla mig kvar inom de politiskt ”pålitliga” domstolarnas upptagningsområde. Sedan, inför valet, när det inte längre var min mening att vara skriven på annan ort, då plötsligt dög det. Då tvångsskrev man mig plötsligt på den adress som jag inte längre bodde på . Förmodligen för att jag inte skulle kunna delta i valet i Norrbotten.
Godtyckligt indraget flygcertifikat
När jag dömdes till politiskt fängelse drog man in mitt flygcertifikat trots att myndighetens egen praxis visade att det var fel. Man omprövade inför hotet att förvaltningsdomstolen skulle ändrat beslutet. Men det kostade mig över femtiotusen i rättegångskostnader. Det är sannolikt mer böter än man får för ett mord. Vi har ett system där riktiga brottslingar på våra myndigheter får orsaka befolkningen stor ekonomisk och annan skada utan att vare sig avskedas, straffas eller behöva ersätta den skada man vållar.
Blott Sverige svenska skurkar har
Grov kriminalitet i den offentliga förvaltningen, som inte blir utredd eller straffad, är ju inte på något sätt förbehållen USA. Det har vi vår beskärda del av här också. En liten skillnad finns dock. Den amerikanska kriminaliteten riktar sig främst mot utlänningar. Den svenska riktar sig mot den egna befolkningen.
Övertorneå söndagen den 22 augusti 2010
Mikael Styrman
.
lördag 21 augusti 2010
Är demokrati dravel?
.
Signaturen ”Peter” har i en kommentar till vår blogg ”Pravda gånger fyra” ifrågasatt vad den bloggens innehåll, eller dravel som han kallar det, har med vård att göra?
Av bloggen framgår, att människor av snart sagt alla åsiktsinriktningar, utom kanske just socialdemokrater, upplever sig censurerade av Norrbottens massmedia som ägs och/eller kontrolleras av den socialdemokratiska maktapparaten.
Redan har censuren legat tung över vårddebatten i Norrbotten i åtminstone ett par månader. Endast undantagsvis släpps kritiska åsikter fram.
Signaturen ”Peter” kallar, som det får förstås, det för dravel att kritisera det faktum att socialdemokratin stryper den fria debatten och menar att det inte heller har med vården att göra.
I sammanhanget förtjänar att påminnas om, att Norrbottens media till stor del är finansierade av Sveriges skattebetalare. Åtminstone Haparanda-Pravda och en Luleå-Pravda erhåller årligen många miljoner i statsstöd av just demokratiskäl, som det heter.
Om en knapp månad är det val. Bland annat till landstinget. I valet ska beslutas vem eller vilka som ska utöva ett avgörande inflytande över hur vården i Norrbottens län ska bedrivas de närmaste fyra åren.
Vi andra, som inte är ledande, eller troende, socialdemokrater menar att det inte är dravel utan demokrati om en levande och ostyrd debatt får förekomma inför ett allmänt val.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Signaturen ”Peter” har i en kommentar till vår blogg ”Pravda gånger fyra” ifrågasatt vad den bloggens innehåll, eller dravel som han kallar det, har med vård att göra?
Av bloggen framgår, att människor av snart sagt alla åsiktsinriktningar, utom kanske just socialdemokrater, upplever sig censurerade av Norrbottens massmedia som ägs och/eller kontrolleras av den socialdemokratiska maktapparaten.
Redan har censuren legat tung över vårddebatten i Norrbotten i åtminstone ett par månader. Endast undantagsvis släpps kritiska åsikter fram.
Signaturen ”Peter” kallar, som det får förstås, det för dravel att kritisera det faktum att socialdemokratin stryper den fria debatten och menar att det inte heller har med vården att göra.
I sammanhanget förtjänar att påminnas om, att Norrbottens media till stor del är finansierade av Sveriges skattebetalare. Åtminstone Haparanda-Pravda och en Luleå-Pravda erhåller årligen många miljoner i statsstöd av just demokratiskäl, som det heter.
Om en knapp månad är det val. Bland annat till landstinget. I valet ska beslutas vem eller vilka som ska utöva ett avgörande inflytande över hur vården i Norrbottens län ska bedrivas de närmaste fyra åren.
Vi andra, som inte är ledande, eller troende, socialdemokrater menar att det inte är dravel utan demokrati om en levande och ostyrd debatt får förekomma inför ett allmänt val.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
torsdag 19 augusti 2010
Ministeriet för statssäkerhet.
.
Enligt uppgifter i media vill socialdemokraterna ”skapa en ny stor polisenhet mot den grova brottsligheten som ska kallas Reko. Den kommer att bestå av flera tusen personer och ska kunna slå till över hela landet.”
Tanken är att slå samman Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten till en nationell spetsorganisation.
- Vi kommer att få en mycket slagkraftig organisation, säger Thomas Bodström, socialdemokraternas rättspolitiske talesperson, till SvD.
Tomas Bodströms förslag har vi ju lärt oss att känna igen. Men varför vill man kalla organisationen för Reko? Varför inte använda inarbetade namn som vi känner igen på organisationer som vi känner igen. Vad är det för fel på ”Ministeriet för statssäkerhet” eller Stasi som det heter i dagligt tal?
Övertorneå den 19 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Enligt uppgifter i media vill socialdemokraterna ”skapa en ny stor polisenhet mot den grova brottsligheten som ska kallas Reko. Den kommer att bestå av flera tusen personer och ska kunna slå till över hela landet.”
Tanken är att slå samman Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten till en nationell spetsorganisation.
- Vi kommer att få en mycket slagkraftig organisation, säger Thomas Bodström, socialdemokraternas rättspolitiske talesperson, till SvD.
Tomas Bodströms förslag har vi ju lärt oss att känna igen. Men varför vill man kalla organisationen för Reko? Varför inte använda inarbetade namn som vi känner igen på organisationer som vi känner igen. Vad är det för fel på ”Ministeriet för statssäkerhet” eller Stasi som det heter i dagligt tal?
Övertorneå den 19 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Verkligheten överträffar alltid dikten.
.
Så brukar vi säga. Alltid är väl mycket sagt men åtminstone överträffar verkligheten ofta dikten.
Sovjet bar sig hela tiden åt som en översittare. USA var från början mycket lyhört, med en närmast försiktig utrikespolitik. Så småningom började USA bete sig som ett Sovjetunionen i Syd- och Mellanamerika, senare även i Asien. Efter hand som USA tappat kontrollen över statens många verksamheter, framför allt hemliga sådana, har man kommit att allt mer likna Sovjetunionen.
Förr levde vi i terrorbalans. USA och Sovjet höll varandra i schack. Efter ett antal väpnade konflikter som utspelat sig efter andra världskriget – Vietnam, Afghanistan, Irak och Afghanistan igen – har världen förändrats.
Den vapentekniska utvecklingen har varit otrolig, framför allt i USA. Den amerikanska armén har numera videokameror, nattseende och värmeavkännande hjälpmedel, även sändande sådana, på de enskilda soldaternas hjälmar. De har drönare, som gör att man inte ens behöver befinna sig i ett land för att föra krig, eller bedriva terrorverksamhet. Detta bara för att ta ett par exempel. Det mesta är numera finansierat av japaner och kineser.
Men ändå finns det ingen terrorbalans längre. USA och Ryssland verkar närmast vara kompisar med gemensamma intressen. Båda de forna supermakterna lever nu i skräck för att bli anfallna av något av världens fattigaste och mest underutvecklade länder.
Ja, inte ens länder behövs för att få paniken att sprida sig. Snart räcker det med en Bridge- eller Rotaryklubb i vilket bergsområde som helst för att få USA att skärpa beredskapen, kränka de mänskliga rättigheterna och trakassera sin egen befolkning lika väl som besökande. Inget skäl är för litet för den amerikanska byråkratin att utnyttja för att bygga ut kontrollsamhället.
Övertorneå den 18 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Så brukar vi säga. Alltid är väl mycket sagt men åtminstone överträffar verkligheten ofta dikten.
Sovjet bar sig hela tiden åt som en översittare. USA var från början mycket lyhört, med en närmast försiktig utrikespolitik. Så småningom började USA bete sig som ett Sovjetunionen i Syd- och Mellanamerika, senare även i Asien. Efter hand som USA tappat kontrollen över statens många verksamheter, framför allt hemliga sådana, har man kommit att allt mer likna Sovjetunionen.
Förr levde vi i terrorbalans. USA och Sovjet höll varandra i schack. Efter ett antal väpnade konflikter som utspelat sig efter andra världskriget – Vietnam, Afghanistan, Irak och Afghanistan igen – har världen förändrats.
Den vapentekniska utvecklingen har varit otrolig, framför allt i USA. Den amerikanska armén har numera videokameror, nattseende och värmeavkännande hjälpmedel, även sändande sådana, på de enskilda soldaternas hjälmar. De har drönare, som gör att man inte ens behöver befinna sig i ett land för att föra krig, eller bedriva terrorverksamhet. Detta bara för att ta ett par exempel. Det mesta är numera finansierat av japaner och kineser.
Men ändå finns det ingen terrorbalans längre. USA och Ryssland verkar närmast vara kompisar med gemensamma intressen. Båda de forna supermakterna lever nu i skräck för att bli anfallna av något av världens fattigaste och mest underutvecklade länder.
Ja, inte ens länder behövs för att få paniken att sprida sig. Snart räcker det med en Bridge- eller Rotaryklubb i vilket bergsområde som helst för att få USA att skärpa beredskapen, kränka de mänskliga rättigheterna och trakassera sin egen befolkning lika väl som besökande. Inget skäl är för litet för den amerikanska byråkratin att utnyttja för att bygga ut kontrollsamhället.
Övertorneå den 18 augusti 2010
Mikael Styrman
.
tisdag 17 augusti 2010
Pravda gånger fyra
.
Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth(M) har öppet kritiserat de sedan många år politiskt styrda Sveriges Radio och SVT och kallat nyhetsprogrammen ”Statens Nyheter”.
Siv Holma (V), norrbottnisk ordförande i riksdagens kulturutskott har därför gått i taket och förklarat Sveriges licensfinansierade radio- och TV-program vara helt opartiska. I nästa andetag vädrar hon sitt missnöje med att alla tidningar i Norrbotten – även Norrbottens-Kuriren – är socialdemokratiskt ägda, underförstått att allihop publicerar ”Partiets Nyheter” och på pricken liknar Pravda som den berömda sovjetiska förebilden lyder.
Frågan är vilket av utspelen som är mest intressant ur Norrbottniskt perspektiv:
Att en moderat kulturminister bekymrar sig för landets socialistiska propaganda-TV?
Eller att en vänsterpartist är lika bekymrad över länets fyra socialdemokratiska propagandatidningar, det vill säga Piteåpravda, Haparandapravda och de båda Luleåpravdorna?
Att SR och SVT kommer reformeras och avsocialiseras efter valet vid borgerlig valseger verkar uppenbart.
Vilka mediepolitiska förändringar Siv Holma önskar i händelse av socialistisk valseger i Sverige och bibehållen majoritet i Norrbotten vore däremot väldigt intressant att få veta?
Att hyckleriet upphör så att alla tidningar efter valet byter namn till Pravda, med tillägget röd eller blå, kanske?
Några svar före valet är knappast att vänta. Från något håll.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth(M) har öppet kritiserat de sedan många år politiskt styrda Sveriges Radio och SVT och kallat nyhetsprogrammen ”Statens Nyheter”.
Siv Holma (V), norrbottnisk ordförande i riksdagens kulturutskott har därför gått i taket och förklarat Sveriges licensfinansierade radio- och TV-program vara helt opartiska. I nästa andetag vädrar hon sitt missnöje med att alla tidningar i Norrbotten – även Norrbottens-Kuriren – är socialdemokratiskt ägda, underförstått att allihop publicerar ”Partiets Nyheter” och på pricken liknar Pravda som den berömda sovjetiska förebilden lyder.
Frågan är vilket av utspelen som är mest intressant ur Norrbottniskt perspektiv:
Att en moderat kulturminister bekymrar sig för landets socialistiska propaganda-TV?
Eller att en vänsterpartist är lika bekymrad över länets fyra socialdemokratiska propagandatidningar, det vill säga Piteåpravda, Haparandapravda och de båda Luleåpravdorna?
Att SR och SVT kommer reformeras och avsocialiseras efter valet vid borgerlig valseger verkar uppenbart.
Vilka mediepolitiska förändringar Siv Holma önskar i händelse av socialistisk valseger i Sverige och bibehållen majoritet i Norrbotten vore däremot väldigt intressant att få veta?
Att hyckleriet upphör så att alla tidningar efter valet byter namn till Pravda, med tillägget röd eller blå, kanske?
Några svar före valet är knappast att vänta. Från något håll.
Rädda Vården
Mikael Styrman
Anders Mansten
.
onsdag 4 augusti 2010
Vilken tur…
.
…han hade den 16-årige pojke som dödade sin jämnåriga flickvän, när han trodde att hon var gravid. Han fick tre års sluten ungdomsvård. Flickan förlorade hela sitt liv – alla sina år.
Tänk om han istället hade lämnat in några deklarationer för sent. Då hade rättvisans försvarare, åklagaren Jan Wallström, kommit ridande på sin vita springare. Pojken skulle då ha dömts till tre och ett halvt års fängelse och åklagaren skulle först, liksom skatterevisorerna, ha berömt bokföringen. Sen skulle han ha yrkat på sju års näringsförbud och till hovrätten hade han yrkat på ännu längre straff för ett så ”grovt” brott.
Rätt ska vara rätt. Vilken tur att vi har Jan Wallström. Vem skulle vi annars ha haft? Krister van der Kwast? Andrej Vysjinskij?
Fast det är klart. Tittar man lite närmare så är inte springaren vit. Den är grå. Någon har smetat in den med något vitt. Och faktiskt – vid närmare granskning visar den sig vara en åsna. Och varför sitter han bak och fram och rider? Och när började det ingå i den svenska åklagaruniformen att ha en strut på huvudet?
Övertorneå onsdagen den 4 augusti 2010
Mikael Styrman
.
…han hade den 16-årige pojke som dödade sin jämnåriga flickvän, när han trodde att hon var gravid. Han fick tre års sluten ungdomsvård. Flickan förlorade hela sitt liv – alla sina år.
Tänk om han istället hade lämnat in några deklarationer för sent. Då hade rättvisans försvarare, åklagaren Jan Wallström, kommit ridande på sin vita springare. Pojken skulle då ha dömts till tre och ett halvt års fängelse och åklagaren skulle först, liksom skatterevisorerna, ha berömt bokföringen. Sen skulle han ha yrkat på sju års näringsförbud och till hovrätten hade han yrkat på ännu längre straff för ett så ”grovt” brott.
Rätt ska vara rätt. Vilken tur att vi har Jan Wallström. Vem skulle vi annars ha haft? Krister van der Kwast? Andrej Vysjinskij?
Fast det är klart. Tittar man lite närmare så är inte springaren vit. Den är grå. Någon har smetat in den med något vitt. Och faktiskt – vid närmare granskning visar den sig vara en åsna. Och varför sitter han bak och fram och rider? Och när började det ingå i den svenska åklagaruniformen att ha en strut på huvudet?
Övertorneå onsdagen den 4 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Alla är de rädda
.
Ibland när man läser tidningen får man erfara den där sälla känslan, den som infinner sig när någon på ett elegantare sätt än man själv skulle klara av klär ens egna tankar i ord. Så idag, när mina ögon föll på DN:s tredje ledare ”Alliansen: Varför är vi i Afghanistan?”, skriven av Henrik Berggren.
Så där har jag också gått och tänkt. Visst skulle vi väl alla vilja hjälpa dessa förtryckta Afghanska kvinnor ut ur deras textilfängelser m.m? Men jag har hela tiden, i rapporteringen saknat den där uppgiften om hur vi egentligen hjälper dem genom den svenska ”närvaron” i Afghanistan.
Får de någon hjälp av att unga svenska pojkar lommar omkring planlöst på Afghanska gator halvt vettskrämda och leker måltavlor för en fiende de inte kan se? Eller pågår det någon annan verksamhet som hjälper kvinnorna?
Eftersom vi aldrig får någon konkret förklaring måste vi dra slutsatsen att ingenting av nytta pågår?
Är det verkligen så eländigt, att vi bara håller amerikanarna sällskap i Afghanistan? Dessa amerikaner som hjälper de Afghanska kvinnorna genom att slumpmässigt skjuta ihjäl deras män från drönare (obemannade flygplan som fjärrstyrs av unga pojkar i avlägsna driftcentraler som om de spelade Doom på datorn). Ond som god träffas. Enda brottet kan vara, att man är del av en folksamling större än två personer, eller möjligen bär på en kartrulle, en kamera, eller liknande, som man med tillräckligt mycket vilja kan intala sig att är ett vapen. Då plötsligt: BOOM! Du är död – och kompisarna också. 1.000 poäng!
Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ”Ondskans Imperium”. Det var lätt att instämma i. Men vad ska vi då kalla USA, nu när vi vet hur de bär sig åt i Irak och Afghanistan?
Försvarsminister Tolgfors svarar intetsägande och undvikande. Är det med honom som med de flesta andra i statsförvaltningen, inklusive alla våra politiserade domare, när de i särskilt ömmande fall dömer eller beslutar väldigt besynnerligt? Att de inte vet varför? Någon ville. Någon högt upp, fick de veta - utan att våga ifrågasätta eller ens fråga vem?
Kanske någon Carl Bildt-typ. En som vill vara med de stora pojkarna och leka. Som aldrig riskerar sitt eget liv. Eller sina egna barns. Men som är väl framme när fringisarna och kickbackarna delas ut. En som plågas av att Sverige gömde sig, och handlade med, och hjälpte, alla diktatorer under andra världskriget. Som plågas av att den svenska regeringen svarade ”ställ inga frågor” när riksbanken ville veta om de skulle acceptera att nazisterna betalade svenska leveranser med judiskt tandguld. En grå eminens. En Cheney-typ som vet hur man skrämmer andra. En som plågas, för att det blir så genant på fina middagar när det svenska hjältemodet kommer på tal. Men som sagt, en som aldrig skulle ta några egna risker eller göra något över huvud taget av annat skäl än egennyttan.
Övertorneå tisdagen den 3 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Ibland när man läser tidningen får man erfara den där sälla känslan, den som infinner sig när någon på ett elegantare sätt än man själv skulle klara av klär ens egna tankar i ord. Så idag, när mina ögon föll på DN:s tredje ledare ”Alliansen: Varför är vi i Afghanistan?”, skriven av Henrik Berggren.
Så där har jag också gått och tänkt. Visst skulle vi väl alla vilja hjälpa dessa förtryckta Afghanska kvinnor ut ur deras textilfängelser m.m? Men jag har hela tiden, i rapporteringen saknat den där uppgiften om hur vi egentligen hjälper dem genom den svenska ”närvaron” i Afghanistan.
Får de någon hjälp av att unga svenska pojkar lommar omkring planlöst på Afghanska gator halvt vettskrämda och leker måltavlor för en fiende de inte kan se? Eller pågår det någon annan verksamhet som hjälper kvinnorna?
Eftersom vi aldrig får någon konkret förklaring måste vi dra slutsatsen att ingenting av nytta pågår?
Är det verkligen så eländigt, att vi bara håller amerikanarna sällskap i Afghanistan? Dessa amerikaner som hjälper de Afghanska kvinnorna genom att slumpmässigt skjuta ihjäl deras män från drönare (obemannade flygplan som fjärrstyrs av unga pojkar i avlägsna driftcentraler som om de spelade Doom på datorn). Ond som god träffas. Enda brottet kan vara, att man är del av en folksamling större än två personer, eller möjligen bär på en kartrulle, en kamera, eller liknande, som man med tillräckligt mycket vilja kan intala sig att är ett vapen. Då plötsligt: BOOM! Du är död – och kompisarna också. 1.000 poäng!
Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ”Ondskans Imperium”. Det var lätt att instämma i. Men vad ska vi då kalla USA, nu när vi vet hur de bär sig åt i Irak och Afghanistan?
Försvarsminister Tolgfors svarar intetsägande och undvikande. Är det med honom som med de flesta andra i statsförvaltningen, inklusive alla våra politiserade domare, när de i särskilt ömmande fall dömer eller beslutar väldigt besynnerligt? Att de inte vet varför? Någon ville. Någon högt upp, fick de veta - utan att våga ifrågasätta eller ens fråga vem?
Kanske någon Carl Bildt-typ. En som vill vara med de stora pojkarna och leka. Som aldrig riskerar sitt eget liv. Eller sina egna barns. Men som är väl framme när fringisarna och kickbackarna delas ut. En som plågas av att Sverige gömde sig, och handlade med, och hjälpte, alla diktatorer under andra världskriget. Som plågas av att den svenska regeringen svarade ”ställ inga frågor” när riksbanken ville veta om de skulle acceptera att nazisterna betalade svenska leveranser med judiskt tandguld. En grå eminens. En Cheney-typ som vet hur man skrämmer andra. En som plågas, för att det blir så genant på fina middagar när det svenska hjältemodet kommer på tal. Men som sagt, en som aldrig skulle ta några egna risker eller göra något över huvud taget av annat skäl än egennyttan.
Övertorneå tisdagen den 3 augusti 2010
Mikael Styrman
.
Die dummen Schweden…
.
…påstås vare en faktoid. Alldeles oavsett om det är en faktoid eller inte att man i Tyskland allmänt säger så om svenskar är det ofrånkomligt en bra rubrik till följande text.
Orunda fälgar och skadade däck
Efter att ha fått bekosta flera hjulinställningar på olika bilar, i något fall upprepade sådana, efter att ha trafikerat de nordsvenska vägarna, kröntes eländet av att jag på en bil tvingades byta två däck som hade blivit skadade och tre fälgar som hade blivit orunda. Humöret var därför inte på topp när jag begav mig mot flygplatsen för att åka till Tyskland.
Eftersatt vägunderhåll
På grund av resestressen hade jag inte tid att passera potthålen och pucklarna på riksväg 98, framför allt de vid Koivumaa, Posjärv och Nordanberget, med den promenadtakt som krävdes, för att vara säker på att bilen skulle klara sig förbi helskinnad. Resestressen gjorde även att jag hade glömt att de rivit upp asfalten på ömse sidor av bron över Lansån, någon tid tillbaka, och lämnat en mycket skarp, flera cm hög kant, som en förberedelse för en eventuell asfaltering, någonstans i en till synes obestämd framtid. Bron över Lansån bjöd därför på två oönskade flygturer som föranledde mig att utgjuta osande eder över det vårdslösa vägarbetet många mil framåt.
Missat flyg på grund av oframkomliga vägar
Just denna annandag midsommar syntes varenda husvagn, traktor och båttransport inom minst femtio mils radie ha klumpat ihop sig längs snörpvägen – den mitträckesförsedda E4:an mellan Töre och Luleå. Så naturligtvis missade jag flyget.
Efter diverse förhandlande, telefonerande och ombokande kom jag mig ändå till München samma afton. Staden är BMW:s hemstad och fylld med BMW-fabriker. Men Frans Josef Strauss-flygplatsen domineras helt av Audi, hemmahörande i Ingolstadt, sju mil norr om flygplatsen. München är en trevlig stad med ett mjukt, vänligt och generöst trafikklimat. Det är roligt att vara tillbaka, trots att vi blev beskjutna här blott en månad tidigare.
110 mil utan ett gupp
De två följande dagarna följde 110 mils körning längs helt underbara två- och trefiliga vägar. Inte ett gupp på 110 mil – tänk Er det norrlänningar. Inte ett gupp! Men det stannar inte vid det. Trafiken flöt fantastiskt fint, i höga hastigheter för den som så ville. Och det utan att vi kunde se enda olycksplats, eller ens ett enda tillbud, längs vår färdväg.
I Danmark regn
I Danmark blev vägarna smalare men trafiken flöt bra. Ganska många ställen med omkörningsförbud, dock. Det regnade kraftigt genom hela Danmark, som sig bör när Roskildefestivalen just ska gå av stapeln.
Trafikens Bungyjump
Väl i Sverige förändrades bilden. Jag minns att när jag för snart tjugo år sedan hade anledning att åka några gånger mellan Lund och Malmö, tyckte jag att den sträckan var att beteckna som ett slags trafikens Bungyjump. Det tycks ofta bli så med pendlingssträckor. Boden-Luleå är också lite åt det hållet – en slags lågflygning i dimma och snörök. Även Falun-Borlänge hade förr samma tendenser. Dock med den skillnaden att den sträckan alltid kryllade av poliser. De håller ju till i Falun, så det var nära ut till Falun-Borlänge för att jobba lite grann. Så har det ju också visat sig att polisen i Falun inte gör något annat för samhället nyttigt för sin lön. Mer om detta en annan gång.
Skåningarna Sveriges araber?
När jag kör mellan Malmö och Helsingborg drar jag mig till minnes, att man ibland i Sverige, i affärssammanhang, brukar skoja, med en elak underton och nedsättande syfte, om att danskarna är nordens araber. Men det är nog orättvist uttryckt, för trafiken mellan Malmö och Helsingborg denna sommardag är ett slags oordnat eller halvordnat kaos. Tempot är aningen lägre än på motorvägen till Puerto de la Cruz på Teneriffa, men trafiken är långt ifrån lika välordnad. Trafikens organisation är någonting mellan Thailand och Egypten. Det verkar som om man i de sydsvenska bilskolorna lär ut att omkörningsfilen är den långsamma filen och att det är ok att bosätta sig där, utan att vara på väg någonstans. Det verkar också vara ok att inte respektera att någon annan kan vilja köra fortare än en själv. Följaktligen tycks omkörning även till höger vara etablerat, kanske rent av både vanligt och nödvändigt?
Var man sin egen trafikpolis
Efter Helsingborg avtar trafiken påtagligt och blir mer organiserad. Svensken övergår här till sin favoritsysselsättning på motorväg. Utan att ha någon brådska ligger man och kökör på motorvägen och bevakar bakifrån kommande trafik. När någon närmar sig bakifrån väntar man till sista stund inför den förestående omkörningen. Då kastar man sig ut i omkörningsfilen för att….? Ja, för vadå egentligen? Det tycks inte vara för att köra om i alla fall eftersom man fortsätter framåt i ungefär oförändrad hastighet och låååångsamt kör om en, två, tre och ibland fler bilar. Den omkörande håller obetydligt högre hastighet än de omkörda bilarna. Samtidigt växer köerna bakom – i omkörningsfilen – medan di svenske praktiserar sin ”rätt” att inte köra fortare än 90 eller 110 när man kör om. Om då den eller de omkörande också kör i samma eller ungefär samma hastighet, då kan en omkörning bli ganska lång, många kilometer, ibland mil.
Trafikkulturen blir lidande, förarnas omdöme rubbas, och sannolikt bidrar detta oskick till ett inte obetydligt antal olyckor varje år. Det ligger i sin natur att det är svårt att påvisa eller leda i bevis.
Dålig omkörningskultur
Förr visste man att en omkörning är ett farligt tillstånd och att den därför ska klaras av raskt. Det tycks vara så att denna kunskap gått förlorad i det hastighetsreglerade Sverige. Vi har ju också en lagstiftning som förbjuder en att öka hastigheten när man kör om. Vilken idioti! Det borde ju naturligtvis vara tvärtom. Det borde ju istället vara straffbelagt att köra om utan att öka farten.
Fokus i nollvisionens Sverige är helt på att trycka ned hastigheten, ja rent av hindra framkomligheten på vägarna. Istället borde hindrande av framkomligheten medvetet eller av vårdslöshet straffbeläggas. Då skulle vi kanske slippa dessa extremt långa omkörningar när en långtradare som kör 86 km/h kör om en annan långtradare som kör 85 km/h. Ibland kör den ena om när det blir uppförsbacke bara för att i nästa medlut bli omkörd av den nyss omkörde eftersom denne är lite snabbare i medlut istället.
Smala och oframkomliga vägar som inte går att ploga
Söder om Stockholm tycks vägarna vara bra, åtminstone E4:an. Efterhand som man skumpar norrut från Stockholm blir vägarna allt sämre. Det verkar vara ungefär lika med framkomligheten. Kontrasten mot den smidiga trafiken i Tyskland är påfallande.
Alltför smala vägar har försetts med inte bara mitträcken utan till och med sidoräcken. Först har hundratals miljoner kronor, kanske miljarder, av från skattebetalarna övertaxerade och konfiskerade pengar, använts till att göra vägbankarna säkrare. Slänter har justerats, hinder har avlägsnats. Sedan har man satt upp mitträcke och för att fullborda katastrofen även sidoräcken så att ingen kan komma ut på den säkrade vägbanken. Inte ens för att komma undan en bil eller lastbil på väg mot en med kollisionskurs. På vintern är det förstås ännu värre eftersom de stängselförsedda vägarna inte går att ploga.
Lika goda kålsupare
Det här får ganska märkliga konsekvenser. Två generationer vägarbetare har arbetat i sitt anletes svett för att bygga bort den trafikinfarkt som det på 1960-talet framväxande bilsamhället orsakade. Åtta miljoner skatteobjekt har förföljts i femtio år med åtminstone bitvis rena nazistmetoder. Allt för att dra in onödigt mycket pengar som sedan slösats bort under, efter hand, allt mer organiserade former av Birgitta Dahl-generationens samvetslösa och ofta odugliga politiker. På detta område har man hjälpts åt. De socialdemokrater som haft makten utan att kunna göra något vettigt av den och de till namnet borgerliga politiker som låtit sig mutas att sitta still i båten i två år och fyrtionio veckor för att sedan kliva upp på barrikaderna och kraxa om skattesänkningar i tre veckor.
30 Miljarder för att spara några minuter för några få tåg
I södra Sverige har man snart bränt upp 30 Miljarder kronor, och med naturskyddsrörelsernas hjälp försämrat livsbetingelserna för många människor på Hallandsåsen. Varför? För att några få tåg om dagen ska spara några minuters färdväg. Det påstås ligga god samhällsekonomi i det. Vad kostar i så fall de snöpta vägarna samhället?
Femtio års strävanden ödelagda
Femtio års strävanden har snart omintetgjorts, på bara några år. En blandning av samvetslösa mutkolvar, i en statsförvaltning övervakad av ett havererat rättsväsende och ledda av kunskapsföraktande politiker har åstadkommit detta. I grunden är det socialdemokraternas demokratisyn som är alltings moder. Nämligen synsättet att demokrati är att vem som helst från gatan är bäst skickad att fatta beslut, utan vare sig utbildning eller på annat sätt inhämtad kunskap.
Otaliga incidenter
Under den fortsatta resan genom Sverige kunde vi med förvåning övergående i förfäran se att i slutet av nästan varje tvåfiligt parti uppstod incidenter. I huvudsak utgjordes dessa av att en, ibland flera bilar i rad, försökte komma förbi ett eller flera fordon innan vägen blev enfilig. Vi såg bara en olycka men ett oräkneligt antal incidenter. Men det skulle bli värre.
Stillastående trafik på ”hinderfri” väg
Framåt 17-tiden närmade vi oss Sundsvall. Trafiken tätnade och flöt utomordentligt trögt. Inte i stan utan på E4:an! Mellan Sundsvall och Härnösand blev trafiken periodvis stillastående. Människor hade klivit ut ur sina bilar och stod, oskyddade, och spanade framåt, mitt på E4:an, för att försöka se vad som orsakade problemen. Det visade sig när man kom närmare, att det var Svensson som var ute och drog husvagn. Detta är något som kan karaktäriseras som ett normalförhållande på svenska vägar även om det sker med större intensitet i semestertider. På grund av att stängselmaffian har förvandlat fullt framkomliga vägar till snöpta stängselvägar, smala sådana, med stängsel på bägge sidor, gick hastigheten ned till promenadhastighet. En husvagn som tar i ett sådant mutstängsel förvandlas med stor säkerhet ögonblickligen till kaffeved. Åtminstone till en före detta husvagn. Eftersom det var intensiv trafik inträffade vid de enfiliga partierna upprepade så kallade Stau, som tyskarna kallar det. Trafiken blir stillastående därför att de bakifrån kommande bilarna närmar sig snabbare än de framförvarande bilarna accelererar i väg.
Det hör till saken att dessa Stau inträffar på oförutsägbara platser, i kurvor, skymda partier, bakom backkrön, även sträckande sig in i passerade enfiliga partier. De är av naturliga skäl omöjliga att märka ut eller varna för. På vägen står oskyddade trafikanter, bakifrån närmar sig bilar i full hastighet därför att man i oförstånd gjort vägarna oframkomliga.
Stängselmaffian och Piteåolyckan
För en vecka sedan inträffade en svår olycka utanför Piteå, vid vilken åtminstone tre personer omkom, troligen i samband med kraftigt regn. Av stängselmaffian används denna olycka på ett sätt som ger vid handen att man vill intala oss att alla bilar omedelbart skulle anfalla varandra om man tog bort stängslen. Så är det naturligtvis inte. Mitträcke eller stängsel är nog bra för de flesta utom motorcyklister, som dessvärre lemlästas om de kommer i kontakt med dem. Men de är bara till välsignelse om det saknas sidostängsel, finns tillräckligt med plats och helst är minst fyrfilig väg.
Mittstängsel i kombination med sidostängsel på smala vägar är ren och skär idioti oavsett vilka mutor som ligger bakom deras existens.
Dra rätt slutsatser
Utanför Köpenhamn omkom i natt fem ungdomar på motorvägen mot Amager. Enligt rapporteringen var det en singelolycka och ungdomarna färdades alla i en varutransportbil i vilken samtliga omkom. Ännu har jag inte sett några uppgifter om hur det har gått till. Men en sak kan redan nu konstateras mot bakgrund av massmedias av stängselmaffian tubbade rapportering om Piteåolyckan:
Det är lika fel att dra slutsatsen att Piteåolyckan orsakades av avsaknad av mitträcken som det är att dra slutsatsen att Köpenhamnsolyckan visar att motorvägar är farliga och inte bör byggas.
Den mänskliga faktorn
Vid alla trafikolyckor finns alltid den mänskliga faktorn att ta hänsyn till och den kan inte fullt ut byggas bort. Trafikanterna måste alltid anpassa hastighet och annat till förhållandena på platsen, fordonets skick, vägarnas spårighet, andra trafikanters oberäknelighet, sjukdom osv. Lösningen på detta är inte att göra landets vägar oframkomliga.
Stoppa stängselhelvetet
Stoppa stängselhelvetet som breder ut sig över landet. Tillsätt riktiga åklagare istället för sådana där odugliga och korrumperade Krister van der Kwast och Jan Wallström-typer och kläm åt de politiker och vägmyndighetsfunktionärer som skott sig på att göra våra vägar livsfarliga och oframkomliga.
Öga för öga, tand för tand
Sök igenom deras bostäder och sommarstugor, barnens jobb och lägenheter, deras resande osv. Gör gryningsräder, säg upp deras och lås in dem för sent ingivna deklarationer, gärna flera år och upprepade gånger. Utsätt dem gärna för det som de själva anser sig ha rätt att utsätta hederliga medborgare för.
Rubrikens faktoid
Det må vara att rubriken kanske är ett exempel på en faktoid som bottnar i svenskt dåligt självförtroende. Den är nog ändå ganska skonsam jämfört med vad omvärlden verkligen kommer att säga om oss, när det väl går upp för dem vad svenska politiker gjort med vårt vägnät, under förbrukande av ett svårräkneligt antal miljarder.
Redan leder stängselvägarnas förbrukande av vägmedlen till att asfaltvägar rivs upp och förvandlas till grusvägar. Det behöver i och för sig inte vara fel om asfalten rivs upp från vägar som inte är ordentligt byggda. Men om asfalten rivs upp just för att man inte har råd att underhålla vägnätet, känns det inte direkt troligt att de beslut som kommer att fattas om upprivning av asfalt kommer att vara kloka och leda till god väghållningsekonomi. Då är nog istället risken stor, för att fler illa underbyggda beslut kommer att fattas, för att kortsiktigt hålla katastrofen och väljarnas dom från dörren.
Övertorneå lördagen den 31 juli 2010
Mikael Styrman
.
…påstås vare en faktoid. Alldeles oavsett om det är en faktoid eller inte att man i Tyskland allmänt säger så om svenskar är det ofrånkomligt en bra rubrik till följande text.
Orunda fälgar och skadade däck
Efter att ha fått bekosta flera hjulinställningar på olika bilar, i något fall upprepade sådana, efter att ha trafikerat de nordsvenska vägarna, kröntes eländet av att jag på en bil tvingades byta två däck som hade blivit skadade och tre fälgar som hade blivit orunda. Humöret var därför inte på topp när jag begav mig mot flygplatsen för att åka till Tyskland.
Eftersatt vägunderhåll
På grund av resestressen hade jag inte tid att passera potthålen och pucklarna på riksväg 98, framför allt de vid Koivumaa, Posjärv och Nordanberget, med den promenadtakt som krävdes, för att vara säker på att bilen skulle klara sig förbi helskinnad. Resestressen gjorde även att jag hade glömt att de rivit upp asfalten på ömse sidor av bron över Lansån, någon tid tillbaka, och lämnat en mycket skarp, flera cm hög kant, som en förberedelse för en eventuell asfaltering, någonstans i en till synes obestämd framtid. Bron över Lansån bjöd därför på två oönskade flygturer som föranledde mig att utgjuta osande eder över det vårdslösa vägarbetet många mil framåt.
Missat flyg på grund av oframkomliga vägar
Just denna annandag midsommar syntes varenda husvagn, traktor och båttransport inom minst femtio mils radie ha klumpat ihop sig längs snörpvägen – den mitträckesförsedda E4:an mellan Töre och Luleå. Så naturligtvis missade jag flyget.
Efter diverse förhandlande, telefonerande och ombokande kom jag mig ändå till München samma afton. Staden är BMW:s hemstad och fylld med BMW-fabriker. Men Frans Josef Strauss-flygplatsen domineras helt av Audi, hemmahörande i Ingolstadt, sju mil norr om flygplatsen. München är en trevlig stad med ett mjukt, vänligt och generöst trafikklimat. Det är roligt att vara tillbaka, trots att vi blev beskjutna här blott en månad tidigare.
110 mil utan ett gupp
De två följande dagarna följde 110 mils körning längs helt underbara två- och trefiliga vägar. Inte ett gupp på 110 mil – tänk Er det norrlänningar. Inte ett gupp! Men det stannar inte vid det. Trafiken flöt fantastiskt fint, i höga hastigheter för den som så ville. Och det utan att vi kunde se enda olycksplats, eller ens ett enda tillbud, längs vår färdväg.
I Danmark regn
I Danmark blev vägarna smalare men trafiken flöt bra. Ganska många ställen med omkörningsförbud, dock. Det regnade kraftigt genom hela Danmark, som sig bör när Roskildefestivalen just ska gå av stapeln.
Trafikens Bungyjump
Väl i Sverige förändrades bilden. Jag minns att när jag för snart tjugo år sedan hade anledning att åka några gånger mellan Lund och Malmö, tyckte jag att den sträckan var att beteckna som ett slags trafikens Bungyjump. Det tycks ofta bli så med pendlingssträckor. Boden-Luleå är också lite åt det hållet – en slags lågflygning i dimma och snörök. Även Falun-Borlänge hade förr samma tendenser. Dock med den skillnaden att den sträckan alltid kryllade av poliser. De håller ju till i Falun, så det var nära ut till Falun-Borlänge för att jobba lite grann. Så har det ju också visat sig att polisen i Falun inte gör något annat för samhället nyttigt för sin lön. Mer om detta en annan gång.
Skåningarna Sveriges araber?
När jag kör mellan Malmö och Helsingborg drar jag mig till minnes, att man ibland i Sverige, i affärssammanhang, brukar skoja, med en elak underton och nedsättande syfte, om att danskarna är nordens araber. Men det är nog orättvist uttryckt, för trafiken mellan Malmö och Helsingborg denna sommardag är ett slags oordnat eller halvordnat kaos. Tempot är aningen lägre än på motorvägen till Puerto de la Cruz på Teneriffa, men trafiken är långt ifrån lika välordnad. Trafikens organisation är någonting mellan Thailand och Egypten. Det verkar som om man i de sydsvenska bilskolorna lär ut att omkörningsfilen är den långsamma filen och att det är ok att bosätta sig där, utan att vara på väg någonstans. Det verkar också vara ok att inte respektera att någon annan kan vilja köra fortare än en själv. Följaktligen tycks omkörning även till höger vara etablerat, kanske rent av både vanligt och nödvändigt?
Var man sin egen trafikpolis
Efter Helsingborg avtar trafiken påtagligt och blir mer organiserad. Svensken övergår här till sin favoritsysselsättning på motorväg. Utan att ha någon brådska ligger man och kökör på motorvägen och bevakar bakifrån kommande trafik. När någon närmar sig bakifrån väntar man till sista stund inför den förestående omkörningen. Då kastar man sig ut i omkörningsfilen för att….? Ja, för vadå egentligen? Det tycks inte vara för att köra om i alla fall eftersom man fortsätter framåt i ungefär oförändrad hastighet och låååångsamt kör om en, två, tre och ibland fler bilar. Den omkörande håller obetydligt högre hastighet än de omkörda bilarna. Samtidigt växer köerna bakom – i omkörningsfilen – medan di svenske praktiserar sin ”rätt” att inte köra fortare än 90 eller 110 när man kör om. Om då den eller de omkörande också kör i samma eller ungefär samma hastighet, då kan en omkörning bli ganska lång, många kilometer, ibland mil.
Trafikkulturen blir lidande, förarnas omdöme rubbas, och sannolikt bidrar detta oskick till ett inte obetydligt antal olyckor varje år. Det ligger i sin natur att det är svårt att påvisa eller leda i bevis.
Dålig omkörningskultur
Förr visste man att en omkörning är ett farligt tillstånd och att den därför ska klaras av raskt. Det tycks vara så att denna kunskap gått förlorad i det hastighetsreglerade Sverige. Vi har ju också en lagstiftning som förbjuder en att öka hastigheten när man kör om. Vilken idioti! Det borde ju naturligtvis vara tvärtom. Det borde ju istället vara straffbelagt att köra om utan att öka farten.
Fokus i nollvisionens Sverige är helt på att trycka ned hastigheten, ja rent av hindra framkomligheten på vägarna. Istället borde hindrande av framkomligheten medvetet eller av vårdslöshet straffbeläggas. Då skulle vi kanske slippa dessa extremt långa omkörningar när en långtradare som kör 86 km/h kör om en annan långtradare som kör 85 km/h. Ibland kör den ena om när det blir uppförsbacke bara för att i nästa medlut bli omkörd av den nyss omkörde eftersom denne är lite snabbare i medlut istället.
Smala och oframkomliga vägar som inte går att ploga
Söder om Stockholm tycks vägarna vara bra, åtminstone E4:an. Efterhand som man skumpar norrut från Stockholm blir vägarna allt sämre. Det verkar vara ungefär lika med framkomligheten. Kontrasten mot den smidiga trafiken i Tyskland är påfallande.
Alltför smala vägar har försetts med inte bara mitträcken utan till och med sidoräcken. Först har hundratals miljoner kronor, kanske miljarder, av från skattebetalarna övertaxerade och konfiskerade pengar, använts till att göra vägbankarna säkrare. Slänter har justerats, hinder har avlägsnats. Sedan har man satt upp mitträcke och för att fullborda katastrofen även sidoräcken så att ingen kan komma ut på den säkrade vägbanken. Inte ens för att komma undan en bil eller lastbil på väg mot en med kollisionskurs. På vintern är det förstås ännu värre eftersom de stängselförsedda vägarna inte går att ploga.
Lika goda kålsupare
Det här får ganska märkliga konsekvenser. Två generationer vägarbetare har arbetat i sitt anletes svett för att bygga bort den trafikinfarkt som det på 1960-talet framväxande bilsamhället orsakade. Åtta miljoner skatteobjekt har förföljts i femtio år med åtminstone bitvis rena nazistmetoder. Allt för att dra in onödigt mycket pengar som sedan slösats bort under, efter hand, allt mer organiserade former av Birgitta Dahl-generationens samvetslösa och ofta odugliga politiker. På detta område har man hjälpts åt. De socialdemokrater som haft makten utan att kunna göra något vettigt av den och de till namnet borgerliga politiker som låtit sig mutas att sitta still i båten i två år och fyrtionio veckor för att sedan kliva upp på barrikaderna och kraxa om skattesänkningar i tre veckor.
30 Miljarder för att spara några minuter för några få tåg
I södra Sverige har man snart bränt upp 30 Miljarder kronor, och med naturskyddsrörelsernas hjälp försämrat livsbetingelserna för många människor på Hallandsåsen. Varför? För att några få tåg om dagen ska spara några minuters färdväg. Det påstås ligga god samhällsekonomi i det. Vad kostar i så fall de snöpta vägarna samhället?
Femtio års strävanden ödelagda
Femtio års strävanden har snart omintetgjorts, på bara några år. En blandning av samvetslösa mutkolvar, i en statsförvaltning övervakad av ett havererat rättsväsende och ledda av kunskapsföraktande politiker har åstadkommit detta. I grunden är det socialdemokraternas demokratisyn som är alltings moder. Nämligen synsättet att demokrati är att vem som helst från gatan är bäst skickad att fatta beslut, utan vare sig utbildning eller på annat sätt inhämtad kunskap.
Otaliga incidenter
Under den fortsatta resan genom Sverige kunde vi med förvåning övergående i förfäran se att i slutet av nästan varje tvåfiligt parti uppstod incidenter. I huvudsak utgjordes dessa av att en, ibland flera bilar i rad, försökte komma förbi ett eller flera fordon innan vägen blev enfilig. Vi såg bara en olycka men ett oräkneligt antal incidenter. Men det skulle bli värre.
Stillastående trafik på ”hinderfri” väg
Framåt 17-tiden närmade vi oss Sundsvall. Trafiken tätnade och flöt utomordentligt trögt. Inte i stan utan på E4:an! Mellan Sundsvall och Härnösand blev trafiken periodvis stillastående. Människor hade klivit ut ur sina bilar och stod, oskyddade, och spanade framåt, mitt på E4:an, för att försöka se vad som orsakade problemen. Det visade sig när man kom närmare, att det var Svensson som var ute och drog husvagn. Detta är något som kan karaktäriseras som ett normalförhållande på svenska vägar även om det sker med större intensitet i semestertider. På grund av att stängselmaffian har förvandlat fullt framkomliga vägar till snöpta stängselvägar, smala sådana, med stängsel på bägge sidor, gick hastigheten ned till promenadhastighet. En husvagn som tar i ett sådant mutstängsel förvandlas med stor säkerhet ögonblickligen till kaffeved. Åtminstone till en före detta husvagn. Eftersom det var intensiv trafik inträffade vid de enfiliga partierna upprepade så kallade Stau, som tyskarna kallar det. Trafiken blir stillastående därför att de bakifrån kommande bilarna närmar sig snabbare än de framförvarande bilarna accelererar i väg.
Det hör till saken att dessa Stau inträffar på oförutsägbara platser, i kurvor, skymda partier, bakom backkrön, även sträckande sig in i passerade enfiliga partier. De är av naturliga skäl omöjliga att märka ut eller varna för. På vägen står oskyddade trafikanter, bakifrån närmar sig bilar i full hastighet därför att man i oförstånd gjort vägarna oframkomliga.
Stängselmaffian och Piteåolyckan
För en vecka sedan inträffade en svår olycka utanför Piteå, vid vilken åtminstone tre personer omkom, troligen i samband med kraftigt regn. Av stängselmaffian används denna olycka på ett sätt som ger vid handen att man vill intala oss att alla bilar omedelbart skulle anfalla varandra om man tog bort stängslen. Så är det naturligtvis inte. Mitträcke eller stängsel är nog bra för de flesta utom motorcyklister, som dessvärre lemlästas om de kommer i kontakt med dem. Men de är bara till välsignelse om det saknas sidostängsel, finns tillräckligt med plats och helst är minst fyrfilig väg.
Mittstängsel i kombination med sidostängsel på smala vägar är ren och skär idioti oavsett vilka mutor som ligger bakom deras existens.
Dra rätt slutsatser
Utanför Köpenhamn omkom i natt fem ungdomar på motorvägen mot Amager. Enligt rapporteringen var det en singelolycka och ungdomarna färdades alla i en varutransportbil i vilken samtliga omkom. Ännu har jag inte sett några uppgifter om hur det har gått till. Men en sak kan redan nu konstateras mot bakgrund av massmedias av stängselmaffian tubbade rapportering om Piteåolyckan:
Det är lika fel att dra slutsatsen att Piteåolyckan orsakades av avsaknad av mitträcken som det är att dra slutsatsen att Köpenhamnsolyckan visar att motorvägar är farliga och inte bör byggas.
Den mänskliga faktorn
Vid alla trafikolyckor finns alltid den mänskliga faktorn att ta hänsyn till och den kan inte fullt ut byggas bort. Trafikanterna måste alltid anpassa hastighet och annat till förhållandena på platsen, fordonets skick, vägarnas spårighet, andra trafikanters oberäknelighet, sjukdom osv. Lösningen på detta är inte att göra landets vägar oframkomliga.
Stoppa stängselhelvetet
Stoppa stängselhelvetet som breder ut sig över landet. Tillsätt riktiga åklagare istället för sådana där odugliga och korrumperade Krister van der Kwast och Jan Wallström-typer och kläm åt de politiker och vägmyndighetsfunktionärer som skott sig på att göra våra vägar livsfarliga och oframkomliga.
Öga för öga, tand för tand
Sök igenom deras bostäder och sommarstugor, barnens jobb och lägenheter, deras resande osv. Gör gryningsräder, säg upp deras och lås in dem för sent ingivna deklarationer, gärna flera år och upprepade gånger. Utsätt dem gärna för det som de själva anser sig ha rätt att utsätta hederliga medborgare för.
Rubrikens faktoid
Det må vara att rubriken kanske är ett exempel på en faktoid som bottnar i svenskt dåligt självförtroende. Den är nog ändå ganska skonsam jämfört med vad omvärlden verkligen kommer att säga om oss, när det väl går upp för dem vad svenska politiker gjort med vårt vägnät, under förbrukande av ett svårräkneligt antal miljarder.
Redan leder stängselvägarnas förbrukande av vägmedlen till att asfaltvägar rivs upp och förvandlas till grusvägar. Det behöver i och för sig inte vara fel om asfalten rivs upp från vägar som inte är ordentligt byggda. Men om asfalten rivs upp just för att man inte har råd att underhålla vägnätet, känns det inte direkt troligt att de beslut som kommer att fattas om upprivning av asfalt kommer att vara kloka och leda till god väghållningsekonomi. Då är nog istället risken stor, för att fler illa underbyggda beslut kommer att fattas, för att kortsiktigt hålla katastrofen och väljarnas dom från dörren.
Övertorneå lördagen den 31 juli 2010
Mikael Styrman
.
tisdag 20 juli 2010
Isberget – svar till Backgård och Ankarholm
.
Efter en överraskande tids tvekan, sedan Förvaltningsrätten stött Norrbottens sjukvårdspartis överklagan mot landstingsfullmäktiges beslut i november 2009 att överlåta beslut om vårdplatser, d.v.s. i praktiken alla beslut som rör sjukvårdsstruktur till tjänstemän, förtydligar Kenneth Backgård och Dan Ankarholm från Norrbottens Sjukvårdsparti vad domen innebär:
– Landstingsledningen, S, V och MP, har åter hamnat vid skampålen på grund av beslut fattat i strid mot Kommunallagen 6 kap, 34 §.
Sjukvårdspartiets helt korrekta slutsats är vidare att orsaken till ”floran av olagliga tjänstemannabeslut” är att politisk makt utövas av några enstaka personer i styrelsen och att resten av den politiska organisationen reducerats till kuliss.
– För att leva upp till ett minimum av politisk acceptans kräver vi därför en omorganisation av det politiska forumet inom NLL, skriver man vidare.
Rädda Vården vill här så kraftfullt vi förmår rikta vårt stöd till NS krav på politisk omorganisation men också föra diskussionen ett steg vidare.
För en trovärdig diskussion om hur en fungerande politisk organisation kan återskapas krävs nämligen något mer.
– Att en så enig politikerkår från så många partier som möjligt ger Sjukvårdspartiet sitt stöd i uppfattningen att landstinget är skyldigt att respektera Kommunal- och andra lagar.
– Att de politiker som inte reservationslöst ställer upp på detta krav av övriga anmodas kliva åt sidan.
– Att de tjänstemän som ansvarat för det nedläggningsförsök av landstingsdemokratin, som tack vare Norrbottens Sjukvårdsparti tillfälligt avvärjts, ställs till ansvar. I klartext sparkas.
Om inte dessa minimikrav uppfylls är det nämligen bara en tidsfråga innan nästa kuppförsök sker.
Vi kräver att samtliga partier i fullmäktige, i god tid innan valet, tydligt redovisar sin syn på dessa frågor för våra väljare.
För Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
Efter en överraskande tids tvekan, sedan Förvaltningsrätten stött Norrbottens sjukvårdspartis överklagan mot landstingsfullmäktiges beslut i november 2009 att överlåta beslut om vårdplatser, d.v.s. i praktiken alla beslut som rör sjukvårdsstruktur till tjänstemän, förtydligar Kenneth Backgård och Dan Ankarholm från Norrbottens Sjukvårdsparti vad domen innebär:
– Landstingsledningen, S, V och MP, har åter hamnat vid skampålen på grund av beslut fattat i strid mot Kommunallagen 6 kap, 34 §.
Sjukvårdspartiets helt korrekta slutsats är vidare att orsaken till ”floran av olagliga tjänstemannabeslut” är att politisk makt utövas av några enstaka personer i styrelsen och att resten av den politiska organisationen reducerats till kuliss.
– För att leva upp till ett minimum av politisk acceptans kräver vi därför en omorganisation av det politiska forumet inom NLL, skriver man vidare.
Rädda Vården vill här så kraftfullt vi förmår rikta vårt stöd till NS krav på politisk omorganisation men också föra diskussionen ett steg vidare.
För en trovärdig diskussion om hur en fungerande politisk organisation kan återskapas krävs nämligen något mer.
– Att en så enig politikerkår från så många partier som möjligt ger Sjukvårdspartiet sitt stöd i uppfattningen att landstinget är skyldigt att respektera Kommunal- och andra lagar.
– Att de politiker som inte reservationslöst ställer upp på detta krav av övriga anmodas kliva åt sidan.
– Att de tjänstemän som ansvarat för det nedläggningsförsök av landstingsdemokratin, som tack vare Norrbottens Sjukvårdsparti tillfälligt avvärjts, ställs till ansvar. I klartext sparkas.
Om inte dessa minimikrav uppfylls är det nämligen bara en tidsfråga innan nästa kuppförsök sker.
Vi kräver att samtliga partier i fullmäktige, i god tid innan valet, tydligt redovisar sin syn på dessa frågor för våra väljare.
För Rädda Vården
Anders Mansten
Mikael Styrman
.
Norrbotten tål att jämföras
.
Eftersom sjukvårdspolitisk debatt nästan helt fattas oss norrbottningar, i alla fall från kända partier, fast bara två och en halv månad återstår fram till valet får vi istället ta till vara godbitarna från ett mindre känt men desto mäktigare – Tjänstemannapartiet .
I ett sedvanligt påkostat flerfärgstryck med rubriken – Norrbottens sjukvård tål att jämföras – överträffas all tidigare propaganda från landstingets tjänstemän avsedd att dölja missförhållanden inom länets sjukvård.
Bakgrunden är Socialstyrelsen och SKL: s sedan fyra år årligen publicerade rapporter – Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet – som hittills varje år placerat norrbottnisk sjukvård i strykklass. Noga räknat strykklassen framför alla andra.
Hur ser då metoden ut, den som får landets sämsta sjukvård att framstå som den bästa? Det sätt att tolka och redovisa statistik som hade gjort informationsavdelningarna i de forna öststaterna stumma av avund. En sammanfattning:
Sortera ut alla gynnsamma resultat och betona dem så långt det går. I tur och ordning liten antibiotikaanvändning med tillhörande låg antibiotikaresistens. God telefonsvarardisciplin hos landets dyraste vårdcentraler och mindre, av oss själva(! ), uppskattade psykiska besvär än i andra delar av landet.
Avfärda andra mindre goda resultat – nästan alla andra resultat – med undanflykter i stil med: Skillnaderna är inte statistiskt säkerställda. Avvikelsen är historiskt betingad och speglar inte dagens verksamhet. Orsaken är oklar-analys pågår. Diabetesstatistiken är för Norrbottens del inte tillförlitlig. Variationen mellan sjukhusen i länet är stor; från 14 % i Sunderbyn till 20 % i Kalix (dödlighet 28 dagar efter stroke).
Chansen att något eller några andra partier inför valet presenterar en motbild till propagandabroschyren närmar sig noll. Frånsett förstås oppositionens ack så försiktiga påpekanden om landets sämsta diabetes-, hjärt-, stroke-, och njursjukvård. Att någon av dem påtalar det grovt ohederliga i att redovisa resultaten från enskilda sjukhus är ännu mindre sannolikt. Resultat av typen 28-dagars dödlighet efter stroke i Kalix respektive Sunderbyn återfinns inte i Öppna jämförelser. Där jämförs inte enskilda sjukhus.
Den debatten är utesluten därför att ledarna för övriga partier i fullmäktige har träffat en överenskommelse med tjänstemännen, T-partiet alltså, om nästa steg för det propagandabroschyren mycket tydligt förebådar och det som landstingsdirektör Elisabeth Holmgren redan tydligt och klart redovisat för intresserade journalister. Den förändring som enligt T-partiets planer skall inledas omedelbart efter valet. Oavsett vilka partier som bildar officiell ledning.
Överenskommelsen är att fortsätta slakten av tre offerlamm med hjälp av samma sorts vinklade statistik, styrd av T-partiets dröm (och några få invigda funktionärers från andra partier) om att landstinget i framtiden må slippa pinas i strykklass.
Vilka lamm? Sjukhusen i Kalix, Kiruna och Piteå.
Mikael Styrman
Anders Mansten
Rädda Vården
.
Eftersom sjukvårdspolitisk debatt nästan helt fattas oss norrbottningar, i alla fall från kända partier, fast bara två och en halv månad återstår fram till valet får vi istället ta till vara godbitarna från ett mindre känt men desto mäktigare – Tjänstemannapartiet .
I ett sedvanligt påkostat flerfärgstryck med rubriken – Norrbottens sjukvård tål att jämföras – överträffas all tidigare propaganda från landstingets tjänstemän avsedd att dölja missförhållanden inom länets sjukvård.
Bakgrunden är Socialstyrelsen och SKL: s sedan fyra år årligen publicerade rapporter – Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet – som hittills varje år placerat norrbottnisk sjukvård i strykklass. Noga räknat strykklassen framför alla andra.
Hur ser då metoden ut, den som får landets sämsta sjukvård att framstå som den bästa? Det sätt att tolka och redovisa statistik som hade gjort informationsavdelningarna i de forna öststaterna stumma av avund. En sammanfattning:
Sortera ut alla gynnsamma resultat och betona dem så långt det går. I tur och ordning liten antibiotikaanvändning med tillhörande låg antibiotikaresistens. God telefonsvarardisciplin hos landets dyraste vårdcentraler och mindre, av oss själva(! ), uppskattade psykiska besvär än i andra delar av landet.
Avfärda andra mindre goda resultat – nästan alla andra resultat – med undanflykter i stil med: Skillnaderna är inte statistiskt säkerställda. Avvikelsen är historiskt betingad och speglar inte dagens verksamhet. Orsaken är oklar-analys pågår. Diabetesstatistiken är för Norrbottens del inte tillförlitlig. Variationen mellan sjukhusen i länet är stor; från 14 % i Sunderbyn till 20 % i Kalix (dödlighet 28 dagar efter stroke).
Chansen att något eller några andra partier inför valet presenterar en motbild till propagandabroschyren närmar sig noll. Frånsett förstås oppositionens ack så försiktiga påpekanden om landets sämsta diabetes-, hjärt-, stroke-, och njursjukvård. Att någon av dem påtalar det grovt ohederliga i att redovisa resultaten från enskilda sjukhus är ännu mindre sannolikt. Resultat av typen 28-dagars dödlighet efter stroke i Kalix respektive Sunderbyn återfinns inte i Öppna jämförelser. Där jämförs inte enskilda sjukhus.
Den debatten är utesluten därför att ledarna för övriga partier i fullmäktige har träffat en överenskommelse med tjänstemännen, T-partiet alltså, om nästa steg för det propagandabroschyren mycket tydligt förebådar och det som landstingsdirektör Elisabeth Holmgren redan tydligt och klart redovisat för intresserade journalister. Den förändring som enligt T-partiets planer skall inledas omedelbart efter valet. Oavsett vilka partier som bildar officiell ledning.
Överenskommelsen är att fortsätta slakten av tre offerlamm med hjälp av samma sorts vinklade statistik, styrd av T-partiets dröm (och några få invigda funktionärers från andra partier) om att landstinget i framtiden må slippa pinas i strykklass.
Vilka lamm? Sjukhusen i Kalix, Kiruna och Piteå.
Mikael Styrman
Anders Mansten
Rädda Vården
.
torsdag 10 juni 2010
Tomas Bresky – Du läser med ryggmärgen.
.
I en kommentar till ett genmäle som jag skrev till Tomas Breskys artikel om mig, publicerad på toppmôtet.se, tycker Bresky att jag, i mitt genmäle, anklagat honom för historieförvanskning, i en bok som han skrivit.
Sedan räknar han upp en imponerande mängd recensenter, ledarskribenter m.fl. som behandlat boken utan att påtala något faktafel i den. När det gäller bevisvärdet i fråga om boken innehåller medvetna eller omedvetna faktafel är inte nödvändigtvis den långa listan särskilt imponerande. Speciellt inte den delen som omfattar recensenter och ledarskribenter. Om man skriver om ett historiskt ämne, efter forskning i historiska källor, finns det inte anledning att förvänta sig att dessa kategorier människor rimligen kan ha ingående synpunkter på faktainnehållet. Har de det, är källforskning och faktakontroll som föregick boken knappast värd namnet.
Recensenter bedömer boken utifrån andra synvinklar som hur materialet är disponerat, stilistik, hur väl historien är berättad osv. Eller hur väl sagan är berättad om man föredrar det uttrycket. Ledarskribenter ägnar sig nog inte heller åt noggrann faktakontroll utan torde behandla boken utifrån ett perspektiv som innebär jämförelser med nutidens förhållningssätt till frågor jämförbara med de som boken tar upp.
Men pudelns kärna är, att jag inte alls har påstått att Bresky ägnat sig åt historieförvanskning i sin bok. Däremot har jag, möjligen utan att Bresky förstått det, gjort gällande att han förvrängde ett flertal fakta i artikeln om mig. Jag fann det förvånande att någon som varit efterforskande journalist och skriver böcker som ska vara faktabaserade kunde vara så vårdslös med fakta som Bresky var i artikeln om mig. Det var framför allt förvånande att fakta syntes vara förvrängda för att ge stöd åt den tråd och slutsats som präglade artikeln. Det förmedlade en känsla av att fakta för Bresky möjligen kan anpassas för att stämma med den slutsats som skribenten önskar komma fram till. Naturligtvis är det ingen bra känsla vare sig för en undersökande reporter eller för en författare av böcker i historiska ämnen. Eftersom jag i detta fall är väl förtrogen med fakta var det rimligt att påpeka felen. Enligt mitt förmenande är det också rimligt att påpeka risken för att människor kan väcka frågan om en skribent som kan göra så i det ena fallet även kan förmodas göra det i andra fall. Tydligen trampade jag på en öm tå. Varför så öm, Tomas?
Istället för att förhålla sig till faktafelen i artikeln vitsar Bresky om telefonnumret till nomenklaturan. Låt mig därför slå tillbaka på volley. Förr var det vanligt att renässansfurstar och andra mecenater tillhandahöll medel för att finansiera verk av konstnärer, kompositörer, arkitekter, författare m.fl. Det kunde handla om tavlor, operor, byggnader eller just böcker. Idag har den rollen till stor del övertagits av politiska pampar som leker renässansfurstar med skattemedel vilka är till för andra ändamål. I vårt land i allmänhet, och i norrbotten i synnerhet, handlar det som regel om sossepampar – ofta landstingspampar.
För att slå vakt om Din trovärdighet och uppfattningen att Du kan vara en skribent som har tillräcklig integritet för att klara av att hålla distans till den moderna tidens renässansfurstar finns det anledning att vara vaksam mot tendenser till att anpassa fakta till i förväg bestämda och önskvärda slutsatser. Det är nämligen mycket lättare att förlora sin trovärdighet än att vinna den tillbaka. Inte ens dagens politiska ”renässansfurstar” satsar nämligen nödvändigtvis pengar på skribenter som förlorat expertisens och allmänhetens förtroende.
Inte vill jag förolämpa Din intelligens, Tomas, genom att tala om telefonnumret till nomenklaturan. Jag tror att både Du och Din kollega Lars Lindberg är väl förtrogna med nomenklaturans telefonnummer. Inte för förtrogna hoppas jag. I tider inför stora politiska förändringar kan ett telefonnummer i byxfickan som är en vinstlott den ena dagen lika gärna visa sig vara en nitlott nästa dag.
.
I en kommentar till ett genmäle som jag skrev till Tomas Breskys artikel om mig, publicerad på toppmôtet.se, tycker Bresky att jag, i mitt genmäle, anklagat honom för historieförvanskning, i en bok som han skrivit.
Sedan räknar han upp en imponerande mängd recensenter, ledarskribenter m.fl. som behandlat boken utan att påtala något faktafel i den. När det gäller bevisvärdet i fråga om boken innehåller medvetna eller omedvetna faktafel är inte nödvändigtvis den långa listan särskilt imponerande. Speciellt inte den delen som omfattar recensenter och ledarskribenter. Om man skriver om ett historiskt ämne, efter forskning i historiska källor, finns det inte anledning att förvänta sig att dessa kategorier människor rimligen kan ha ingående synpunkter på faktainnehållet. Har de det, är källforskning och faktakontroll som föregick boken knappast värd namnet.
Recensenter bedömer boken utifrån andra synvinklar som hur materialet är disponerat, stilistik, hur väl historien är berättad osv. Eller hur väl sagan är berättad om man föredrar det uttrycket. Ledarskribenter ägnar sig nog inte heller åt noggrann faktakontroll utan torde behandla boken utifrån ett perspektiv som innebär jämförelser med nutidens förhållningssätt till frågor jämförbara med de som boken tar upp.
Men pudelns kärna är, att jag inte alls har påstått att Bresky ägnat sig åt historieförvanskning i sin bok. Däremot har jag, möjligen utan att Bresky förstått det, gjort gällande att han förvrängde ett flertal fakta i artikeln om mig. Jag fann det förvånande att någon som varit efterforskande journalist och skriver böcker som ska vara faktabaserade kunde vara så vårdslös med fakta som Bresky var i artikeln om mig. Det var framför allt förvånande att fakta syntes vara förvrängda för att ge stöd åt den tråd och slutsats som präglade artikeln. Det förmedlade en känsla av att fakta för Bresky möjligen kan anpassas för att stämma med den slutsats som skribenten önskar komma fram till. Naturligtvis är det ingen bra känsla vare sig för en undersökande reporter eller för en författare av böcker i historiska ämnen. Eftersom jag i detta fall är väl förtrogen med fakta var det rimligt att påpeka felen. Enligt mitt förmenande är det också rimligt att påpeka risken för att människor kan väcka frågan om en skribent som kan göra så i det ena fallet även kan förmodas göra det i andra fall. Tydligen trampade jag på en öm tå. Varför så öm, Tomas?
Istället för att förhålla sig till faktafelen i artikeln vitsar Bresky om telefonnumret till nomenklaturan. Låt mig därför slå tillbaka på volley. Förr var det vanligt att renässansfurstar och andra mecenater tillhandahöll medel för att finansiera verk av konstnärer, kompositörer, arkitekter, författare m.fl. Det kunde handla om tavlor, operor, byggnader eller just böcker. Idag har den rollen till stor del övertagits av politiska pampar som leker renässansfurstar med skattemedel vilka är till för andra ändamål. I vårt land i allmänhet, och i norrbotten i synnerhet, handlar det som regel om sossepampar – ofta landstingspampar.
För att slå vakt om Din trovärdighet och uppfattningen att Du kan vara en skribent som har tillräcklig integritet för att klara av att hålla distans till den moderna tidens renässansfurstar finns det anledning att vara vaksam mot tendenser till att anpassa fakta till i förväg bestämda och önskvärda slutsatser. Det är nämligen mycket lättare att förlora sin trovärdighet än att vinna den tillbaka. Inte ens dagens politiska ”renässansfurstar” satsar nämligen nödvändigtvis pengar på skribenter som förlorat expertisens och allmänhetens förtroende.
Inte vill jag förolämpa Din intelligens, Tomas, genom att tala om telefonnumret till nomenklaturan. Jag tror att både Du och Din kollega Lars Lindberg är väl förtrogna med nomenklaturans telefonnummer. Inte för förtrogna hoppas jag. I tider inför stora politiska förändringar kan ett telefonnummer i byxfickan som är en vinstlott den ena dagen lika gärna visa sig vara en nitlott nästa dag.
.
torsdag 3 juni 2010
Ny politisk propagandakanal.
.
Bästa Lars Lindberg och Tomas Bresky. Nedan genmäle till Tomas Breskys artikel ”Styrman styr man inte” för väl synlig publicering på toppmotets hemsida.
Norrbotten har begåvats med en ny webbtidning startad med pukor och trumpeter av bland annat två personer med lång mediabakgrund. Med Lars Lindberg, tidigare chefredaktör på NSD och med Tomas Breskys förflutna som undersökande journalist på Uppdrag Granskning har vi naturligtvis förväntningar om att finna lite journalistik utöver det vanliga. Två pensionärer borde kunna vara orädda och ge prov på integritet.
På sin premiärsida har/hade de en artikel om mig, skriven av Tomas Bresky. Jag läste den, ganska övertygad om att få läsa något klokt och insiktsfullt. Men ack så mina förväntningar kom på skam. Hela artikeln, och dess resonemang, visade sig bygga på grova faktafel, sannolikt för att dölja att i förväg bestämda slutsatser byggde på en minst sagt haltande logik.
Oskyldiga myndigheter angripna av fruktad medborgare.
Bresky torgför uppfattningen att jag är inblandad i 13(!) olika rättsprocesser mot myndigheter. ”Och fler lär det bli.” Han säger inte det rent ut men skrivningen är manipulativ och meningen är att läsaren ska uppfatta det som att jag har inlett 13 rättsprocesser mot olika myndigheter. Alla människor vet inte, men många vet, hur ansträngande det är att vara inblandad i bara en rättsprocess mot en myndighet, med deras övertag och numera ofta inte helt rumsrena metoder. Uppenbarligen är det trots allt en belastning för den politiska makten att man kan utsätta en medborgare för en sådan förföljelse. Och den ”undersökande journalisten” Bresky erbjuder en förklaring: här är en medborgare som älskar att ha processer med myndigheter, ja som till och med söker sådana. En människa som vill ha alla sina tillgångar godtyckligt och olagligt konfiskerade i åratal samtidigt som myndigheterna upprepade gånger tvångsförsäljer hans egendom, tar tillbaka den och tvångsförsäljer den igen osv. Det är ju en minst sagt häpnadsväckande information för att komma från en erfaren undersökande reporter. Det kommer ruskigt nära inställningen till judar i den nazistiska propagandan i Tyskland, före och under andra världskriget: Tyskarna tvingades ta hand om den judiska egendomen, internera och senare döda judarna. Tyskarna försökte på allt sätt undvika det men judarna tvingade dem.
Faktafelen legio.
För att, för läsaren, underbygga denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, att här finns en person som VILL vara inblandad i processer med myndigheter planterar Bresky en mängd grova faktafel i artikeln. Bland faktafelen kan nämnas att Bresky påstår att ”min far och min farfar också drev processer mot myndigheter”. Härmed får Bresky på ett försåtligt och manipulativt sätt både sagt, att det inte är myndigheterna som driver processer mot mig utan att det är jag som driver processer mot myndigheterna, men får även sagt, att mina förfäder också gjorde det.
Fakta om min far och min farfar är att ingen av dem drev några processer mot några myndigheter. De var inte heller utsatta för några. Tvärtom hade de goda eller mycket goda relationer till alla myndigheter. Det hade jag också. Det förändrades 1989, då Hans Rode (s) rättsvidrigt drog in bolagets koncession, på önskemål av en (s)-märkt kommunfullmäktigeordförande och med åberopande av deras politiska gemenskap, men då var min farfar avliden och min far mer eller mindre pensionär. Det förekom tidigare ett eller annat försök att komma över Ekfors, bland annat från lokala socialdemokratiska politiker som använde Ekfors som hävstång i karriären men det skedde utan myndigheters hjälp. Men Tomas Bresky kanske inte gör skillnad på myndigheter och nationalsocialdemokratiska partiorgan?
Allt förändrades med Palme.
Det var först med Olof Palmes maktinnehav som 1968-vänsterns av haschångor fördunklade omdömen och dito rättsmedvetande letade sig in i våra myndigheter och bara socialdemokrater fick jobb. Först då blev det opportunt, och vanligt, att låta ändamålen helga medlen och myndigheterna började jaga i flock, eller drev, i vilka alla rättrogna förväntades delta.
Hatisk mot rättsapparaten?
Bresky påstår vidare att jag är hatisk mot rättsapparaten. Verkliga förhållanden är att jag är en av rättsapparatens främsta försvarare men att jag med emfas kritiserar den korrumpering av rättsväsendet som kraftigt förvärrades efter Palmes tillträde och faktiskt har accelererat efter hans död. Det beror på att jag vet att maktfullkomlighet och rättsröta leder till att Djungelns Lag råder. Vårt rättsväsende är till för att förhindra detta. Misslyckas vi blir alla rättslösa utom den politiska nomenklaturan och ett antal mutkolvar bland deras ”motståndare”.
Undergivenhet mot korruption innebär inte att försvara rättsväsendet. Det är istället att gå den organiserade brottsligheten till mötes.
Media med fokus på ofarligt strunt.
Även i övrigt är Breskys artikel ur journalistisk synvinkel ganska undermålig. Det ”tog fart på allvar” i och med vägbelysningsbråket skriver Bresky utan några djupare reflektioner. Häri döljer sig tyvärr det faktum att de omfattande rättsövergreppen mot mig och mina företag inte tilldrog sig svenska medias intresse. Sådant vågar man inte ta i - undersökande journalister lika väl som andra journalister. Men vägbelysningen tilldrog sig journalisters intresse. Den var man barnsligt intresserad av. Det var nästan lika viktigt som att följa, och till svenska folket förmedla, en andmammas vandring med sin familj, från TV-huset till stranden. Som om det inte fanns större problem i landet att behandla i rikstäckande nyhetssändningar.
Bresky offer för egen självupptagenhet?
Det är ett märkligt personporträtt Bresky tecknar. Jag höll honom på halster i timmar, säger han. Medan verkliga förhållanden är, att han inte kunde tala om när han skulle komma, därför att han besökte andra på vägen och inte kunde bedöma tidsåtgången. Men Tomas, Du fick ändå inte vänta i timmar som Du skriver. Varför påstår Du det? Upplevde Du det som timmar när Du fick vänta en stund? Blev Du så kränkt av det? Förstod Du inte att jag också har ett liv att leva? Hade Du förväntat Dig att jag skulle stå i givakt och vänta när Du behagade anlända för att lysa upp min tillvaro med Din närvaro?
Tomas Bresky skriver böcker om historiska ämnen, för vilkas tillkomst och kvalitet efterforskning av, och korrekt redovisning av, källor och faktauppgifter är av avgörande betydelse. Nonchalant, eller selektiv, hantering av fakta i böcker om historiska ämnen tangerar lätt, och kan överskrida, gränsen för när de istället innebär historieförvanskning. Mina på detta sätt förvärvade insikter om Breskys sätt att hantera fakta gör mig mycket tveksam till hur man bör förhålla sig till Breskys produktion av sådana böcker. Fakta tycks vara synnerligen elastiska och skygglappar lika viktigt som någonsin skrivmaskiner eller datorer.
Blandar bort korten.
Tomas Bresky har läst sin politiska katekes. Han vet att människor som opponerar sig mot korruption och maktmissbruk och vill ha förändring av den rådande ordningen snart sagt alltid av maktmissbrukarna, i förklenande avsikt, kallas rättshaverister eller som Bresky uttrycker det don Quijote. Men sedan blandar Bresky bort korten när han skriver ”det finns få om några exempel i historien där en don Quijote lyckats besegra andra fiender än möjligen en väderkvarn”.
Jag vill nog påstå att det istället är så här:
Korruption och maktmissbruk är inget nytt för människan. Tvärtom leder de flesta, kanske alla, långvariga maktinnehav till korruption och maktmissbruk. Och absolut makt leder till absolut korruption. Det försvinner inte av sig självt utan det blir värre och värre. Samhället blir så småningom självförstörande. Allt fler ska vara med och dela på allt större förmåner. Samhället övergår så småningom till att roffa åt sig tillgångar av befolkningen. Detta förfall fortgår tills medborgarna välter systemet över ända. Det finns ett otal sådana exempel i historien – även i vår egen historia. Det Bresky borde ha sagt, så att det hade blivit rätt, är:
”De finns få, om några, exempel i historien,
där människor som velat förändring
och som rest sig mot korruption och maktmissbruk
inte har kallats för rättshaverister och don Quijote av de korrumperade,
i inledningen av kampen”.
De brukar som regel kallas något annat i slutet av kampen och det gäller också för de då avsatta maktmissbrukarna.
Fler media men mindre pluralism.
Trots att vi redan har flera media som anpassar sitt innehåll till den politiska makten för att komma i åtnjutande av skattemedel och bland annat statliga organisationers annonsbudgetar tycks den lite lustiga konsekvensen av toppmotets tillkomst inte ha blivit ökad pluralism utan ännu mer likriktad propaganda.
I Östeuropa hade man länge två sätt att förmedla nyheter. Det var etablerade media som ingen trodde på eftersom de bara var fulla av maktens propaganda. Och sedan var det mun-mot-mun-metoden genom vilken riktiga nyheter förmedlades medborgarna emellan. Även hos oss håller många etablerade media på att förlora sin trovärdighet genom att allt för tydligt vara den korrumperade maktens semafor. I vår tid har mun-mot-mun-metoden ersatts av internet. Det försöker nu två gamla politruker, Lars Lindberg och Tomas Bresky, tränga sig in i och infiltrera, finansierad av nomenklaturan. Men med grova faktafel och tendentiösa artiklar kan det bli svårt att få andra läsare än Kent Ögren och några chefstjänstemän – men det kanske räcker för Era ambitioner? Det blir dock inte lika lätt att gömma sig i den lilla organisationen, som det varit bakom SVT:s och NSD:s många duktiga medarbetare.
Toppmotet kanske inte är något bra namn? Vad sägs om Kentmotet?
.
Bästa Lars Lindberg och Tomas Bresky. Nedan genmäle till Tomas Breskys artikel ”Styrman styr man inte” för väl synlig publicering på toppmotets hemsida.
Norrbotten har begåvats med en ny webbtidning startad med pukor och trumpeter av bland annat två personer med lång mediabakgrund. Med Lars Lindberg, tidigare chefredaktör på NSD och med Tomas Breskys förflutna som undersökande journalist på Uppdrag Granskning har vi naturligtvis förväntningar om att finna lite journalistik utöver det vanliga. Två pensionärer borde kunna vara orädda och ge prov på integritet.
På sin premiärsida har/hade de en artikel om mig, skriven av Tomas Bresky. Jag läste den, ganska övertygad om att få läsa något klokt och insiktsfullt. Men ack så mina förväntningar kom på skam. Hela artikeln, och dess resonemang, visade sig bygga på grova faktafel, sannolikt för att dölja att i förväg bestämda slutsatser byggde på en minst sagt haltande logik.
Oskyldiga myndigheter angripna av fruktad medborgare.
Bresky torgför uppfattningen att jag är inblandad i 13(!) olika rättsprocesser mot myndigheter. ”Och fler lär det bli.” Han säger inte det rent ut men skrivningen är manipulativ och meningen är att läsaren ska uppfatta det som att jag har inlett 13 rättsprocesser mot olika myndigheter. Alla människor vet inte, men många vet, hur ansträngande det är att vara inblandad i bara en rättsprocess mot en myndighet, med deras övertag och numera ofta inte helt rumsrena metoder. Uppenbarligen är det trots allt en belastning för den politiska makten att man kan utsätta en medborgare för en sådan förföljelse. Och den ”undersökande journalisten” Bresky erbjuder en förklaring: här är en medborgare som älskar att ha processer med myndigheter, ja som till och med söker sådana. En människa som vill ha alla sina tillgångar godtyckligt och olagligt konfiskerade i åratal samtidigt som myndigheterna upprepade gånger tvångsförsäljer hans egendom, tar tillbaka den och tvångsförsäljer den igen osv. Det är ju en minst sagt häpnadsväckande information för att komma från en erfaren undersökande reporter. Det kommer ruskigt nära inställningen till judar i den nazistiska propagandan i Tyskland, före och under andra världskriget: Tyskarna tvingades ta hand om den judiska egendomen, internera och senare döda judarna. Tyskarna försökte på allt sätt undvika det men judarna tvingade dem.
Faktafelen legio.
För att, för läsaren, underbygga denna minst sagt häpnadsväckande slutsats, att här finns en person som VILL vara inblandad i processer med myndigheter planterar Bresky en mängd grova faktafel i artikeln. Bland faktafelen kan nämnas att Bresky påstår att ”min far och min farfar också drev processer mot myndigheter”. Härmed får Bresky på ett försåtligt och manipulativt sätt både sagt, att det inte är myndigheterna som driver processer mot mig utan att det är jag som driver processer mot myndigheterna, men får även sagt, att mina förfäder också gjorde det.
Fakta om min far och min farfar är att ingen av dem drev några processer mot några myndigheter. De var inte heller utsatta för några. Tvärtom hade de goda eller mycket goda relationer till alla myndigheter. Det hade jag också. Det förändrades 1989, då Hans Rode (s) rättsvidrigt drog in bolagets koncession, på önskemål av en (s)-märkt kommunfullmäktigeordförande och med åberopande av deras politiska gemenskap, men då var min farfar avliden och min far mer eller mindre pensionär. Det förekom tidigare ett eller annat försök att komma över Ekfors, bland annat från lokala socialdemokratiska politiker som använde Ekfors som hävstång i karriären men det skedde utan myndigheters hjälp. Men Tomas Bresky kanske inte gör skillnad på myndigheter och nationalsocialdemokratiska partiorgan?
Allt förändrades med Palme.
Det var först med Olof Palmes maktinnehav som 1968-vänsterns av haschångor fördunklade omdömen och dito rättsmedvetande letade sig in i våra myndigheter och bara socialdemokrater fick jobb. Först då blev det opportunt, och vanligt, att låta ändamålen helga medlen och myndigheterna började jaga i flock, eller drev, i vilka alla rättrogna förväntades delta.
Hatisk mot rättsapparaten?
Bresky påstår vidare att jag är hatisk mot rättsapparaten. Verkliga förhållanden är att jag är en av rättsapparatens främsta försvarare men att jag med emfas kritiserar den korrumpering av rättsväsendet som kraftigt förvärrades efter Palmes tillträde och faktiskt har accelererat efter hans död. Det beror på att jag vet att maktfullkomlighet och rättsröta leder till att Djungelns Lag råder. Vårt rättsväsende är till för att förhindra detta. Misslyckas vi blir alla rättslösa utom den politiska nomenklaturan och ett antal mutkolvar bland deras ”motståndare”.
Undergivenhet mot korruption innebär inte att försvara rättsväsendet. Det är istället att gå den organiserade brottsligheten till mötes.
Media med fokus på ofarligt strunt.
Även i övrigt är Breskys artikel ur journalistisk synvinkel ganska undermålig. Det ”tog fart på allvar” i och med vägbelysningsbråket skriver Bresky utan några djupare reflektioner. Häri döljer sig tyvärr det faktum att de omfattande rättsövergreppen mot mig och mina företag inte tilldrog sig svenska medias intresse. Sådant vågar man inte ta i - undersökande journalister lika väl som andra journalister. Men vägbelysningen tilldrog sig journalisters intresse. Den var man barnsligt intresserad av. Det var nästan lika viktigt som att följa, och till svenska folket förmedla, en andmammas vandring med sin familj, från TV-huset till stranden. Som om det inte fanns större problem i landet att behandla i rikstäckande nyhetssändningar.
Bresky offer för egen självupptagenhet?
Det är ett märkligt personporträtt Bresky tecknar. Jag höll honom på halster i timmar, säger han. Medan verkliga förhållanden är, att han inte kunde tala om när han skulle komma, därför att han besökte andra på vägen och inte kunde bedöma tidsåtgången. Men Tomas, Du fick ändå inte vänta i timmar som Du skriver. Varför påstår Du det? Upplevde Du det som timmar när Du fick vänta en stund? Blev Du så kränkt av det? Förstod Du inte att jag också har ett liv att leva? Hade Du förväntat Dig att jag skulle stå i givakt och vänta när Du behagade anlända för att lysa upp min tillvaro med Din närvaro?
Tomas Bresky skriver böcker om historiska ämnen, för vilkas tillkomst och kvalitet efterforskning av, och korrekt redovisning av, källor och faktauppgifter är av avgörande betydelse. Nonchalant, eller selektiv, hantering av fakta i böcker om historiska ämnen tangerar lätt, och kan överskrida, gränsen för när de istället innebär historieförvanskning. Mina på detta sätt förvärvade insikter om Breskys sätt att hantera fakta gör mig mycket tveksam till hur man bör förhålla sig till Breskys produktion av sådana böcker. Fakta tycks vara synnerligen elastiska och skygglappar lika viktigt som någonsin skrivmaskiner eller datorer.
Blandar bort korten.
Tomas Bresky har läst sin politiska katekes. Han vet att människor som opponerar sig mot korruption och maktmissbruk och vill ha förändring av den rådande ordningen snart sagt alltid av maktmissbrukarna, i förklenande avsikt, kallas rättshaverister eller som Bresky uttrycker det don Quijote. Men sedan blandar Bresky bort korten när han skriver ”det finns få om några exempel i historien där en don Quijote lyckats besegra andra fiender än möjligen en väderkvarn”.
Jag vill nog påstå att det istället är så här:
Korruption och maktmissbruk är inget nytt för människan. Tvärtom leder de flesta, kanske alla, långvariga maktinnehav till korruption och maktmissbruk. Och absolut makt leder till absolut korruption. Det försvinner inte av sig självt utan det blir värre och värre. Samhället blir så småningom självförstörande. Allt fler ska vara med och dela på allt större förmåner. Samhället övergår så småningom till att roffa åt sig tillgångar av befolkningen. Detta förfall fortgår tills medborgarna välter systemet över ända. Det finns ett otal sådana exempel i historien – även i vår egen historia. Det Bresky borde ha sagt, så att det hade blivit rätt, är:
”De finns få, om några, exempel i historien,
där människor som velat förändring
och som rest sig mot korruption och maktmissbruk
inte har kallats för rättshaverister och don Quijote av de korrumperade,
i inledningen av kampen”.
De brukar som regel kallas något annat i slutet av kampen och det gäller också för de då avsatta maktmissbrukarna.
Fler media men mindre pluralism.
Trots att vi redan har flera media som anpassar sitt innehåll till den politiska makten för att komma i åtnjutande av skattemedel och bland annat statliga organisationers annonsbudgetar tycks den lite lustiga konsekvensen av toppmotets tillkomst inte ha blivit ökad pluralism utan ännu mer likriktad propaganda.
I Östeuropa hade man länge två sätt att förmedla nyheter. Det var etablerade media som ingen trodde på eftersom de bara var fulla av maktens propaganda. Och sedan var det mun-mot-mun-metoden genom vilken riktiga nyheter förmedlades medborgarna emellan. Även hos oss håller många etablerade media på att förlora sin trovärdighet genom att allt för tydligt vara den korrumperade maktens semafor. I vår tid har mun-mot-mun-metoden ersatts av internet. Det försöker nu två gamla politruker, Lars Lindberg och Tomas Bresky, tränga sig in i och infiltrera, finansierad av nomenklaturan. Men med grova faktafel och tendentiösa artiklar kan det bli svårt att få andra läsare än Kent Ögren och några chefstjänstemän – men det kanske räcker för Era ambitioner? Det blir dock inte lika lätt att gömma sig i den lilla organisationen, som det varit bakom SVT:s och NSD:s många duktiga medarbetare.
Toppmotet kanske inte är något bra namn? Vad sägs om Kentmotet?
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)