Verkligheten bakom 5:3-skogarna

.

Begreppet "5:3-skogar" kommer av att Skogsvårdslagens femte paragraf behandlar i vilka situationer en skogsägare är skyldig att anlägga ny skog. Tredje punkten stadgar att det ska ske när markens produktionsförmåga inte utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Rest- och trasskogar på ren svenska.

Våra makthavare ägnar sig åt förljugen historieskrivning, enligt vilken deras egen insats förskönas och deras tillkortakommanden skylls på någon annan. Det är inget konstigt i och för sig. Så har det alltid varit och det kommer förmodligen att fortsätta att vara så om inte medborgarna lyckas granska deras förehavanden och påverka historieskrivningen. Man kan inte låta bli att dra på munnen, när man idag får veta mer om exempelvis svenska sjöslag om vilka vi i skolan fått läsa att de varit stora svenska framgångar. Numera vet vi, att de varit svenska katastrofer.

I fråga om 5:3-skogarna har det tagit sig uttrycket att uppkomsten av tras- och restskogarna skyllts på det småskaliga bondeskogsbrukets blädning. Blädning innebär att marken aldrig kalavverkas. Istället plockar man de grova och mogna träden medan man lämnar kvar resten.

Som allt annat har även denna metod såväl för- som nackdelar. På plussidan finns att marken aldrig blir kal - till glädje för människor, djur och natur. Skogsägaren drabbas inte av kostnader för anläggning av ny skog. På svårföryngrade marker är metoden ofta överlägsen trakthyggesbruket (kalavverkning). På minussidan finns, att den anses inte alltid nå upp till lika goda produktionsvolymer som trakthyggesbruket. På minussidan kan också anses höra att den passade bättre för ett småskaligt skogsbruk med häst än för dagens moderna skogsbruk med stora maskiner.

Sant är förstås att ett blädningsskogsbruk periodvis kan hålla låga volymer. Men så gör också ett trakthyggesbruk i olika faser av dess omloppstid.

I exempelvis Tyskland är blädningsmetoden dominerande.

1960-1970-talens betongsocialism, präglades av en kompetensmässig åderlåtning av det svenska skogsbruket utan motstycke och av svaga politiskt tillsatta chefers oavvisliga krav på absolut åsiktsanpassning bland medarbetare och på olika sätt underlydande. Betongsocialismens syn på skogsbruk innebar att berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde, kalavverkades, följt av hyggesrensning, vare sig det behövdes eller ej, toppat av hyggesplöjning över hela arealen för att fullborda månlandskapet. Det gjorde marken praktiskt taget oframkomlig för människor och djur för lång tid. För den som bejakade betongsocialismens skogsideal måste det småskaliga skogsbrukets blädning ha tett sig lika obsolet som ett hus med kakelugnar och stuckatur framstod för samma tids tillverkare av betongelementhus - det ena det andra likt. Man behöver inte se mycket av det som storskogsbruket ställde till med - såväl det privata som det statliga - för att inse att intoleransen gentemot alternativa skogsbruksmetoder, med den ständigt närvarande beredskapen att släppa lös föreläggandefascisterna, hade med skam att göra. Även hos den mest inpiskade betongsocialist fanns säkert en, må vara ofta förnekad, insikt om att det man ställde till med i skogen inte var något att stolt skriva hem om. Alternativen upplevdes som ett hot mot de egna metoderna och framstod därför som angelägna att förbjuda.

För att återvända till 5:3-skogarna efter denna lilla utflykt till närbesläktade frågor så skapades de istället av staten och skogsbolagen i en tid då lövvirket hade ringa värde för dem. Någon fick den ljusa idén att om man fällde lövvirket till marken och lämnade det att ruttna bort skulle tillväxten istället flytta över till det barrvirke som man var mer intresserade av.

Resonemanget som ledde fram till denna slutsats är ungefär samma som bakom historien med de kommunala städerskorna. Den historien fångar på ett bra sätt den hemfallenhet åt teoretiska modeller och den brist på verklighetskontakt som ofta präglar såväl den offentliga sektorn som storskogsbruket:

En städerska städar ett rum på en timma.

En timma är 3.600 sekunder.

Följaktligen måste 3.600 städerskor städa samma rum på en sekund.

I praktiken haltar naturligtvis denna kalkyl. Så även i skogen. Visserligen flyttar en mindre del av tillväxten över på ett sönderhugget barrskogsbestånd, men det mesta går förlorat för skogsbruket. Istället för att hamna i snart avverkningsmogna lövträd flyttar tillväxten till nya lövträd som kommer upp i luckorna där de nyss fällda stod. Men dessa nya lövträd kommer inte att hinna växa sig färdiga till slutavverkning av barrskogsbeståndet varför denna tillväxt i huvudsak går förlorad. Resterande frigjorda tillväxt flyttar över till markvegetationen och lågväxande arter som buskar.

Det här ägnade man sig åt under 1950-1960-talen. För att befästa lagen om alltings jävlighets tillämpbarhet hade man, till den tid de nedfällda lövträden skulle ha varit färdigvuxna, utvecklat metoder att koka papper av dem också. Om man bara hade låtit dem vara, låtit bli att lägga ned kostnader på att fälla dem till marken, så kunde man senare ha sålt dem eller nyttiggjort sig dem.

Så skapades 5:3-skogar en masse, men skogsbrukets lilla chefsklick som snurrar runt på det lilla antalet chefsjobb borstar hellre varandra på ryggen och skyller på småskogsägarna än att tala om hur det förhåller sig. Senare kom det statsbidrag för att avveckla 5:3-skogarna som betaltes till dem som inte redan tagit kostnaden själva. Det är nämligen en annan lärdom av det svenska skogsbruket. Det mesta som överheten föreslår är illa genomtänkt och ska betalas av den enskilda skogsägaren. Men de som inte gör det får så småningom bidrag till att göra det. Åtgärden de avkrävs är lika förbannat som regel meningslös. Ofta mest ett utslag av att någon fått lite makt och känner ett behov av att utöva makten.

För att inte detta ska vara helt bortkastat och för att vi ska lära oss något av detta, så att vi förhoppningsvis inte gör om liknande stupiditeter borde någon forska i detta. Hur omfattande var det? Hur mycket kostade det nationalhushållet? Många, kanske de flesta som deltog är borta idag, men inte alla. Och sannolikt finns uppgifter, instruktioner och dylikt att finna i olika arkiv. De som gjorde detta var nog i de flesta fall i tron att de gjorde något som var både klokt och bra. Det ökar chansen för att det ska kunna finnas uppgifter bevarade.

Stockholm måndagen den 18 november 2013

Mikael Styrman

. 

Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal

.
1986 hade vi hållit ledningsförrättningar för ca 6 mil 20 kV ledning, motsvarande ungefär en fjärdedel av ledningsnätet. Linjerna skulle flyttas ut till väg för att bli stormhärdigare och åtkomligare. Vi skulle då inte behöva färdas så mycket i terräng, på andras fastigheter. Ledningarna skulle, med vägens hjälp, bli trädsäkra på ena sidan, trots att det totala markintrånget kunde minskas. Och felsökningarna skulle bli snabbare.

Detta fick Vattenfall att gripas av panik. Sedan vi hade byggt om vårt ledningsnät hade Vattenfall hamnat i strykklass. Tydligt syntes det vid stormen ”Mauri-myrsky” den 22 september 1982. Ledningsnäten rasade runt omkring oss. Men stormen tycktes känna av koncessionsgränsen :-). Hundratals träd rasade över ledningarna, men till skillnad från situationen i omkringliggande nät, och med några få undantag, höll våra medvetet väldimensionerade ledningsnät bra. Sämre gick det i områden där ledningsnäten endast hade dimensionerats utifrån elektriska egenskaper - som om inga mekaniska påfrestningar någonsin skulle finnas. Vi hade återuppbyggt vårt nät - hela nätet - efter 20 timmar, inklusive lågspänningsfelen. Den sista som fick tillbaka strömmen var faktiskt i kapitel 1 nämnda Kalle Korvi. Han hade mjölkbesättning då, och en fas var borta efter att linorna på en blanktrådsledning över till Toivolansaari, som var på samma grupp som Kalles jordbruk, hade slagit ihop i den hårda vinden.

På Vattenfalls sida gick det sämre. Politrukerna i media mörkade som vanligt efter bästa förmåga, redan efter några dagar. Men det läckte till oss från Koncessionsbyrån på Statens Industriverk att Vattenfall hade haft åtminstone 13 dygn långa högspänningsavbrott. Typiskt sett brukade det ta minst lika lång tid att klara av lågspänningsfelen, ofta betydligt mer. Det skulle innebära 20 h i jämförelse med minst 26 dygn.

Paniken som Vattenfalls organisation drabbades av påminde om den som stormen Gudrun många år senare orsakade i södra Sverige. Där dog flera i kaoset. Det hände inte i Norrbotten, men det var nog mer tur än skicklighet, beaktande hur arbetena bedrevs. Under kaotiska förhållanden rekryterades skogshuggare, bönder och annat folk från höger och vänster och sattes in för att avverka träd som låg på ledningarna. Efter att träden var borta i de oröjda ledningsnäten, som knappt gick att ta sig fram i, återstod att åter ta sig ut på ledningsnäten. Denna gång för att reparera ledningsnäten. En ganska tråkig bieffekt av den valda metoden var att ingen hade riktig koll på hur mycket folk som fanns ute längs ledningsnäten. Och inte gick de att kommunicera med. Kunde man slå på strömmen eller kunde man det inte?

Ganska stora stormar, fritt ur minnet under 1983 och 1985, avlöpte på liknande sätt. Och 1986 höll vi ledningsförrättningar för att omstrukturera elnätet. Vattenfall gjorde ingenting. Stora förändringar sker sällan under total endräkt. Det föranledde Vattenfall Norrbotten, då lett av Anders Hjort, att ställa sitt markägarkontor, en man vid namn Östen Lantto, till våra bromsande markägares förfogande för att försöka stoppa omstruktureringen av ledningsnätet. Han är numera död, så han har ju redan fått sitt straff. Det kom till en kraftmätning på ett förrättningssammanträde med ca 150 markägare i Övertorneå Församlingshem, när vi hade sökt rätt att få bygga en ny ledning till Siekasjärvi, i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Lantto påstod att Vattenfall hade sina ledningar inne i skogen, med 6 m ledningsgator, och att det gick bra(!). När jag påstod att de hade ständiga och långa avbrott gjorde han som Vattenfallare brukar - han blånekade och bad mig styrka det, förlitande sig på det stora statliga Vattenfalls trovärdighet. Det var ju inte första gången jag hade med dem att göra, så jag hade förberett mig. Jag hade en väska med tidningsuppslag från lokalpress, rapporterande om ett flertal stora och långa elavbrott och dess skadeverkningar. Medan jag besvarade hans invändningar tapetserade jag, under allmän munterhet, väggarna i församlingshemmet med tidningsklipp om Vattenfalls bedrifter. Lantto satt knallröd ända upp i hårfästet och skämdes. Ledningsförrättningen gick bra och det var sista gången Vattenfalls markförhandlare ställde upp på våra förrättningar för att stoppa förbättringar av elnäten.

Stormarna gick dåligt för Vattenfall som inte visste hur de skulle tackla situationen med sina otidsenliga ledningar, uppbyggda i en tid då ingen behövde el. Det gick så långt att Vattenfall vid något tillfälle, för att hålla kunderna lugna, och visa att man gjorde något, beordrade ut sin personal att sitta färdiga i bilarna, ute vid vitala samlingspunkter, för att vänta på stormen, när sådan lovades. Så istället för att vara hemma och äta, sova och vila upp sig inför påfrestningen tvingades personalen sitta i mörkret i bilarna ute i skogen och vänta sig trötta. Det säger oss något om kompetensen hos ett på politiska grunder utvalt chefsgarnityr...

I nordöstra delen av vårt nät, runt Svanstein, intrigerade enstaka maktgalna och kriminella byapolitiker, med den likaledes kriminellt lagda Länsstyrelsens hjälp, på motsvarande sätt för att stoppa nya ledningar. Samtidigt försökte de angripa oss för att de gamla ledningarna inte var bra. Det resulterade i en prövning ända upp i Kammar- och Regeringsrätterna som vi vann i båda instanserna, skapande ett för framtiden värdefullt prejudikat. Det är en ganska underhållande historia, som jag ska berätta en annan gång.

I Kukkola genomförde vi en likadan omstrukturering med stort stöd hos markägarna.

De kommande åren, efter 1986,  skulle förrättningsbeslutens upplåtelser realiseras. Det var bråda men roliga dagar som inte lämnade så mycket tid åt att fundera på vad polis och åklagare sysslade med i Mordbrandsfallet. Men dagarna förflöt för dem också. Vinterns snö smälte. Torneälvens is sökte sig ned till Bottenviken. Som den gjort utan hjälp i tiotusentals år innan folk började bygga hus nästan i älven. Innan brandchefer och lokalpolitiker upptäckte att isen kan behöva människans hjälp för att ta sig ned till havet. Innan militärer med helikopter fick fritt spelrum, för att under stort pådrag genomföra fullständigt meningslösa sprängningar ute på isen, endast demonstrerande den egna inkompetensen och maktlösheten. Sommaren återvände och med den ersattes det döda fjolårsgräset av frodig grönska. På Polis- och Åklagarmyndigheten kröp dagarna fram, medan man satt och tittade på det växande gräset, minutiöst följande den senaste utvecklingen på gräsfronten.

Den 13 juni 1988 hade tydligen gräset blivit tillräckligt långt för att spåren skulle vara utraderade, för då lade åklagaren Thor-Bertil Mjörnerud ned åtalet med rubriceringen ”Brott kan ej styrkas”.

Ett 425 kvm timmerhus i två fulla våningar, på grund av huggen granit, och ett timrat 120 kvm magasin hade brunnit ned till grunden efter att två flickor hade suttit och eldat vid husväggen till det ena huset, till skydd mot den hårda blåsten. Och åklagaren kommer fram till att brott ej kan styrkas. Då ska man veta att mordbrand inte kräver uppsåt för att kunna leda till fällande dom. Det räcker att det ska ha funnits risk för att brand ska uppstå. Och den risken var ju ganska tydlig...

Jag tror att Ni kan ana vad jag tänkte om åklagarens moraliska och mänskliga kvaliteter när jag kontaktade honom - utan att jag här behöver klä dem i ord.

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.

Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.

Politikerbarn på objudet besök: 2. Telefonsamtalet

.
Dagarna efter branden den 23 april 1988 flöt på i vanlig ordning. Mycket att göra med jobbet och även med de vanliga svinhuggen från avundsjuka, missunnsamma och maktgalna byapolitiker. Men den 9 maj ringde alla larmklockor. Då blev jag uppringd av Birgit Slunga vid Haparanda-polisen. Hon frågade mig om det fanns el till fastigheten som hade brunnit. 

- Vad i helvete är det som pågår, tänkte jag? Har inte polisen tagit reda på det redan på branddagen? Hur sköter de egentligen den här mordbrandsutredningen?

Här är det på sin plats med en liten bakgrundsinformation, för att de läsare som saknar erforderlig lokalkännedom ska kunna förstå förutsättningarna för rättsskipning i Haparanda :

Johanna Spolander, som tillsammans med en Leinos flicka brände ned huset är dotter till Svante Spolander.

Svante Spolander var lokal Centerpolitiker. Han var också känd för att han var den som var Primus Motor bakom sikfesten i Kukkolaforsen, vilket främst visade sig genom att han var den som gick runt och samlade in alla pengar från de olika försäljningsställena under festdagarna. Som brukligt skedde aldrig någon räkning - vare sig av pengar ut eller in och det skrevs heller aldrig några kvitton som visade någon överhuvud taget hur mycket pengar som flöt in. Man kan säga att det gick till som i många andra idrottsföreningar. Några utnyttjar systemet, andra utnyttjas. Med den skillnaden dock att i Kukkola IF tog det mer än två år innan redovisningen av intäkter skedde. Det kunde med andra ord ha förflutit två ytterligare sikfester innan någon annan än Svante kunde veta utfallet av årets evenemang. Inte så lätt att granska då. Tyvärr gick sikfesterna allt sämre ekonomiskt. Svante drev även jordbruk. Eller rättare sagt Anders Frankki drev jordbruket Spolander & Frankki. Att få skit under naglarna var inte riktigt Svantes melodi. Han sprang istället på politiska möten och deltog i olika sammankomster där det vankades kulturpengar. Åtminstone tills han fick ”köpa” Kukkolaforsens Restaurang & Konferens av Haparanda Kommun för en spotstywer utan att någon annan fick vara med och bjuda.

Lasse Spolander, bror till Svante Spolander. Men Moderat. Även han kommunpolitiker men även oppositionslandstingsråd med gott om fringisar som inte behövde deklareras.  Bland annat periodvis med uppdrag i den lokala polisstyrelsen. Lyckades en gång med bedriften att samma dag rösta både för och emot Ekfors Krafts koncessionsansökan. I samband med ett tidigare försök att dra in Ekfors koncession, vilket var olagligt, skulle nämligen en skärrad nationalsocialdemokrati demonstrera politisk enighet över blockgränserna, varför man skyndsamt lät allehanda politiskt utnämnda koryféer få koncessionsansökan på remiss - när koncessionen redan var indragen(!). Handläggningen skedde med sådan brådska att det blev möte i frågan i Haparanda Kommunfullmäktige och i Länsstyrelsens styrelse, där Lasse Spolander också satt, samma dag. Nu bar det sig inte bättre än, fritt ur minnet, att Lasse Spolander deltog i Länsstyrelsens styrelses möte på förmiddagen och där röstade mot Ekfors koncession. Medan han färdades i den politiska gratisbilen till Haparanda fick han veta att det kommer en ”vitbok” i frågan, varigenom de politiska turerna skulle komma att bli kända för allmänheten. Det föranledde honom att senare samma dag rösta för koncession till Ekfors i Haparandas Kommunfullmäktige. Det kanske kan tilläggas  att vid den tiden var Carl von Ribbentrop moderatledare vilket kanske förklarar både det stora egennyttiga svängrummet och avsaknaden av ideologisk stringens.

Tillsammans utgjorde bröderna Spolander således en betydande, kanske avgörande, del av den politiska ”oppositionen” i Haparanda. Mygelgubbarna i Göteborg kan slänga sig i väggen. De har mycket att lära om mygel och kriminalitet av Haparanda och Övertorneå kommuner.

Inom poliskåren i Haparanda var de flesta, enligt uppgift,  släkt med varandra och med bröderna Spolander. Det är inte så lite Appalacherna eller Sicilien över Tornedalens kommunpolitiker och det spiller över på andra verksamheter.

Haparanda Kommun är en av de evigt röda kommuner som har sin egen ”Göteborgsanda” men som inte yvs så mycket om det offentligt. I nästan alla tider har de ”borgerliga” politikerna i Haparanda varit till salu, gått i Nationalsocialdemokratiskt koppel och blivit generöst belönade härför.

Åklagare i målet var Thor-Bertil Mjörnerud. Det är för mig obekant om han var släkt med någon av de inblandade men klart är, att han liksom många andra åklagare inte hyste något tvivel om att han var en politisk lakej och att det var anledningen till att han fick vara åklagare över huvud taget.

Thor-Bertil Mjörnerud var gift med Thea som jobbade på Skatteverket och var känd i bygden för sin förmåga att godtyckligt klämma åt småföretagare.

Så, när nu alla har nästan alla rollerna klara för sig kan vi fortsätta.

Varför blev jag då så upprörd av detta samtal från polisen? Jo, det förklaras av att jag inte endast var skadelidande fastighetsägare. Jag var även eldistributör i området. Och det kan ju minsta barn lägga ihop att om polisen ringer till fastighetsägaren, tillika eldistributören, nästan tre veckor efter branden och frågar om det fanns el, så är det i akt och mening att sabotera polisutredningen. Så här kom det att presenteras av Birgit Slunga i polisutredningen:

Det kan, och bör, framhållas att polisutredningen inte i första hand är till för att slå fast vad som är oklart utan istället är till för att slå fast vad som är klarlagt. Och om ett hus brinner ned, oavsett vem som är ägare och vem som är distributör, undersöker polisen genast elleveranspunkten för att klara ut om huset har kunnat börja brinna på grund av elfel. Det sker OMGÅENDE. Så har polisen i Övertorneå och Haparanda kommuner gjort i varje fall av husbrand inom vårt distributionsområde - undantagslöst - utom just i detta fall.

Ännu var inte polisutredningen färdig, men onekligen hade det hänt något med polis- och åklagarväsendets ambitioner. Jag vill inte onödigtvis ge någon möjlighet att anklaga mig för att vara konspiratoriskt lagd, genom att påstå att de politiska mygelkvarnarna hade börjat mala redan på branddagen. :-)
Men, vad tror läsaren att hände med polisutredningen efter att polisen på branddagen hade följt spåren till politikerfamiljen Spolanders och frågat ut flickorna?

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.

Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.

Skog mot alla odds

.
Ni har nog alla sett exempel på åtminstone delar av dem.
Men kanske utan att veta vad det är Ni bevittnar?
Konsekvenserna av en misslyckad, bitvis absurd, skogspolitik.

Som enda(?) journalist skrev Maciej  Zaremba om vår katastrof till skogspolitik. Om hur inkompetens, ekonomiska särintressen och ibland ren dumhet styr skogspolitiken. Men bara nästan. Det gick att förstå att han till stor del hade fattat vad det handlade om, men att att han inte fick utveckla slutsatserna i Dagens Nyheter - bara nästan. Det kunde anas i hans uppmärksammade artikelserie härom året. Men i avslutningen slipades taggarna som gett upphov till kritik bort. Viktiga slutsatser lämnades därhän, som om de inte framförts och röjt att det skribenten insett var en sak och det han fick, eller tordes, framföra en annan sak. Även den svenska journalistikens just nu allra klarast lysande stjärna måste till syvende och sist respektera de oskrivna lagar som reglerar Dagens Nyheters relationer till den svenska organiserade brottsligheten och till läsarna - i nämnd ordning. Eller mer osminkat: som reglerar Dagens Nyheters roll i den svenska organiserade brottsligheten, i rollen som manipulatör av allmänheten.

När man ska beskriva det som är fel i den svenska skogspolitiken blir texten med nödvändighet lång. Kanske inte så lång som Zarembas på många sätt utmärkta artikelserie. Inte om man begränsar sig till att beskriva vad som är fel och varför, utan att bemöda sig om att skriva så inlindat att ingen behöver känna sig kränkt. Men det blir ändå för långt för de personer som jag ibland lyssnar på, som läser det jag skriver kritiskt, och ofelbart finner minsta anledning att såga det jag skrivit fullständigt vid fotknölarna. :-)
Därför ska jag dela upp detta i korta(?) lnlägg om olika delar av skogspolitiken och hoppas att den sammanlagda verkan av de inkompetenta och politiserade särintressenas härjande i den svenska skogen ändå ska nå fram till läsaren.

Helst vill man finna en pedagogisk och naturlig tråd, med vars hjälp sambandet mellan olika åtgärder kan beskrivas från A till Ö. Skogen beskriver ett kretslopp som ungefärligen upprepar sig. Var man ska börja blir lite som frågan om hönan eller ägget kom först.

Av olika skäl, som jag ska försöka beskriva, har skogsbruket i modern tid i Sverige, fjärmat sig från sedan generationer känd kunskap och beprövad erfarenhet. Det har skett till förmån för korruption och andra politiska önskemål. Kanske möjliggjort av inkompetens eller ibland ren dumhet. Det har gynnat en skogsskötsel som saknar förankring i skogens naturliga förutsättningar. Man kan med rätta tala om rovdrift och betongsocialism. Ytterst sprungna ur en tro på att i människans händer ligger makten att forma skogen som han vill. Som en lerklump eller en balja betong. Som en byggare som bygger hus på en betongplan, alla med lika förutsättningar. Men så är det inte i skogen. Naturen bestämmer skogens förutsättningar. Varje växtplats är unik. Framgångsrik skogsskötsel kan bara ske på naturens villkor. Människan kan påverka inom de ramar naturen sätter. De flesta människor förstår säkert att det i princip är grundförutsättningarna, utan att nödvändigtvis känna till vilka ramarna är i de enskilda fallen. Men de politiker och höga tjänstemän som de fem-sex senaste decennierna utövat ett avgörande inflytande över den svenska skogspolitiken har bevisligen inte förstått det, eller har varit ointresserade av skadan av deras egna åtgärder.

De som förstått bättre har av befogad eller obefogad rädsla för den ibland skoningslösa statliga åsiktsterrorismen valt, eller tvingats, att tiga. Därför har skogspolitiken i stora stycken, gemenligen uttryckt, utformats av ofta inkompetenta statsanställda översittare vilka har terroriserat framför allt små skogsägare för att driva igenom statens och länsjägmästarens Stalin-inspirerade verklighetsuppfattning. Det är människor jag mött. De som känner mig väl anar nog vilka jag närmast tänker på. Men det förtjänar att sägas, att jag också fått förmånen att ha att göra med kloka och sympatiska skogskarlar som hanterat bitvis stolliga regler på ett klokt sätt.

Idag har dilletanternas uppfattning i många fall trängt undan känd kunskap och beprövad erfarenhet. Få vet eller minns idag varför olika inriktningar har uppstått. Många tror därför att den dogmatiska kunskap som inhämtas och som styr skogsbruket i Sverige grundar sig på känd kunskap och beprövad erfarenhet trots att det i verkligheten är så, att den nyssnämnda trängts undan av regler baserade på politiska önskemål. Följden är en katastrofal kvalitetsmässig åderlåtning av den svenska skogen som förvandlar vår kanske viktigaste näringskälla till en brandskattad återvändsgränd som leder tillbaka mot det gamla Fattig-Sverige.

Det jag skriver är baserat på egna erfarenheter efter nästan ett liv som skogsägare i Norrbottens län och i viss mån på åtminstone fyra generationers erfarenhet som skogsägare i området. Jag kan inte bedöma i vad mån det jag beskriver även stämmer för skogsbruket nedåt landet. Det får läsaren själv bedöma. Men en hel del stämmer bra, skulle jag tro. Men många vet inte, eftersom de aldrig vågat prova några metoder som strider mot den för tillfället rådande dogmen, eller om man så vill, modenycken.

Det saknas inte tokigheter att skriva om inom det svenska skogsbruket. Några ämnen som jag kan komma att behandla är, även om uppdelningen och ordningsföljden kanske inte blir exakt så, följande:

- Industrins och skogsägarnas girighet skapade med statens stöd de sönderhuggna restskogarna.

- Okunnighet om skogens biologiska förutsättningar ledde till onaturliga val av föryngringsmetoder.

- Okunnighet om skogsbrukets ekonomiska förutsättningar resulterade i skogsodlingsmetoder som nära nog utraderade lönsamheten.

- ”Vindrutetorkareffekten” i staten ödelade våtmarkerna och omöjliggjorde dikning och hyggesplöjning som framtida skogsbruksmetoder, även där de vore lämpliga.

- Okunnighet om grundläggande och känd kunskap samt lyhördhet mot politiska (fackliga) önskemål resulterade i sönderröjning av kvalitetsskogen och skogsbrukets ekonomi.

- Sammanblandning av Skogsvårdsstyrelsens olika roller resulterade i att skogsbruket tvingades subventionera olönsamma plantskolor och i bästa fall meningslösa men ofta direkt skadliga terapiarbeten.

- ”Stockholmsperspektiv” i lagstiftningsarbetet resulterar i kostsamma och meningslösa föryngringsmetoder i strid med naturens förutsättningar för skogens förnyelse.

- Politisk-ekonomisk förbrödring mellan industri och lagstiftare har lett till att industrin kontrollerar avverkning och transport och skogsägaren står för risken.

- Skogsskötsel utan återkoppling till beståndshistoriken som därför inte vet var den kommer ifrån, inte var den befinner sig och inte heller vart den är på väg. (Se redan publicerade ”Varför blir det så fel i skogen”.)

- Hyggesrensning, kostsam ofta onödig åtgärd som i bästa fall inte gör någon skada.

- ”Lövsanering” in absurdum, mest sanerande skogsägarens plånbok på eventuella överblivna medel.

- Sådd, naturens egen metod, underskattad, överlägsen, men riskabel om felaktigt skött.

- Plantering, onaturlig skogsodlingsmetod, skogsbruksekonomins dödgrävare och alla undermåliga skogsbestånds moder.

- ”Moderna” skogsskötselmetoder som gjorde stora arealer sterila och svårföryngrade.

- Onaturliga skogsodlingsmetoder gjorde det nödvändigt att förhindra traditionella och beprövade metoder. Det ursprungliga och naturnära blev det alternativa.

- Röjning, kostsam åtgärd som i de flesta fall eliminerar gallringsintäkter och ödelägger virkeskvalitén.

- Felaktig röjning skaparen av älgbetesproblemen.

- Få vet idag varför röjningsmetoderna förvrängdes till skada för skogen.

- Värdeförstöring genom stympning av friska träd för att skapa torrträd. Det moderna skogsbrukets motsvarighet till medeltida munkars självplågeri.

- Välvilliga men okunniga stadsbeduiner, skalbaggsterrorister och den närmast religiösa tron på att alla livsformer ska blomma överallt - alltid. Naturen tvingas försöka göra som stadsbeduinerna vill och tror att det ska vara.

- Föreläggandefascister och översittares förföljelse av små skogsägare som inte vill förstöra skogen.

- Statsprojekterade skogsbilvägar som som ser ut som om fulla ryssar gjort ett misslyckat försök att bygga en flygplats och därefter dragit vidare.

- Hur mycket har politiska klåpares svammel kostat skogsbruket och folkhushållet? Sitt gärna ner när Du läser.

Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.

Får vi någonsin veta?

.
Efter att ha legat i karantän en tid, efter skandalerna som visade att våra bidrag till behövande istället gick till nomenklaturans lyxliv, är katastrofparasiterna nu på banan igen, med hjälp av Filippinska stormkatastrofen.

Föga förvånande leds de ofta av den politiska nomenklaturan eller deras barn. Vår motsvarighet till de ryska oligarkerna. Ta exempelvis Elisabeth Dahlin på Rädda Barnen, dotter till ett norrbottniskt nationalsocialdemokratiskt landstingsråd, som syns på SVT flera gånger per kväll nu.

Istället för att fika efter innehållet i våra plånböcker borde de sälja sina stenhus, skicka pengarna till nödlidande och se till att de verkligen kommer fram till just de nödlidande.

Kommer vi någonsin att få veta

- hur mycket pengar dessa våra oligarker slussar till skatteparadis?

- vilka som är med och delar på pengarna?

- vilka som är deras länk i SVT och hur mycket deras länk får för sina tjänster?


En annan närbesläktad tiggarverksamhet tycks Northland Resources vara. Inte annorlunda för att de låtsas driva en gruva som saknar alla utsikter att bli lönsam. Gruvan är ju bara en kuliss. Det är affärsidén som är annorlunda.

Medan katastrofparasiterna lurar till sig privatpersoners pengar direkt, tycks Northlands affärsidé vara att lura till sig herrelösa, institutionaliserade pengar, förmodligen ofta i samråd med investerarens ombud, dock investeraren eller huvudmannen ovetande. Affärsidén skiljer sig även på det sättet att medan katastrofparasiternas givare bereds möjlighet att intala sig att pengarna hjälper nödlidande har inte Nortland-givaren minsta tanke på att det kan gå annat än åt helvete. Den egna kickbacken utfaller genast - kanske inte ens passerar Northland på sin väg till skatteparadisen.

Imorgon en miljard, i övermorgon kanske två?

Kommer vi någonsin att få veta hur mycket pengar som tvättats i skatteparadis genom att silas genom de stora hålen i Northland-kulissen?

Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.

Politikerbarn på objudet besök: 1. Branden

.
Riiiing!…..Riiiing!….Riiiing!

Vad är det som ringer där borta i fjärran och som kommer närmare….och var är jag?

- Telefonen - det är telefonen som ringer! Var är den?

Jag är lite groggy när jag vaknar. Under gårdagskvällen har vi varit på besök hos goda vänner. Det blev trevligt, blött och sent. Men nu börjar jag vakna, på morgonen, i min säng, i Övertorneå, och det är en vecka före valborgsmässaftonen 1988.

När jag hittar telefonen och svarar säger en mansröst:

- Det brinner på holmen!

Jag känner omedelbart igen rösten. Det är Kalle Korvi. En av våra närmaste grannar på fastlandet i Kukkola. Jordbrukare. Rösten upprepar sig.

Under samtalets gång får jag klart för mig, att vår släktgård på holmen Toivolansaari står i ljusan låga. Huset är övertänt, magasinet likaså. Jag förstod genast situationens allvar och samtidiga hopplöshet. Redan då var det känt att om inte brandkåren är på plats inom minuter, behöver den inte komma alls. Om inte det behövs för att skydda närliggande byggnader vill säga. Det var också känt att brandkåren i norra delarna av Haparanda kommun allt som oftast var en attrapp som aldrig fick fram något vatten när det behövdes. Särskilt inte vintertid. Jag visste, som de flesta innerst inne vet, att elden är som banken. En utmärkt dräng, men en katastrof till husbonde. Det som inte elden tar, det tar nämligen brandkåren. För att släcka en eld som hunnit ta sig åtgår så mycket vatten, att även om man lyckas släcka branden blir egendomen totalförstörd. Och förutsättningarna för brandbekämpning var inte de bästa. Gården på holmen i Torne älv saknade väg. För att ta sig dit var man tvungen att färdas närmare kilometern på snön. Och jag var 6 mil bort, samt även eljest för stunden försatt ur stridbart skick.

Det var ett mycket nedslående besked för oss. Det var min farfarsfars gård som brann. Farfars farmor köpte gården, ursprungligen ett soldtattorp, åt farfarsfar när han flyttade till Kukkola från Kemi-trakten. Farfar hade renoverat gården i syfte att bosätta sig på föräldrahemmet på sin ålderdom. Men han fick inte bygga väg dit. Som på många andra platser använde politikerna militären och påstådda försvarshot för att hindra människor som inte var sektmedlemmar. Med den tidens teknologi var det för svårt att bo på en holme utan väg varför farfar skrinlade sina planer. Jag fick överta gården av min farbror 1978. Han hade flyttat till fastlandet ett antal år tidigare.

Vid tiden för branden hade vi två små barn och min hustru väntade vårt tredje barn. Vi hade upptäckt möjligheten att låta våra barn växa upp på en gård. Under den senaste tiden hade vi vidtagit mått och steg för att förbereda en flyttning till holmen.

Under förmiddagen fick vi fortlöpande rapporter från Kalle K om utvecklingen. På eftermiddagen, när allt för klara vätskor gett plats för allt tjockare blod i mina ådror, kopplade vi släpet efter bilen, lastade skotrarna och körde mot Kukkola. I Luppio, efter en dryg mils körning, upptäckte jag att kameran inte var med. Visst tumult uppstod i bilen när jag - det snart bortflyende dagsljuset till trots - vände bilen för att hämta kameran. Men min uppfattning var bestämd. Både pappa och farfar hade - märkta av frekventa rättsövergrepp från ibland uniformerade brottslingar - återkommande inpräntat i mig att i ett korrumperat rättsväsende måste man själv bevaka sin rätt. Så det blev en vända till Övertorneå för att hämta kameran.

När vi kom till Korvis jordbruk, beläget på en höjd med utsikt över älven och holmen Toivolansaari, med de rykande resterna som återstod av vår släktgård, fick vi de senaste lokala informationerna från Kalle och Signe Korvi. Brandkåren hade kunnat ta sig ut till holmen, borrat hål i isen för att få vatten och lyckats hindra ladugården med sommardelen från att brinna ned. Åt gården och magasinet hade inget gått att göra. Det hade framkommit att brandkåren hade iakttagit spår på gården från människor som varit där och eldat. Polisen hade följt spåren till Svante Spolanders hem. En dotter till Svante hade varit där och eldat med en kompis vilket av allt att döma hade resulterat i branden.

Vi lastade av skotrarna och åkte ut på holmen. Det var mycket riktigt så hård skare att skotrarna knappt lämnade spår på snön och man kunde gå obehindrat på skaren. Det var på gränsen till att man hade kunnat köra bil på skaren. Det kan man vid sällsynta tillfällen. Vi kunde själva se spåren som Kalle och Signe berättat om och tog lite bilder av brandplatsen, elden osv.

Naturligtvis förstod vi att det låg i farans riktning att polisens brådska kanske inte berodde så mycket på en vilja att hitta spår som ledde hem till en lokal politiker. Snarare närde åtminstone en del av dem en förhoppning om att det var jag som brände ned huset för att få ut försäkringspengarna. De förhoppningarna kom på skam av två skäl. Dels naturligtvis för att spåren ledde till Spolanders hem där dottern berättade vad som hänt och dels därför att det visade sig att gården, efter försäkringsbolagets inrådan :-)) ett decennium tidigare, endast hade en första risk-försäkring som bara innebar ett skydd mot eventuella saneringskostnader. Vare det hur det ville med delar av brandkårens och polisens drivkrafter. Nu hade det i alla fall resulterat i en utmärkt insats.

Vi planerar våra liv men tillfälligheter styr dem. När vi började planera för att flytta till holmen kom inte jag ihåg att gården hade så bristfälligt försäkringsskydd. Tänk om jag hade gjort det? Då skulle jag genast ha ändrat till en riktig försäkring. Vad hade hänt då, när flickorna Spolander och Leino brände ned huset? Om det hade visat sig att jag haft en första risk-försäkring i ett decennium och sedan 1-2 veckor före branden ändrat till en bättre försäkring? Det hade säkert resulterat i att jag hade suttit häktad från branddagen och framåt med en osäker framtid i utsikt. Men nu var ju inte allt detta känt och polisen genomförde en alldeles utmärkt insats – så långt.

Branddagen led mot sitt slut. Samhället hade svarat för alldeles utmärkta prestationer. Brandkåren hade trots att väg saknats lyckats ta sig till holmen och rädda ladugården med sommardelen samt notera pyromanernas spår och uppmärksamma polisen på dem. Polisen hade gjort platsundersökning, säkrat spår, tagit foton, lokaliserat och förhört pyromanerna som erkänt. Bollen var upplagd på straffpunkten för rättsväsendet. Pyromanerna skulle nu kunna dömas för mordbrand och föräldrarnas försäkringsbolag skulle ersätta skadan.  Allt syntes klart som korvspad.

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.

Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.

Ännu ett förklaringens ljus...

.
...signerat Hannes Råstam.

I förrgår råkade jag se Dokument Inifrån i SVT. Det var en repris, visade det sig, av Hannes Råstams dokumentär ”Varför erkände dom?”, från 2008.

Jag hade nästan svårt att förstå att jag inte har sett programmet tidigare, eller blivit uppmärksammad av någon annan på programmet. Men, 2008...när man tänker efter - då pågick den svenska statsnazismens terror som bäst mot mig. Jag hade, efter ett decennium av intensifierad och systematisk terror, blivit dömd till mitt första politiska fängelsestraff. Upptagen som jag var av att samtidigt som jag drev mitt företag, löpa under politikers, banksters, energimyndigheters, energimarknadsinspektioners, länsstyrelsers, skattemyndigheters, kronofogdemyndigheters, kommuners, polisers, ”nyhetsmedias” med flera nazistorganisationers och kollaboratörers tomahawker, var jag nog för upptagen, för att bekymra mig allt för mycket med andras problem med alla dessa politiska brottslingar, och deras vackra och samhällsnyttiga namn, på sina sekter och förbrytarorganisationer.

Men nu har jag sett dokumentären. Och jag är inte förvånad. Jag har ju själv under avsevärd tid varit utsatt för en liknande terror, syftande till att bryta ned individen - hans självständighet och analysförmåga, ja hans hela personlighet.

Det skulle kunnat förvåna mig, hur denna viktiga dokumentär inte har gjort större synligt avtryck än den faktiskt har gjort i den svenska debatten. Men eftersom jag på så nära håll har kunnat följa hur svag den svenska journalistiken är, hur köpta och korrumperade såväl tidningsägare som redaktörer och journalister är, mäktar jag inte med att bli förvånad. Dessa, nästan utan undantag ynkliga stackare, är lika undfallande mot grova brott som begås under myndighetsstämpelns beskydd, som någonsin den tyska pressen var under nazieran, i 1930-talets Tyskland. Men den tyska pressens undfallenhet är lättare att fördra än den svenska pressens. I Tyskland riskerade nog den som kritiserade nazismen allvarliga repressalier, som misshandel, stöld av sin egendom samt ond, bråd död - en masse. I Sverige riskerar de på sin höjd någon tiondels procentenhets räntehöjning på sitt bostadslån från banksterväldet. Ett hot lika allvarligt för en svensk ”samhällsgranskare” som någonsin ett hot om koncentrationsläger för en tysk ”kollega” under nazisttiden.

När man är utsatt för nazidrevet är man väldigt ensam. Det tycks omöjligt för någon i ens närhet att överhuvud taget kunna sätta sig in i vad man går igenom. I bästa fall tycks en del kunna komma fram till att man nog har gjort rätt för allt man blir utsatt för. En försvarsmekanism för en feg betraktare - naturligtvis. Den som inte förstår, eller som kan intala sig att rättvisa skipas, behöver ju inte känna någon skam för sin egen feghet där han eller hon springer med i mobbardrevet - möjligen av rädsla för att annars själv bli mobbad.

Därför är det med den naives genuina förvåning jag noterar att Hannes Råstam redan 2008 så tydligt lyfte på täcket och visade hur polis och rättsväsende i Falun inte var något annat än en förhållandevis välorganiserad liga sammansatt av grova brottslingar. Ett koppel översittare och människoplågare som struntade fullständigt i lag och moral - i såväl lagens bokstav som dess syfte.

Det förvånar mig mindre, att ingen ansats gjorts för att ställa till rätta den skada som detta slödder gjort mot oskyldiga människor.

Jag lämnas med många frågor efter att ha sett Hannes Råstams utomordentliga dokumentär, sådana som:

- Hur utbrett är det här?
- Finns det på fler ställen? På många ställen? Överallt?
- Är det rent av rutin att polis-, åklagar- och rättsväsende systematiskt driver oskyldiga, ibland till erkännande, och alltid till dom, för att någon måste dömas, för att hålla upp en kuliss av ett fungerande rättsväsende framför deras kanske näst intill totala oduglighet?
- Är det rent av rutin hos den mer eller mindre organiserade brottsligheten att köpa in andra i fängelse i sitt eget ställe?
- Är det inte bara i Stockholm som polisen agerar dödgrävare, liktransportörer och likgömmare åt den organiserade brottsligheten?

Det syns ingen ansats till räfst och rättarting inom vare sig rättsväsendet eller det politiska systemet. Vare sig sig efter den här dokumentären, det totala avslöjandet som Thomas Quick-fallen innebar, eller de många andra välkända rättsskandaler som ligger och guppar ouppklarade. Om något måste man ju ta detta till intäkt för att moraset är totalt och allomfattande inom rättsväsendet. Att det saknas ens så mycket hederligt folk i rättsväsendet att man klarar av att plocka upp spillrorna av ett rättsväsende.

Svenskt rättsväsende och svensk press har hånat Italien för dess många, delvis överlappande poliskårer och framställt det som ett tecken på den utbredda italienska korruptionen. I själva verket är flera från varandra fristående poliskårer, som delvis kan klara upp brott begångna i varandras kårer, ett verksamt medel mot den vänskapskorruption som genomsyrar svenska polis-, åklagar- och domstolsväsenden. Vill man främja korruption, vare sig man kallar den för kåranda eller något annat, ska man hålla sig med EN kår - som i Sverige och låta den utreda brott som begåtts i den egna kåren. Eller rättare sagt underlåta att utreda, för det blir följden av den rådande ordningen.

Nog tror jag att detta måste sluta med, svårigheterna i bevishänseende i gamla mål till trots, att vi kommer att måsta avskaffa preskriptionen helt för brott begångna i offentlig tjänst, i politiskt uppdrag eller med hjälp av det allmänna som redskap och att det måste göras retroaktivt - utan begränsningar. Alternativet är nog, vare sig vi vill det eller ej, att rättvisan annars söker sig egna vägar. När det väl inletts är det sannolikt inte lätt att få stopp på.

Visst kan vi leka rättsväsende i enstaka fall, som någon undantagsvis orkar driva i Europadomstolen till fällande dom. Men den offentliga brottsligheten kommer inte att ta slut eller ens bromsas upp av det. Vad rör det dessa brottslingar i ryggen om de svenska skattebetalarna då och då, i något enstaka fall, får betala någon mindre summa i skadestånd efter deras skurkstreck? Det skapar bara en falskt illusion av att det faktiskt finns en rättvisa. För att få stopp på den offentliga brottsligheten, och brottsligheten med det offentliga som redskap, måste ju straffet faktiskt drabba den som de facto begår brotten och drar nytta av dem. Med lärdom från hur våra brottslingar utformat reglerna för det allmännas umgänge med de svenska medborgarna - vad vore rättare än att den som begått brott mot andra medborgare med det allmänna som hjälp förlorar sina tillgångar? Exemplet från det allmännas egna stöldturnéer är ju mycket tydligt. Fullständigt fantasifulla yrkanden rinner igenom domstolarna som det klaraste vatten, varigenom den fredlöse medborgaren, oskyldig eller ej, skinnas in på bara kroppen, rutinmässigt.

Våra förfäder byggde upp ett rättsväsende ägnat att skydda oss mot den rättslöshet som rådde och den fredlöshet som fanns under högmedeltiden. Och vi kan i nådens år 2013 konstatera att rättsväsendet har blivit själva redskapet med vars hjälp man gör oskyldiga människor, misshagliga personer eller sådana mot vilka man känner avund, fredlösa.

Eftersom rättsväsendet i allt väsentligt synes ha upphört att fungera, som annat än en potemkinkuliss, och är oförmöget att hela sig självt återstår, såvitt jag förstår, att införa en Medborgarrättslag med vars hjälp den som blivit utsatt för brott av det allmänna, inklusive rättsväsendet, eller med hjälp av de nyss nämnda blivit fredlös, i sin tur får behandla den eller de som utfört, deltagit i, eller främjat gärningen som fredlösa. En sådan lag kommer vi inte att få se de dekadenta resterna av det som en gång möjligen var ett rättsväsende och ett demokratiskt system att anta. Kriminella och demoraliserade system antar aldrig lagar som olagligförklarar dem själva. De antas av deras efterföljare. Ändå synes det angeläget att en sådan lag redan nu utformas. Det kan förhindra en allmänt utbredd, planlös och obefogad laglöshet i landet och istället rikta erforderliga och befogade åtgärder mot adekvat och kriminellt håll.

Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.

Varför blir det så fel i skogen?

.
Vanligtvis skriver man om olika delområden i ett ämne och avslutar så småningom med att sammanfatta och dra slutsatser. Jag bestämmer mig sällan för att sätta mig och skriva om något. Istället brukar jag informera mig om problemet. Sedan när ämnet är moget, kommer det ut av sig självt, när jag råkar sitta vid datorn. Den här gången kom slutsatsen ut först och då publicerar jag den i den ordningen, hur opedagogiskt det än må vara.

Rubrikens fråga besvaras enklast med: Därför att det inte finns någon återkoppling i det svenska storskogsbruket.

Alla familjeföretag, verksamheter som drivs från generation till generation, ansamlar kunskap och erfarenhet som även förs vidare till nästa generation. Denna kunskap måste inhämtas på annat sätt i verksamheter med annan drifts- eller ägandeform. Ibland lyckas det - ibland inte.

I Ekfors Kraft som vi hade drivit i tre generationer, blev kunskapsövertaget de stora elefanterna så övermäktigt att de kände sig tvungna att med hjälp av en kriminell offentlig förvaltning, och ett dito rättsväsende, helt sonika stjäla företaget, därför att man själva med rätta framstod som ett koppel idioter. Och det är klart att det blev jobbigt för maffian att plundra kraftbolagen och knappt få ihop till att reparera ledningsnäten efter hand som deras egna fallfärdiga skräplinjer blåste omkull eller ramlade ihop av snötryck, orsakande veckor och månader långa elavbrott, när samtidigt ett av landets minsta elverk kunde vara avbrottsfritt nästan utan bemanning och förfoga över bland annat två egna helikoptrar för nätverksdriften. Det blev helt enkelt för mycket. Man blev ”tvungen” att nyttiggöra sig främst lokala och regionala politikersluskar och människors missunnsamhet - glesbygdens adelsmärke.

I den svenska skogen blir denna kunskapsinsamling mycket viktig eftersom skogen har så långa omloppstider, särskilt uppe i norr. Det tar så lång tid från utförd åtgärd tills man kan se resultatet av åtgärden och dra slutsatser, att ett människoliv inte räcker för att man ska bli en duktig skogskarl. Man måste ta del av och lära sig av sina företrädares erfarenheter. I det familjeägda skogsbruket sker det genom huvudsakligen muntlig tradition. Erfarenheter förs vidare från far till son, generation efter generation. I storskogsbruket sker det inte alls. Och de politiskt tillsatta strebrar som klättrat till maktens tinnar i Skogssverige har, om den helt osminkade sanningen för en gångs skull ska få komma fram här på bloggen, helt enkelt varit för dumma i huvudet för att begripa vikten av erfarenhetsöverföringen för uppbyggnad av erforderlig skogskompetens. När resultatet, eller ska vi säga följderna, av deras verksamhet blir synliga har de sedan länge lämnat sina positioner.

Den som kör bil en gång var femte år blir ingen riktigt bra bilförare. Det tror jag att de flesta kan hålla med om. Vederbörande kan nog ändå köra, iakttagande försiktighet. Men riktig bra blir han inte. Och så är det med skogsskötsel också. Därför tror jag att skogsskötseln blir bäst om verksamheten har en viss omfattning, så att den blir en ganska kontinuerligt pågående uppgift. Då finns det också motiv att fortbilda sig. Däremot tror jag inte att förvaltningsobjektet ska vara så stort att inte förvaltaren är väl förtrogen med alla sin skogs olika bestånd. Även i denna del har storskogsbruket gjort magplask. Genom att rationalisera för hårt och säga upp personal har man skapat stora förluster i skogsförvaltningen. Problemet är, att det är lätt att visa på den årliga besparingen som uppstår när man sparkar en skogvaktare, kronojägare eller förvaltare. Det är betydligt svårare att visa på den skada som uppstår när skogen med sin långa omloppstid blir försummad och felaktigt skött. För att förstå det krävs att chefen själv förstår sig på skog och dessutom är lite ”musikalisk”. Och tyvärr är cheferna i skogsindustrin i det här sammanhanget obetydligt mer musikaliska än en döv sågbock.

Det här är en del av det stora svenska systemfelet. I Sverige finns det pengar för att låta byråkratin svälla och skapa låtsasmyndigheter som i bästa fall bara föder onyttiga drönare som åker runt och pratar skit, äter, dricker och kopulerar på skattebetalarnas bekostnad. Sådana som i sämre fall gör betydande företagsekonomisk och samhällsekonomisk skada genom att i sin enfald försvåra mången samhällsnyttig verksamhet, när de lägger sina inkompetenta fingrar i blöt. Det finns pengar till att hålla drönare som sysslar med meningslös arkivering av tusenårig harskit och lerskärvor, den ena den andra lik, men det finns inte pengar till att avlöna en ordentlig förvaltning av nationalhushållets viktigaste tillgång.

Det finns också pengar till att låta invandrare, flyktingar och svenskar som är för ointresserade av arbete ligga på sovlocket, eller få bidrag vitt och dessutom jobba svart, eller sitta på svenska för invandrare - totalt utan framdrift. Ändå vet alla, att den som flyttar till ett nytt land lär sig språket själv, om det behövs för att inte tvingas åka tillbaka, därför att livet i det nya landet annars blir för svårt att leva. Samtidigt finns ett enormt behov av stamkvistning i skogen, för att i möjligaste mån läka skadorna av skogsvandalernas framfart genom felaktig röjning. Allt det här beror förstås på att landet huvudsakligen styrs av en viss sorts människor: sådana som är tillräckligt egennyttiga och hungriga för att ta sig till makten, men som är klåpare när det gäller att med hjälp av makten uträtta något vettigt. Landet styrs av klåpare helt enkelt. I bästa fall inte kriminella, men, vågar jag påstå, ofta är de just kriminella.

Jag blev skogsägare redan som barn. Orsaken var att våra politikersluskar hade byggt upp ett tjuvaktigt skattesystem som bestal alla som fick för sig att bli gamla eller dö. Barn- och ungdomsåren förflöt till stor del i skog och mark, ibland med far eller farfars sällskap. Särskilt ungdomens jakter var tillfällen att gemensamt vistas i skog och mark. Vid arton års ålder tog jag över förvaltningen av mina egna fastigheter. Vid 21 fick jag överta min farbrors fastighet i Kukkola, som var kraftigt märkt av kombinationen goda virkeskonjunkturer och alltför långvarigt samarbete med ETT skogsbolag, som kommit att få alldeles för fria händer. Detta sammanföll med tidpunkten för ”älgexplosionen” som var kulmen på många års sparande för att bygga upp den svaga älgstammen. Lokalt fanns mycket stora älgskador. Idag är alla så väl läkta att man inte kan se var de har varit utan att veta om det i förväg. Och detta har skett i stort sett utan åtgärder. Naturen gör jobbet. Under min innehavstid har fastigheten vuxit ca 40.000 mf3 medan jag har avverkat ca 10.000 m3f, inkl den svåra åderlåtningen som stormen ”Mauri-Myrsky” den 22 september 1982 orsakade.

Tillsammans med en god och erfaren rådgivare, Sigvard Malmström vid Assi, inventerade jag hela fastigheten under några dagar våren 1979. Nästan hela fastigheten blev föremål för någon form av åtgärd. Senare byggde jag väg så att praktiskt taget ingen del av fastigheten har mer än 300 m till väg. Senare förvärvade jag ytterligare angränsande arealer.

Närmare tiotalet år senare följde jag upp mina ganska noggranna anteckningar om beståndens dåvarande skick och planerade samt utförda åtgärder. Bland annat fann jag då något område om vilket jag hade skrivit ”Blir ingenting. Fullständiga åtgärder: hyggesrensning, markberedning och plantering.” Men nu ville ödet annorlunda. Området låg besvärligt till på fastigheten som på den tiden saknade det vägnät den har idag. Markberedning beställdes, men blev inte utförd, eftersom markberedaren inte lyckades ta sig fram till beståndet. Därmed uteblev även hyggesrensningen och planteringen. Så småningom glömdes hela beståndet bort. När jag då tittade på beståndet tiotalet år senare stod där en fantastiskt fin, jämn och tät föryngring. Den dagen såg jag ljuset! Jag förstod vikten av, för att kunna dra rätt slutsatser om hur ett bestånd ska skötas, att känna till vad som har hänt tidigare och när olika åtgärder gjorts. Denna erfarenhet har jag sedan gjort fler gånger. Men ingen gång blir ju som den första.

Vår svenska skogsförvaltning sker i normalfallet helt utan återkoppling till historiken. Den finns inte tillgänglig.  Är ofta inte ens dokumenterad. Det första som borde ske innan man tar beslut om åtgärder är ju att stämma av vad som gjorts tidigare och hur det har fungerat. Samma år som den ursprungliga inventeringen snubblade jag, på en annan fastighet, över de misslyckade föryngringarna från 1960-talet som sannolikt vägde tungt när dilletanter, möjligen i bästa välmening, orsakade planteringskatastrofen som sedan dess plågat och förföljt svenska skogsägare. Ja, det plågar väl inte alla riktigt, eftersom många fortfarande tror att det är en riktig åtgärd och inte ett verk av en kollektiv hjärnblödning.

Ett annat nära besläktat ämne är att det, mig veterligen, inte överhuvud taget finns något system för uppföljning och analys av utförda åtgärder och deras eventuella effekt. Det innebär att åtminstone Stor-Skogssverige famlar i mörkret om nyttan av olika insatta åtgärder i jämförelse med alternativa åtgärder.

Man kan säga om storskogsbruket i Sverige,
som det brukar sägas om historia i allmänhet:

att man inte vet varifrån man kommer,
inte vet var man är
och därför inte heller vet vart man är på väg. 

Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.

Hjälp din katastrofparasit!

.
Har Du sett de uppfordrande inslagen i TV:s nyheter? Vad har Du gjort för att vara solidarisk med Din katastrofparasit? Särskilt nu när deras besparingar hotas av allehanda löst folk som vill ta del av deras surt insamlade medel. Den ena efter den andra gråtande människan i tredje världen, utan hus och familj, visas nu i TV och tycks ha svårt att skilja på sina och indrivningsparasiternas pengar.

Stormkatastrofen i Filippinerna hotar att gräva djupa hål i katastrofparasiternas kassor. En stor katastrofparasit har många angelägna hål att stoppa pengar i. Stenhus kräver stora summor i underhåll. Administratörer och allehanda godhjärtade idealistiska människor högre upp i organisationen har rätt att få minst lika mycket betalt som de skulle få i svenska storföretag. Idealismen får ju inte resultera i att funktionärerna jobbar gratis. Det beundransvärda och självuppoffrande arbetet syftar ju trots allt till att se till att Kreti och Pleti är solidariska med sina indrivningsparasiter för att de hjälper oss alla med vårt dåliga samvete. Reklambyråer jobbar inte gratis. Insamlings- och reklammaterial måste ständigt nyproduceras med den allra senaste hjärtskärande katastrofen på bilderna. Kampanjer ska läggas upp, utlovade medel ska piskas in och ömmande hjärtan och samveten ska masseras. Journalister ska smörjas liksom tidningar med attitydpåverkande annonser särskilt inriktade mot tidningarnas ekonomifunktioner så att inte de glorifierande hjältereportagen sinar. Mutresor och äventyrssemestrar för att sätta sprätt på lite pengar ganska planlöst är inte heller gratis om nu någon trodde det.

Var solidarisk med Din katastrofparasit i dessa svåra tider. Lätta genast på penningpungen till förmån för alla lidande katastrofparasiter. Ta ett ordentligt tag så kanske just Din katastrofparasit kan få Bengt Westerberg eller Carl von Ribbentrop med i styrelsen.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.

Ett verklighetsfrånvarande rättsväsendes draksådd

.
Jag har skrivit om vårt rättsväsendes verklighetsflykt och dess konsekvenser härom året, när gruppvåldtäkten på flyktingmottagningen i Mariannelund tröskades i domstolarna.

Under mina vistelser i politiskt fängelse har jag kunnat se hur rättsväsendets pajaserier fungerar i praktiken. Människor, som kommer från vad som kan beskrivas som ”helvetet på jorden”, döms till vistelse på vad som i deras ögon närmast måste framstå som ”paradiset på jorden”.

Det som med svenska ögon är ett straff, är i ögonen hos den som kämpat för sin överlevnad i Afghanistan, Turkiet, Irak, Syrien m fl platser, närmast att jämföra med en bekymmersfri vistelse på ett ”all inclusive-hotell” - gratis. Så bra kan de aldrig få det om de straffas i sina ursprungsländer eller helt sonika släpps lös på gatan i sina hemländer att försörja sig själva.

Självklart borde exempelvis en syrier som begår grova brott i Sverige straffas i Syrien. Och nya medborgarskap borde villkoras så att grova brott begångna inom en viss, inte allt för kort, karenstid resulterar i förlust av medborgarskapet.

Dagens system kommer istället att fungera som ett belöningssystem. Begå ett grovt brott mot andra så belönar det svenska rättsväsendet Dig. Det är signalen.

Det är ännu för tidigt att säga om det eventuella ”mordet” i Geijersholm i Värmland är frukten av detta vårt rättsväsendes ”belöningssystem” för invandrade grova brottslingar. Men det torde vara ganska klart att knivmorden i den norska bussen är resultatet av desperata människors krock med den godhjärtade dumhetens byråkrati.

På 1960-talet var det vanligt att finska A-lagare, på hösten när det började bli kallt och blött att ligga ute, sökte sig över gränsen till Haparanda, snattade, stal, sparkade in skyltfönster eller begick andra grövre våldsbrott, för att bli inlåsta av det svenska rättsväsendet över vintern.

Utan tvekan kan dessa mord tas till intäkt för att invandrare en masse håller på att ta till sig det svenska rättsväsendets belöningssystem, eller draksådd om man så vill. Budskapet är att om du är på väg att bli utvisad bör du mörda någon eller några för att bli ”straffad” med en svensk all-inclusive-vistelse. När sedan belöningen är på väg mot sitt slut och utvisning till helvetet på jorden åter hotar, är det dags att mörda fler: medfångar, vakter, psykologer, fängelsepräster, oskyldiga besökare osv.

Med samma självklara ”idiotins logik” som skolskjutningar i USA leder till att lärarna beväpnas kommer detta sannolikt att leda till en renässans för rymningar och en amerikanisering av svenska fängelser. Således helt fel väg att gå. Men i politikens och den godhjärtade dumhetens byråkratis ögon kommer det att te sig som en stor framgång att kunna sysselsätta okvalificerade människor med meningslösa arbeten - fullt i klass med ”säkerhetskontrollerna” på flyget.

Här kan någon verklighetsfrånvänd tomte invända att människor inte gör så. Inte mördar för uppehållstillstånd eller för att blockera förvisning. Men det är bara utslag av okunnighet. På många platser ute i världen är ett människoliv inte värt tio kronor. Vi kommer att få se många mord om dilletanterna som stiftar och tolkar våra lagar ska fortsätta på den inslagna kursen. Jag har tidigare nämnt att vi kan kalla rättsväsendet för Brottsväsendet för att det ofta bättre beskriver dess samhällsnytta. Kanske är tiden snart kommen för att även kalla det som återstår av vårt rättsväsende för ”Mordväsendet”?

Det finns ca 9 miljoner svenskar, en miljon av dem invandrade. Om mord blir en etablerad metod för att förhindra utvisning har svenskarna dåliga odds. Det finns minst en miljard som gärna vill byta sin nuvarande tillvaro mot ett liv i Sverige. Det gör att Nordamerikas indianer hade bättre odds än vi har för framtiden, om man inte hanterar detta problem rätt.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.

Tågurspårningen gick bra

.
Det började inte brinna.

Risk för traumatiska bränder är något man utsätter sig för när man bygger som i Stockholm - i tunnlar.
”Krematorium Stockholm” har jag tidigare kallat stadens sätt att inte lösa trafikproblemen.

Om, eller när, tunnelbränderna börjar kommer det, med myrstackens logik, knappast att förändra saken nämnvärt.

Man kan tycka att det är konstigt, att exempelvis i London med 14 miljoner invånare klarar man sig i stort sett utan tunnlar för väg och järnväg, men i Stockholm med 1,5 miljoner invånare gör man det inte.

Men även på andra sätt skiljer Stockholm ut sig. De ”gröna öarna” som finns här och där byggs bort genom förtätning av bebyggelsen. Enligt ledande Stockholmspolitiker ett sätt att skapa ”en levande stad”. Stockholm som till skillnad från London återkommande hemsöks av snöfall planerar inte sina vägar för att de ska kunna plogas och avsätter inte yta för snötippar där snön kan lagras utan omfattande brännande av diesel för borttransport av snön. Idealet är naturligtvis att snön så långt möjligt kan lagras där den faller eller så nära som möjligt. Förtätningen av bebyggelsen tycks ha som målsätttning att snön, till miljöns förfång, ska transporteras så långt som möjligt, men först efter att ha fått staden att stanna.

Det är natuligtvis korruptionen som är drivkraften bakom denna suboptimering av resurser. Under förespeglande av allmännyttigt arbete, borstar mutkolvarna varandras ryggar.

I alla branscher där tre man utför en mans arbete uppstår en kortsiktig politisk vinst i form av skapad sysselsättning vilken läggs som lök på laxen ovanpå mutorna.

Åkeribranschen - och politikerna - drar nytta av att snön ska kajkas omkring. Följaktligen planeras staden för att snön ska kajkas omkring.

Byggbranschen - och politikerna - drar nytta av att de gröna öarna exploateras. Följaktligen exploateras de gröna öarna.

Byggbranschen - och politikerna - drar nytta av att mängden tunnlar och avlägsna köpcenter ökar. Följaktligen ökar de och lokal handel slås ihjäl.

Alternativet, det som fungerar och är uthålligt, är naturligtvis att staden planeras för att kunna ta emot snö, att byggandet inte breder ut sig över stadens lungor och att stadens kulturarv inte ödeläggs av mångfiliga motorvägar samt att människor ges incitament att bo där de jobbar eller vice versa. Men ett sådant samhällsbyggande gör att onödigt byggande uteblir och att mutor och andra karriärfördelar uteblir. Därför kommer suboptimeringen att fortsätta.

Man kan inte undgå att häpnas över den idioti som präglar stadens planering. Att man till synes ”försöker lösa” trafikproblemen genom att koncentrera mer folk i staden och främja att de två gånger om dagen kajkar runt i staden, huller om bulller, som om de leker hela havet stormar och det går ut på att se vem som blir utan parkeringsplats.

Tågolyckan i tunneln vid Stockholms Södra station gick bra - den här gången.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.

Folkvandringarna

.
Människans historia är folkvandringarnas historia. Så har vi fått lära oss. I alla tider har människor sökt sig från sämre livsbetingelser till bättre. Och det är nog inget som kan ändras av några tafatta försök till gränskontroll. Därför tror jag att invandringsfrågan handlar om ifall invandringen ska ske svart, vid sidan av samhället, eller vitt, inlemmat i samhället. Om den sker svart ödelägger den förmodligen det ordnade samhällets överlevnad.

Vi har ett invandrarmottagande väl anpassat till att det kommer någon enstaka busslast invandrare om året som vi kan gulla med. När dessa busslaster förvandlas till massinvandring blir invandringsmottagningen, i den form vi känner den omöjlig, närmast verklighetsfrånvarande pajaserier och slöseri med allmänna medel. Av rapporteringen i media att döma tycks denna form av invandringsmottagande, med människor som inte behöver arbeta för sin försörjning, inte själva behöver lära sig språk osv nu vara nära vägs ände.

Jag vet inte om jag bara har fått för mig det, eller om vi fick lära oss om folkvandringarna på ett sådant sätt i skolan, men jag har alltid uppfattat folkvandringarna som ett ganska våldsamt skede, något av Djingis Khan-typ. Men så kanske det inte har gått till. Folkvandringarna har kanske fungerat förr som idag. Människor mer eller mindre spontanflyttar från en plats till en annan när livsbetingelserna blir för dåliga där de befinner sig.

Och vi skapar förutsättningar för geschäft och utsugning av människor genom att tafatt försöka hindra dessa utomordentligt starka krafter. Det gör att de tillgångar invandrarna har med sig inte kommer det mottagande landet till del utan istället hamnar i maffians fickor.

Om inte människan, vilket är troligt, dessförinnan ödelägger sig själv och hela släktets överlevnad, kommer nog nu pågående massflyttningar att i framtiden jämföras med tidigare folkvandringar av exempelvis hunner, germaner, kelter och européers invadering av Nordamerika.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.

Catalinan, DC3:an, Estonia, Herculesplanet

.
Så kom den då, haverikommissionens rapport, som ingen, eller åtminstone få, trodde att skulle lysa upp de dunkla omständigheterna kring det norska Herculesplanets haveri på Kebnekaise, under en pågående Natoövning(!) i svenska fjällen. Och mycket riktigt så fullföljs den svenska ämbetsmannatraditionen, tidigare demonstrerad i fallen med Catalinan och DC3:an som ryssarna sköt ned när de var på amerikanskt spioneriuppdrag, vilket i många decennier förnekades. Samma sak demonstrerades i fallet Estonia vilket enligt många uppgifter sjönk under pågående vapensmuggling från det sönderfallande fd Sovjetunionen. Estonia blev ett skolexempel i intensiv mörkläggning och sabotage mot utredningsansträngningarna. Fullt i klass med med Palmeutredningen. Kanske är det inte en slump att båda dessa dirigerades av Ingvar ”Brutus-foten” Carlsson.

Till de nyss nämnda fallen kunde läggas mordet på och plundringen av Ivar Kreuger, övergivandet av Raoul Wallenberg, fastighetsbubblan, kronförsvaret, skyddandet av mördarna i Quickfallen, mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, journalisten Cattis Falck och väninnan Lena Gräns, plundringen av Vattenfall och Telia, stölden av Ekfors Kraft och förstås många fler fall av helt eller delvis offentlig brottslighet. Säkert kunde listan göras mycket längre.

Som väntat kom utredningen ängsligt fram till att ingen hade gjort något fel men systemet hade brustit med katastrof som följd. Det är ju också en märklig kombination. Ingen har gjort fel - ändå är katastrofen ett faktum. Och som vanligt är ansvaret för systemets utformning så diffust att inget ansvar kan utkrävas. Det brukar också vara en garanti för att vi tuffar på mot nästa katastrof.

Det går ju att ana att haverikommissionen tyckt att det varit onödigt att strö salt i såren genom att peka ut någon som har felat. Men det går inte att frigöra sig från misstanken att det inte handlar om hänsyn till exempelvis avlidna i flygbesättningen utan istället om att inte uppröra känslorna hos människor som är tillräckligt initierade för att kunna gå ut offentligt och tala om vad som egentligen hände. När haverikommissioners rapporter börjar ta otillbörliga hänsyn upphör de att vara sanningssökande haverikommissionsrapporter för att istället sorteras in i facket ”maktens berättelser”.

Av rapporteringen i media att döma kom kommissionen också fram till att norska militära flygare saknar kompetens för att flyga i bergsområden. För den som har varit till Norge, eller besitter åtminstone de mest grundläggande kunskaper i geografi, är detta naturligtvis en ganska humoristisk anmärkning. Stämmer uppgiften är det visst inte bara i Sverige som den ofantliga sektorn har svårt att veta hur man ska slösa bort skattebetalarnas pengar utan att råka göra särskilt mycket nytta. Eller åtminstone utan att göra den nytta som man är satt att göra och som motiverar ens existens.

Inte helt förvånande tycks haverikommissionens främsta uppgift, precis som utredningarna i fallen Palme, Estonia och Quick ha varit att förhindra att sanningen kommer fram.

Vi svenska skattebetalare får trösta oss med att tack vare att ”Brutus-foten” numera är pensionerad blir det inte aktuellt att vräka skattemiljarder över byggmaffian för att de ska kajka iväg med sand till Kebnekajse och gjuta in hela berget i betong för att förhindra att sanningen kommer fram. Som kronan på verket skulle man annars ha utlyst gravfrid över Kebnekajse som den svenska organiserade brottslighetens senaste gravplats och förbjudit allmänheten från att någonsin beträda berget.

Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Många äro kallade...

.
...men få äro utvalda.

(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Jag ska skriva mer”.)

Så skulle man kunna säga om skogsägarföreningarna, men också om andra skogsbolag. Det har nämligen mycket stor betydelse om de lokala representanterna är dugande, ambitiösa och hederliga. Det går an att utmåla sig som proffs - även när medarbetarna är nyutbildade amatörer som inte ens kan sköta ett järnspett - för att det är för många rörliga delar på det. Men få klarar att leva upp till reklambyråernas klatschiga löften. Det är med skogsbolagen som med politiken. Lovar runt och håller tunt.

Själv har jag erfarenheten att när man hittar en aktör med en bra kontaktperson kan relationen bli långvarig. Största hotet är den långa relationen i sig. Den skapar en viss trygghet som kan slå över i nonchalans som skadar relationen.

Trottoarbönder tenderar att bli lurade. De är åtminstone mer exponerade för risken än andra skogsägare. Detsamma gäller risken för stöld av virke och även risken för ”oavsiktlig” avverkning över gränsen.

De stora statliga skogsbolagen fungerar som de flesta statliga verksamheter. Centralstyrda, med ett fåtal tänkande i toppen. Eget tänkande och överdrivna mängder av sunt förnuft undanbedes längre ned i organisationen medan absolut orderlydnad prioriteras högt. De stora privata skiljer sig nog inte i någon avgörande aspekt från de statliga. Storleken har nog större betydelse än ägandeformen.

Funktionen kan beskrivas som "On-Off". När något prioriteras, då prioriteras det fullt ut. Sedan slår man om strömbrytaren och vips så är det som var sant igår lögn och förbannad dikt idag. Det ger ett slags vindrutetorkareffekt som innebär att man kastar sig mellan ytterligheter.

Den ena veckan hyggesplöjer man sumpskog, öppna myrar, torra tallhedar och ända upp på hälleberget och kalavverkar backe upp och backe ned - så stora hyggen att det lokala klimatet påverkas. För att marken verkligen ska bli svårföryngrad hyggesrensar man helt i onödan hyggena så att klimatet kyls ned ytterligare och viltet inte har annat än plantor att äta. Nästa vecka är man ”certifierade” skalbaggskramare som godtyckligt sågar av rotstockar på prima träd för små skogsägare i syfte att skapa skalbaggsodlingar, och lämnar dem stående i skogen, allt medan man bannar småskogsbruket för bristande miljöhänsyn. De stora skogsbolagen - garanten för ett miljövänligt skogsbruk  :-)

Visst är miljövänlighet på tapeten idag. Men många av åtgärderna är obehövliga. Andra är rent svammel. Det är helt enkelt fel åtgärder som vidtas. Allt är att karaktärisera som glasyr på tårtan - windowdressing! Ofta handlar det nämligen om att dölja vad man egentligen håller på med. Men om metoderna som används hade varit miljövänliga hade inte hyggena behövt döljas med de vilseledande potemkinkulisser som kantzonerna egentligen är.

Kantzoner är ändå trevliga. Särskilt om det bakom kantzonen döljer sig ett illa dolt sterilt månlandskap efter att Stalinskogsbrukets städmani dragit fram över hyggena. Ofta motiveras de av kväveläckage från hyggena till vattendragen. Östersjön håller på att dö. Lämna kantzoner bör väl göras, men jag tror att det är att sila mygg och svälja kameler om man inte hanterar läckaget från andra och betydligt större utsläppskällor.

En skogsindustri med kroniskt dåligt samvete efter att ha farit fram som vandaler i skogen är inte i position att försvara förnuftiga skogsbruksmetoder eller motsätta sig flum. I hög grad saknas det även tillräckligt kunnande på hög nivå om vilka de förnuftiga metoderna är. Som i många andra branscher handlar det i skogen mycket om att underkasta sig den rådande dogmen - hur svamlig den än skulle råka vara.

Vanligtvis är det som Du säger. Att miljö kostar pengar. I skogen är det dock tvärtom. Det här onaturliga svamlet som Stalinskogsbruket ägnar sig åt kostar mer än det skogsbruk som i varierande grad hela tiden funnits i bondeskogen.

Läs gärna kommande inlägg på bloggen i ämnet.

Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Jag ska skriva mer

.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Rapport från en steril betongskog”.)

Ja, det är faktiskt så här det fungerar. Det kanske inte bara är i norra Sverige som detta pågår? Alla jaktlag beter sig inte som busar. Men de som beter sig som sådana får hållas. Åtminstone en del av dem består av Sveaskogsanställda. Det är förmodligen därför de får hålla på.

Jag är inte motståndare mot modernt skogsbruk. Men jag är motståndare mot omodernt storskaligt betongsocialistiskt skogsbruk som dels är oekonomiskt och dels vilar på skogsteknisk inkompetens.

Att de flesta gör en sak på ett visst sätt är ju inte alltid en garanti för att det är ett bra sätt. Överraskande ofta är det tvärt om. Som att köpa Ericson-, Telia- eller Fermentaaktier för att alla andra köper dem...

Orsakerna till att de flesta använder dagens metoder är flera. Bland annat har politiska önskemål ersatt känd kunskap och beprövad erfarenhet och tvång har spelat stor roll, liksom inkompetent ekonomisk analys.

Det finns reservat, men knappast några urskogar.

Jag är ingen reservatskramare. De flesta reservat är tillkomna på felaktig grund och sköts av ideologiskt förblindade stollar som förmodligen ofta ändå tror sig göra rätt. I fråga om många reservat har en felaktig skogsskötsel ersatts av en annan felaktig skogsskötsel. Väldigt många reservat är tillkomna på grund av missunnsamhet gentemot skogsägaren mer än omsorg om naturvärden.

Ofta handlar det om att människor i den offentliga sektorn, som inte har några riktiga arbetsuppgifter, rutar in ett eget revir, ett eget litet furstendöme, genom vilket de får trakassera sina skogsägande medmänniskor.

En byggmästare jag känner sa en gång att ett hus består av tusen misstag.
Om man räknar felen i skogsbruket på samma sätt som polis och åklagare räknar uppklarade brott består vår svenska skog av hundratals miljarder misstag. Till oerhört stora förluster för såväl enskilda skogsägare som nationalhushållet. Och de ansvariga slår sig för bröstet och delar ut papegojmärken till varandra för att dölja skurkstreck och tillkortakommanden.

Mer välförtjänt vore att hänga dem för sina brott, i närmaste exemplar av de många felskötta tallar med grova grenar, som kommer att bli torrkvist, vilket kommer att göra att det som borde ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället bara kommer att duga till massaved.

Jag ska skriva mer om detta snart.

Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Drönarna och ansvaret

.
Svenskarna, folket, företagen, myndigheter och olika offentliga institutioner spenderar miljarder för att kunna vara effektiva och internationellt konkurrenskraftiga. Ett viktigt inslag är att med bevarad personlig integritet, trygga företagshemligheter och säkerställd sekretess kunna använda sig av moderna kommunikationer såsom telefon, mobiltelefon, sms, telefax och e-post. Att det lyckas är helt nödvändigt för att vi inte åter ska hamna i Fattig-Sverige.

För att bland annat kunna kommunicera utan risk för allvarlig ekonomisk eller personlig skada betalar vi världens högsta skatter. I utbyte mot världens högsta skatter ska vi få fungerande polis, åklagarmyndighet, rättsväsende och en riksdag och regering som försvarar folkets och nationens intressen. En sak som de förväntas leverera i utbyte mot dessa skatter är att gripa, fängsla och/eller kasta ut utländska brottslingar som förgriper sig mot det svenska folkets rätt att kommunicera tryggt.

Istället har vi fått en polis som kuskar och gömmer lik åt maffian, en åklagarmyndighet som hjälper högt uppsatta brottslingar att komma undan mord och andra grova brott, ett rättsväsende som är den organiserade offentliga brottslighetens hantlangare när privata företag ska stjälas - som Ekfors-bolagen exempelvis - samt en riksdag och regering som istället för att sköta sina uppdrag bara ser till personliga fördelar och sticker svansen mellan benen när ansvar ska tas. Istället för att förhindra integritetsbrott hjälper de utländska brottslingar att plundra svenska intressen.

Konfronterad med sin egen undfallenhet visavi United Stasi of Americas grova kränkningar av snart sagt alla rättigheter man kan tänka sig, sin egen medverkan genom fastställande av kriminell och integritetskränkande lagstiftning, glider våra riksdagsmän och regeringsledamöter överlägset och maktfullkomligt undan. Som vår utrikesminister exempelvis som blåljugande i TV vill få oss vanliga dödliga att tro att det är problemfritt att de inte sköter sina jobb, utan istället bara tillfredsställer egna exhibitionistiska drifter. Som om det inte gör något att vi svenskar snart inte kan kommunicera på något sätt utan att brottslingar tappar av all känslig information.

Jag har svårt att finna ord för dessa drönare och deras närmast totala egennyttighet och ryggradslöshet, men epitetet ”sluskar” känns möjligen inte helt fel.

Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Om att hoppa på ett ben

.
Ikväll intervjuades Carl Bildt i TV:s nyheter. Som man kunde förvänta sig hade han inget ont att säga om United Stasi of Americas nu senast avslöjade avlyssningar av ledande europeiska politiker. Själv förklarade han käckt att han i nådens år 2013, med telefoner, mobiltelefoner och epost, avstod från att använda allt detta för att istället använda 1700-tals metoder i sitt arbete för skattebetalarnas räkning. Allt för att inte bli avlyssnad och för att inte behöva kritisera USA. Han har alla dessa moderna hjälpmedel, måste avstå från att använda dem och finner inget fel i det.

Det visar återigen att Carl Bildts lojalitet inte ligger hos de svenska skattebetalarna som betalar hans lön utan i stället hos främmande makt. Hos brottslingar i främmande makt!

Det kan jämföras med, att om man förlorar ena benet kan man fortsätta att förflytta sig på det kvarvarande benet, därtill nödd och tvungen. Det Carl Bildt säger är, att det är en bra idé att miljarder människor som har båda benen kvar och kan gå, men får ena skon skadad, resten av livet bör förflytta sig framåt hoppande på ena benet, istället för att se till att laga skon.

Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Om vådan av att röra om i komockor

.
Europas ledare är förbannade. Den vildvuxna och oregerliga amerikanska säkerhetstjänsten NSA har avlyssnat dem och nu har det offentliggjorts att så har skett.

Att de har blivit avlyssnade är inget konstigt. Om man anställer brottslingar och ger dem i uppdrag att begå brott, så kommer de att begå brott. Det som istället upprör EU-ledarna är att det råder ett sådant amatörmässigt kindergarten i den amerikanska underrättelsetjänsten att vem som helst kan samla in och offentliggöra detta och därmed fullständigt skandalisera de ryggradslösa europeiska politikerna i deras väljares ögon. Sådant svider.

Alla vet, och har hela tiden vetat, att detta pågår. Att de europeiska politikerna är den amerikanska regimens tjänstehjon som slickar den amerikanska jättepempan med alla dess oregerliga utväxter.

Historien lär oss att om man strör okontrollerat med pengar över en organisation som ingen har kontroll över så kommer den att leva sitt eget liv. Strax kommer den, vid sidan av att begå brott som skadar uppdragsgivaren, även att övergå till meningslöst spionerande och registrering av nonsens. Jag behöver bara säga Stasi så förstår alla.

Nu vill Frankrikes Hollande och Tyskarnas Merkel, för att hålla skenet uppe, föra bilaterala samtal med USA. Fredrik Reinfeldt avvaktar. Från England är det tyst. Det torde bero på två saker. England och Sverige är i högre grad än de övriga den amerikanska stasiorganisationens medbrottslingar och de vet att det är mycket värre än vad som hittills kommit fram. Och precis som en komocka som hunnit torka på utsidan gäller för denna rättsröta att ju mer man rotar i den, desto jävligare luktar det.

Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Rapport från en steril betongskog

.

En typisk naturlig Sveaskog

Jag svängde in på Kätköjärvivägen idag, i Övertorneå kommun, mellan Luppio och Svartbyn. Körde en liten bit längs vägen som till sin början går genom täta privatskogar. Kom strax fram till Sveriges största skogsägares, tillika Sveriges största och bäst organiserade tjuvjaktsanstiftares marker. Det är svårt att ta miste på. De täta skogarna övergår tvärt i ett månlandskap. Kliniskt rensat från skog och lika kliniskt rensat från annan vegetation, som kunde ha tjänat som föda och skydd åt de fyrbenta skapelsens varelser som är våra livskamrater, men som bor i skogarna istället för i städer, samhällen och månlandskap. Endast skogsplantor finns kvar att äta.

Där var vägen genast blockerad. Två jägare stod på vägen och tittade uppåt backen längs gränsen. De stod mitt på vägen och gjorde inte en ansats till att flytta, vare sig på sig själva eller sina bilar, som de också hade placerat så att de blockerade vägen. Efter att ha stått en stund och väntat körde jag fram, öppnade bilrutan och frågade:

- Har Ni ståndskall?
- Neej, vi har skjutit ”någonting” däruppe, svarade den ene.
- Har Ni mycket älg, fortsatte jag.
- Nej, det finns inga älgar. Vi har mycket oskjutet och kommer inte att få alla, fortsatte han och frågade vad jag skulle göra där.
- Jag ska kolla en väg, sa jag, varpå han gav sin kamrat ett tecken att flytta sin bil så att jag kunde komma fram.

När jag någon timma senare kom tillbaka hade jägarna dragit iväg. Då såg jag att de hade släpat ned sitt villebråd till vägen, längs rågången, i gränsen mellan bondeskogen och månlandskapet. Men det var ingen ”någonting” som de hade skjutit. Det var en vuxen älg av spåren på vägen att döma. Så fel han hade haft jägaren som jag talade med.

Det är självklart att Sveaskogs jägare inte får alla sina älgar när all tid tycks gå åt till att jaga ”någonting”. Om jägarna istället fokuserade på älgjakt skulle strax licensen vara fullskjuten. Men Sveaskog bryr sig inte om att älgstammen skjuts sönder och samman för alla oss andra, som inte driver skogsbruket som månlandskap i strid med naturens förutsättningar. Sveaskogs chefer, som av allt att döma rekryteras på andra grunder än skogligt och jaktligt kunnande, tror att älgarna är ett hot mot Sveaskogs skogsbruk och bedriver därför ett utrotningskrig mot älgen, vare sig den kallas för älg eller för ”någonting”.

Ännu en "någonting" har framgångsrikt bärgats från den angränsande privatskogen av Sveaskogs tjuvjaktslag

I själva verket förhåller det sig så att kombinationen
lönsamt och sunt skogsbruk + stor och frisk högproduktiv älgstam + kloka och kunniga skogschefer fungerar utomordentligt tillsammans.

Tyvärr tycks den kombination inte finnas, vare sig i Sveaskog eller våra andra stora skogsbolag. Chefernas skrivbord är mycket sällan placerade ute i skogen varför de brister i kompetens som de har när de kommer till företaget biter sig fast och vi får därför istället kombinationen

onaturligt skogsbruk i konflikt med naturens förutsättningar + liten och sönderskjuten älgstam + politiserade stadsbeduiner bakom skrivbord i ledningen på skogsbolagen vilka bedriver ett heligt Jihad mot älgen istället för att sköta sina arbeten.

Det är en olycklig kombination som ger skogen höga kostnader och dålig lönsamhet. Det förstör också jaktvärdena för alla andra markägare och utarmar folkhushållet. Men det leder också till organiserad tjuvjakt. Trots att Sveaskog är Sveriges största skogsägare och trots att deras jaktlag vardera jagar på mycket stora arealer bedrivs jakten nämligen i huvudsak på rågrannarnas marker.

Enligt jaktlagen får inte jakt med hund bedrivas så att den huvudsakligen sker på annans mark. Sveaskogs marker tävlar med månen i fråga om sterilitet. Bolagets jägare tycks därför systematiskt bete sig på följande vis:

Hundföraren går i rågången. Eftersom Sveaskogs marker är sterila och kliniskt rena från älg söker hunden i stort sett uteslutande den angränsande privatskogen. Om det är nära gränsen när hunden får ståndskall skjuter hundföraren på grannfastigheten varefter jaktlaget släpar in älgen på Sveaskogs mark och transporterar bort den. Om man befarar upptäckt ringer man till markägaren och säger att man skjutit en älg på den egna marken men att den precis gick över rågången några meter och dog där. ”Det var ganska blodigt och den var visst skjuten i magen”, säger man. Eftersom markägaren sällan vill bråka om en älg med förorenat kött får man då som regel ta älgen.

Om älgen är längre in på marken gör hundföraren en kringgående rörelse och ”stöter” älgen så att den springer in på Sveaskogs mark och blir skjuten av passkyttarna. Men i vilket fall som helst organiserar Sveaskog - och förmodligen många andra stora skogsbolag också - systematiskt tjuvjakt på rågrannarnas marker. Men eftersom Sveaskog är statligt och polis, åklagare och rättsväsende numera synes helt ha övergått till vara statsanställda brottslingars beskyddare får det hela fortgå.

En karaktäristisk steril Sveaskog i förgrunden och en lika typisk bondeskog i bakgrunden

Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
Rågranne och ofrivillig jakträttsupplåtare med av statens jägare återkommande våldtagna marker
.

Villospåren placeras ut i Thomas Quick-fallen

.
Vilken väg ska upprensningen av surdegen som Thomas Quick-fallen utgör ta?
Vem ska ställas till svars och för vad?
Vem ska skyddas, ifrån vad och varför?

Svensk massmedia följer försiktigt den pågående processen som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än att Thomas Quick släpps lös efter ett antal decennier på Säter.

Och hjärnskrynklarna på Säter framstår i allt knäppare ljus. Faktiskt är Thomas Quick nästan den enda som förefaller vara riktigt klok på Säter.

Men det är inte så lätt för hjärntrusten på Säter. De får ju inte försvara sig. Inte säga hur det är. Vi får inte veta vilka de skyddat när de pådyvlat Thomas Quick ansvaret för de åtta morden.

I och för sig är det en intressant process som pågår, när en mentalvård som stått till tjänst för att skydda kriminella element på framskjutna positioner i samhället, nu kläs av inför öppen ridå. Men det hindrar inte att vi måste behålla fokus. Det måste vara på de brottslingar som kunnat mörda och stycka och ödelägga människors liv och sedan kunnat förlita sig på att skurkarna i rättsväsendet ska skydda dem från ansvar för sina brott.

Och visst kan det vara intressant att veta hur det rent tekniskt gick till när maffians fotsoldater på Säter gjorde Thomas Quick till seriemördare. Men det måste finnas gränser.

I dagarna kom det ut en bok i ämnet. Journalisten Dan Josefsson verkar, enligt medias rapportering om boken, lägga skulden för härdsmältan på Säter på psykoanalytikern Margit Norell i Stockholm.
Lägligt nog dog hon 2005, enligt Aftonbladet, och var då 90 år gammal. Ganska imponerande av den organiserade brottsligheten i den offentliga sektorn. Tänk att lyckas gräva fram en syndabock som skulle vara 98 år idag - om hon levat - men inte kunna hitta någon levande att ställa till ansvar...

Anna Lind var också död när Göran Persson och Thomas Bodström & Co skyllde den skandalösa utlämningen, av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery till CIA, på henne.

Och visst kan en psykoanalytiker vid namn Margit Norell ha spelat en roll i sammanhanget. Vem skulle orka bli förvånad om kopplet på Säter visade sig vara odugliga och osjälvständiga stollar, oförmögna att sköta sitt jobb? Är inte det själva essensen gällande många offentliga tjänster? Att tillsätta en idiot som gör som man befaller och inte tror sig vara något?

Men Dan Josefssons bok i all ära - det viktiga är trots allt att fokusera på den bakomliggande brottsligheten som har satt rättssäkerheten ur spel. Sök rätt på skurkarna och häng ut dem och kompisarna i rättsväsendet som har hjälpt dem att gömma sig bakom korta preskriptionstider. Finns det inte en enda riktig journalist i landet som kan gräva fram dem och hänga ut dem?

Övertorneå måndagen den 21 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Ett embryo till en Anti-Bankster-lag?

.
Media har rapporterat om att Regeringen har lagt ett förslag om att begränsa långivarens rätt att säga upp lån i förtid.

Kanske har vi fått ett embryo till en Anti-Bankster-lag?

Om det nu inte, i vanlig ordning, blir så urvattnat, tandlöst, fritt från sanktioner och kopplat till för låntagaren omöjliga beviskrav, att det bara blir en betydelselös floskel. En nullitet som våra banksters, med det kriminella politiska slöddrets hjälp, med vilka de samarbetar, glatt tutande kör runt och fortsätter som vanligt - med rövarbankirmetoder a la 1700-talet.

Lagförslaget är förstås en motsättning i sig. Visst vill våra makthavare bygga ett bra samhälle. Men å andra sidan vill man inte begränsa sina möjligheter till maktutövning med banksterväldets stöd. Då skulle man ju inte kunna göra plundringsräder som den mot Ekfors Kraft. Och hur ska man då veta säkert att man ska kunna skydda de bröder som plundrar exempelvis Telia och Vattenfall - om man inte kan få död på de exempel som genom sin blotta existens röjer att korruptionen finns, och blomstrar, i det offentliga fögderiet?

Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.

Fördumningens språkliga konsekvenser

.
(Uppdaterad 17/10, kl 09:32)

I Tornedalen har en kombination av okunnighet, ovilja att låta okunnigheten ersättas av kunnighet, av lättja, oförstånd eller eljest, samt statliga kulturpengar som väntar på att slösas bort så snart någon hittar på en förevändning att strö ut dem, lett till den språkliga analfabetismens förhärligande. Som så många gånger är fallet i språkliga gränsbygder, lär man sig grannspråket bristfälligt. Man lär sig lite grand, lär sig tala, kanske även skriva, kan göra sig hjälpligt förstådd, men med stora brister i sin språkliga förmåga.

Det som förmodligen skiljer Tornedalen från många andra gränsbygder är att i Tornedalen förhärligas denna inkompetens och oförmåga att lära sig det andra språket ordentligt, och upphöjs till och med till dygd.

Statens tjänstemän har på kulturområdet samma problem som på andra områden. Medborgarna övertaxeras, med andra ord plundras. För att dölja övertaxeringen slösar man hellre bort överflödet än anpassar skatteuttaget till behovet. Slösandet sker med betydande samvetsgrannhet.

I avsaknad av riktig, kvalificerad, kultur slösas i Sverige pengarna bort på klotter och lyten. Mycket av den konst som offentliga medel slösas på förefaller andas förakt för beslutsfattarnas intellektuella kapacitet. Med statliga kulturpengars hjälp intalas tornedalingarna att de är särskilt märkvärdiga för att de är för lata och ointresserade för att lära sig ordentlig finska och istället försöker tala med sina finska vänner, åtminstone delvis, med svenska ord med finska ändelser. Charmigt, javisst, men knappast något att glorifiera.

Det finns även utrymme för att tycka, att det är oartigt mot finnarna och deras språk att inte bemöda sig att tala deras språk ordentligt. På motsvarande sätt kan det vara ett uttryck för förakt mot Sverige och svenskarna att vara i landet år efter år utan att lära sig annat än Rinkebysvenska eller annan rotvälska. Budskapet kan vara: jag respekterar er inte och bryr mig därför inte om hur jag talar ert språk.

Tornedalsfinskan kan beskrivas som ett slags första trevande försök att göra sig förstådd. Men något som ganska snart bör ge plats för riktiga språkkunskaper hos den som vill kunna kommunicera.

Även på andra områden skördar språklig inkompetens framgångar. Sannolikt åtminstone delvis en följd av, och en indikator på, skolans sammanbrott. Ett exempel är hur felanvändningen av ordet ”själv” sprider sig som en präriebrand över landet. Från början ett dialektalt lyte, som jag misstänker härrör sig från Småland. Analfabetism från småländska eller andra skogsbygder, med människor som saknar förmåga, eller vilja, att lära sig svenska ordentligt. Svenskar som inte lärt sig skilja på orden ”ensam” och ”själv” använder numera själv i betydelsen ensam. Numera ser vi det även i dagstidningarna. Inte så konstigt kanske, eftersom de allt som oftast förefaller utgivna av nonchalanta och okunniga analfabeter i andra och tredje led.

Ordet ensam betyder ensam - ingen annan är närvarande.
Ordet själv betyder att man gör något själv istället för att låta någon annan göra det.
Men i den nyanalfabetiska betydelsen som sprider sig över landet betyder själv även ensam och hotar kanske på sikt, om vi inte får ordning på skolan och journalistiken, att tränga ut ordet ensam.

Någon kan säkert göra gällande att ett språk alltid lever och förändras. Och så är det naturligtvis. Men just i fråga om felanvändningen av ordet själv är det likafullt en indikator på språkets förfall. Ett språk, som speglar ett samhälle på uppgång, tenderar nog annars att växa och bli rikare på nyanser - inte fattigare.

Ett stort språk, som franskan, tyskan eller spanskan, anses, fritt ur minnet, ha ca 150.000 ord.
Ett ”medelstort” språk har ca 50.000 - 100.000 ord.
Jag har lärt mig någon gång att svenskan har ca 110.000 ord men såg en uppgift om att Strindberg i sina alster använt sig av ca 119.000 ord.
Engelskan står i särklass med sina uppskattningsvis ca 300.000 ord, vilket säkert förklaras av det forna imperiets stora utbredning och därav följande många beröringsytor mot andra språk, genererande omfattande inlåning av nya ord.
Vissa mindre språk har så lite som 10.000 - 20.000 ord.

Det ger sig självt, att ju fler ord ett språk har, desto exaktare kan man beskriva olika saker. På ett språk med få ord har man analogt med detta små möjligheter att beskriva fenomen och uttrycka tankar och åsikter tydligt. De multipla betydelserna blir många och möjligheterna till missuppfattningar därför fler. Språket blir ineffektivt. Ett land med ett ineffektivt språk kan nog befaras också bli ineffektivt på andra sätt.

Om inte vi kan vårda vårt språk ens så mycket att vi kan skilja på ”ensam” och ”själv” ger det nog en mycket tydlig indikation om vart vi är på väg.

Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.